Jul, en tid av saknad

Jag kan inte komma ifrån det men för mig är inte julen bara en högtid fylld
med en massa måsten.
Det är inte viktigt att få möta en tomte.
Det spelar egentligen ingen roll vad som står på bordet.
Det absolut viktigaste för mig, ja faktiskt till och med det enda viktiga är ni.
Det är ni, precis alla ni som finns i mitt liv som är det viktiga i liv.
Er som jag får chansen att fira denna varma högtid med och er som jag
verkligen känner finns där i min värld.
Ni är många, ni är kanske till och med fler än ni tror, ni som betyder något för mig.
Nu är ju det inte något man går och frågar någon, det där om man gör just det,
det vill säga betyder något för någon, jag tycker det är en väldigt ofin fråga.
Och om det mot bättre vetande har gått så långt att den har ställts ja då har man nog
hamnat någonstans där man inte längre känner sig hemma.
Men nu är ju julen inte bara en högtid fylld med frid och fröjd, med lugn och ro,
med stoj och stim.
För mig är det dagar som samtidigt omgärdas av sorg och saknad.
Alla som jag älskar eller har älskat är inte längre ibland oss.
Dessa är numera bara minnen, djupt inbäddade i mitt hjärta i den mjukaste bomull.
Människor som det fortfarande gör ont när jag tar till mig tanken återigen om
att dom inte längre är på en armlängds avstånd.
Människor som verkligen gjort avtryck i mitt liv och som fortsätter att göra det.
För det är inte meningen att vi ska glömma bort någon, inte i mitt liv i varje fall,
inte någon som jag vill komma ihåg.
Jul är verkligen en tid fylld av saknad, stor saknad, bottenlös saknad.
Att inte längre få njuta av det dessa unika individer en gång gav,
det gör ont i mig.
Att man dör när man blir gammal och kroppen inte längre orkar på samma sätt
som en blomma som till sist vissnar och vittrar sönder är egentligen inte något
jag ser som förlust utan som ett liv som gjort sitt.
Men det gör inte att jag sörjer mindre för det.
Jag ser mig själv i spegeln och ser numera en man mitt i livet med förhoppningsvis
lika mycket liv kvar.
Jag ser mina underbara barn som inte längre är några barn utan helt fantastiska
vuxna begåvade kvinnor.
Jag ser hur nästa generation ständigt utvecklas fortfarande relativt oförstörda av
all påverkan från oss fostrande vuxna.
Det finns så mycket bra i mitt liv att jag själv verkligen inser hur sjukt liten jag
på riktigt är.
Man ska inte tro för höga tankar om sig själv i alla olika sammanhang men man
ska heller inte ta ifrån sig känslan av att man faktiskt kan göra skillnad.
Lite kan göra väldigt mycket och om man då dessutom tar det till ytterligare nivåer
så märker man att den ansträngningen nästan kan räcka hur långt som helst.
Jag har verkligen en förmån i mitt liv och har på något konstigt sätt alltid känt mig
väldigt omgärdad av just den.
Det är känslan av att ha många som tycker om mig och det ska ni veta är något
som jag mer än villigt erkänner.
Men jag tror att det bottnar i just mig själv och min förmåga att vilja tycka om,
att vilja se det positiva hos andra.
Jag har en kärlek som jag känner blir besvarad och den har jag alltid haft.
Just nu i jul så gör sig dock alla dom känslorna sig väldigt stark påminda eftersom
ju äldre jag själv blir, desto fler har hunnit lämna detta jordeliv.
Jag saknar er, ni som har gått bort, jag saknar er så äckligt mycket att det skär
lika vasst i mig som om någon skulle sticka en vass kniv i mig.
Ni har ju gett mig så mycket och gör det fortfarande men jag kan ju inte ge er
något längre, absolut ingenting alls mer än mina tankar.
Det kommer vara till er jag skänker mina första tankar när jag så småningom
skålar in denna jul 2017, det är er jag kommer tänka lite extra på.
Ni finns där inne i mitt precis som ni alltid gjort och precis som ni alltid kommer att göra.
Ni andra, ni får hålla till godo med att jag fortfarande finns och att ni får njuta av
mitt sällskap precis som jag av ert.
Jag önskar verkligen er alla En Riktigt God Jul.
Tag hand om varandra och säg dom där orden ni bär på.
Ta upp telefonluren och låt era röster åtminstone få möta varandra om ni inte
får det där tillfället att träffas.
Jul är en tid av saknad men du kan göra ditt allra bästa och sträcka ut din hand,
kanske bygga en bro men framför allt rasera murar.

Kan man bry sig för mycket

Kan man bry sig för mycket!
Ja visst kan man det även om det bör ses med lite blida ögon.
För trots allt så rör det sig oftast om ren välmening.
Man är inte ute efter att få massor i retur, man vill bara inte släppa taget helt.
Ibland pratar man om att man lätt kan kväva varandra och det är en uppenbar risk.
Viljan av att finnas till hands hela tiden kan bli som en konstant livlina
och jag tror faktiskt inte att det är bra att alltid ha den till hands.
Risken blir nämligen då att man istället för att försöka själv och gärna försöka
om och om igen på riktigt blir satt på undantag.
Man vet ju ändå om att det finns en säkerhetslina att dra i när det kniper.
Man vet om att det alltid finns ett trumfkort gömt därunder bordet som man
mer än gärna plockar fram.
Det är bra att bry sig, absolut inget negativt sagt om det, tvärtom.
Det är till och med en av dom allra viktigaste ingredienserna i mitt liv.
Att vilja finnas där för någon i alla situationer räcker dock.
Man måste inte alltid vara där.
Man måste kunna släppa taget, vända ryggen till och med tilltro inom sig
förlita sig på att det går tillräckligt bra även om man inte vänder sig om.
Man måste kunna gå ifrån en situation utan att fem minuter senare söka
en bekräftelse på att det har gått bra.
Man kan med andra ord genom sitt eget beteende ibland vara mer skadlig än nyttig.
Ibland är det väldigt bra att följa uttrycket "less is more".
Jag vet inte vad det grundar sig på när man hela tiden vill skuldbelägga sig själv
för att man inte är där tillräckligt.
Det är skillnad på att bry sig och att inte bry sig.
Det är skillnad på att bry sig för mycket och inte bry sig alls.
Det är fel att tycka att man inte gör tillräckligt när man verkligen försöker.
Det är inte rättvist vare sig emot sig själv eller någon annan.
Man kan så oerhört mycket om man bara vill och vad du vill är det
bara du själv som styr.
Att bry sig får aldrig bli ett hinder.
Att bry sig är en värdefull egenskap.
Men vad du än gör, se till att tillåt andra växa även i din närhet.
Genom att ge andra utrymme så växer även du själv om inte annat
så i din själ då du ser nyttan av det du gör eller gjort.
Vi ska aldrig sluta bry oss, gör vi det så tappar vi det jag kallar för medmänsklighet.

Att ta det första steget

Jag vill komma med en uppmaning så här nu när det lackar emot Jul och allting.
Inte just för att Julen i sig har med det hela att göra men för att det är en högtid
som ofta präglas av samvaro.
Att ta det första steget kan betyda så oerhört mycket för väldigt många.
Det kan vara ett mått på att man kliver över en egen skyddslinje, du vet den
där lilla barriären som fungerar som en inhägnad runt det som i varje fall
känns lite tryggt.
Man går helt enkelt utanför sin egna trygga zon.
Det kan i allra högsta grad vara ett mått på något som ger dig en boost och i
förlängningen låter dig utvecklas ännu mer än du tidigare vågat hoppas på.
Tänk på att det är du som sätter dina egna gränser.
Men sen finns det en av dom där andra bitarna.
Den som är mellan vänner, bekanta och kanske framför allt internt i familjekonstellationer.
Jag har genom åren fått se och höra allt för många olika scenarier där man på grund
av diverse olika anledningar kommit ifrån varandra.
Man går liksom in i varsin ringhörna och vägrar sen komma ut på spelplanen igen.
Det är synd när man väljer att bete sig som tjuriga barn som blivit försmådda.
För det är lite grann just det som det hela handlar om, att inte vilja lyssna på varandra
och respektera vad den andra faktiskt säger, tycker eller tänker.
Jag har varit inne på det tidigare och jag kommer säkert komma tillbaka till det
även vid senare tillfällen men vi måste bli bättre på att lyssna på varandra och faktiskt
höra vad den andra säger.
Har man en egen åsikt så kan väl den andra i varje fall vara så pass givmild i sin
själ att den accepterar det faktumet.
Jag har aldrig begärt att alla ska älska alla, inte ens att alla ska tycka om varandra.
Men jag lever med en förhoppning att så länge vi inte går in för att skada varandra
så kan vi leva med varandra.
Att vara den där som tar det första steget kanske emot en försoning, den borde vara du,
den borde vara jag, den borde vara alla.
Visst kan man tycka att det alltid borde vara den som startat den negativa spiralen,
men varför skulle det hindra dig från att räcka ut din hand.
Har du någon som du har en tagg i sidan till sen gammalt.
Kanske en syster, en bror, en mamma, en pappa eller varför inte en gammal vän.
Om du har någon som du känner att du egentligen vill ha i ditt liv men som du
själv förväntar dig ska ta det där första steget till vart det nu må leda.
Stå inte bara där och vänta, tiden tar ingen paus, tillfällen kommer inte åter.
Gör dig själv och alla andra den där riktiga tjänsten och ta det första steget,
om det inte räcker med ett så ta ett eller två till.
Låt inte ursäkterna hopa sig som ett gigantiskt berg som skymmer din sol.
Att ta det första steget behöver inte kosta någonting alls men det kan ge dig
så otroligt mycket tillbaka.
Att ta det första steget leder dig framåt i ditt liv oavsett resultat.
Det visar att du har en vilja att förändra.
Låt inte tiden bara passera utan att göra något.
Gå inte med tankarna i huvudet som säger att tänk om, gör om istället.
Hitta inte ursäkter för att inte göra det, sök efter anledningar till att göra det.
Ta det första steget eller tillåt någon annan att göra det, men stå inte bara stilla i ditt liv.

Låt inte andra döma dig för något du inte gjort

Det där med att döma andra på för lätta grunder är något som jag tyvärr ser
alldeles för ofta.
Man hör en sak och drar sedan väldigt lättvindigt egna åsikter om det hela.
Man kanske till stöd för sina åsikter till och med drar in andra som egentligen
inte heller borde varit inblandade i vad som nu skapats.
Har du tänkt på hur ofta människor kommer i kläm som varit totalt oskyldiga.
Man dra förhastade slutsatser och låter dessa stackars människor sitta där mitt
i klistret utan en möjlighet att ens få yppa något till sitt försvar.
Det kanske är en situation som du hör runt hörnet på ditt jobb, i matsalen
eller varför inte bakom ryggen på dig själv när du gungar ditt barn i lekparken.
Du hör en sak och genast drar din hjärna igång och tänker både uppåt och nedåt,
åt vänster och åt höger.
Till slut kanske du kommer fram till en helt briljant analys av situationen som du
nu återskapat helt fritt i din egen fantasi och se man på, du har kommit fram
till en förklaring som berättar precis hur det är eller hur det var.
Men vad är det egentligen du har kommit fram till.
Tyvärr så är det ju bara en tom bubbla fylld med dina egna idéer.
En bubbla som egentligen förmodligen ställer till mer skada än nytta eftersom
den inte innehåller något annat än just dina fantasier.
Jag kan sätta en rätt fet peng på att du fallit i den gropen vid åtskilliga tillfällen
i ditt liv, jag kan lätt erkänna att jag själv gjort det.
Nu är jag dock av den naturen att jag gärna vill ställa saker till rätta om jag
varit ute i hel fel terräng och joddlat.
Jag har så pass mycket moral i mig att jag hellre backar och erkänner min egen
skuld i ärendet än låter den utmålade kraken så där med hundhuvudet hängandes.
Det där med att döma andra för något dom inte har gjort är väldigt lätt hänt.
Men om du med ackuratess bekänner ditt eget misstag, ditt eget feltramp i
händelsen så kan du faktiskt hjälpa den utsatta att nästan obemärkt resa sig
upp igen efter att blivit behandlad som en skitig dörrmatta.
Om du tar över skuldbördan så lättar den samtidigt ifrån den utsattas axlar och
den personen får återigen en chans att sträcka på sig i sin fulla längd.
Det värsta man kan göra är att gå bakom ryggen på andra och anklaga dom
för något som det sen visar sig att dom är helt oskyldiga för.
Dom har ju då ingen som helst chans att ens få möjligheten till att försvara sig
och sin heder, och det är det minsta man kan ge någon, den där lilla chansen,
det där lilla strået, den där lilla möjligheten till att få försvara sig,
Att få veta saker om sig själv bakvägen är verkligen som att få en kniv i ryggen.
Man känner sig både sårad och förrådd, sviken och besviken.
Man har verkligen ingen aning om vad som komma skall.
Därför tar sånt så mycket längre tid att komma igenom än att få det rak på
sig, helt utan omsvep.
Visa att du är en människa som vågar säga vad du tycker och tänker till någon
annan än att gömma dig bakom andra och bara vara bränslet till en redan
förgiftad brasa.
Du som blivit utsatt för sånt behandlande vet hur ont det gör.
Du som utsätter andra för sånt, stanna till och tänk efter vilken skada du
faktiskt håller på och skapar.
Jag vet hur ont det gör eftersom jag själv blivit utsatt för det vid ett antal tillfällen
i mitt liv, det tär på ens själ, det skär och det skär djupt i ben och märg.
Låt inte andra döma dig för något du inte gjort.

