Att se andra människor

Det gick som en liten modevåg här under hösten när det var inne i media att skriva om misär och elände, om flyktingar och katastrofer.
Den ena avlöste den andra och det hade kunnat varit starten till något riktigt gott.
För äntligen så vände det ordentligt vindarna i detta land, motståndet mot rasister började smått ta fart och en mänsklighet som tidigare varit väldigt anonym fick helt plötsligt ett välkommet ansikte.
Sen kom den där helt sjuka men samtidigt nästan oundvikliga händelsen i Frankrike där några besinningslösa fanatiker tog ett antal människors liv med stöd av sin tro i ryggen och med ett ständigt växande hat emot hela västvärlden.
I samma stund så var det som om att dom då gav bränsle till alla Europas rasister och helt plötsligt så var alla utlänningar farliga och skulle granskas från topp till tå.
Det som en stund tidigare var ett öppet Europa blev nu ett stängt sådant.
Nu tror ju jag på människan och tänker som så att vi bara behöver tid för att överbrygga dessa hinder.
Att det faktiskt finns en vilja hos dom allra flesta människor att vi kan leva i samförstånd oavsett vilken hudfärg, vilken etnicitet, vilken läggning eller vilket kön vi tillhör.
Vi har alla en plats att fylla och alla, precis alla har samma rätt till den.
Ja, vi varje fall så länge som vi själva tillåter andra att få vara dom själva.
För jag har ingen rätt att sätta regler hur någon annan ska tänka eller tycka lika lite som någon annan kan eller ska bry sig om mina tankar och funderingar.
Men jag väljer som sagt att tro att vi kan komma till någon form av förlikning.
En framtid som inte är märkt av militärt eller religiöst förtryck för det är ju just det som det hela egentligen handlar om.
Vissa personer, vissa grupper som vill sätta ner foten och kräva att alla andra ska rätta sig efter dom.
Demokrati eller diktatur, skit samma för mig så länge som man inte tar hänsyn till den lilla människan.
Det kanske är så att den där stora så kallade ledaren som driver sitt folk framåt, att dennes största fiende inte finns utanför gränserna utan istället är den lilla fritänkande individen som inte vill falla in i ledet.
Jag tror inte på att ett stort land behöver en styrande järnhand, ett stort land behöver vara lyhört och se vad som verkligen händer inom dess gränser.
Jag är ingen allvetande guru på något som helst sett, men jag tror på min fria vilja, min fria tanke.
Jag tror på att inte bli kvävd av någon utomstående som inte tål att höra mina ord.
Jag är ju villig att lyssna till vad denne har att säga utan att för den skull sen slå ner personen i fråga bara för att jag inte håller med.
Om jag inte håller samma linje som vederbörande så betyder det faktiskt bara att vi två är av olika åsikter och vi ska kunna respektera varandra.
Vi ska inte förvränga varandras ord och kasta skit på varandra i onödan bara för att vi vill sätta den andra i ett dåligt dager inför andra.
Jag ska inte hitta på historier som bara visar den ena sidan av en handling, det vill säga den som fyller mitt ändamål.
Hur ska jag då någonsin kunna lita till någon annans ord mer än vid tillfällen som jag själv varit med att dela.
Efter den tragedin som var i Frankrike så var det som om det startade en lavin, en tsunamivåg som okontrollerat öst över oss av främlingsfientlig propaganda.
Man har helt enkelt passat på under en tid när vi nästan blivit paranoida eller i alla fall paralyserade i vårt objektiva tänkande och öst över oss med riktade händelser i media, på Facebook och liknande.
Och effekten blir då omedelbar eftersom det sker i ett flöde av information som vi bara skummar på ytan, vi hinner inte fundera över sanningshalten i det hela.
Följden blir då tyvärr att väldigt mycket manipulerad och tillrättalagd information blir att betrakta som nya sanningar.
Jag väljer fortfarande att istället ifrågasätta och försöka att se sakerna på mitt sätt, det vill säga från ett antal vinklar och vara så objektiv och öppen som jag kan i mina tankar.
Det finns mycket skit därute men det finns så oerhört mycket gott och optimist som jag är så väljer jag att se saker och ting på det positiva sättet och tro att vi faktiskt går emot en bättre framtid även om vi kommer att gå baklänges ibland.
Lita på vad du själv ser, vad du själv tror.
Bli inte för påverkad av allt du har kring dig utan fortsätt tro på den du verkligen är.
För du har möjlighet att påverka även du.
Kanske inte i det stora direkt men i det stora i förlängningen.
För vi har alla en del i allt som händer och så länge vi bryr oss så finns det hopp.
Och mitt hopp det är minsann inte ute, inte alls.

