Att ta det första steget

Jag vill komma med en uppmaning så här nu när det lackar emot Jul och allting.
Inte just för att Julen i sig har med det hela att göra men för att det är en högtid
som ofta präglas av samvaro.
Att ta det första steget kan betyda så oerhört mycket för väldigt många.
Det kan vara ett mått på att man kliver över en egen skyddslinje, du vet den
där lilla barriären som fungerar som en inhägnad runt det som i varje fall
känns lite tryggt.
Man går helt enkelt utanför sin egna trygga zon.
Det kan i allra högsta grad vara ett mått på något som ger dig en boost och i
förlängningen låter dig utvecklas ännu mer än du tidigare vågat hoppas på.
Tänk på att det är du som sätter dina egna gränser.
Men sen finns det en av dom där andra bitarna.
Den som är mellan vänner, bekanta och kanske framför allt internt i familjekonstellationer.
Jag har genom åren fått se och höra allt för många olika scenarier där man på grund
av diverse olika anledningar kommit ifrån varandra.
Man går liksom in i varsin ringhörna och vägrar sen komma ut på spelplanen igen.
Det är synd när man väljer att bete sig som tjuriga barn som blivit försmådda.
För det är lite grann just det som det hela handlar om, att inte vilja lyssna på varandra
och respektera vad den andra faktiskt säger, tycker eller tänker.
Jag har varit inne på det tidigare och jag kommer säkert komma tillbaka till det
även vid senare tillfällen men vi måste bli bättre på att lyssna på varandra och faktiskt
höra vad den andra säger.
Har man en egen åsikt så kan väl den andra i varje fall vara så pass givmild i sin
själ att den accepterar det faktumet.
Jag har aldrig begärt att alla ska älska alla, inte ens att alla ska tycka om varandra.
Men jag lever med en förhoppning att så länge vi inte går in för att skada varandra
så kan vi leva med varandra.
Att vara den där som tar det första steget kanske emot en försoning, den borde vara du,
den borde vara jag, den borde vara alla.
Visst kan man tycka att det alltid borde vara den som startat den negativa spiralen,
men varför skulle det hindra dig från att räcka ut din hand.
Har du någon som du har en tagg i sidan till sen gammalt.
Kanske en syster, en bror, en mamma, en pappa eller varför inte en gammal vän.
Om du har någon som du känner att du egentligen vill ha i ditt liv men som du
själv förväntar dig ska ta det där första steget till vart det nu må leda.
Stå inte bara där och vänta, tiden tar ingen paus, tillfällen kommer inte åter.
Gör dig själv och alla andra den där riktiga tjänsten och ta det första steget,
om det inte räcker med ett så ta ett eller två till.
Låt inte ursäkterna hopa sig som ett gigantiskt berg som skymmer din sol.
Att ta det första steget behöver inte kosta någonting alls men det kan ge dig
så otroligt mycket tillbaka.
Att ta det första steget leder dig framåt i ditt liv oavsett resultat.
Det visar att du har en vilja att förändra.
Låt inte tiden bara passera utan att göra något.
Gå inte med tankarna i huvudet som säger att tänk om, gör om istället.
Hitta inte ursäkter för att inte göra det, sök efter anledningar till att göra det.
Ta det första steget eller tillåt någon annan att göra det, men stå inte bara stilla i ditt liv.