Med lögner kommer du aldrig hela vägen

Jag vet många som resonerar som så att man kommer mycket längre i livet
om man är lite av en pokerspelare.
Man undanhåller sanningen och låter istället en fasad vara just det man vill
visa upp som det sanna, det riktiga.
Men är inte det en ganska beige syn på livet.
När man inte vill visa upp det man har utan hellre håller sig till sin så
kallade vita lögn.
För mig är det en oerhört tunn, tråkig inställning.
Det är en tillvaro som du väljer bygga vidare på och sen vips en dag
när bubblan väl spricker ja då står du där med skägget i brevlådan.
Att bli påkommen med en lögn, när du får den där sanningen kastad rätt
i ansiktet så blir den så fruktansvärt brutal.
Jag vill inte kalla den orättvis för det är den ju inte, tvärtom.
Det är du själv som är upphov av den nu brutala konfrontationen som
du står inför.
Du försöker sannolikt slå dig fri ifrån den men du kommer ju ingen vart.
Du försöker kanske försvara dig genom att förklara omständigheterna
eller att du egentligen inte menade det du gjort från början.
Men visst är det bara en enda röra av skuggboxning som du ser framför dig.
Slag som delas ut helt i blindo mot ett mål som inte existerar.
Det enda jag skulle uppskatta i en sån situation vore om personen i fråga
visade lite stake, lite råg i ryggen och faktiskt utan omsvep erkände sin
eller kanske sina lögner helt och hållet, fullständigt naket.
Det skulle faktiskt kunna leda till att jag någonstans där i framtiden igen
skulle kunna känna ett fullständigt förtroende.
Nu är det tyvärr alltför sällan som ljugande människor kryper till sitt kors
förrän dom inser att inga lögner i världen kan rädda dom längre.
Jag önskar verkligen det jag nu skriver, jag önskar verkligen att vi människor
i gemen vore ärligare mot varandra än vad vi är idag.
Idag så genomsyras alla flöden av konstruerade sanningar, anpassade sådana
som går likt stafettpinnar emellan löpare på en bana.
Det är nästan så att lögner idag betraktas med samma tilltro som sanningar.
Det måste ju ändå finnas någon grund till varför den personen sa så, gjorde så,
blev anklagad för det och så vidare.
Visst känner du igen jargongen.
Ingen rök utan eld.
Det där med att kritiskt titta på saker och försöka förstå varför skyfflas snabbt
bort eftersom det tar tid och tid har vi ju så förbannat lite av idag, eller....
För mig är lögner ett hinder, ett väldigt onödigt sådant.
Jag brukar säga som så att jag är alldeles för lat för att konstruera lögner,
jag orkar helt enkelt inte ens med tanken på att hålla reda på dessa.
Nej jag fortsätter nog att hålla mig till mina sanningar istället.
Jag säger vad jag tycker och tänker och jag gör det som spontant känns
rätt för stunden, inte minst i mitt hjärta.
Jag har så låga tankar om lögnare att jag inte tycker att dom ens är vatten värda.
Vi måste förstå att om vi ska kunna leva bredvid varandra så är det en öppnare
tillvaro vi ska eftersträva, inte en ännu mer sluten.
Med lögner kommer du aldrig hela vägen, du kommer bara till en återvändsgränd.
Det tråkiga är att när du sen vänder kappan och försöker hitta vägen tillbaka
så ser det hela helt annorlunda ut och möjligheten till att göra det där du kanske
ville försvunnit en gång för alla.
En lögn är och förblir en lögn.
En sanning är och förblir inget annat än just, en sanning.

Att vara känslig kan vara förödande

Jag vet hur det är att vara av den känsligare naturen, det är liksom jag i ett nötskal.
Det där när man ständigt lever med ett bubblande bröst, med känslor som vill
välla ut och visa sin omedelbara närvaro.
Som ständigt gör sig påminda och alltid vill ta en alldeles för stor plats i förhållande
emot vad man själv egentligen är villig att tillåta.
Jag går som en ständig krutdurk som bara vill explodera.
Det gör ont allt som oftast att vara den där personen.
Det gör ont eftersom jag inte kan låta bli att känna efter.
Det gör ont eftersom jag inte kan låta bli att bry mig.
Det gör ont eftersom jag inte kan hindra mig själv ifrån att se det jag ser eller
höra det jag hör.
Jag skulle så gärna vilja kunna kontrollera mina känslor mer än vad jag gör idag.
Inte behöva höra min röst totalt skära ihop när det kommer till tillfällen då jag
faktiskt vill säga mina väl valda ord.
Det gör ont i mig på riktigt när jag inte kan släppa fram det jag har inom mig
på annat sätt än genom mina tårar.
Jag vill ju inte hålla ett tal till någon byggt av kyla, helt utan känsla, helt utan värme,
det vore inte jag.
I mig så finns det så mycket kärlek, så mycket önskan, så mycket hopp men just
den där tillgången, det där överflödet är det som bidrar till att min bägare allt som
oftast rinner över.
Mitt överflöd av känslor är samtidigt det som begränsar mig titt som tätt.
Jag backar hellre ur vissa situationer än kliver in i dom och låter mig ta plats.
Det är det där med att det inte är riktigt legitimt att visa känslor i det omfång
som mitt inre verkar vilja.
Som vuxen man ska man trycka tillbaka sitt inre och hålla en viss mask utåt.
Mitt inre går verkligen som en ständig bergodalbana och mycket klarar jag
av att tygla därinne men när det kommer till en del både banala saker och saker
som faktiskt är väldigt viktiga i mitt liv, ja då formligen forsar känslorna ur mig bokstavligen.
Jag måste erkänna att ibland så mår jag inte bra i mitt inre just på grund av
dessa enorma känslostormar, stormar som gör att jag nästan känner mig lika
ensam och övergiven som Robinson på sin öde ö.
Men jag ska inte heller klaga på att jag har just det som jag har inom mig.
För på något sätt så kan jag samtidigt utnyttja mig själv i min kontakt med andra
människor och när jag vill komma dom riktigt nära.
Antagligen beror det på att vägen in till mitt hjärta alltid står öppen både för
att lyssna men även för att säga det jag faktiskt tänker och tycker.
Jag vågar säga att jag älskar mig själv för jag ser ett stort värde i den människan
som jag faktiskt är.
Jag vet att min stora akilleshäl samtidigt är min absolut största styrka.
Det må vara rörigt där i mitt allra innersta, men det är en röra fylld med kärlek.
Man ska respektera varandras känslor, inte spotta på dom, inte nedvärdera dom,
inte se dom som om dom inget värda vore.

Man får ingenting gratis

Gratis är ett ord som man inte alltid tolkar rätt.
Ofta så tillkommer det något, precis där runt hörnet efter att man nyttjat
det där gratiserbjudandet.
Man trodde i sin enfald att inget skulle kunna tillkomma.
Att det inte medföljde några som helst förpliktelser.
Men hur ofta är det så på riktigt.
Hur ofta förväntas det inte att du på något sätt ändå gör rätt för dig.
Om man får något gratis så tycker inte jag att man ska behöva det.
Om jag får något gratis så ska det inte vara under förutsättningar som
skapas i samband med det hela.
Om jag får något gratis så ska det vara gratis, punkt slut.
Om jag ger någon något, jag menar verkligen ger någon något,
då förväntar jag inte mig att jag ska få någon sak i retur eller att jag
ska ha en tjänst innestående.
Ett tack är på sin höjd vad jag förväntar mig som svar,
definitivt inte något mer.
Men många är så egoistiskt giriga idag.
Många ger gärna saker men dom förväntar sig att deras givande ska
stiga i värde, ungefär som en aktie som går upp.
Man vill helt enkelt kunna plocka ut en vinst någonstans därframme.
För mig är det helt absurt att ens vara i närheten av sånt tänkande.
Om jag ger något så är det för att jag vill ge, inte för att jag vill få.
Är inte det hela grundtanken med att ge.
Att någon annan ska kunna få något dom behöver så mycket mer än du själv.
Samtidigt kan inte någon förvänta sig att jag ska ge något som jag har bara
för att dom har ett större behov av det jag har än just jag själv.
Om man ska ge något så måste det ske spontant, inte under påkallande
av någon annan.
Ingen annan bestämmer vad jag vill eller ska ge.
Det är som så mycket annat här i livet.
Vi styr själva över våra egna val.
Så tänk på det nästan gång du ger något till någon.
Om du inte uttalar att du förväntar dig en gentjänst så ska du heller
inte räkna med någon.
Du gör ditt val, din vän eller vem det nu må vara gör sitt.
Det är faktiskt inte svårare än så.

Man är sin egen lyckas smed

Jag pratar och skriver väldigt mycket om att vi skapar vår egen tillvaro
och det menar jag verkligen.
Alla sitter självklart inte inne med alla förutsättningar för att ni hela vägen.
Många sitter inte ens på möjligheten att ta sig dit dom drömmer om.
Men i mångt och mycket så är vi själva som skapar möjligheterna runt omkring oss.
Man är sin egen lyckas smed, vad menar man, vad menar jag då med det.
Jo jag menar som så att det är jag själv som måste lägga grunden till mitt mål.
Jag kan inte begära att andra ständigt ska fixa sakerna som jag påbörjar.
Andra ska inte justera eller rädda situationer jag satt mig själv i.
Man är den man är och jag tycker att man ska se sig själv med lite öppna ögon.
Vi är inte alla lika drivna så att vi kan ta oss hela vägen till toppen.
Jag tror inte ens att alla skulle vilja det.
Många trivs väldigt bra på den där nivån som vi kallar lagom i detta land.
Vi har så vi klarar oss från dag till dag.
Visst skulle väl många av oss vilja ha lite till, det där lilla som kanske gjorde att
vi inte ständigt behövde planera för att till exempel få vår ekonomi att räcka till.
Visst skulle man vilja ha det där lilla extra så att ens barn skulle kunna få
lite lättsammare tillvaro, men det är ändå bara materiella ting vi pratar om.
När jag pratar i dessa termer så kommer jag ofta tillbaka till en sak och det
är vikten av vad vi har runt omkring oss.
Att vi inte bara ser oss själva som det viktigaste i världen.
Det är visserligen det men ändå.
För om vi inte ser oss själva så vet jag inte hur vi skulle kunna ens påstå
att vi ser vår omgivning.
Och om vi inte ser vår omgivning, ja då blundar vi för ganska mycket.
Man är sin egen lyckas smed för det handlar om att det man själv är med och
skapar, oavsett vad, är vad vi sen får stå till svars för.
Jag tänker aldrig påstå att jag är bättre på något som helst sätt än någon annan.
För mig räcker det med att jag själv tycker om det jag gör och framför allt
accepterar det som något jag gjort.
Jag lägger min egen grund och den står jag tillräckligt fast på för att trivas
i min roll som människa i denna lite lätt turbulenta värld som vi lever i idag.