Att vara rädd för att göra fel kan vara hämmande

Det är så vanligt att man lägger in ett strå av osäkerhet i sitt eget agerande.
Man visar att man inte riktigt tror på det man gör.
Att man helt enkelt inte litar på sig själv.
Men vad gör det egentligen.
Hur stora blir konsekvenserna av att just du gör fel, just där.
Naturligtvis är det otroligt olika från situation till situation, men ändå.
Hur mycket fel kan det bli av att du faktiskt vågar försöka.
För det är ju det som det handlar om, att våga prova något som du inte är säker på.
Att du tar dig över din egen bekvämlighetströskel och utmanar dig själv till något du egentligen inte riktigt vill.
Det är som sagt väldigt olika beroende på vilken situation det handlar om men du kan säkert se ett mönster som en röd tråd i ditt eget sätt att agera genom många olika scenarier.
Fel gör vi dagligen, fel gör jag dagligen och jag försöker alltid att lära mig något av dessa.
Det kan vara allt ifrån mitt eget beteende emot en person som jag noterar inte alls reagerar på det sättet som jag trodde skulle ske.
Det kan vara min egen osäkerhet i att tro på mig själv när jag ska göra något jag aldrig tidigare provat.
Ofta så handlar det om förutfattade meningar.
Eller att man läser in förutfattade beteenden vars prägel satts av en annan källa, en bok, en utbildad person eller helt enkelt en just för tillfället viktigare person i dennas liv.
Vi är ju alla otroligt påverkbara och beroende på vem som säger vad så har många en benägenhet att suga i sig allt dessa personer säger, tycker, tänker, skriver och gör mer eller mindre som svampar.
Man tappar helt enkelt sin egen objektivitet.
Nu vill jag inte komma och säga att det är fel eller rätt för det är upp till var och en och bedöma men ibland kan jag inte låta bli och reagera när jag noterar att dessa individer är alltför lätta i sina egna åsikter, dom har liksom inte landat i sig själva.
För mig är det viktigt att jag tror på mig själv i det jag utför, det jag säger och inte minst i det jag tänker.
För gör jag inte det så har jag tappat en väsentlig det av mig själv.
Det är inte så att jag tycker att man bara ska utgå ifrån sig själv, inte alls.
Gör man det då tappar man samtidigt sin egen förmåga i att vara lyhörd och att lyssna och lära av andra är bland det viktigaste vi kan nuförtiden.
Att ha ett eget sinne men samtidigt vara öppna inför vad andra säger, tycker och tänker.
Vad jag gör kan faktiskt vara ett felaktigt sätt men det är upp till mig att försöka förstå det, inte genom andras påtvingade åsikter och uttryck.
Det är så otroligt många situationer som vi hamnar i där vi är rädda att göra fel i idag.
Vi är livrädda för att inte vara politiskt korrekta (hatar dom orden), vi vill inte trampa våra vänner eller släktingar på tårna, för då tror vi att vi kommer att bli ovänner för all framtid.
Vi är rädda för att göra fel så att chefen ser det eller får veta det av någon annan.
Vi är helt enkelt rädda för att dels utsätta oss själva för något obekvämt i tron om att vi kommer att förlora det vi har idag och hamna i en sits i livet vi inte alls vill vara i, utfrysta helt enkelt.
Att vi helt enkelt har fått vår chans, använt den, förbrukat den och nu får står för konsekvenserna av den.
Men är det så illa när vi gör våra fel.
Är det inte vår egen bedömning som vi skärskådar.
Är det inte så att vi själva är vår största motståndare, vår största fiende.
För det ses oftast med blida ögon när man försöker göra något.
När man inte är rädd för att prova sig fram utan att bry sig om konsekvenserna.
Man vågar göra saker även om man vet att risken är stor att man faktiskt kan misslyckas.
Jag är själv ett levande exempel på att prova sig fram bit för bit utan att vara säker på vad jag gör.
Jag gör det dock på ett vad jag bedömer som relativt säkert sätt där konsekvenserna inte blir så stora och inte längre hanterbara.
Det får liksom inte ske på ett sätt där jag kan utsätta både mig själv och min omgivning för en uppenbar risk.
Men dom små felen som vi dagligen går igenom, dom ska finnas där i varje fall i mitt liv.
Dom felen är mer än tillåtna och är en del av mig själv.
Jag behöver inte be om bekräftelse både till höger och vänster för att rättfärdiga mina egna handlingar,  jag kan faktiskt stå för konsekvenserna av dom oavsett utgången.
Precis som små barn som genom att testa saker lär sig vad som är rätt och fel så gör jag detsamma men på min egen nivå.
Ibland är jag rädd för att testa även jag men det är för att jag är jag och det får andra stå ut med.
Det är fortfarande jag som står bakom dom besluten och ingen annan ska tvinga mig någonstans som jag själv inte vill, det är mitt liv och mina beslut.
Om du nu vill ta beslut i mitt namn så blir det lik förbannat dina beslut grundade på dina åsikter, inte mina.
Det är ju också så att det är väldigt vanligt att man har åsikter om hur andra ska genomföra saker och ting för att det ska gå rätt till men att dom sen inte är lika klockrena när det handlar om dom själva.
Jag tänker oftast på följande sätt när det handlar om att göra obekväma saker.
Jag gör en konsekvensbedömning och i den tittar jag på hur den drabbar andra.
Om jag ser att andra kan bli drabbade negativt så gör jag en ny värdering och försöker se det på ett lite annat sätt så att andra inte ska bli just det, det vill säga drabbade.
För jag tycker inte att det är rättvist att andra ska få ta smällen av något som jag själv utför bara för att jag vill utföra det jag gör.
Men vi får inte vara rädda för att göra fel för då kommer det bara leda till ett hämmat beteende.
Ett beteende där vi stryper vår egen handlingskraft.
Vad vi måste göra dock är att se konsekvenserna och ta dessa av vårt handlande, för konsekvenser blir det alltid på ett eller annat sätt.
Vi måste få vara fria i våra egna tankar för dom tillhör bara oss själva.
Ingen annan har rätt att inkräkta på det området.
Så länge jag inte avsiktligt skadar någon, så länge jag själv står för konsekvenserna av det jag gör, så länge jag tar hänsyn till min omgivning så har jag all rätt i världen att göra det jag tror på, det jag vill.

Jul, en högtid av gemenskap eller av ensamhet

Jul är för mig en högtid som jag egentligen inte ser som någon högtid eftersom jag inte är troende.
Men det spelar absolut ingen roll för mig, för jag tycker om den ändå.
Jag tycker om den för den innehåller så mycket kärlek, så mycket familj och sällskap.
Den innehåller så mycket givmildhet, om än i en lite lätt överdriven förpackning.
Under hela min uppväxt som barn så var det något som jag såg fram emot precis som dom flesta barn, ja i varje fall om man tittar till Sverige och andra relativt rika länder.
För även om min barndom inte präglades av att vi hade det gott ställt utan snarare var av en enklare så kallad Svensson-karaktär så var den rik.
Jag hade turen att växa upp med två föräldrar som alltid försökte att göra det bästa av situationer även om det inte var lätt.
Då på den tiden så förstod jag inte hur tufft mamma och pappa hade det men allteftersom jag växte upp så gjorde även min insikt det.
Förmodligen så var det en av grunderna till varför jag ser så stort värde i så mycket av det jag själv har runt mig idag.
Jag tar verkligen inte något eller någon för givet för det har jag inte rätt till.
Jag kan försöka att eftersträva en viss nivå i mitt liv och sen hoppas att jag når dit.
Men det beror ju i slutändan inte bara på mig utan även på andra som jag kommer i kontakt med eller till och med umgås med.
För mig så är Julen en högtid som man ska fira tillsammans med andra.
Men vad med alla dom  som inte har någon att fira med.
Vad med alla dom som inte tycker att Julen är något att fira utan bara ser det som ett enda stort kommersiellt jippo.
Jag kan inte påstå att jag inte förstår dom för det gör jag faktiskt.
Det ligger mycket även i deras tankar och åsikter.
Men det hindrar inte mig och kommer inte att hindra mig ifrån att ha mina.
Jag tycker en sak och så länge som jag tror på det jag gör så kommer jag att fortsätta hålla min linje.
Men jag känner en sorg för dom som i grunden inte väljer att vara ensamma men ändå är det.
Det är för er som mitt hjärta slår ett extra slag dessa dagar.
Det är er jag skänker en extra tanke av värme.
Jag är inte hela världens samvete och kan därför inte vara alla till lags.
Men som en klok liten kille sa på en gala nu i veckan.
Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.
Om alla försöker att hjälpa till med något så tror jag att vi kommer en närmare en värld där vi faktiskt ser varandra lite bättre.
Jag tror att vi mår bra av att värna om varandra istället för att bara se våra olikheter som hinder.
Se möjligheterna hos varandra istället.
Att vi är olika det råder det absolut inget tvivel om, tvärtom.
Så om du vet någon som är ensam och du vet med dig att du kanske kan göra den personens dag en smula ljusare, gör då det, tveka inte.
Som sagt, alla kan inte göra allt, men vi kan alla bidra med något.
Ingen kommer undan om vi vill ha en värld som mår bra.
Jag kommer alltid finnas där för den som vill ha en axel att gråta emot, ett öra som lyssnar eller som bara låter mina ögon se, se vad det är du vill visa.
Låt Julen få fylla sin viktigaste betydelse.
Låt den få överösa oss med gemenskap och kärlek.

