Saknar känslan att kunna prata minnen med mina föräldrar

Det är nog inte särskilt svårt att förstå.
Det är nog inte svårt att ta till sig det alls.
Den där tomheten när man inte längre har att tillgå den där människan som
alltid tidigare funnits där.
Pappa är fysiskt borta sen tre år tillbaka och mamma, ja hon försvinner alltmer.
Det gör ont i mig att leva med den vetskapen.
Att det man har och älskar kan ryckas bort, hastigt eller långsamt och när det gör
det så förändras ens liv för alltid.
Vi kan försöka bita oss kvar i det som en gång varit men det går inte i längden.
Vad vi däremot kan göra är att ständigt vårda våra minnen av det som har varit.
Att ständigt tillåta oss att gå tillbaka i våra sinnen och återuppleva det vi en gång
genom olika upplevelser tagit oss igenom.
När jag idag åker och hälsar på hos min mamma så är det jag som får sitta och
mata henne med hennes egna gamla minnen.
Ibland får jag en glimt av att kommer ihåg något litet fragment men allt som oftast
så är det som att berätta en total nyhet som genast glöms bort igen.
Livet är bra märkligt på så otroligt många sätt och logiken finns inte alltid där
men samtidigt är det just precis det den gör.
Känslan av att sitta ner vid köksbordet hos mina föräldrar och prata minnen över
en kopp kaffe och en liten kaka den kommer alltid få finnas kvar hos mig.
Den får det för den är mig så oerhört kär.
Det som gör ont i mig är att det känns som om att jag inte tog till mig alla dom
återberättade minnena fullt ut så därför är många av dom väldigt luddiga.
Det som också gör ont i mig är vetskapen om att jag inte kan fylla på den asken
med nya gamla minnen och där känner jag att det finns ett stort hålrum.
Ett hålrum som aldrig fick chansen att fyllas.
Nu är det som det är och där kan jag faktiskt inte påverka någonting.
Vad jag vill säga idag är vikten av att ta tillvara på det du har idag.
Gör någonting bra av det imorgon och förvalta det så att du kan bära med dig
det med glädje genom hela ditt liv.
Det är alla dom där små sakerna som formar oss och gör oss till dom vi är.
Genom våra minnen, våra upplevelser, våra drömmar och mycket, mycket mer
så lever vi oftast som vi lär.
Och att göra just det, att stå för den jag är och den jag har blivit formad till
är det som är viktigt för mig.
För det visar att jag tror på mig själv som människa, jag ser mig själv som en
individ som skänker trovärdighet i det den gör.
Jag ser inte mig själv som någon parasit som lever på andra.
Jag ser mig inte som en cancersvulst som bara är ute efter att döda.
Jag ser mig inte som någon som bara vill andra oliktänkande illa.
Jag vågar se mig själv och tycka att jag har blivit till en bra människa,
till och med en jävligt bra sådan.
Mina föräldrars minnen byggde upp en bas som gjort att jag förstod mig själv bättre.
Som gjort att jag ser mig som den personen jag är idag.
Genom att förstå vilka dom var så lärde jag känna mig själv bättre.
Och när jag väl lärt känna mig själv så accepterade jag mig själv som den vän
jag vill vara med mig själv.
Det finns många bra delar med att prata minnen med sina föräldrar, det gäller bara
att lyssna och ta dom till sig, acceptera och förstå.