Sluta be om ursäkt

Är det inte väldigt tröttsamt med alla som alltid ska be om ursäkt både till vänster och höger.
Det är som om man satt i system att alltid ha en ursäkt till handa.
Man har liksom legitimerat ursäktandet i sig.
Det har blivit så bekvämt att ta till ursäkter för sina efterhandskonstruktioner.
Man låtsas lite menande att man har en orsak till att det som hänt har hänt och att man gjort det man gjort.
Men hur ofta är det inte på grund av ren och skär jävla slöhet som man slänger in det där kortet.
Kortet som ger en immunitet, kortet som ska befria en från sitt eget ansvar.
Är det inte dags att vi tar tillbaka våra ryggrader och visar att vi faktiskt kan tänka efter före ibland.
Är det inte dags att vi istället för att ständigt göra våra pudlar och desperat försöker att sopa över våra pinsamma slentrianer till misstag faktiskt anstränger oss lite redan ifrån början och faktiskt visar att vi försöker göra sakerna rätt från början.
Jag är trött på att höra dessa dåliga ursäkter.
Där man skyller på gamla händelser gjorda av andra personer.
Att man pekar på tillfällen då man själv kommit till korta.
Att man helt enkelt inte ger sig själv förstahandsvalet.
Våga stå för det du gör.
Våga göra det du tror på.
Så länge du inte skadar någon annan så är det värsta som kan ske att det går lite fel.
Fel kan man oftast rätta till och man lär sig oftast något av dom.
Sluta be om ursäkt och stå för det du gör istället.

När saker känns rätt är det enkelt

Hur många gånger har man inte stött på besserwissers som klampar på i ullstrumporna om hur enkelt det är att göra vissa saker.
Det många av dessa individer inte tänker på är att det inte är lika lätt för alla.
Alla förstår inte saker och ting på samma sätt.
Alla har inte samma inlärningshastighet eller ens samma inlärningsförfarande.
Vi är nämligen olika vi människor, i många fall till och med jävligt olika.
Om vi skulle vilja vara lite mer ödmjuka och ta ner oss själva åtminstone en nivå så skulle inte avståndet mellan kunskapen vi vill delge förefalla så fruktansvärt långt borta.
Ibland så kan det faktiskt kännas som en helt annan värld det någon pratar om.
Jag tror inte att någon som lär ut som är begåvad på att just lära ut ens leker med tanken
om att dennes grupp är fylld av personer som tar emot informationen på samma sätt.
Vi sållar vad andra säger och förser oss med godbitarna eller i varje fall dom bitarna som
vi faktiskt kan ta till oss.
Alla ser vi lite annorlunda på saker och det måste vi både acceptera och förstå.
Bara för att någon visat en sak en gång eller tio så innebär inte det att personen i fråga
utför den lika självklart enkelt som du själv gör.
Du kanske besitter en egenskap som gör att det är enkelt för dig.
Du har hittat en väg som är rätt för dig och som är den enda självklara.
Lås dig dock inte vid att andra ska se den som den enda rätta utan försök vara lite öppen
för att andra kanske inte ser det på riktigt samma sätt och därför inte är lika självklart,
lika enkelt eller ens lika rätt.
Vad som är rätt och fel är upp till var och en att bedöma och hur man genomför saker
kan vara på massor olika sätt.
Självklart kan man komma till moment där man måste göra sakerna på i princip likadana
sätt annars så går det käpprätt åt helvete men det är trots allt undantag.
När saker och ting är enkla för dig så se det som att du har en förmåga som är bra
just i det fallet, se det inte som något negativt hos andra bara för att dom inte har densamma.
Vi måste hela tiden kämpa med att ge plats för andras åsikter, andras kunskaper, andras
tänkande precis som dom måste göra detsamma för det du har att komma med.
Vi behöver bli mer öppna istället för alltmer trångsynta och egoistiska.
Att förverkliga sig själv och sitt ego får inte bli på bekostnad för andras.
Att växa som människa kan vi bara göra när vi låter andra växa med oss.

Kärlek finns inte i begränsad mängd

Det finns dom som säger att man bara har en mängd inom sig av vissa saker
och en sån detalj ska vara vår förmåga att ge kärlek, att ta emot kärlek, att förvalta kärlek.
I mitt hjärta så funkar det inte så.
Vi har inga mått bara för att vissa har såna sjuka behov av att ständigt kunna mäta.
Ständigt kunna ställa upp i tabeller, i cirklar eller till och med försöka bevisa det
genom matematiskt nästan obegripliga formler.
Kärlek är inte en sån enkel sak som man kan exponera på det sättet, kärlek är
så otroligt mycket mer.
Ett lysande exempel tycker jag är ett nyfött barn.
I dom allra flesta fall så hyser det en samvarokänsla till sin mamma nästan per omgående,
det har ju liksom vuxit upp i hennes trygga värld, i hennes skyddande kropp.
Det har byggts upp ett band som aldrig kan tillintetgöras.
Med tiden så växer detta band och i en väldigt stor omfattning så har vi ett fortsatt
starkt band med våra mödrar.
Ett nästan lika starkt band binds nästan samtidigt med barnets pappa som oftast är
personen som finns där som den eviga tvåan, men med ena foten högst däruppe
på piedestalen där mamman redan står.
Detta band byggs i grunden av ett förtroende, av en kärlek, av känslan av trygghet.
Att få en kram av sin mamma eller pappa när något gör ont är det som värmer allra mest
det kommer vi aldrig att kunna ta ifrån föräldrarna och det finns det naturligtvis ingen
anledning att vi ens försöker för vem vill medvetet söndra en familj.
Att älska sitt barn, sina barn är något som vi föräldrar sen fortsätter att göra och även om
vi ser på våra barn på lite olika sätt eftersom det ändå är olika individer så finns det
absolut ingen procentsats inblandad som säger att vi älskar barn nummer ett 35 procent, barn
nummer två 30, barn nummer tre 25 och barn nummer fyra bara 10.
Det vore fullkomligt sjukt att ens tänka tanken i siffror.
Jag älskar mina barn ovillkorligt och jag gör det till 100 och om möjligt ännu mer därtill.
Nu är det inte så att det bara är mina barn jag älskar i mitt liv.
Det finns en hel hög med underbara människor som betyder så otroligt mycket för mig.
Utan dessa så vore jag fattigare en den mest utmärglade kyrkråttan.
Kärlek är nämligen en aldrig sinande skatt.
Det är ett kärl som i varje fall hos mig ständigt rinner över och gör mig varm inombords.
Jag har min familj som jag ibland nästan slår knut på mig för att jag vill dom det
absolut allra bästa och om det finns något jag kan göra så finns jag där.
Jag har mina vänner och kollegor som också får sig en aldrig sinande mängd eftersom
jag även dom vill mitt allra bästa.
Jag har människor som jag möter i min vardag.
Där kommer vi dock till en lite mer selektiv miljö i vilken jag mer plockar där
jag ser att min välvilja faktiskt kan göra nytta.
Det handlar nämligen om det när det kommer till kärlek.
Den finns till oss alla, hos oss alla men vi måste ge den just med kärlek inifrån oss själva.
Ger vi den bara för att vi tror att vi måste, då når den heller inte hela vägen fram.
Ger vi den i förbifarten så kommer den inte att göra sin nytta.
Men ger vi den för att vi verkligen vill då kan den få murar att falla.
Stor kärlek till Er alla, ni som läser detta och många mer därtill.
Tack för att ni finns

Lämna aldrig någon ensam

Det finns många saker som är bra att göra i sitt liv men en av dom
sämre är när man lämnar någon ensam.
Vadå, lämnar någon ensam kanske du tänker.
Vad menar den där stollen den här gången.
Jag menar faktiskt något så enkelt som att vi ska vara lite lyhörda.
Inte välja att vända bort våra huvuden när det blir lite jobbigt för någon.
Inte råka glömma att höra av sig till någon som man vet går in i en
väldigt svår period.
För det är så mina goda medmänniskor att vi alla kommer i situationer
förr eller senare i våra liv då vi verkligen behöver vår omgivning även om
vi inte uttrycker det i ord.
Att bli lämnad ensam när vi kommer in i dessa faser, dessa perioder av våra liv
är bland det allra tyngsta vi kan bli utsatta för.
Ibland kan det absolut vara det rätta att välja att just lämna någon ensam,
kanske för att situationen verkligen kräver det eller för att personen uttrycker
sig på ett sånt sätt att inga tveksamheter finns kvar.
Men vi måste som sagt vara lyhörda, inte ställa frågan en eller två gånger till,
ja du vet den där påtvingande frågan om det finns något man kan göra.
Nej jag menar frågan som är enkel, öppen och bara ärlig.
Den som visar till hundra procent att man finns där för att man bryr sig,
ja det vill säga att personen nu vill det.
Tjat och tvång leder absolut ingen vart men med god vilja och ett öppet sinne
så kan du få finnas där för din vän, din medmänniska, din kamrat eller vad du
nu vill kalla vederbörande.
Lämna aldrig någon ensam om det inte känns som det enda rätta alternativet.
Personen i fråga kan faktiskt behöva dig mer än någonsin.
Om du väl har funnits där i denna situation så finns det inga gränser för
hur bra och tillfredsställande det förmodligen känns i ditt bröst.
Det känns naturligt och bra, helt utan några som helst konstigheter.
Det känns som att du gjorde det enda rätta och det var precis så det var.
Nu är det ju inte bara vänner och bekanta som kan behöva ditt lyssnande hjärta.
Det kan faktiskt komma situationer i din vardag där det kan ha minst lika stor betydelse.
Du kan ju tänka dig hur det skulle vara om du lämnade en förtvivlad, gråtande människa
som sitter där för sig själv någonstans.
Vad skulle du göra.
Skulle du passera förbi och bara låtsas som att det regnar eller skulle kanske stanna
till, kanske sätta dig bredvid eller åtminstone sätta dig på huk och fråga hur det
ligger till, om det är något du kan göra eller vad som helst.
Den där lilla stunden av empati, av medmänsklighet kan vara det lilla som behövs för
att få den personen att sansa sig, att landa en smula och framför allt, att känna
att den inte är ensammast i hela världen.
Att om det finns en person som har den goda viljan och stannar till för att den bryr sig
så är sannolikheten väldigt stor för att det finns fler goda viljor därute om man
bara höjer blicken.
Den lilla intentionen som du sätter på pränt genom att agera kan till och med vara helt
livsavgörande för vissa.
Vi behöver nämligen alla bli sedda någon gång, sedda för något mer än det skal vi bär på.
Jag har sagt så många gånger förr och jag kommer fortsätta att säga det, men
jag tror på att det finns betydligt fler människor med goda viljor på denna vår planet
än vad det finns ondsinta, egoistiska, förstörande och elaka människor.
Jag tror att det finns så otroligt mycket mer hos oss alla om vi väljer att se.
Väljer vi att blunda eller stoppa ner huvudet i sanden, ja då är ju ekvationen väldigt enkel.
Lämna aldrig någon helt ensam, visa att du är en medmänniska som bryr sig.
Lämna aldrig någon ensam, tänk på att en delad börda ofta är hälften så tung.
Lämna aldrig någon ensam, tänk dig själv om du satt där övergiven av allt och alla.
Lämna aldrig någon ensam, det skulle kunna vara jag, det skulle kunna vara du.