Folk klagar på så mycket

Vi lever i en besynnerlig värld där våra värderingar ständigt ställs emot varandra.
En sak som jag kan haka upp mig på är den ständiga klagosången som ljuder högt mellan varven.
Det är tyvärr dessutom så att det inte alltid är så himla glasklart varför denna sång får ta sån plats.
För inte är det alltid som det finns en riktig anledning till att den faktiskt existerar.
Men visst är det så, kanske framför allt i detta lilla land att vi nästan mår som bäst när vi får gnälla lite, beklaga oss lite, tycka lite synd om oss själva.
Det är beklämmande men det är faktiskt precis så.
Jag ska inte komma och påstå att jag aldrig klagar själv för det händer.
Men jag gör det inte hela tiden.
Och jag försöker faktiskt bara göra det när jag har en orsak.
Ja, jag sa försöker, för det är inte så att jag är hundraprocentig ens på den punkten.
Men återigen, jag är medveten om det och jag försöker.
Felfria människor finns inte och jag kommer aldrig att sträva efter att vara en heller.
Jag tror inte ens att dom idag räknas som heliga människor, eller semigudar var några särskilt perfekta människor.
Jag tror att dessa människor, om dom nu överhuvudtaget har funnits, var riktigt goda människor som man haft sån överdriven men god respekt för på grund av deras osjälviska gärningar målat upp och satt på deras piedestaler till allmän beundran efter deras bortgångar.
Man har helt enkelt gjort dom till något odödligt.
Jag tror absolut att även dessa personer klagat på saker i sina liv till och från.
Men varför då denna klagan på små skitsaker som vi hör i detta, vårt lilla land Sverige.
Vi klagar när tunnelbanan är 2 minuter sen.
När bussen inte håller tiden på grund av att det varit en krock på motorvägen.
När bensinen går upp 30 öre per liter.
När någon kommer 5 minuter försent till ett möte.
När någon satt sig på din plats i ett lunchrum.
När någon annan kanske fått en riktigt bra lön (helt ovidkommande att vederbörande jobbat dubbelt så mycket som du).
När någon har renoverat upp sitt hus eller sin lägenhet och sen sålt den till en fin vinst.
Lika ovidkommande där att vederbörande har jobbat häcken av sig både på sitt jobb och på sin renovering.
Det är som att det är ett gift, det där med att klaga på saker och ting.
Man måste klaga för att själv ge utrymme eftersom man är för slö för att ta sig plats på riktigt.
Och varför är man då så otroligt småsint.
Ja, jag önskar att jag hade ett riktigt svar på det men det har jag inte.
Jag kan bara konstatera att det är så.
Missunnsamhet har fått en plats i vardagen som jag inte tycker att den borde få.
Varför kan vi istället inte unna oss den glädje som saker och ting faktiskt ger oss.
För om vi väljer att öppna våra ögon och titta runt oss.
Det räcker faktiskt att idag titta runt oss eftersom vi inte längre bara kan bläddra kanal så att vi slipper se det där jobbiga.
Att se dessa tiggare, knarkare, utstötta och andra som vi ser som svaga i samhället.
Helt plötsligt så har dom blivit en del av vår vardag inte bara 27 sekunder i ett snabbt nyhetssvep.
Helt plötsligt så har dom blivit en del av oss.
För vi kan inte längre stänga ute resten av världen nu när den väljer att komma till oss.
Det är onekligen en obekväm och ny sits som vi har hamnat i men det är en sits vi måste vänja oss vid.
För den här planeten den tillhör oss alla.
Att någon har råkat blivit född i ett land och någon annan i ett annat är helt ovidkommande.
Att dessa personer som sen kommer hit får rätta sig in i ledet och försöka komma in i vårt samhälle på det sätt som vi sen säger det är en helt annan sak.
Där handlar det om ömsesidig ödmjukhet inför situationen.
Men, för att nu så att säga knyta ihop säcken med dagens ämne.
Vi ska fanimej inte klaga så jävla mycket på små skitsaker.
Gnälla när någon gör en sak lite sämre än någon annan på jobbet eller vad det nu må vara.
Gnälla över att grannen har en fest.
Gnälla över att du inte har råd att köpa den där nya tvn.
Det finns alltid någon som inte överlever dagen för att den inte ens får något att äta.
Jag bor i ett land som har allt och det kan jag skatta mig väldigt lycklig för.
Jag bor i ett rikt land där vi känner att vi kan unna oss saker.
Men det får inte få mig att glömma allt annat som finns därute.
Jag kan inte påverka världen att bli bättre, inte ensam.
Men tillsammans kan vi det, om vi vill.
Många vill inte det men många, många fler vill det.
Jag vill det, vill du.

