Livet är som en bergodalbana

Det går inte att komma undan, livet är verkligen något som hela tiden ger och tar.
Ingen går fri från det om man inte själv väljer att frigöra sig från det men har man kommit till den punkten då har man fått gå ett steg för långt.
livet i sig är inget självklart och verkligen inte det som man fyller det med heller.
Vi har alla möjligheter att göra olika saker med det men vi har samtidigt väldigt olika möjligheter att förverkliga det vi vill och hoppas på.
Alla har inte tillgång till den där räkmackan varje dag som gör att livet bara ter sig lätt.
Vissa kan dagligen kämpa för att nå en bråkdel av vad andra fått tilldelat sedan barnsben.
Jag har haft fördelen i att ha haft en ekonomiskt mager uppväxt med två underbara föräldrar som ständigt kämpat för att få ekonomin att gå ihop.
Det jag istället fått har varit en fri tillgång på omtänksamhet, välvillighet, kärlek och en ständig påminnelse om att vi alla kan få det lite bättre om vi hjälper varandra när vi kan.
Livet är som en bergodalbana.
Ena dagen så mår man jättebra och allt tycks vara solsken och rosor.
Ingenting ter sig omöjligt och man ser fram emot nästa dag och nästa.
Sen kommer dom där svackorna som gör att man bryter ihop inom sig.
Man blir ledsen och mörk i sitt sinne, känner sig ensam och missförstådd.
Den där tryggheten som man söker eller som i varje fall jag söker den finns inte alltid där utan man får jobba för att komma fram till den, dag ut och dag in.
Lite grann är det just det som gör att jag älskar mitt liv, för det innehåller så mycket som gör att jag aldrig tar något eller någon för givet, ibland inte ens mig själv.
Ena dagen så växer jag inom mig av stolthet när jag ser vad mina döttrar åstadkommer, hur otroligt duktiga och fantastiska kvinnor dom är av idag.
Hur deras mod vida överstiger mitt eget och hur dom ständigt växer som människor.
Nästa dag kan jag skjutas i sank totalt över att någon jag känner fått ett cancerbesked och inte vet hur framtiden kommer att se ut eller om det ens kommer att finnas någon.
Vad jag egentligen vill komma till idag är att vi måste bli bättre på att ta tillvara på dagen.
Inte se den som en slit och släng pryl.
Vi måste lära oss av våra erfarenheter och inte se andras liv, andras kroppar som våra tillhörigheter.
Du äger dig själv och ditt liv, du kan aldrig någonsin bestämma eller råda över någon annan vuxen människas val.
Du kan genom att vara en förebild påverka barn och ungdomar men du får aldrig utnyttja dessa i något som helst egensyfte, gör du det så saknar du något viktigt i ditt liv.
Jag återkommer många gånger till mina föräldrar och det finns en självklarhet i det för min del.
Det är dom som har satt sin prägel på vem jag är idag.
Att min mamma idag sitter i sin rullstol och bara kommunicerar via direkta tilltal får inte mig att vilja träffa henne mindre ofta, tvärtom.
För mig betyder det mycket att jag kan komma dit och bryta hennes vardag genom att bara finnas där runt henne och hennes idag så kallade grannar.
Jag lever idag i en roll där jag accepterat att mamma aldrig kommer komma tillbaka till den rollen som hon tidigare i livet hade för mig.
Det är mer som om att livets cirkel verkligen sluts när jag är hos henne.
Hon var med från början och tog hand om mig när jag inte kunde det själv och nu finns jag där och gör mitt bästa för att ta hand om henne i den mån jag själv kan.