Kvinnor är inte bättre

Det skulle kunna vara en förolämpande överskrift men det är långt ifrån min avsikt.
Kvinnor är inte bättre än män, kanske på vissa saker, kanske sämre på andra.
Men om man ser på det stora hela så är inte kvinnor vare sig bättre eller sämre på något.
Jag tänker inte bli så låg att jag blandar in muskelkraft vilket alltid verkar vara en viktig
del i så kallade manliga mäns bilder på vad som är en viktig skillnad.
Sen när blev det viktigt med den detaljen.
Och vem var det som bestämde att mannen har sin del i ett förhållande och kvinnan sin.
Vilken inskränkt liten människa var det.
Och vilka pinsamma små människor är det idag som vill stanna kvar vid det uråldriga tänket.
Kvinnor är inte bättre, så enkelt ser jag det.
Kvinnor är precis lika bra.
Kvinnor är också människor.
Kvinnor är drygt hälften av alla människor och dom har precis samma rätt till exakt samma
plats och framför allt samma respekt som vilken man som helst.
Dessa livrädda män som tror och tycker att kvinnor inkräktar på deras territorier är bara
män som inte förstår sitt eget värde.
Dom tror att dom är mer värda bara för att dom är just män, men så är det inte.
Vem säger att du är värd mer än någon annan.
Vem har tutat i dig dom orden och gjort att du verkligen tror att det är så.
Vissa saker sitter så djupt rotade, vissa roller är så skrivna i sten att det är dags att
ta fram en uppdaterad version på hur vi ställer oss till varandra.
Är det inte dags att vi ser på varandra som dom komplement vi är för varandra.
Att vi ser på tvåsamhet eller ensamhet eller mångfald med öppnare ögon, inte med
misstänksamma sådana.
Jag tror inte att någon på riktigt inbillar sig att kvinnor är sämre än män.
Dessa män måste bara släppa på tanken att kvinnor inte klarar av samma saker som män.
Män har en tendens att vara så jävla rädda att kvinnor ska ta över alla roller och att
det inte ska bli något kvar för dom som dom faktiskt är bäst på.
Det kommer alltid att vara så att män är lite starkare rent fysiskt generellt sätt men det
har bara med vår muskeluppbyggnad att göra, inget med att männen är bättre.
Den här kampen som ständigt går mellan kvinnor och män och att det ska vara
jämställt borde inte ens existera.
Hur kan någon ens vilja att det inte ska vara så.
Kvinnor är visst lika bra som alla män och dom är inget hot varken för samhället
eller individen.
Det är lika förnedrande att påstå något annat som att säga att en invandrare inte
skulle kunna bidra med något positivt i din vardag mer än att göra dig en pizza eller
städa på din arbetsplats.
Kvinnor är precis lika bra som vilken man som helst och dom förtjänar den plats
som dom tar, varken mer eller mindre.
Kvinnor är fantastiska idag som fortsätter att kämpa för sin rätt, för att dom fortsätter
att armbåga sig fram till positioner dom tidigare varit utestängda ifrån.
Kvinnor är också människor, inte saker, inte handelsprodukter, inte något du
bara har för att visa upp.
Kvinnor är som sagt hälften av alla människor på denna planet och dom har
precis samma rätt till en plats, till ett utrymme där även dom kan frodas på.
Släpp taget om den där förbannade manschauvinismen och fatta att vi oavsett
kön, färg eller etnicitet måste lära oss att leva tillsammans.
Jag är så otroligt jävla glad och stolt över mina döttrar som förgyller mitt liv
och som visar just precis allt detta.
Som visar att dom inte behöver be om ursäkt för att dom är kvinnor av idag.
Som visar hur bra människor kan vara när man väljer att se alla och inte
blundar för någon.
För att vi ska få ett jämlikt samhälle så måste vi sträva efter att se saker
från båda sidor, inte bara ifrån den ena eller den andra.
Det är alldeles för ensidigt idag och då menar jag från båda hållen.
Allt ses antingen i vitt eller svart.
Varför inte välja att se saker och ting i alla olika kulörer.
Om vi gör det så tror och hoppas jag på en betydligt ljusare framtid än den vi ser idag.
Kvinnor är inte bättre, dom är precis lika bra.

En lögn är en lögn

Många verkar missförstå det där med vad som är en lögn och vad som inte är det.
Man kan slänga sig med olika ordspråk som till exempel att ändamålet helgar medlen
och liknande men är det inte bara ett svepskäl för att få igenom sin egen vilja.
Vad ger dig rätt att komma med en lögn eller flera bara för att du ska få det du vill ha.
Jag tycker att det är ett minst sagt väldigt blint sätt att agera.
Det är genomtänkt och ofta väl uträknat och för mig är det den värsta typen av lögn.
Den när man modifierar sin egen så kallade sanning till förmån för sig själv.
Att sen idogt försöka försvara det hela med att det var just för den goda sakens skull
håller väldigt sällan.
Jag kan köpa det om man spelar ut en som redan ljuger med dennes egna vapen.
Att man använder en lögn för att komma förbi en annan.
Om man vet att den personen redan spelar falskt så har man mer bara satt ärligheten ur spel,
och samtidigt trumfat med sina egna lögner.
Och eftersom man har använt en lögn mot den första lögnen så kan den personen heller
inte känna sig försmådd, bara påkommen med byxorna nere.
Helt plötsligt så blir det som två pokerspelare som sitter med skitkort men som håller
masken och håller på att ta hem hela potten just genom sina genomtänkta lögner.
En lögn är en lögn och kommer så alltid att förbli men det finns som sagt tillfällen
då en lögn kan neutralisera en annan och mer eller mindre tillintetgöra den.
När man däremot leker med lögner i sin vardag, ja då är man ute på tunn is.
Jag har stött på alltför många som använder sina små vita eller svarta lögner oavbrutet
och det går ända tills någon sätter ner foten och ifrågasätter vad i helvete det är dom
håller på med.
Lögnerna har blivit en del av dom själva, så naturliga och så enkla att dom liksom bara
kommer per automatik.
Det är sorgligt att se och ofta har jag noterat så handlar det om en slöhet att välja lögnen
för att det är en för tillfället lättare väg att gå.
Ett annat bra exempel är när man faktiskt ljuger så pass att man själv tror på det.
Man vet att genom lögnen så får man det man vill ha och man är inte villig att lägga
ner den energin som det tar att gå den sanna vägen i sammanhanget.
Lögner har en förmåga att växa och tillslut så får dom ofta sån växtvärk att bubblan
oundvikligt spricker med konsekvenser långt större än vad man trott.
En lögn leder ju ofta till ytterligare en och så vidare.
Att sen försöka förklara sig ur skiten man frivilligt satt sig i får en bara att visa vilken
otroligt liten människa man faktiskt är.
För varför ska man tro att man ska kunna vinna på att ljuga sig fram genom livet.
Varför inbillar man sig att det alltid ska ordna sig oavsett vad som händer.
En människa som ljuger kan i varje fall inte jag ha ett förtroende för oavsett vad den
säger om att den inte gör det längre.
Ett förtroende tar lång tid att bygga upp och det är något man förtjänar, inte
något man kan ta för givet bara för att man själv säger att man ska ha det.
En människa som väljer att ljuga har samtidigt valt bort sin egen trovärdighet.
Det finns oerhört många lögnare ibland oss, både runt omkring oss i vår direkta vardag
men även högst upp på näringskedjan.
Förtroende är som sagt något man får jobba sig fram till.
Respekt är något som kommer i dess kölvatten.
Vem vill du vara i din vardag.
Den som väcker förtroende eller den som andra väljer att rycka på axlarna åt.

Se men inte röra

Jag tänker fortsätta lite grann i gränslandet runt mitt förra ämne som handlade om
att min kropp är min.
Idag tänkte jag dock gå ut i en alldeles för aktuell miljö.
Lite tragiskt kan jag tycka att det ska tryckas spaltmetrar om olika personer som
blivit utsatta för någon form av övergrepp.
Det går liksom en kort modevåg genom media där man vill få fram den ena snaskiga
historien efter den andra, helst ska dom ju bräcka varandra så att det inte blir för anonymt.
Jag vill verkligen inte på något som helst sätt försvara idioter som utsätter andra för
någon form av tvång, sen spelar det ingen roll om det är av sexuell karaktär eller om
det är ett rent översittartvång av någon som känner sig sitta i en maktposition.
Se men inte röra borde vara en mening som många borde lära sig.
Det kan handla om saker man har som man själv är väldigt rädd om.
Varför ska den där idioten alltid ta i dessa saker som om det vore hans eller hennes.
Om man nu vet att personen i fråga är extremt rädd om just den saken så kan man
väl åtminstone ha den goda insikten och hålla sig ifrån den tills man blir tillfrågad.
Det kan faktiskt göra ont på riktigt i dessa personers inre av att se andra hantera
deras kära saker och det måste man respektera.
Se men inte röra står det på så många vackra gamla föremål som står utställda, ofta
med kraftiga rep runtomkring men va fan hjälper det.
Nog kommer det någon idiot till förälder som inte vill stoppa sin lilla Pelle eller Lisa
från att klättra upp i det där unika föremålet vad det nu må vara och dessutom göra
det med samma respektfulla känsla som om det vore en ställning i sandlådan
hemma på gårdsplan.
Alltså, jag blir så fruktansvärt trött på dessa jävla föräldrar som till och med kan stå
och skratta med guppande hakor och tycka att det där var väl kul och tar fram
sina mobiler för att föreviga ögonblicket så dom kan visa runt bland sina så
kallade vänner vid något senare tillfälle.
Sen kommer vi till den absolut allvarligaste kategorin vad det gäller se men inte röra.
Det är när det handlar om oss människor, bara oss människor.
Oavsett i vilken position man är i, oavsett var man är någonstans, oavsett vem man
har med att göra så hamnar man i en direkt respektfråga när det gäller gränsland.
Man måste lära sig känna vad som är ok åt båda hållen, inte bara vad man själv tycker.
Min kropp är min kropp, din kropp är din kropp.
Om jag vill ge en kram så måste jag känna efter att den kramen är välkommen.
Om jag lägger min arm över axeln på någon så måste jag känna att den inte väcker olust.
Om jag står nära någon så se ändå till att personen i fråga inte känner sig instängd.
Jag hör så ofta orden, ja men vadå han eller hon sa ju inget, så hur skulle jag kunna veta
att det inte var ok.
Ja tänk efter ditt jävla nöt tänker jag då.
Den personen kanske inte kände att den kunde säga vad den egentligen kände just för
att den kände sig trängd i situationen i fråga.
Den personen kan inte förstod din speciella form av ironi som just du besitter.
Den personen kanske till och med kände sig rädd eller osäker.
Det är din förbannade skyldighet att känna efter vad det är den personen känner när
du gör något, det är ju inte den utsatta personens fel att den blivit just utsatt.
Vi människor har ett oerhört tydligt kroppsspråk som vi faktiskt kan tyda om vi vill.
Ja just det, om vi vill.
Men den där viljan tycks verkligen lysa med sin frånvaro allt som oftast eftersom många
verkar tro så enfaldigt gott om sig själva.
Ett alltid lika lysande exempel som visar hur enfaldiga vi människor är när män försvarar
sig med att "ja men hon klädde sig ju så utmanande så jag tog för givet att det var fritt fram".
Alltså din jävla stenåldersmänniska tänker jag då.
Om nu någon vill klä sig utmanande så är det väl inte för att du ska få fritt fram för att
kladda på vederbörande, det handlar då först och främst om att den personen tycker
att den är fin i den utstyrseln.
Ska den behöva vara extra rädd för att bli våldtagen bara för att du inte kan tygla dig själv.
Se men inte röra är något som ständigt och alltid berör oss alla och det gör det dagligen.
Se, ja varsågod, det är fritt fram.
Rör, nej, nej och återigen nej om inte vederbörande bjuder in dig över sin tröskel.
Nu står ju vissa personer i extrem närhet till neandertalarna och verkar ha extremt
nära till sina primitiva lustar, men du som finns där i närheten, även du har ditt ansvar.
Du kan se till att dessa lågvattenmärken till människor stoppas i tid.
Det är inte ditt ansvar enkom, men du kan absolut hjälpa till.
Vi ska älska varandra, värna om varandra, hjälpa varandra.
Inte bara se varandra som utbytbara objekt.
Inte se varandra som något man kan köpa för stunden och sen bara dumpa.
Lär dig se och njut av det du beskådar.
Lär dig se och du kommer att kunna ta tillvara på så mycket mer av det du har omkring dig.