Varför söker en del alltid konflikter

Jag vet inte om det sker medvetet eller omedvetet.
Men varför är det just så med vissa människor.
Det spelar liksom ingen roll om dom känner att dom har rätt i sak eller inte.
Det viktiga är att skapa ett motargument.
Vad är det som driver vissa till att alltid komma i dessa situationer.
Själv tycker jag det är väldigt irriterande med såna som alltid ska knuffa sig in i diskussioner genom att slänga ur sig något helt oväsentligt i sammanhanget.
Det kan vara en argumentation på nätet, en konversation vid fikabordet eller bara för att göra sig synlig bland folk i tunnelbanan.
Är det inte bara en enorm brist på respekt gentemot andra.
En så total brist där man istället för att låta en rådande situation ta sin form promt måste vara där och peta med ett finger bara för att själv synas.
Är det för att man tycker om att irritera som man gör det.
Är det för att man vill skapa ett bredare diskussionsforum.
Är det för att man tycker att genom sitt handlande så får man rätt att vara i situationen.
Jag tycker inte att jag har rätt att klampa in i vilken situation som helst.
Jag tycker att det är viktigare vara där jag faktiskt kan göra skillnad.
I dom situationer som kan leda till något på riktigt, dom vill jag inte backa ur.
Men det är för att jag inte söker konflikter utan svar.
För genom att gå in i diskussioner med ett någorlunda öppet sinne så är jag samtidigt mottaglig för eventuella förändringar som det kan leda till.
Nu vill jag inte påstå att jag alltid tänker rätt eller ser helt klart i alla olika situationer men min avsikt är i varje fall alltid god.
Jag vill alltid försöka undvika just konflikter.
För konflikter är för mig väldigt sällan särskilt konstruktiva utan mer destruktiva.
Men det finns ju alltid dom där som sagt, dom som vill synas, höras och vara med där i gröten.
Men det verkar vara viktigt för vissa att lik förbannat skapa konflikter, skapa illvilja, skapa motsättningar, skapa negativt tänkande.
Man vill helt enkelt röra om och sen se vilka konsekvenser det får och tycka att det är helt ok att någon eller några blir skadade eller sårade på vägen.
Det finns ju alltid någon som inte bryr sig om allt som sägs och allt som görs.
Men jag ställer mig istället frågan om varför är det då intressantare att söndra något än att hela något.
Är det bara för att dagens tänkande är så uttråkande att man måste gjuta blod för att det ska bli lite spännande, lite roligare, lite intressant.
Ett homogent tänkande där man försöker hitta enkla, lugna lösningar är helt enkelt inte lika attraktivt.
Det måste hela tiden hända någonting.
Och är det då kanske genom en inspirerande talare, skribent eller ledare av något slag som dessa incitament kommer, ja då är det helt plötsligt dessutom helt legalt.
Om orden kommer från "rätt" person ja då är det ju inte ens vederbörande som behöver stå till svars för vad som har sagts eller gjorts.
Nej då kan man ju gömma sig bakom någon som man förmodligen ens känner överhuvudtaget.
Ibland är konflikter oundvikliga men jag tror ändå på att det oftast faktiskt går att lösa saker utan att det ska behöva drabba någon fysiskt.
Men återigen, det här är ju bara vad jag tycker.

Det finns alltid något man oroar sig för

Jag vet naturligtvis inte alls hur det är för andra eftersom jag bara kan utgå från mig själv.
Men jag är definitivt en person som gör det, det vill säga oroar mig.
Jag oroar mig för små saker, jag oroar mig för stora saker.
Jag oroar mig för sånt jag tidigare varit med om och jag oroar mig för sånt jag ser i framtiden.
Kanske är det en bra förmåga, den att jag känner oro.
Kanske är det en belastning, en belastning som gör att jag nästan aldrig finner ro.
Jag försöker inte fly mina känslor och kanske är det just det som gör att jag känner så mycket.
Jag låter alla mina känslor välla över mig och ta plats.
Jag låter dom omfamna mig men samtidigt nästan, men bara nästan krossa mig.
Känslor är verkligen en del av mig som jag samtidigt har kontroll över men på samma gång nästan låter löpa total amok.
Men det där med att ständigt oroa sig, vad kan det vara för bra i att känna så.
Jag försöker se dom positiva bitarna och det är dom som visar att jag bryr mig.
Jag bryr mig om allt som jag rör vid, om alla jag rör vid.
Det finns liksom så otroligt mycket att bry sig om och jag kan bara inte låta bli att göra det.
Jag kan oroa mig över att jag inte kan ge tillräckligt mycket av mig själv till de mina men samtidigt känna att så länge jag försöker att ge så vet jag att det är precis så mycket som jag kan ge, varken mer eller mindre.
Jag kan oroa mig när jag vet att någon av mina döttrar är ute på stan en kväll, och då gör jag det ända till då jag fått en bekräftelse på att dom kommit hem på säker mark igen.
Jag kan oroa mig över att någon jag älskar ska bli drabbad av någon terrorhandling eller annat oförutsett besinningslöst våld.
Jag kan oroa mig över att något inte kommer bli lika bra som andra förväntar sig att det ska bli.
Att jag helt enkelt inte kommer att räcka till för allt och alla.
Men jag kan inte ständigt gå och oroa mig för allt som berör eller rör mig, jag måste låta en del bara ske för annars blir jag totalt galen.
Det finns alltid något som gnager lite i sidan på mig, något som rör om  lite på insidan och gör att jag får den där lilla ångesten som gör att jag inte kan slappna av för stunden.
En rädsla som jag inte kan styra över men maler lite till och från.
Jag är en speciell kille men samtidigt inte märkvärdig alls.
Jag är den jag är och jag accepterar det framför allt.
Allt det där komplexa som finns inom mig och som rör till det lite då och då.
Det gör att jag aldrig riktigt kan luta mig tillbaka och vila.
För det finns alltid något därute som gör att jag oroar mig.
Det finns alltid något.
Alltid.

Jag kommer aldrig att vara ensam

Det har funnits så många tillfällen i mitt liv då jag har känt mig totalt utlämnad.
Tillfällen jag bara känt mig liten och misslyckad.
Tillfällen som jag inte ens velat gå vidare ifrån.
Men varje gång så har jag kommit tillbaka.
Varje gång så har jag istället vuxit som människa.
Och det är en egenskap som jag älskar att jag har.
Jag ser saker som betyder något för mig.
Det som betyder har verkligen inte något med mina egenskaper att lösa mina egna vardagliga problem att göra.
Det som betyder något för mig är det jag ständigt omger mig med.
Det som betyder något för mig är du, du och du.
Det är Ni, mina underbara fantastiska vänner.
Ni, mina helt magiska släktingar.
Alla ni som lever i mitt liv.
Det är Ni som gör att jag ständigt kan ta mig vidare.
Det är Ni som ger mig energi till att växa som människa.
Det är Ni som kommer fortsätta vara basen i mitt liv.
Det är Ni som jag aldrig kommer att fly ifrån.
Det är Er jag aldrig kommer att vända ryggen.
Jag kommer aldrig att vara ensam för jag vill inte det.
Tryggheten i vetskapen att Ni finns den gör att jag går vidare i livet i den riktning som det för mig.
Jag behöver inte någon att ständigt hålla i handen, jag behöver bara känslan.
Känslan att Ni finns.
Och den känslan kan ingen ta ifrån mig, det kan jag bara själv begränsa.
Så kom ihåg det, för det gäller även dig.
Att det är du som sätter dina gränser i hur mycket du själv vill låta andra vara en del av ditt liv.
Det är du som tar emot av andra men det är också du som måste ge av dig själv, förbehållslöst.
Tack för att ni finns.

