En liten ögonblink

Det är som om det går små, små signaler genom min mammas huvud.
Små indikationer på att något händer därinne.
När jag sitter och pratar med henne så får jag allt som oftast bara en ögonbrynshöjning som
reaktion, det rycker liksom till i dom ungefär som om det gick en svag ström eller som om
ljuset framför hennes ögon hastigt blev mycket starkare.
Alltmer faller hon in i sin egen lilla värld, en värld som är allt svårare att tråckla sig in i.
Man behöver både ljus och lykta, karta och kompass och man behöver en fantastiskt massa tålamod.
Det sistnämnda är något jag har men jag känner att det inte riktigt räcker till.
Jag känner och ser att mamma är inte samma människa som jag växte upp med.
Mamma är idag bara ett fragment av vad hon en gång var.
Jag kan inte döma henne för att hon inte hör mig på samma sätt som förr.
Jag kan inte kritisera henne för att hon inte känner igen mig från gång till gång.
Jag kan inte hoppas att hon ska bli bättre och att nästa gång jag kommer då kommer vi kunna ha en konversation som hon kommer komma ihåg.
Den verkligheten är borta, den finns inte alls mer och det är något jag får leva med och acceptera.
Men det gör ont i mig att titta min mamma i ögonen och känna att jag bara kikar in i ett tomrum.
Det gör så ont att se att det inte längre finns någon som är hemma därinne med enstaka undantag.
Min mamma är och förblir min mamma oavsett om det numera bara är ett skal eller ett fragment av vad som en gång fanns där.
Det är tragiskt men absolut inget jag kan göra någonting åt.
Livet går vidare och vad jag kan göra är att föra vidare det jag tycker är bra från mina föräldrar till mina barn och andra som i sin tur blir påverkade av mig.
Mina föräldrar har gett mig så otroligt mycket och det är jag så fantastiskt tacksam för.
Inte materiella saker eller en massa pengar men dom har gett mig så mycket värme och förståelse för vad medmänsklighet betyder.
Nu är min pappa borta sen tre år tillbaka och min mamma har inte varit sig själv på ett antal år.
Men dom hann ge mig så mycket och det är jag otroligt tacksam för.
Nu kan jag se mammas reaktion när jag pratar om pappa genom en ögonbrynshöjning och genom hur en tår kan strila nedför hennes kind.
Då vet jag, då känner jag, att hon är hos pappa i sinnet, att det finns något kvar därinne som faktiskt berörs av det jag säger.
Då känner jag att min mamma finns trots att hon nästa dag eller nästa timme kanske ser frågande på mig undrande vem det nu var som jag faktiskt är.