Min kropp är min

Få saker kan dra igång andras åsikter som hur andra ser ut.
Man fastnar gärna vid om någon har en stor näsa,
om man kanske blivit lite extra lång alternativt kort.
Är man kobent så är det fel, hjulbent likaså.
Om man har lyckats att få till en exceptionell volym på sitt hår,
eller om skägget lyser med sin storlek.
Men det allra vanligaste som var och varannan tycks fastna
lite extra för är trots allt vikten, eller snarare volymen, storleken
på kroppen som vi bär med oss.
Om den inte följer standardmått så är det fel.
Är du 180 cm lång och kille, ja då ska du följa dessa mått,
åtminstone om du inte tränar, då är det ju en annan sak.
Vi har en förmåga att fastna vid dessa detaljer.
Jag ställer mig frågan om det inte är viktigare att vi mår bra inom oss.
Om jag tycker att jag har jobbigt när jag gör vissa saker så bör
jag titta på varför det är så, inte bara tycka att det är jobbigt och sen undvika det.
Om jag tycker att min kropp inte är lika snygg i formen som den var för
trettio år sedan så måste jag fundera på om jag överhuvudtaget har
realistiska tankar i mitt lilla huvud.
Vi utvecklas hela tiden i våra liv, mentalt men också fysiskt och det är aldrig
rättvist att jämföra sig med andra.
Det är inte ens rättvist att jämföra sig med sig själv i den versionen man var för
just trettio år sedan.
Och hur mycket man vrider och vänder på det hela så är det din kropp,
det är min kropp, ingen annans.
Bara för att jag har många runt mig så betyder det inte något det dom säger
om jag inte lyssnar på mig själv.
Jag skulle kunna ljuga för mig själv och säga att det inte finns
något att göra åt min kropp längre, lägga mig ner och tycka allmänt synd om mig själv.
Jag skulle kunna hitta på diverse krämpor som hindrar mig från att ens försöka.
Men alla dessa hittepåsaker är just bara saker jag använder som skydd.
Jag har alla möjligheter att förbättra min kondition, mitt kiloantal, mitt välbefinnande.
Det är jag och ingen annan som sätter dessa gränser.
Visst är det skönt att skylla på en ond rygg, eller axlar som bråkar.
Men vad hjälper det mig.
Jag blir inte bättre av att göra ingenting.
Jag blir bara bättre av att göra någonting.
Men den viktiga slutpunkten idag blir för mig väldigt given.
Min kropp är min och det är jag som förfogar över den,
inte du eller någon annan.
Så försök inte bestäm över någon annan eller vara den som hela tiden
lägger sig i för den personens bästa.
Ge den personen utrymme att få förvalta sitt liv och sin kropp som den vill.
Om den däremot sträcker ut sin hand och ber om din hjälp,
då ska du finnas där som den vän du är.
Det är viktigt att finnas där när det behövs men det är minst lika
viktigt att kunna backa ett steg av samma anledning.

Alla betyder vi något

I dom allra ensammaste tankarna,
under dom allra mörkaste timmarna,
när det blåser som allra kallast,
då finns det ändå någon som vi betyder något för.
Vi betyder alla något för någon,
släpp aldrig den tanken.
Dagarna jag besöker min mamma så känner jag min betydelse,
just där och just då.
Det är under enkla former och det är mer eller mindre med en
envägskommunikation, men det gör inget.
För under ytan så finns det ett syfte,
jag tillfredsställer mig mitt inre genom att göra något som känns rätt.
Det är något som vi alla kan applicera på andra situationer
som drabbar oss i vår vardag.
Saker och ting är inte alltid glasklara men vi får aldrig glömma
att vi finns här eftersom någon har satt oss till världen.
Mina föräldrar kommer alltid vara dom som har gett mig den allra
största tänkbara gåvan, mitt liv.
Jag vet att alla eller i varje fall väldigt många tänker tanken som snuddar
vid frågan om varför man finns till överhuvudtaget.
Jag gör det ofta men jag fastnar inte vid den eftersom det inte finns
något givet svar på den.
Istället så går jag vidare inom mig och ger mig själv utrymme
ett utrymme som jag faktiskt förtjänar.
För det är så nämligen att vi alla, vi betyder något.
Om inte annat så betyder vi något för någon som står oss nära.
Men vi betyder något för våra föräldrar, för våra barn, för våra vänner,
för våra kollegor och säkert för en hel del andra också.
Men vi tänker inte på det eftersom det bara är en naturlig tanke.
Vi gör inte stor affär av det eftersom det tillhör vår vardag.
Vi betyder alla något för någon, det är jag helt säker på.
När jag ser till mig själv så känner jag mig otroligt lyckligt lottad.
För runt omkring mig så finns det många som betyder något för mig,
och som jag har den stora äran att få betyda något för.
Det är människor jag aldrig kommer att ta för givet,
inte trots att många av dom är nära familj.
Det handlar som alltid om att vi bär på en vilja att få saker.
Men för att kunna få något på riktigt så måste vi först vara villiga att ge.
Och att kunna ge utan att begära något i retur är en förutsättning för
att man på ett ärligt sätt ska kunna må bra av att få något.
Det är inte så att jag går och letar efter saker som betyder något.
Dom finns där ständigt i min närhet.
Utan det som betyder något så skulle i varje fall mitt liv te sig väldigt lamt.
Utan den kärlek som jag får dagligen skulle jag inte orka ge.
Men det är som om det går i en ständig, nästan oändlig cirkel.
Man får liksom tillbaka av det man ger i någon form.
Alla betyder vi något, du också.

Lägg inte bara fokus på detaljer

Många gånger så tycker jag att människor idag hänger upp sig alldeles för lätt på detaljer.
Man stannar till vid något man kanske ser eller lägger märke till men sen i samma veva
så väljer man att bara se det lilla som sticker ut.
Det är ungefär som om man ska till och betrakta en väldigt stor målning och står en meter
ifrån, man kan omöjligt se helheten.
På samma sätt så faller ens förmåga att se vad det är som egentligen händer om man bara
väljer att fästa sin uppmärksamhet på en detalj i det som sker där framför en.
Just så illa är det hur vi människor väljer att se på varandra idag.
Vi stirrar oss blinda på små detaljer istället för att se en bild som ger oss så mycket mer
information.
Vi låter andra säga till vad vi ska titta på och glömmer själva att se vad det egentligen är
som vi ser.
Det ligger i vårt eget ansvar att se till att vi själva förses med den information vi behöver
för att kunna göra en bedömning.
Det ligger på vårt bord att den blir gjord på ett så objektivt sätt som möjligt.
Vi får inte gå omkring och tro att så länge som vi gör som vi blir tillsagda så gör vi
också rätt, så är det inte.
Sammanfattningen ska istället vara att så länge vi gör som vi blir tillsagda och det känns
rätt inom oss så är det rätt.
Det är eller snarare, det kan vara väldigt stor skillnad på dom två olika sätten.
Det faller inte utanför ditt ansvarsområde när du gör något som någon annan sagt till
dig att göra, agerar du på det sättet så kommer du snart komma i onåd hos dig själv.
Du kan aldrig svära dig fri ifrån dina egna handlingar, dom är ju dina, ingen annans.
Inte din chefs, din ledare, din väns, din prästs, din fiendes.
Det är dina, inga andras.
Så försök att inte bara lägga fokus på detaljer, försök se saker och ting i lite större perspektiv.
Det är inte alltid lätt men det är alltid så mycket mer rättvist.
Det är lätt att generalisera annars.
Det är lätt att stänga dörrar.
Genom att se saker och ting med lite öppnare ögon så tror jag att vi kan tona ner
vår osäkerhet som målas upp på olika sätt.
Vi kan faktiskt otroligt mycket om vi vill, men det innebär att vi måste försöka.
Försöker vi inte så kommer vi heller ingenstans.
Så lägg inte fokus bara på detaljer, det finns så otroligt mycket mer att se.

Saknar känslan att kunna prata minnen med mina föräldrar

Det är nog inte särskilt svårt att förstå.
Det är nog inte svårt att ta till sig det alls.
Den där tomheten när man inte längre har att tillgå den där människan som
alltid tidigare funnits där.
Pappa är fysiskt borta sen tre år tillbaka och mamma, ja hon försvinner alltmer.
Det gör ont i mig att leva med den vetskapen.
Att det man har och älskar kan ryckas bort, hastigt eller långsamt och när det gör
det så förändras ens liv för alltid.
Vi kan försöka bita oss kvar i det som en gång varit men det går inte i längden.
Vad vi däremot kan göra är att ständigt vårda våra minnen av det som har varit.
Att ständigt tillåta oss att gå tillbaka i våra sinnen och återuppleva det vi en gång
genom olika upplevelser tagit oss igenom.
När jag idag åker och hälsar på hos min mamma så är det jag som får sitta och
mata henne med hennes egna gamla minnen.
Ibland får jag en glimt av att kommer ihåg något litet fragment men allt som oftast
så är det som att berätta en total nyhet som genast glöms bort igen.
Livet är bra märkligt på så otroligt många sätt och logiken finns inte alltid där
men samtidigt är det just precis det den gör.
Känslan av att sitta ner vid köksbordet hos mina föräldrar och prata minnen över
en kopp kaffe och en liten kaka den kommer alltid få finnas kvar hos mig.
Den får det för den är mig så oerhört kär.
Det som gör ont i mig är att det känns som om att jag inte tog till mig alla dom
återberättade minnena fullt ut så därför är många av dom väldigt luddiga.
Det som också gör ont i mig är vetskapen om att jag inte kan fylla på den asken
med nya gamla minnen och där känner jag att det finns ett stort hålrum.
Ett hålrum som aldrig fick chansen att fyllas.
Nu är det som det är och där kan jag faktiskt inte påverka någonting.
Vad jag vill säga idag är vikten av att ta tillvara på det du har idag.
Gör någonting bra av det imorgon och förvalta det så att du kan bära med dig
det med glädje genom hela ditt liv.
Det är alla dom där små sakerna som formar oss och gör oss till dom vi är.
Genom våra minnen, våra upplevelser, våra drömmar och mycket, mycket mer
så lever vi oftast som vi lär.
Och att göra just det, att stå för den jag är och den jag har blivit formad till
är det som är viktigt för mig.
För det visar att jag tror på mig själv som människa, jag ser mig själv som en
individ som skänker trovärdighet i det den gör.
Jag ser inte mig själv som någon parasit som lever på andra.
Jag ser mig inte som en cancersvulst som bara är ute efter att döda.
Jag ser mig inte som någon som bara vill andra oliktänkande illa.
Jag vågar se mig själv och tycka att jag har blivit till en bra människa,
till och med en jävligt bra sådan.
Mina föräldrars minnen byggde upp en bas som gjort att jag förstod mig själv bättre.
Som gjort att jag ser mig som den personen jag är idag.
Genom att förstå vilka dom var så lärde jag känna mig själv bättre.
Och när jag väl lärt känna mig själv så accepterade jag mig själv som den vän
jag vill vara med mig själv.
Det finns många bra delar med att prata minnen med sina föräldrar, det gäller bara
att lyssna och ta dom till sig, acceptera och förstå.

Rasism, ett pinsamt vardagsproblem

Jag vet inte om jag ska bli förbannad eller ledsen så jag tillåter mig att vara både ock.
Rasism är ett ständigt lika viktigt ämne och det är ett alltid lika aktuellt sådant.
Ingen kommer undan det eftersom vi hela tiden rör oss ibland olika typer av rasister.
Det är det där med att gå omkring med förutfattade meningar, att tro och tycka saker om andra
för att sen gömma sig bakom fasader det köper inte jag.
Hur många gånger har jag inte hört nedlåtande saker sägas om utlänningar som kommit hit eller om svenskar som redan är här.
Varför är vi så jävla pigga på att leta efter fel hos andra när det kanske i själva verket är hos
oss själva som felen sitter.
Jag vet att det kan kännas frustrerande för någon som tagit sig hit och kämpat under många år
och skapat sig ett relativt framgångsrikt liv för att sen se andra komma hit och få den hjälpen dom
själva inte fick när dom var i samma situation.
Kan man inte backa en bit och bara inse att det är skillnad på då och nu.
Att vi lever i en förändrad vardag.
På samma sätt så kan inte någon komma hit i tron om att allt ordnar sig bara för att man gjort
just precis det, det vill säga, tagit sig hit.
Man kan inte få något utan att samtidigt ge något.
Det handlar om en anpassning.
Nu är det inte bara invandrande människor som behöver anpassa sig i vårt samhälle, det behöver
även bofasta invånare också faktiskt göra.
Se möjligheter istället för motsättningar, se tillgångar istället för brister, se varandra istället
för att blunda eller vända ryggen till.
Det finns massor i vår vardag som vi kan göra för att göra ordet rasism till något föråldrat
tänkande, till någon inskränkt kvävande känsla.
Hur kan så många lägga så mycket energi på att förstärka motsättningar istället för att försöka
se på varandra som dom olika människor vi är och acceptera det.
Det är inte en sida som behöver skärpa till sig, det är båda, det är alla.
Vi kan inte bara skuldbelägga religionen som en drivande faktor, inte vilket land man kommer ifrån,
inte från vilket samhällsskikt vi tillhör.
Alla kan vi faktiskt bidra till att göra den här planeten till något otroligt mycket bättre,
men vi måste då våga säga nej till det meningslösa våldet.
Vi måste våga stå upp för någon som blir attackerad utan anledning.
Det är olyckligt, tråkigt och pinsamt att höra någon i ren slentrian slänga ur sig att det där är
så typiskt dom där jävla svartskallarna, eller när man hör någon säga ordet hora oräkneliga gånger
till någon i en konversation på tunnelbanan.
Rasism är för mig så mycket mer än ett dolt förtryck mellan en grupp och en annan.
Rasism är för mig ett generellt beteende som inte är ok överhuvudtaget.
Vi måste lära oss förstå varandra bättre och samtidigt förstå att vi inte alltid förstår varandra.
Vi har våra olikheter och det har jag varit inne på många gånger tidigare, och det är ju våra
olikheter som gör oss starkare när vi är tillsammans.
Rasism  är för mig ett pinsamt vardagsproblem som vi måste ta itu med på allvar.
Det får aldrig bli accepterat att en person från en kultur behandlar någon skit.
Det får heller aldrig bli accepterat att en person från en kultur behandlar någon från en annan
kultur som skit för hur ska du då någonsin kunna förvänta dig att saker och ting ska kunna
bli till det bättre.
Hur vill du att framtiden ska se ut.
Hur vill du att dina eventuella barns barn ska leva om 40, 50, 60 år framåt i tiden.
Vill inte du att dom ska ha en framtid som kanske till och med är bättre en din egen
uppväxt har varit eller åtminstone precis lika bra.
Att ge och ta borde vara vårt konstanta mantra som vi ständigt borde bära inom oss.
Att ge och ta är inte farligt, det är tvärtom en väldigt naturlig process.
Man kan inte räkna med att få något om man aldrig ger något.
Skulle kunna skriva hur länge och hur långt som helst idag men nu blir det inte mer, jag tror
att ni har förstått grejen.
Rasism är ett vardagsproblem, ett problem som vi inte kan sopa under mattan eller skrika oss
fria ifrån.
Jag vill ha en framtid !
Vill Du !

