Att älska sina barn

Det finns alltid, ja eller i varje fall nästan alltid ett visst band emellan barn och föräldrar och konstigt vore väl annat.
Med tiden kan det dock komma att kompliceras, oftast på grund av att vi som människor hela tiden utvecklas och vi gör det ofta i olika riktningar som vi inte kan förutse.
För min egen del så har jag alltid haft lätt att vara ärlig med mina känslor kanske som en konsekvens av att jag är så oerhört emotionellt lagd vilket i sin tur kommer i direkt nedstigande led ifrån min pappa.
Men det är något som jag samtidigt är oerhört stolt över att jag fått ärva.
Jag älskar mina föräldrar och det har jag alltid gjort.
Dom gav mig en uppväxt som var så bra som dom kunde ge med dom medlen dom hade.
Och det gjorde dom utan att för den skull slå knut på sig själva vilket alla vi som är föräldrar eller har föräldrar är väl medvetna om hur svårt det faktiskt är.
Vissa lyckas och andra lyckas mindre bra, dessutom finns det tyvärr dom som inte fixar det alls, dom får det helt enkelt aldrig att riktigt fungera.
Även om man är en förälder så får man inte lägga ribban så högt att man inte har en chans att ta sig över den, man måste tillåta sig att misslyckas med jämna mellanrum, erkänna för sig själv och framför allt våga visa att man faktiskt är mänsklig.
För det är för mig mycket det som livet handlar om, att våga visa sig mänsklig.
Att inte stirra sig blind på alla hinder som är på vägen.
Att inte fästa för mycket energi på det som bara ter sig som motstånd.
När det kommer till relationer mellan vuxna och barn så blir det oftast väldigt speciellt av naturliga skäl.
Inte bara det att vi har ett direkt fysiskt samband, nej det är hela startsträckan som sker i livet från födseln och till den dag då barnet gått från att vara helt beroende till en alltmer självständig individ.
Hos vissa så sker den övergången nästan osynligt medan hos andra så är det en betydligt mer smärtsam process som till och med kan leda till separationer som knappt går att överbrygga.
Jag tror inte på att såna saker bara sker av sig själv utan det är vad vi gör det till.
Vissa barn vill bli självständiga tidigt, vissa vill aldrig klippa navelsträngen.
Vissa föräldrar tror på tok för mycket om sina barn och tar för givet att dom klarar sig bra i alla situationer redan från början samtidigt som andra ständigt ska vara där och peta i tron om att man minsann alltid behövs.
Det är lite grann som på en arbetsplats.
Du får en ny kollega som du blir satt att lära upp.
Vissa tror och tycker att denna ska kunna det den ska göra redan från början och vänder genast ryggen istället för att finnas där som ett bollplank.
Andra tror aldrig på att vederbörande kan göra saken lika bra som du själv och måste hela tiden dubbelkolla det som är gjort.
För att nu återgå till kärleken man, vi, jag känner för mina barn så är den bara varm och ren.
Jag försöker alltid finnas där för dom men samtidigt så tvingar jag mig själv bort ifrån rollen som den överbeskyddande, övervakande pappan som alltid vill lägga sig i.
Vårt jobb som föräldrar är att göra våra barn flygfärdiga men sen måste vi låta dom flyga själva.
Jag har ingen rätt att kräva att dom ska vara på ett speciellt sätt, bete sig jag tycker eller göra deras val i livet, det är deras val att göra.
Jag älskar mina barn så djupt och innerligt och är som lyckligast när jag ser att dom mår bra på samma sätt som jag är som allra mest bedrövad när jag ser hur ont dom kan ha eller hur illa dom kan må.
Jag kommer aldrig sluta bry mig för det skulle innebära i detta fall att jag skulle sluta vara förälder.
Det är en ynnest att få ha någon att älska och känna kärleken flöda tillbaka.
Att älska sina barn tillhör sånt som hör livet till.