Vad är att vara bra egentligen !

En fråga som jag verkligen tycker att många borde ställa sig.
Vad är bra för dig.
Vad är inte bra nog för dig.
Vad är bara nästan ok.
Vad är under din standard.
Vad ställer du för krav på andra.
Vad ställer du för krav på dig själv.
Om någon gör en sak och den inte är bra i dina ögon, är den personen en sämre person är du då.
Har du tänkt på att det du accepterar som bra kanske inte alls ser likadant ut i din kollegas ögon.
Om en sak inte är gjort fullt lika bra som du själv skulle gjort, försöker du då rätta till den efter dina egna normer eller låter du den vara med åsikten att personen som gjorde det, faktiskt gjorde det så bra som den kunde och det var bra nog.
Kan du släppa det och gå vidare eller måste du påpeka det för någon annan.
För visst är det just precis så.
Det är så himla vanligt att andra besserwissers kan stå och titta på, veta lite bättre och sen spela efterkloka när dom påpekar att det inte var gjort på bästa möjliga sätt.
Jag ser det inte på något som helst positivt sätt att man beter sig så.
Man ska inte behöva lära sig saker genom att göra dom på fel sätt för att sen få smällen på fingrarna och dom förnedrande orden i ansiktet tillsammans med andra kollegor.
Det är inte så vi hjälper varandra.
Om jag ser ett fel begås utav någon som är uppenbart så säger jag det utan att vara nedlåtande.
Då har jag sett till att fel mindre har begåtts och att vederbörande fått göra det på rätt sätt på en gång.
Att vara bra är inte att alltid göra rätt utan snarare att alltid försöka.
Att kunna ta emot kritik när man gör något fel är något man alltid får räkna med men man ska inte se kritik som något negativt utan istället som något positivt.
Kritik är bara så att vi ska kunna se saker på ett annat sätt än det vi annars hade gjort.
Kritik utvecklar oss i en riktning som vi kanske inte förmår att se själva.
För mig är att vara bra att vara lyhörd.
Att vilja förstå och se sammanhang i olika saker och ting.
Det finns massor jag inte förstår i mitt liv men jag försöker alltid och det gör mig till en bra individ.
Jag försöker och det räcker väldigt långt.
Men om du ständigt är den där efterkloka individen.
Den där problemlösaren som påpekar hur fel saken blev gjord i efterhand.
Vem tror du att du är då.
Den som faktiskt försöker fastän den inte känner att den kan, eller den som bara gnäller på hur det blev gjort.
Att kunna en sak och bara titta på när andra gör fel bara för att man själv varit i den sitsen tidigare i livet är så fruktansvärt fel och långsint beteende.
Man behöver inte ge tillbaka gammal smärta på nya personer bara för att man vill sätta dom på plats.
Man kan vara en större människa än så.
Att lära sig saker den hårda vägen är bara ett förlegat gammalt jävla machosnack som jag själv ser som riktigt patetiskt.
En bra människa är som en bra vän.
En person som finns där när man vill och behöver lite hjälp.
En person som ställer upp för att den vill, inte för att den ska ha något tillbaka.
En bra människa är en som försöker se till helheten och inte bara skummar på ytan för att sen blåsa bort det som kanske är lite obekvämt eller jobbigt.
Att vara bra är att alltid försöka.
Att försöka på riktigt.

Varför känner sig män hotade av kvinnor!

Ibland får jag för mig att jag lever i ett modernt samhälle men sen så får jag en insikt att det gör jag inte alls.
Jag lever bara i ett samhälle där det är fullt av övergångar, anpassningar och missförstånd.
Men dagens fråga, där jag undrar varför män känner sig så hotade av kvinnor.
Är det rädslan att man inte ska få fylla någon funktion som gör det.
Är det den som stör i den gamla bilden av att kvinnans roll den var minsann vid spisen och sängen.
Att hon skulle hålla käft och veta sin plats och respektera mannen som var den starka i familjen som skaffade maten på bordet så att familjen kunde överleva ännu en dag.
Att det var mannen som slet i sitt anletets svett och utan honom så skulle världen förmodligen gå under.
Att det var mannen som hade lösningen på all världens problem för kvinnan hon förstod ju inte saker och ting lika bra och insiktsfullt.
Att kvinnan bara var en egendom som mannen hade full rätt och åtkomst till.
Många av dom där sakerna lever kvar även i vårt så kallade moderna samhälle.
Hur många gånger sägs det till exempel nedlåtande saker när en tjej, en kvinna ska göra en före detta
så kallad manlig syssla.
Hade det varit en man som hade gjort samma fel så hade det tagits med en axelknyck och en dunk i ryggen men när en kvinna gör samma eventuella fel så kommer sucken och inte minst den där himlande blicken.
Är det ett sista desperat försök till klent förtryck som vi ser nu i vår generation.
Förtrycket som vi ser på andra världsmedborgare kommer jag inte ens att gå in på för det är så otroligt stort och kommer krävas en ännu större handling för ska vi kunna leva tillsammans på denna planet.
Vi måste till och börja med göra det i totalt samförstånd mellan könen och likställa dom.
Att vara man är inte att vara bättre eller mer värd än att vara kvinna.
Att vara kvinna ger inte någon mer rättigheter än att vara man.
Det är inte så att tidigare generationers konstanta förtryck ger kvinnor en buffert där kvinnorna kan spela ett trumfkort och ständigt kräva en anpassning som bara dom själva råder över.
Det är nu vi ska se varandra som lika i alla situationer oavsett kön.
Sen kommer det alltid komma situationer där styrka, längd eller speciella talanger kommer att göra en skillnad i vem som gör vad.
Alla kan inte göra allt för alla är inte bäst lämpade för det men det är en helt annan sa.
Alla kan ändå bidra med något och det är sin egen vilja.
Så länge man visar den så får vi inte könsbelägga den.
Att inte hacka ner på någon som faktiskt försöker så gott den personen kan.
Det är dags att vi ser kvinnor som likställda och att kvinnor ser oss män som detsamma.
Tiden då vi schabloniserar varandra borde vara passerad sedan länge så vad väntar vi på.
Du man, var inte så jävla macho utan se dig bara som en man, en bra man men likväl bara en man.
Och du kvinna, se dig själv som detsamma, en kvinna av idag som faktiskt har samma, exakt samma rättigheter som mannen.
Njut av att du är du och ingen annan.
Se värdet i alla människor och låt inte könet eller våra sexuella läggningar göra skillnad, varken åt det ena eller det andra hållet.
Sluta känn dig hotad, se andra på samma sätt som du själv vill bli sedd.
Jag tänker inte göra skillnad på människor som inte behandlar mig som någon som är annorlunda.
Jag är jag och det får andra acceptera precis som jag får acceptera hur andra är.
Mitt liv är mitt liv, inte någon annans.
Och jag känner mig inte hotad utan bara uppskattad för den jag är.
Jag är den jag är och kommer att så förbli.