Jag tar livet på allvar

Det låter mycket värre än vad det faktiskt är.
Jag menar inte att allt jag gör har en gigantisk mening i sig.
Jag menar heller inte att jag tycker att allt jag gör är meningsfullt.
Det är inte ens så att jag tycker eller tror på något abstrakt som en gud eller någon kosmisk kraft.
Att vi bara lever i en fas här på denna planet och att vi bara är en liten bricka i ett stort spel.
Nej jag är mycket enklare än så.
Jag tar verkligen livet på allvar.
Jag bryr mig om saker som jag gör.
Att kunna finnas till som ett bollplank när någon söker ett svar på en fråga.
Att tro att man är något mer än någon annan ser jag som något helt befängt.
Jag vet ju att jag är en bra karaktär, till och med ett väldigt gott föredöme.
Jag har sidor som många faktiskt kan lära sig saker av.
Men sen har jag sidor som förstår att jag faktiskt inte förstår precis allt.
Sidor som accepterar det utan att för den sakens skull se det som en brist hos mig själv.
När jag säger att jag tar livet på allvar så menar jag att jag ser livet som den största gåvan vi får.
Vad vi sen gör med det, hur vi väljer att förvalta det, det är faktiskt upp till var och en.
Just nu så är det en riktigt äcklig trend i samhället, inte bara vårt eget lilla, utan i minst samma utsträckning även globalt.
Skräcken för varandras olikheter leder alltmer till ett hetsande mellan grupper där vissa vidriga ledare ständigt slänger in ved för att hålla elden igång.
Man pumpar in ondska med hjälp av vapen, med hjälp av hot, med hjälp av intrigmakande obehagliga psykopater som inte vill annat än söndra och förstöra.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen.
Vi borde backa ett steg och se vad det är vi istället kan lära oss av våra olikheter istället för att se dessa som motsättningar och hinder.
Men sånt sker inte över en natt, inte över två heller.
Det man får hoppas på är att det i varje fall sker på ett sånt sätt så att vi inte väljer att förgöra varandra.
Vi behöver ledare som inte är våldsbenägna.
Vi behöver ledare som inte går i vapenindustrins koppel.
Vi behöver ledare som inte använder religion som ett påtrycksmedel, som en skrämselpropaganda.
Vi behöver ledare som ser till att vi närmar oss varandra så att vi istället skaffar oss den där förståelsen för varandra som idag saknar och gör oss handlingsförlamade.
Våld föder våld och den trenden måste brytas.
Kärlek sägs vara det starkaste vapnet, låt oss utveckla det och istället ge varandra  en chans.
Skulle inte du vilja ha den när du ställdes inför två olika val.
Jag tar livet på allvar för det ger mig så fantastiskt mycket.
Jag älskar verkligen det trots att alla dagar inte är perfekta.
Jag njuter av det trots att jag ibland är fylld av ångest och rädsla för vad som ska komma härnäst.
Det ger mig så mycket i retur och alla möten som jag gör dagligen med människor dom fyller mig med olika känslor.
Jag tar livet på fullaste allvar för det gör att jag känner att jag lever.

Jag är inte bättre än någon annan

Man kan gå med olika mantran i livet.
Ett naturligt sådant borde vara sånt som leder till självinsikt.
Jag vill på intet sätt förminska varken mig själv eller någon annan.
Men när man backar en liten bit och försöker att betrakta sig själv med lite öppna ögon
så tycker jag att man borde se lite bättre.
Se då dig själv stående bredvid någon annan och försök tänk tanken om vem som är värd mest.
Se inte egoistiskt på dig och sätt framför allt inte upp dig på några höga hästar.
Du är du och du är faktiskt bara en helt vanlig människa.
Jag vet att jag inte är bättre än någon annan.
Jag är inte värd mer än någon annan.
Jag är inte förtjänt av mer liv än någon annan.
Jag har inte fler bra sidor än någon annan.
Jag är inte det och massor därtill.
Men samtidigt så är jag inte sämre än någon annan.
Jag är definitivt inte värd mindre än någon annan.
Och jag är verkligen värd minst lika mycket liv som någon annan.
I grunden handlar det om att kunna ge och kunna ta.
För att få något så måste man vara villig att ge.
Då menar jag inte att samtidigt som man ger med vänsterhanden ska ta tillbaka något i retur med
den högra.
Man måste kunna släppa taget om det man ger och verkligen inte förvänta sig något i retur.
Man måste vilja erkänna att andra kan göra saker lika bra eller bättre än dig själv.
Man måste kunna acceptera att andra gör saker sämre än dig själv.
Jag är verkligen inte bättre än någon annan människa men jag vet att jag är en jävligt bra sådan.
En sån där som jag själv skulle vilja alltid fanns där vid min sida.
En som alltid finns där oavsett vad jag gjort eller vad jag har varit med om.
Jag är inte bättre än någon annan men jag är förbannat bra ändå.
Jag tänker inte be om ursäkt för att jag tycker bra om mig själv.
Jag tänker heller inte be om ursäkt för att jag känner att ibland så räcker jag inte till.
Jag är jag, varken mer eller mindre.
Självklart finns det dagar då jag hatar mig själv av olika anledningar men det gör inte att
jag respekterar mig själv mindre för det.
Det gör bara att jag utökar vidden av min förståelse för mig själv.
Jag vet om mina begränsningar och låter dom inte begränsa mig.
Jag vet om min storhet men låter inte den stiga mig åt huvudet.
När jag räknar samman mina goda och ställer dom emot mina dåliga sidor så vinner
den goda sidan överlägset, till och med förkrossande.
Men för den sakens skull så driver jag inte mig själv till något övermod.
Jag stannar upp och gör en sak i taget men jag fortsätter göra dom högst frivilligt.
För hur det än kommer sig så handlar det alltid om val vi gör i livet.
Mitt val stannar vid att fortsätta leva i mitt liv utan att våndas.
Jag är inte bättre än någon annan, men jag är fan inte sämre än någon heller.

Att tillåta sig känna

Det finns alldeles för många som idag går och förtrycker sina känslor.
Det kan vara känslor av väldigt olika karaktärer och känslor vid väldigt olika tillfällen.
Jag tycker att det är synd, riktigt synd när man väljer att hålla tillbaka det som bubblar inom sig för oftast så mår man själv och situationer i sig mycket bättre av att lyftas fram.
Det är inget fel i att bli glad när man vinner på en lott.
Det är inget fel i att bli glad när man blir förälder.
Det är inget fel i att bli glad när man får ett jobb man sökt och verkligen hoppats på att få.
Det är inget fel i att bli glad när man slår ett bra slag på golfbanan.
Det är inget fel i att bli glad när man sitter och pratar med någon och känner den där direkta kontakten.
Det är inget fel i att bli arg när man ser någon bli orättvist behandlad.
Det är inget fel i att reagera på tunnelbanan när någon beter sig som ett svin.
Det är inget fel i att försvara någon som behöver hjälp och stöd.
Det är inget fel i att skoja om döden.
Det är inget fel i att ligga kvar lite längre i sängen.
Det är inget fel i att ta den där extra godisbiten.
Det är inget fel i att säga till någon vad det är du verkligen tycker och tänker.
Det är inget fel i att vara dig själv.
Det är när du vänder alla dessa delar emot dig själv och sätter upp hinder, regler och andra saker som kommer i vägen för ditt eget tänkande, ditt eget tyckande, din egen vilja, det är då som det börjar knasa till sig lite grann.
Tvivla inte på dig själv och ditt omdöme.
Framför allt, lyssna inte för mycket på andra och ta för stort intryck av vad dom säger och tycker.
Deras åsikt är deras, framodlad av olika saker som format deras liv.
Om du tycker att en sak känns moraliskt fel så ska du heller inte göra den utan tvärtom protestera emot att någon vill göra det.
Att tillåta sig att känna är att tillåta sig vara mänsklig och det kan aldrig, aldrig vara fel.
Det är när vi faller in i fåran bakom skottskadade vargar som vi helt plötsligt börjar agera som blinda får som inte vågar annat.
Med mer kärlek, mer omtanke, mer kärlek och framför allt mer förståelse så kan vi komma varandra oändligt mycket närmare.
Jag förstår att vissa känslokalla grupper är totalt livrädda just för att sånt ska hända.
Dom har ju minsann varit utan kärlek i hela deras liv och se vad långt dom har tagit sig nu när dom gått den hårda vägen.
Jag skulle vilja säga att dom har gått in i en återvändsgränd som verkligen inte kan leda till något som helst gott.
Vi måste i större utsträckning vara modigare och räcka ut handen till varandra.
Vi måste lägga hatet och osäkerheten åt sidan.
Vi måste låta oss själva ta plats i våra egna liv.
Att tillåta sig själv att känna är en punkt som jag värnar om.
Jag känner att jag kan göra nytta genom att lyssna och säga vad det är jag faktiskt tycker.
Jag kan göra skillnad, det kan du också.

Mina barn kan aldrig bli bättre kopior av mig själv

Vi pratar ofta om hur vi ärver drag av varandra, hur vi påverkas av varandra, hur vi ser delar av varandra i oss när man pratar om oss själva kontra våra föräldrar och så är det på många sätt.
Men en sak som väldigt ofta missuppfattas att föräldrar när dom ska fostra sina barn är deras behov av att förverkliga delar av sig själva genom just sina barn.
Det är otroligt orättvist att vilja göra barnen till bättre kopior av dig själv.
Dels så är det otroligt nedvärderande av dig själv och den människa du har vuxit upp till men även en fruktansvärd orättvisa emot ditt eller dina barn.
Det är ett liv du har varit med och skapat och som du på många sätt formar under dess uppväxt men du får aldrig låta det gå så långt att det landar i ditt mål att förverkliga det du själv inte kunde åstadkomma.
Förstår du inte vilken enorm skada du åsamkar genom att lägga en sån press på ett barn.
En prestationsångest som ska tynga dess axlar och det bara för att du själv vill ha något att visa upp.
I ditt försvar så säger du säkert att du bara gör det för ditt barns bästa.
Att du själv inte fick det stöd för att kunna uppnå det som du nu vill att ditt barn ska.
Jag säger, lägg ditt förbannade ego åt sidan och ge fan i att vara den personen.
Sluta förstör ditt barn och börja vara en förälder istället.
Sluta jämför ditt barn med dig själv eller andra i dess omgivning och se istället ditt barn för vad det är, nämligen ditt barn, ingen förlängning av något annat.
Jag älskar mina barn helt utan förbehåll och jag är så fruktansvärt stolt över att dom vuxit till vuxna begåvade människor, individer med helt egna egenskaper och talanger.
Visst finns det stråk av mig i dom men det kan man inte helt undvika.
Men stoltheten av att se dom just som dom är och hur dom ständigt överraskar mig med deras sätt att ta sig över gränser helt främmande för mig gör att jag känner mig riktigt jävla bra som förälder.
För vad kan värma mer än att se ens barn stå på sina egna ben och göra saker, våga saker som jag själv skulle vara livrädd för.
Det får även mig att växa och känna vilken bra människa jag faktiskt är.
Mina barn kan aldrig bli några bättre kopior av mig själv.
Dom är sina egna original.
Och det är originalen som är värdefulla, inte dom bra eller för all del, dom bleka kopiorna.

