Med lögner kommer du aldrig hela vägen

Jag vet många som resonerar som så att man kommer mycket längre i livet
om man är lite av en pokerspelare.
Man undanhåller sanningen och låter istället en fasad vara just det man vill
visa upp som det sanna, det riktiga.
Men är inte det en ganska beige syn på livet.
När man inte vill visa upp det man har utan hellre håller sig till sin så
kallade vita lögn.
För mig är det en oerhört tunn, tråkig inställning.
Det är en tillvaro som du väljer bygga vidare på och sen vips en dag
när bubblan väl spricker ja då står du där med skägget i brevlådan.
Att bli påkommen med en lögn, när du får den där sanningen kastad rätt
i ansiktet så blir den så fruktansvärt brutal.
Jag vill inte kalla den orättvis för det är den ju inte, tvärtom.
Det är du själv som är upphov av den nu brutala konfrontationen som
du står inför.
Du försöker sannolikt slå dig fri ifrån den men du kommer ju ingen vart.
Du försöker kanske försvara dig genom att förklara omständigheterna
eller att du egentligen inte menade det du gjort från början.
Men visst är det bara en enda röra av skuggboxning som du ser framför dig.
Slag som delas ut helt i blindo mot ett mål som inte existerar.
Det enda jag skulle uppskatta i en sån situation vore om personen i fråga
visade lite stake, lite råg i ryggen och faktiskt utan omsvep erkände sin
eller kanske sina lögner helt och hållet, fullständigt naket.
Det skulle faktiskt kunna leda till att jag någonstans där i framtiden igen
skulle kunna känna ett fullständigt förtroende.
Nu är det tyvärr alltför sällan som ljugande människor kryper till sitt kors
förrän dom inser att inga lögner i världen kan rädda dom längre.
Jag önskar verkligen det jag nu skriver, jag önskar verkligen att vi människor
i gemen vore ärligare mot varandra än vad vi är idag.
Idag så genomsyras alla flöden av konstruerade sanningar, anpassade sådana
som går likt stafettpinnar emellan löpare på en bana.
Det är nästan så att lögner idag betraktas med samma tilltro som sanningar.
Det måste ju ändå finnas någon grund till varför den personen sa så, gjorde så,
blev anklagad för det och så vidare.
Visst känner du igen jargongen.
Ingen rök utan eld.
Det där med att kritiskt titta på saker och försöka förstå varför skyfflas snabbt
bort eftersom det tar tid och tid har vi ju så förbannat lite av idag, eller....
För mig är lögner ett hinder, ett väldigt onödigt sådant.
Jag brukar säga som så att jag är alldeles för lat för att konstruera lögner,
jag orkar helt enkelt inte ens med tanken på att hålla reda på dessa.
Nej jag fortsätter nog att hålla mig till mina sanningar istället.
Jag säger vad jag tycker och tänker och jag gör det som spontant känns
rätt för stunden, inte minst i mitt hjärta.
Jag har så låga tankar om lögnare att jag inte tycker att dom ens är vatten värda.
Vi måste förstå att om vi ska kunna leva bredvid varandra så är det en öppnare
tillvaro vi ska eftersträva, inte en ännu mer sluten.
Med lögner kommer du aldrig hela vägen, du kommer bara till en återvändsgränd.
Det tråkiga är att när du sen vänder kappan och försöker hitta vägen tillbaka
så ser det hela helt annorlunda ut och möjligheten till att göra det där du kanske
ville försvunnit en gång för alla.
En lögn är och förblir en lögn.
En sanning är och förblir inget annat än just, en sanning.