Att ta del av erfarenheter

Vi lever i en tid när vi delvis vägrar se bakåt men samtidigt parallellt vägrar att släppa taget om det som en gång var.
Vi väljer att bita oss kvar i gamla och nya fördomar skapade både av nuvarande och gamla generationer.
Det är liksom om att det hela tiden pågår ett ställningskrig där alla sidor tror på sitt och ingen kan tänka sig backa för att gå den andra tillmötes.
Jag vet inte varför den där blinda, nästan rabiata inställningen envist måste bita sig kvar.
Varför man inte istället kan se fördelarna av att fortfarande acceptera det gamla men samtidigt ta med sig dom nyfunna bitarna.
Det är faktiskt inte farligt att lyssna och höra vad andra har att säga.
Det är inte dödligt acceptera andras åsikter.
Det är inte ens konstigt att faktiskt ta del av andra än bara vissa.
För varför är det så att det går så himla bra att ta del av vad vissa säger men när andra uttrycker en avvikande åsikt så är det genast taggarna utåt.
Det handlar ju alltid om att ge och ta och är man inte villig att ta emot något från någon så tror jag inte att man heller har någonting vettigt att ge tillbaka.
Hela livet handlar just om det för mig.
Att man stannar till, lyssnar, reflekterar, tar emot, ger tillbaka och inte minst lever i livet.
För om vi inte har förmågan att stanna till och faktiskt leva i våra liv medans dom fortfarande finns, när ska vi leva då.
Vi lever här och nu och det är i detta nuet som vi kan påverka, inte innan vi föds eller efter vi dött.
Men just det där med att vissa ständigt sprätter ut sina taggar när vissa saker nämns.
Att man genast blir negativt eller rentutav fientligt inställda, det är aldrig någonsin bra.
Hur svårt kan det vara att faktiskt lyssna på vad andra säger.
Lyssna, ta det till sig och sen forma en egen åsikt av det.
Vi behöver verkligen inte hålla med om något som någon annan säger bara för att det kanske är den personens chef, dennes förälder, syskon, sambo, kompis eller rentutav en läkare som man går till för att eventuellt få en diagnos på det man söker för.
Vi måste alltid kunna bilda oss en uppfattning om det vi varit med om.
Vi måste alltid kunna ta det med oss och använda det på det sättet som vi själva vill.
Se det som välmenande råd men använd dig själv som den som till slut står där med svaret på hur du faktiskt ska hantera situationen.
Jag tycker alltid att det är bra att lyssna till andra även om jag inte håller med.
Men det är så livet är för mig.
Jag kommer aldrig ha rätt i allt, långt ifrån.
Det är till och med så att jag vet att jag kommer att ha fel väldigt ofta.
Men det gör inget för jag vet att jag kan erkänna det inför andra.
Jag kan ta den smällen där jag står där mitt i skottgluggen och säga att det faktiskt finns bättre sätt att göra saker på än det jag just då gjort.
Att vara ofelbar kommer aldrig vara något som jag kommer att sträva efter.
Jag vill hela tiden se till att lära mig saker i mitt liv och det vill jag även om jag känner mig jävligt trög i vissa fall.
I mitt fall så handlar det om att jag erkänner mina egna begränsningar men samtidigt väljer att inte se dom som några utan bara som en del av mig själv.
Jag tycker vi ska ta del av andras erfarenheter istället för att spotta på dom och se dom som något katten släpat in.
För väljer vi att göra det sistnämnda så väljer vi samtidigt att spotta på den personens liv och säga att det inte finns något värde överhuvudtaget i det.
Ta till dig istället och gör något eget av det.
Jag tror inte att någon ständigt strävar efter att göra fel.
Jag tror inte att någon lägger ner hela sitt liv på att vara konstant misslyckad.
Men om nu denna människa varit en som haft oturen med sina beslut igenom livet så använd dom misstagen du ser och gör något bättre av det.
Lita inte blint åt något håll utan bilda dig alltid en egen uppfattning.
Det är när du kan använda din egen vågskål som du själv sen kommer i balans i ditt eget liv.

Det bor en ångest inom mig !

