Man måste inte finnas där hela tiden!

Under många år så har man pratat om curlingföräldrar.
Om vuxna som inte kan släppa taget om sina föräldrar eller tvärtom, om föräldrar som inte låter sina barn växa i sina vuxenroller.
Vi har så många exempel på vänner som tror att dom ständigt måste finnas till hands för vissa i deras närhet.
Vi har barn som aldrig får chansen att vara barn, bara för att deras föräldrar ständigt ska se en konstant utveckling som allra helst går mycket snabbare än konkurrerande barn på dagis, i förskolan, i lekparken eller vart dom nu än må vara.
Det är inte så det behöver vara.
Vi måste inte ständigt vara där för varandra.
Vetskapen om att vi finns där räcker ofta mer än väl.
Genom att ständigt finnas där så skapar vi en otrygghet.
Vi ger ett kvitto på att det inte är helt ok det som det barnet eller den individen försöker visa.
Istället så kväver vi det som skulle kunna vara en utvecklande process.
Jag tror verkligen på att vi ska finnas där för varandra, att vi kan göra nytta för varandra.
Men vi måste inte finnas där precis hela tiden.
Kanske handlar det om att vi vill känna oss behövda.
Kanske handlar det om en inneboende rädsla över att vi inte själva fått göra misstag som vi sen lärt oss något av.
Kanske handlar det om ett upparbetat kontrollbehov.
Men hur vore det om du istället vågade släppa taget lite då och då.
Det kommer med största sannolikhet inte leda till någon fullständig katastrof, varken för dig eller den du släpper tyglarna på.
Du kan förmodligen göra mer nytta än skada genom att åtminstone prova.
Man måste inte finnas där hela tiden.
Om du har byggt upp en ärlig tillit till någon så finns den där oavsett vad du gör och det känner den som du byggt upp relationen med.