Rasism, ett pinsamt vardagsproblem

Jag vet inte om jag ska bli förbannad eller ledsen så jag tillåter mig att vara både ock.
Rasism är ett ständigt lika viktigt ämne och det är ett alltid lika aktuellt sådant.
Ingen kommer undan det eftersom vi hela tiden rör oss ibland olika typer av rasister.
Det är det där med att gå omkring med förutfattade meningar, att tro och tycka saker om andra
för att sen gömma sig bakom fasader det köper inte jag.
Hur många gånger har jag inte hört nedlåtande saker sägas om utlänningar som kommit hit eller om svenskar som redan är här.
Varför är vi så jävla pigga på att leta efter fel hos andra när det kanske i själva verket är hos
oss själva som felen sitter.
Jag vet att det kan kännas frustrerande för någon som tagit sig hit och kämpat under många år
och skapat sig ett relativt framgångsrikt liv för att sen se andra komma hit och få den hjälpen dom
själva inte fick när dom var i samma situation.
Kan man inte backa en bit och bara inse att det är skillnad på då och nu.
Att vi lever i en förändrad vardag.
På samma sätt så kan inte någon komma hit i tron om att allt ordnar sig bara för att man gjort
just precis det, det vill säga, tagit sig hit.
Man kan inte få något utan att samtidigt ge något.
Det handlar om en anpassning.
Nu är det inte bara invandrande människor som behöver anpassa sig i vårt samhälle, det behöver
även bofasta invånare också faktiskt göra.
Se möjligheter istället för motsättningar, se tillgångar istället för brister, se varandra istället
för att blunda eller vända ryggen till.
Det finns massor i vår vardag som vi kan göra för att göra ordet rasism till något föråldrat
tänkande, till någon inskränkt kvävande känsla.
Hur kan så många lägga så mycket energi på att förstärka motsättningar istället för att försöka
se på varandra som dom olika människor vi är och acceptera det.
Det är inte en sida som behöver skärpa till sig, det är båda, det är alla.
Vi kan inte bara skuldbelägga religionen som en drivande faktor, inte vilket land man kommer ifrån,
inte från vilket samhällsskikt vi tillhör.
Alla kan vi faktiskt bidra till att göra den här planeten till något otroligt mycket bättre,
men vi måste då våga säga nej till det meningslösa våldet.
Vi måste våga stå upp för någon som blir attackerad utan anledning.
Det är olyckligt, tråkigt och pinsamt att höra någon i ren slentrian slänga ur sig att det där är
så typiskt dom där jävla svartskallarna, eller när man hör någon säga ordet hora oräkneliga gånger
till någon i en konversation på tunnelbanan.
Rasism är för mig så mycket mer än ett dolt förtryck mellan en grupp och en annan.
Rasism är för mig ett generellt beteende som inte är ok överhuvudtaget.
Vi måste lära oss förstå varandra bättre och samtidigt förstå att vi inte alltid förstår varandra.
Vi har våra olikheter och det har jag varit inne på många gånger tidigare, och det är ju våra
olikheter som gör oss starkare när vi är tillsammans.
Rasism  är för mig ett pinsamt vardagsproblem som vi måste ta itu med på allvar.
Det får aldrig bli accepterat att en person från en kultur behandlar någon skit.
Det får heller aldrig bli accepterat att en person från en kultur behandlar någon från en annan
kultur som skit för hur ska du då någonsin kunna förvänta dig att saker och ting ska kunna
bli till det bättre.
Hur vill du att framtiden ska se ut.
Hur vill du att dina eventuella barns barn ska leva om 40, 50, 60 år framåt i tiden.
Vill inte du att dom ska ha en framtid som kanske till och med är bättre en din egen
uppväxt har varit eller åtminstone precis lika bra.
Att ge och ta borde vara vårt konstanta mantra som vi ständigt borde bära inom oss.
Att ge och ta är inte farligt, det är tvärtom en väldigt naturlig process.
Man kan inte räkna med att få något om man aldrig ger något.
Skulle kunna skriva hur länge och hur långt som helst idag men nu blir det inte mer, jag tror
att ni har förstått grejen.
Rasism är ett vardagsproblem, ett problem som vi inte kan sopa under mattan eller skrika oss
fria ifrån.
Jag vill ha en framtid !
Vill Du !