Det har alltid funnits ett stråk av oro i min själ.
En oro som jag alltid har kunnat ta på.
Det är inte så att jag inte vet vad den kommer sig av, tvärtom.
Det är min oro för allt jag har omkring mig.
Det är min oro jag har för alla som är omkring mig.
Det är min oro.
Oftast så är den under kontroll och jag kan ta mig igenom dagarna på väldigt smärtfria sätt.
Men så kommer dom där händelserna som fungerar som en katalysator.
Dom där sakerna som gör att det verkligen knyter sig i magen.
Jag mår verkligen inte bra inom mig under dom perioderna men försöker ändå att hålla det inom mig.
Det kommer fram en ledsamhet som jag nästan inte kan kontrollera.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför människor strävar efter att göra varandra illa.
För det är just precis det som det handlar om.
Att människor på olika plan söker efter möjligheter att göra varandra illa.
Vad är det för ett sjukt beteende som vi människor bär inom oss.
För mig är det naturliga att försöka att hjälpa snarare än att stjälpa.
För mig är det självklart att hjälpa till att bygga än att söndra.
För mig är det viktigare att lyssna än att själv stå där och skrika.
Kanske är det jag som är den avvikande och konstiga människan.
Den där som ska anpassa sig till omgivningen eller bara dö ut.
Men jag vägrar att tro det.
Jag vill tro och tycka att det finns så mycket mer mening i mitt eget beteende än i dessa destruktiva människors.
Jag har inte rätt att bestämma över någon annan vad den ska göra med sitt liv.
Jag har inte någon rätt att kräva att den ska tänka på mitt sätt.
Men jag har rätt att kräva att jag ska få göra vad jag själv vill, att jag ska få tänka mina tankar.
Men vad är det då som händer ute i världen när människor ger sig själva rätt till att ta beslut åt andra.
När man tycker att vissa människor är inte värda att ens få leva utan väljer att ta deras liv, helst i någon annans namn för då blir man ju utan skuld dessutom.
Eller varför tycker vissa att det är ok att våldta någon som bär utmanande kläder, kläder som faktiskt bara visar mer av vem dom faktiskt är.
Varför tycker vissa att det är ok att ha sex med barn när dom åker till vissa länder.
Varför tycker vissa att det är ok att tjäna stora pengar på att sälja knark och samtidigt fullständigt strunta i vad konsekvenserna blir hos dom som köper.
Jag har så många människor runtomkring mig som jag verkligen älskar och dessa skulle jag vilja skydda från allt ont som finns i denna värld men det kan jag inte och kommer heller aldrig att kunna.
Men jag kommer aldrig att sluta att bry mig.
Jag kommer aldrig att sluta försöka göra vad jag kan när jag ser något som jag tycker är fel.
För jag tror fortfarande på människan även om människan är sin egen största fiende.
Jag väljer att tro att det onda alltid kan besegras av det goda även om det tar tid.
Det är rädslan för varandra som vi måste komma över.
Rädslan och okunskapen som går och håller varandra där i handen.
Jag vill istället se möjligheten och kärleken till livet strosa vidare på stigen i sin nyfikenhet på vad som väntar där runt nästa krök.
Det bor en ångest inom mig och den kämpar jag med varje dag.
En ångest över att inte räcka till.
Men jag behöver inte räcka till för alla och envar.
Det räcker att jag finns i den form som jag gör.
Jag måste se ångesten som en vän, inte en fiende.
Jag måste behandla den som något jag kan leva med inte försöka gömma, glömma eller förtrycka.
Jag är trots allt en väldigt lycklig människa måste jag tillägga.
En människa som lever i ett liv fyllt av så mycket kärlek och vänskap.
Och det är dom bitarna som jag lägger en stor vikt vid.
Det är dom bitarna som jag lever av, dom andra bitarna lever jag bara med.
Länge leve livet, låt det ge mig massor så ska jag ge ännu mer tillbaka.

Jag är inte homosexuell !

Nej, jag är inte homosexuell och behöver inte ständigt stå för det.
Varför tar jag då upp det.
Jo jag gör det för att jag tycker att det är beklämmande, att man 2015 i ett så kallat fritt
samhälle som Sverige ska föreställa, ständigt ska behöva höra om folks inställning
till vilken sexualitet man besitter.
Är det inte helt sjukt att man ska behöva försvara den man är i olika läger.
Att jag som heterosexuell inte ska kunna ses med samma förstående hos homosexuella
som andra homosexuella.
Så fort du är på samma sida av staketet då minsann, ja då är det ok, inte annars.
Jag kan ju till exempel inte förstå hur utsatta homosexuella är idag.
Jag kan ju inte förstå varför dom homosexuella känner sig diskriminerade vart dom än kommer.
Och så kanske det är.
Jag kanske inte förstår allting i alla situationer, men jag försöker.
Jag som heterosexuell känner mig väldigt förminskad i många situationer och det tycker
jag inte är rätt för jag har samma rätt att känna saker precis som homosexuella har.
Jag tycker det är fruktansvärt att homosexuella ska behöva försvara sin sexualitet.
Alltså, det är så sjukt, så pinsamt lågt och så pinsamt sjukt att det får vara så.
Att vara homosexuell, heterosexuell, bisexuell eller vilken läggning man nu må ha
måste få vara var och ens egen absolut självklara egna val.
Man är ju den man är och det ska ingen annan få bestämma över.
Jag är inte homosexuell för det är inte min läggning men det betyder inte att jag på
något som helst sett ser homosexuella personer som avvikande.
Jag ser homosexuella som människor med samma rättigheter som alla andra.
Jag ser homosexuella vänner som lika goda vänner som någon annan.
Det är dags att vakna till nu och inte längre slåss för dom homosexuellas rättigheter.
Den ska vara en självklarhet.
Det ska inte vara något som dom ens ska behöva lägga två fingrar i kors för.
Det är dags att se dom som dom underbara levande människor som dom är.
Vad är ni rädda för ni som inte kan betrakta dessa människor som likvärdiga dig själv.
Tror du att du ska bli smittad av något virus eller är du rädd för att andra ska se på dig
som om du vore spetälsk bara för att du umgås med någon som är homosexuell.
Den där rädslan som finns därute och som skapar all denna ondska i samhället,
det är dags att kväva den nu.
Att använda religion eller andra sjuka påtrycksmedel är så inskränkt medeltida tänk.
Är det inte dags att vi river alla uppbyggda barriärer och istället försöker att ge varandra
det stödet som vi behöver i olika situationer.
Som det är nu så hittar vi bara på än det ena än det andra argumentet för att slippa
försöka ens.
Jag är inte homosexuell men jag älskar homosexuella människor precis lika mycket
som jag älskar heterosexuella, jag ser liksom ingen skillnad där.
Är det inte dags att vi ser människor som människor, inte bara kön, etnicitet eller läggning.
Det finns inget vackrare än kärlek emellan människor.
Låt det få vara så, oavsett vilka människor det är.