Våld föder våld

Det går inte att komma undan hur vi idag matas av våld via olika kanaler i samhället.
Är det inte på grund av ett direkt våld ute i vardagen med rån, våldtäkter, misshandel och annan skit som sker både innanför dörrarna i våra hem så är det ute på gatorna, i butiker, i joggingspåren, i förorterna eller på krogen.
Vi möts av det lilla våldet precis överallt.
Är det desperationen över att vi inte har någonting att säga till om det stora våldet som leder oss människor till det eller vad är det som gör det.
Är det stressen i vardagen, eller tristessen i vardagen som gör sig påmind.
Vi små människor betraktas ofta som utbytbara brickor av dom styrande och det ger sig väldigt ofta uttryck i en frustration som idag ofta omnämns som terrorism.
Jag vill på intet sätt legitimera någon form av våld eftersom jag tycker att man ska kunna lösa alla problem som berör oss utan att just använda skrämsel, hot eller våld.
Väljer man det så tycker jag att man visat att man själv förlorat, att man inte tror på att det man själv har i bagaget räcker till för att övertyga andra om att det man har är något bra.
Jag äcklas av politiker som slår sig för bröstet och ständigt pratar om att man måste rusta upp för att skydda sig själva, är det verkligen en lösning som vi vill tro på, som vi vill se, inte jag i varje fall.
Maktgalna presidenter pratar om dom mest bestialiska lösningar på att eliminera sina motståndare som om det bara vore en spelplan eller ett tv-spel.
Att jämna länder vid marken, att utrota folk för att dom ses som en fara.
Här i vårt lilla fredliga land så står krigskåta militärer inför enorma övningar för att visa att vi minsann kan försvara vårt lilla land om den elaka satan från öst får för sig att invadera oss med sin krigsmakt.
Varje vapentillverkare skrattar sig glada varje steg till banken eftersom deras konton blir allt fetare ju mer den hatiska stämningen piskas upp i media.
Vi ska gå och vara konstant rädda så att deras verksamhet kan fortgå utan avbrott.
Det är något väldigt sjukt i samhället när man hellre pratar om hämnd och krig än försoning, förståelse och medmänsklighet.
Jag äcklas också minst lika mycket åt dessa individer som på gräsrotsnivå sprider skräck och terror genom att köra ihjäl människor med stulna bilar, genom att spränga hemmagjorda bomber på ställen där så många som möjligt vistas.
Ingen människa har någon som helst rätt att ta någon annan människas liv.
Att sen göra det i någon stats namn eller någon guds är verkligen skit samma, ingen har den rätten.
Men med vapen kommer makt och med makt kan man köpa våld och genom att köpa våld kan man tvinga på sig ännu mer tillgångar på olika sätt.
Att för sitt land se mångmiljardsförsäljning av vapen som något gott visar vilken pervers verklighet dessa rika maktgalna idioter lever i och hur totalt skrupelfria dom verkar känna sig trots vetskapen om att det dom just sålt sannolikt kommer att döda tusentals, kanske hundratusentals människor.
Vi måste ta oss ur den här spiralen av ondska annars kommer vi komma dit några enstaka psykopater faktiskt vill, en värld där ingen vågar lita på den andra.
Det finns mycket ruttet, mycket sjukt under ytan i vår värld idag, mer än någonsin tidigare men jag vägrar tro att vi bara vill varandra illa.
För mertalet av alla människor är inte destruktiva, dom är inte fientliga.
Dom flesta vill bara överleva och leva i en så normal vardag som möjligt.
Dom vill se sina föräldrar leva hela sina liv och samtidigt få chansen att kanske uppleva barnbarn.
Våld föder våld men vänlighet föder vänlighet.
Så tänk ett steg till innan du eller någon annan dömer ut något.
Det går alltid att hitta positiva saker i dom allra flesta saker i livet.
Man behöver inte generalisera människor bara för att vissa försöker tvinga på dig ett sånt tänk.

Ensam blir man inte.....

Det finns många som tycker att det gömmer sig en stor tragik bakom ensamhet men behöver det verkligen vara så.
Ensamhet kan lika gärna vara något som är självvalt, något som har växt fram.
Ensam är inte något man bara blir, det kan också vara när man gör saker som ligger i en linje långt utanför vad ens krets tillåter eller accepterar.
Vad är det då som kan driva en till ensamhet.
Självklart finns det så otroligt många olika svar på den frågan.
Men ett vanligt tror i varje fall jag är en grund som läggs i när man känner ett utanförskap.
När man inte riktigt når fram i ett socialt sammanhang som tidigare känts som en trygghetszon.
Man blir inte ensam helt utan vidare, det sker en hel massa val på vägen.
Val man gör själv och val som andra i ens omgivning gör.
Vad kan man då göra åt saken.
Precis som att det finns en massa orsaker till att man blivit ensam så finns det lika många olika sätt att bryta ensamheten och göra något positivt av det.
Man kan inte räkna med att saker löser sig av sig själv.
Man kan inte förutsätta att andra ska lösa saker åt dig.
Man kan inte gå i tron om att saker inte kan ändra sig.
Man måste vara villig att ta det första steget själv även om så inte blir fallet.
Men just den där viljan att göra det kan vara den lilla nyckeln som behövs för att man ska kunna gå ut från ensamheten och in i vad man nu söker.
Det kan vara så att man får räkna med att man gör det med mikroskopiska steg men man får heller inte blir avskräckt för att ta tiomilakliv.
Möjligheterna är nästan oändliga och det är hos dig valet sitter.
Det handlar om att öppna upp sig och bjuda in andra i ditt liv lika väl som att du ställer dig villig till att intressera dig för andra.
Gå inte ständigt och tyck synd om dig själv och gnäll över din situation.
Du är den första som kan förändra den.
Jag säger nu verkligen inte att det är något lätt projekt som du har framför dig, tvärtom.
Det kan vara den svåraste, tuffaste utmaningen som du någonsin ställt dig själv inför.
Men låt inte det vara ett hinder, för bakom det berget som du ser framför dig så finns en annan del av världen som väntar på dig.
Kanske inte bara guld och gröna skogar, men så otroligt mycket som gör ditt liv värt så mycket mer.
Man blir inte ensam utan vidare men det är lätt att hamna i negativa spiraler.
Ibland kan man behöva en knuff eller ge någon annan en liten uppfriskande smäll i ansiktet så att man hajar till och gör sig själv medveten om vad som faktiskt finns.
Att kasta bort sitt liv på att gå omkring och gnälla på alla om som man missat eller tycka att man aldrig blir sedd för den man är och bara vara bitter hjälper ingen, allra minst dig själv.
Ensam kan vara skönt att vara emellanåt men stanna inte kvar i det tillståndet utan ta dig gärna vidare till den sociala gemenskapen igen, den ger dig mycket mer näring, mycket mer liv.
Du behöver inte skaffa dig femhundra så kallade vänner via Facebook eller söka så många gilla som möjligt via Instagram bara för att inte ses som en eremit av idag.
Det räcker med att du faktiskt lever i ditt eget liv och att du tillåter andra att leva i detsamma.
Ensam är inte något man bara blir.
Ensam är oftast ett val som man gör, som man har gjort.
Kanske är det så att den där ensamma behöver just din utsträckta hand för att känna ett litet strå av hopp i sitt liv.
Kanske kan du vara den som gör skillnad.
Se inte bara en ensam människa som någon som har pest eller kolera.
Se den personen som en människa, precis som du och jag.

Livet är som en bergodalbana

Det går inte att komma undan, livet är verkligen något som hela tiden ger och tar.
Ingen går fri från det om man inte själv väljer att frigöra sig från det men har man kommit till den punkten då har man fått gå ett steg för långt.
livet i sig är inget självklart och verkligen inte det som man fyller det med heller.
Vi har alla möjligheter att göra olika saker med det men vi har samtidigt väldigt olika möjligheter att förverkliga det vi vill och hoppas på.
Alla har inte tillgång till den där räkmackan varje dag som gör att livet bara ter sig lätt.
Vissa kan dagligen kämpa för att nå en bråkdel av vad andra fått tilldelat sedan barnsben.
Jag har haft fördelen i att ha haft en ekonomiskt mager uppväxt med två underbara föräldrar som ständigt kämpat för att få ekonomin att gå ihop.
Det jag istället fått har varit en fri tillgång på omtänksamhet, välvillighet, kärlek och en ständig påminnelse om att vi alla kan få det lite bättre om vi hjälper varandra när vi kan.
Livet är som en bergodalbana.
Ena dagen så mår man jättebra och allt tycks vara solsken och rosor.
Ingenting ter sig omöjligt och man ser fram emot nästa dag och nästa.
Sen kommer dom där svackorna som gör att man bryter ihop inom sig.
Man blir ledsen och mörk i sitt sinne, känner sig ensam och missförstådd.
Den där tryggheten som man söker eller som i varje fall jag söker den finns inte alltid där utan man får jobba för att komma fram till den, dag ut och dag in.
Lite grann är det just det som gör att jag älskar mitt liv, för det innehåller så mycket som gör att jag aldrig tar något eller någon för givet, ibland inte ens mig själv.
Ena dagen så växer jag inom mig av stolthet när jag ser vad mina döttrar åstadkommer, hur otroligt duktiga och fantastiska kvinnor dom är av idag.
Hur deras mod vida överstiger mitt eget och hur dom ständigt växer som människor.
Nästa dag kan jag skjutas i sank totalt över att någon jag känner fått ett cancerbesked och inte vet hur framtiden kommer att se ut eller om det ens kommer att finnas någon.
Vad jag egentligen vill komma till idag är att vi måste bli bättre på att ta tillvara på dagen.
Inte se den som en slit och släng pryl.
Vi måste lära oss av våra erfarenheter och inte se andras liv, andras kroppar som våra tillhörigheter.
Du äger dig själv och ditt liv, du kan aldrig någonsin bestämma eller råda över någon annan vuxen människas val.
Du kan genom att vara en förebild påverka barn och ungdomar men du får aldrig utnyttja dessa i något som helst egensyfte, gör du det så saknar du något viktigt i ditt liv.
Jag återkommer många gånger till mina föräldrar och det finns en självklarhet i det för min del.
Det är dom som har satt sin prägel på vem jag är idag.
Att min mamma idag sitter i sin rullstol och bara kommunicerar via direkta tilltal får inte mig att vilja träffa henne mindre ofta, tvärtom.
För mig betyder det mycket att jag kan komma dit och bryta hennes vardag genom att bara finnas där runt henne och hennes idag så kallade grannar.
Jag lever idag i en roll där jag accepterat att mamma aldrig kommer komma tillbaka till den rollen som hon tidigare i livet hade för mig.
Det är mer som om att livets cirkel verkligen sluts när jag är hos henne.
Hon var med från början och tog hand om mig när jag inte kunde det själv och nu finns jag där och gör mitt bästa för att ta hand om henne i den mån jag själv kan.

