Att vara känslig kan vara förödande

Jag vet hur det är att vara av den känsligare naturen, det är liksom jag i ett nötskal.
Det där när man ständigt lever med ett bubblande bröst, med känslor som vill
välla ut och visa sin omedelbara närvaro.
Som ständigt gör sig påminda och alltid vill ta en alldeles för stor plats i förhållande
emot vad man själv egentligen är villig att tillåta.
Jag går som en ständig krutdurk som bara vill explodera.
Det gör ont allt som oftast att vara den där personen.
Det gör ont eftersom jag inte kan låta bli att känna efter.
Det gör ont eftersom jag inte kan låta bli att bry mig.
Det gör ont eftersom jag inte kan hindra mig själv ifrån att se det jag ser eller
höra det jag hör.
Jag skulle så gärna vilja kunna kontrollera mina känslor mer än vad jag gör idag.
Inte behöva höra min röst totalt skära ihop när det kommer till tillfällen då jag
faktiskt vill säga mina väl valda ord.
Det gör ont i mig på riktigt när jag inte kan släppa fram det jag har inom mig
på annat sätt än genom mina tårar.
Jag vill ju inte hålla ett tal till någon byggt av kyla, helt utan känsla, helt utan värme,
det vore inte jag.
I mig så finns det så mycket kärlek, så mycket önskan, så mycket hopp men just
den där tillgången, det där överflödet är det som bidrar till att min bägare allt som
oftast rinner över.
Mitt överflöd av känslor är samtidigt det som begränsar mig titt som tätt.
Jag backar hellre ur vissa situationer än kliver in i dom och låter mig ta plats.
Det är det där med att det inte är riktigt legitimt att visa känslor i det omfång
som mitt inre verkar vilja.
Som vuxen man ska man trycka tillbaka sitt inre och hålla en viss mask utåt.
Mitt inre går verkligen som en ständig bergodalbana och mycket klarar jag
av att tygla därinne men när det kommer till en del både banala saker och saker
som faktiskt är väldigt viktiga i mitt liv, ja då formligen forsar känslorna ur mig bokstavligen.
Jag måste erkänna att ibland så mår jag inte bra i mitt inre just på grund av
dessa enorma känslostormar, stormar som gör att jag nästan känner mig lika
ensam och övergiven som Robinson på sin öde ö.
Men jag ska inte heller klaga på att jag har just det som jag har inom mig.
För på något sätt så kan jag samtidigt utnyttja mig själv i min kontakt med andra
människor och när jag vill komma dom riktigt nära.
Antagligen beror det på att vägen in till mitt hjärta alltid står öppen både för
att lyssna men även för att säga det jag faktiskt tänker och tycker.
Jag vågar säga att jag älskar mig själv för jag ser ett stort värde i den människan
som jag faktiskt är.
Jag vet att min stora akilleshäl samtidigt är min absolut största styrka.
Det må vara rörigt där i mitt allra innersta, men det är en röra fylld med kärlek.
Man ska respektera varandras känslor, inte spotta på dom, inte nedvärdera dom,
inte se dom som om dom inget värda vore.