Att älska sina barn

Det finns alltid, ja eller i varje fall nästan alltid ett visst band emellan barn och föräldrar och konstigt vore väl annat.
Med tiden kan det dock komma att kompliceras, oftast på grund av att vi som människor hela tiden utvecklas och vi gör det ofta i olika riktningar som vi inte kan förutse.
För min egen del så har jag alltid haft lätt att vara ärlig med mina känslor kanske som en konsekvens av att jag är så oerhört emotionellt lagd vilket i sin tur kommer i direkt nedstigande led ifrån min pappa.
Men det är något som jag samtidigt är oerhört stolt över att jag fått ärva.
Jag älskar mina föräldrar och det har jag alltid gjort.
Dom gav mig en uppväxt som var så bra som dom kunde ge med dom medlen dom hade.
Och det gjorde dom utan att för den skull slå knut på sig själva vilket alla vi som är föräldrar eller har föräldrar är väl medvetna om hur svårt det faktiskt är.
Vissa lyckas och andra lyckas mindre bra, dessutom finns det tyvärr dom som inte fixar det alls, dom får det helt enkelt aldrig att riktigt fungera.
Även om man är en förälder så får man inte lägga ribban så högt att man inte har en chans att ta sig över den, man måste tillåta sig att misslyckas med jämna mellanrum, erkänna för sig själv och framför allt våga visa att man faktiskt är mänsklig.
För det är för mig mycket det som livet handlar om, att våga visa sig mänsklig.
Att inte stirra sig blind på alla hinder som är på vägen.
Att inte fästa för mycket energi på det som bara ter sig som motstånd.
När det kommer till relationer mellan vuxna och barn så blir det oftast väldigt speciellt av naturliga skäl.
Inte bara det att vi har ett direkt fysiskt samband, nej det är hela startsträckan som sker i livet från födseln och till den dag då barnet gått från att vara helt beroende till en alltmer självständig individ.
Hos vissa så sker den övergången nästan osynligt medan hos andra så är det en betydligt mer smärtsam process som till och med kan leda till separationer som knappt går att överbrygga.
Jag tror inte på att såna saker bara sker av sig själv utan det är vad vi gör det till.
Vissa barn vill bli självständiga tidigt, vissa vill aldrig klippa navelsträngen.
Vissa föräldrar tror på tok för mycket om sina barn och tar för givet att dom klarar sig bra i alla situationer redan från början samtidigt som andra ständigt ska vara där och peta i tron om att man minsann alltid behövs.
Det är lite grann som på en arbetsplats.
Du får en ny kollega som du blir satt att lära upp.
Vissa tror och tycker att denna ska kunna det den ska göra redan från början och vänder genast ryggen istället för att finnas där som ett bollplank.
Andra tror aldrig på att vederbörande kan göra saken lika bra som du själv och måste hela tiden dubbelkolla det som är gjort.
För att nu återgå till kärleken man, vi, jag känner för mina barn så är den bara varm och ren.
Jag försöker alltid finnas där för dom men samtidigt så tvingar jag mig själv bort ifrån rollen som den överbeskyddande, övervakande pappan som alltid vill lägga sig i.
Vårt jobb som föräldrar är att göra våra barn flygfärdiga men sen måste vi låta dom flyga själva.
Jag har ingen rätt att kräva att dom ska vara på ett speciellt sätt, bete sig jag tycker eller göra deras val i livet, det är deras val att göra.
Jag älskar mina barn så djupt och innerligt och är som lyckligast när jag ser att dom mår bra på samma sätt som jag är som allra mest bedrövad när jag ser hur ont dom kan ha eller hur illa dom kan må.
Jag kommer aldrig sluta bry mig för det skulle innebära i detta fall att jag skulle sluta vara förälder.
Det är en ynnest att få ha någon att älska och känna kärleken flöda tillbaka.
Att älska sina barn tillhör sånt som hör livet till.

Våld föder våld

Jag är lite då och då och snuddar vid denna äckliga del av vår verklighet.
Man läser dagligen om våld som skadar, våld som förstör, våld som dödar.
Men hör man någonsin om våld som för något gott med sig!
Till viss del kan man väl säga att man gör det när någon som medvetet försöker döda andra själv blir just dödad.
Men det är ju som att tro eller säga att man botar cancer bara för att man dödar en cell.
Riktigt så enkelt är det inte, eller hur.
Visst är det ett litet microsteg att ta just genom att eliminera denna amöba men för att lyckas så måste man gå så otroligt mycket längre.
Man behöver hitta roten till det onda och där försöka förstå hur man ska komma tillrätta med det som bitvis känns helt omöjligt.
Idag lägger många forskare ner hela sina liv till att hitta vägen till botemedel som gör att dessa drabbade människor får en chans att leva sina liv som dom har fötts till och som bara dom har rätt till.
Dom lägger verkligen ner hela sin själ i det dom gör och dom gör det fantastiskt bra.
Utan dom så skulle många, många tusen aldrig ens få chansen att leva sina fulla liv.
Tänk dig själv att inte få uppleva allt du drömmer om bara för att något inom dig stoppar ditt liv i förtid.
Finns det någon rättvisa i det, naturligtvis inte, inte på något som helst vis.
Vi lever idag i en väldigt infekterad värld men så många sjuka metastaser, med så många vidriga celler som gör allt för att följa deras övertygelse.
Det spelar ingen roll om vi kallar dessa för extremister, nazister, muslimer, kristna, terrorist eller motståndare, höger eller vänstervridna.
Det sorgliga är att dom har en gemensam nämnare och det är deras totala oförmåga att se och acceptera andra människor som jämlikar.
Jag brukar säga att jag själv inte är värd mer än någon annan människa men jag tänker här uppgradera den inställningen en smula.
Jag är definitivt mer värd än dessa individer som bara önskar andra människors död.
Jag är absolut mer värd än idioter som bara vill förstöra.
Jag kommer alltid vara värd mer än dom som vill sprida hat och skräck istället för gemenskap och kärlek.
Man kan inte säga att man vill bygga upp någonting genom att bara förstöra för andra.
Det finns andra vägar att gå.
Att våga vara konstruktiv och se hur bryggor kan byggas, hur broar mellan folk förstärks, hur acceptansen och tilltron får sig en tillväxt istället för att hugga av den jäms med fotknölarna.
Det finns inget hot kvar om vi istället sitter ner och försöker förstå varandra.
Vi måste inte tycka om allt, hålla med om allt, älska allt för att kunna leva med varandra.
Min granne får mer än gärna ha andra åsikter än jag och dom får jag acceptera så länge han eller hon inte bara strävar efter att vara just den där destruktiva, den som bara hatar, den som bara förstör.
Så länge han eller hon lyssnar på mig så kommer jag att lyssna tillbaka.
Våga vägra våld för våld föder bara våld och det är just det som dessa så kallade stora ledare lever av.
Utan det så skulle dom inte ha något berättigande i sina egna aktioner.
Det spelar ingen roll om det är en sittande president i USA eller Nordkorea, i Turkiet eller Ryssland eller någon annanstans.
Deras största livlina är just våld och mera våld.
Jag är blott en enda liten människa med mina egna åsikter om saker och ting men jag är i min fulla övertygelse om att dom allra flesta människorna på denna planet går med en önskan i sina liv.
Det är att få leva i en värld utan våld, utan hot, utan skräck.
Det är en väldigt cynisk sådan men jag måste ändå fortsätta att tro att människan i stort vill väl.
Alternativet är att vi alla tar död på varandra bara för att vi inte vill ta oss tid att lyssna.
Egon finns överallt, stora som små och ibland vid vissa tillfällen så är det bara att vara ett.
Men det handlar då bara om att man ska följa det man själv vill, inte vad andra säger eller tycker.
Våld föder våld.
Hjälp inte till vid dessa förlösningar, försök att se till att det får dö ut av sig själv.
Ge inte din näring till den skiten, använd den där den istället gör nytta.

En liten ögonblink

Det är som om det går små, små signaler genom min mammas huvud.
Små indikationer på att något händer därinne.
När jag sitter och pratar med henne så får jag allt som oftast bara en ögonbrynshöjning som
reaktion, det rycker liksom till i dom ungefär som om det gick en svag ström eller som om
ljuset framför hennes ögon hastigt blev mycket starkare.
Alltmer faller hon in i sin egen lilla värld, en värld som är allt svårare att tråckla sig in i.
Man behöver både ljus och lykta, karta och kompass och man behöver en fantastiskt massa tålamod.
Det sistnämnda är något jag har men jag känner att det inte riktigt räcker till.
Jag känner och ser att mamma är inte samma människa som jag växte upp med.
Mamma är idag bara ett fragment av vad hon en gång var.
Jag kan inte döma henne för att hon inte hör mig på samma sätt som förr.
Jag kan inte kritisera henne för att hon inte känner igen mig från gång till gång.
Jag kan inte hoppas att hon ska bli bättre och att nästa gång jag kommer då kommer vi kunna ha en konversation som hon kommer komma ihåg.
Den verkligheten är borta, den finns inte alls mer och det är något jag får leva med och acceptera.
Men det gör ont i mig att titta min mamma i ögonen och känna att jag bara kikar in i ett tomrum.
Det gör så ont att se att det inte längre finns någon som är hemma därinne med enstaka undantag.
Min mamma är och förblir min mamma oavsett om det numera bara är ett skal eller ett fragment av vad som en gång fanns där.
Det är tragiskt men absolut inget jag kan göra någonting åt.
Livet går vidare och vad jag kan göra är att föra vidare det jag tycker är bra från mina föräldrar till mina barn och andra som i sin tur blir påverkade av mig.
Mina föräldrar har gett mig så otroligt mycket och det är jag så fantastiskt tacksam för.
Inte materiella saker eller en massa pengar men dom har gett mig så mycket värme och förståelse för vad medmänsklighet betyder.
Nu är min pappa borta sen tre år tillbaka och min mamma har inte varit sig själv på ett antal år.
Men dom hann ge mig så mycket och det är jag otroligt tacksam för.
Nu kan jag se mammas reaktion när jag pratar om pappa genom en ögonbrynshöjning och genom hur en tår kan strila nedför hennes kind.
Då vet jag, då känner jag, att hon är hos pappa i sinnet, att det finns något kvar därinne som faktiskt berörs av det jag säger.
Då känner jag att min mamma finns trots att hon nästa dag eller nästa timme kanske ser frågande på mig undrande vem det nu var som jag faktiskt är.

Döm inte någon efter dess utseende

Det finns inte någon legitim ursäkt för att döma andra efter deras utseende.
Men lik förbannat så gör vi det precis varje dag.
Även jag som är väl medveten om just det problemet är en syndare, kanske inte någon stor sådan men likväl ingen som kan smita ifrån dessa fakta.
För hur är det för dig när du tänker efter.
Om du ser en skitig uteliggare, vad tänker du då om honom/henne.
Om du ser en kraftfull kille med huvan nerdragen över ögonen komma gående, vad skapar det för funderingar hos dig.
När du möter ett gammalt par som sakta går framåt i sin lite skruttiga stil, vad tänker du då.
Hela tiden så gör du bedömningar om vad det är du ser.
Du lägger ihop ett plus ett och kommer fram till att det blir två.
Men du gör det baserat bara på dina egna antaganden, inte på vad det är du egentligen ser.
Du har helt enkelt en förutfattad mening redan instansad i dig och den är svår att ignorera.
Vad jag vill är att du i varje fall försöker att inte döma någon för deras utseende.
Sätt inte människan du ser på minus redan från start, vad har den gjort för att förtjäna det.
Våra utseenden är något vi bär med oss men det kategoriserar oss inte in i något fack för det.
Vissa av oss väljer en speciell klädstil, kanske lite tatueringar, ett speciellt skägg eller en frisyr som utmärker och bara för att jag inte tycker att det är snyggt eller klädsamt så ger inte det mig rätt till att prata skit om vederbörande.
Jag har bara rätt att påverka min egen stil, inte andras.
Visst ska jag säga vad jag tycker och tänker men jag ska inte göra det för att rättfärdiga mitt eget val.
Jag måste vara ödmjuk och ständigt försöka att se människan bakom fasaden, inte se just fasaden som det primära.
Hur tråkigt vore det inte om jag valde att stänga människor ute bara för deras yttre.
Tjock, smal, ful, vacker, man, kvinna, gammal, ung, det är bara olika varianter på oss.
Stanna istället till och ta dig tid och ta kontakt med personen du annars bara dömer.
Det är viktigare idag än någonsin tidigare vill jag påstå att vi faktiskt gör just det eftersom vi har fått ett samhälle som borde vara öppnare än tidigare och som på många sätt är det.
Så döm inte någon efter dess utseende.
Se det istället som en ram runt en tavla.
Du måste stanna till för att se alla vackra penseldrag som gör den tavlan unik.
Går du bara förbi den så är den bara en tavla fylld med färger utan någon som helst mening.