Man har alltid rätt att ändra en åsikt, om man verkligen menar det

Det där med att vända kappan efter vinden är inte vad jag menar idag.
Jag menar alla dom där gångerna då du faktiskt ändrar din åsikt om något.
Gångerna som du tyckt en sak en gång men nästa tyckt något helt annat.
Åsikter är ett levande media som faktiskt ska vara så flexibelt som det bara är möjligt.
Det kan finnas många olika anledningar till att man ändrar den där åsikten och
faktum är att dom allra flesta är mer än helt ok.
Den vanligaste är faktiskt att vi helt enkelt lärt oss något på vägen.
Att det där som vi till en början haft en åsikt om tar sig en helt annan riktning
bara för att vi blir berikade med mer information i ämnet och därför ger oss själva
möjligheten att se saken på ett helt annat sätt.
Men hur är det då med alla dessa kappvändare då.
Ja dom blir jag faktiskt bara trött på.
Dom som bara ska klappa medhårs så fort dom kommer runt nästa hörn.
Dom som är så förtvivlat rädda för att stå för egna åsikter.
Dom som är så patetiskt små att dom tror på allt vissa säger utan att ifrågasätta något.
Hur vore det om dessa gjorde lite research någon gång emellan.
Hur vore det om dom inte trodde på allt som dom läste, allt som vissa säger.
Hur vore det om dom använde sina egna tentakler och kände efter lite grann.
Kände efter för att sen kunna konstatera vad som är rätt och vad som är fel.
Åsikter är något som är viktigt att vi har och dom behöver verkligen aldrig vara permanenta.
Men det är viktigt att vi står för våra egna åsikter.
Ändra dig gärna, men gör det då av en anledning.
Det visar bara att du tar till dig av annan information och att du faktiskt lär dig något.
Sen är det upp till andra att bedöma om det då är till det bättre eller sämre för den sakens skull.
Jag väljer att gå min egen väg.
Jag väljer att stå för det jag säger.
Jag väljer att hålla mig till min sanning.
Jag gör det för då vet jag att det kommer ifrån mig och inte någon annan.
Och så länge som jag vet att det är ord som kommer ifrån mig då behöver jag inte fundera
på om jag tycker att det är rätt eller fel.
Det är ju vad jag tycker just där och då, varken mer eller mindre.
Man har alltid rätt att ändra en åsikt, om man verkligen menar det.
Men se bara till att du verkligen gör det då.

Jag kommer aldrig att acceptera någon religion men jag kan respektera er som är troende.

Religion är en så pass stor fråga att den kommer vara ständigt återkommande
när jag skriver.
Men det kommer den bara vara eftersom det finns så många som väljer att tro.
Och jag kan inte, tänker inte, vill inte och kommer inte förskjuta er bara för att
ni är troende och jag inte.
Varför tänker då jag på det sättet.
Ja, varför tänker du på ditt sätt.
Varför ser du på olika typer av religion på olika sätt.
Vad är det som påverkar dina egna åsikter.
Är det verkligen dina egna åsikter eller är det av rädsla som du bara mesar med.
Jag kommer aldrig att acceptera någon religion men jag kan i varje fall respektera
er troende som dom människor ni är.
Vad har jag då för motkrav.
Ja mina motkrav är väldigt enkla.
Acceptera mig för den jag är och försök aldrig göra om mig till någon annan.
Jag kommer aldrig bli troende för det är mig så fullständigt främmande
att ens för en sekund tillåta mig att tro på några så kallade högre makter.
Självklart tror jag på andra livsformer i universum men vad dom består av
det kan jag själv inte avgöra i vilken form dom är.
Men att kalla det vi inte kan ta på för gudar eller liknande ser jag som ett rätt
desperat sätt.
Det viktigaste för mig är hur vi människor väljer att behandla varandra.
För det är ju där som vi lägger ribban.
Vi sätter en nivå på hur vi vill leva våra liv.
Vi kan till exempel som jag leva relativt normalt efter dagens mått mätt och fylla
vardagen med arbete, ledighet och fritidsintressen.
Vi kan åka iväg till länder som hjälparbetare för att på något sätt göra vardagen i
varje fall så pass att dom där får en chans att överleva.
Vi kan protestera emot orättvisor som vi ständigt ser bland oss.
För det kan ju inte vara rätt att vissa tar lagar i sina egna händer och gör saker som
dom tycker är det enda rätta.
Eller gör dom förresten ens det.
Gör dom sina handlingar bara i ren protest emot allt och alla bara för att dom själva är osäkra
på vem dom egentligen är.
Det är på många sätt inte alls lätt att leva idag, inte för gemene man.
För mig är det trots allt relativt lätt.
Jag har det jag har runt mig så länge som jag sköter mitt.
Så länge som jag fogar mig till samhällets alla kriterier.
Jag har växt upp, gått i skola, skaffat mig jobb och bostad, fått barn och sist men inte
minst betalat skatt regelbundet.
Jag lever i detta samhälle som tillhör landet Sverige.
Men vad betyder då det egentligen.
Tydligen inte mycket alls när man ser all skit som händer i vår värld idag.
När människor får fly sina länder för att överhuvudtaget överleva.
Varför flyr dom.
Ja en väldigt stor anledning är religioner och dess olika tolkningar på vad
som är rätt och vad som är fel.
Människor väljer att döda varandra i deras gudars namn.
Vilket jävla bullshit det är.
Allt detta förbannade besinningslösa dödande har bara med sjuk makt att göra.
Maktkåta och pengakåta människor i olika styrande positioner väljer att med olika medel
ständigt skapa intriger som gör dom ännu starkare och rikare på den stora massans bekostnad.
Stormakter av olika slag väljer att spela höga spel där dom flyttar runt sina pjäser
bara för att rättfärdiga deras slaktande.
Man kan aldrig svära sig fri från när man tagit någon annans liv.
Man kan aldrig hitta ursäkter när man gör det på ett planerat sätt.
Att använda våld för att ge sig själv makt visar bara vilken otroligt liten patetisk
skit till människa man faktiskt är.
Vi borde idag verkligen göra allt för att se till att vi människor kan leva tillsammans
istället för att döda varandra när vi passerar varandras gränser.
Världen, våran jord har under ett väldigt litet antal år krympt avstånden emellan olika kulturer.
Nu är det dags att vi tar itu med effekterna av det.
Vi kan inte bara göra hela världen till en enda stor gemensam marknad för olika saker och ting
och sen inte acceptera olikheterna som samtidigt finns där.
Religion är för mig bara ett enda orosmoment som vissa individer desperat använder
eftersom dom inte kan få några klara svar på vissa frågor.
Frågan är ju då varför dom väljer att ställa just dom frågorna.
Religion är för mig bara något abstrakt man väljer att använda för att hålla ihop
fårskocken så att den inte springer åt olika håll bara för att den använder sin egen fria vilja.
Religion är för mig lika fientlig som pesten.
Men det får ändå inte hindra mig ifrån att respektera dig som nu är troende, inte så
länge du respekterar mig.
Och jag vill verkligen vara tydlig med att jag tillhör definitivt inte någon som pekar ut
någon enskild religion som ond utan ser mer eller mindre på samma sätt oavsett vilken det är.
Det är i alla enskilda människor som jag istället sätter ett ovärderligt värde.
Det är till slut Ni som kommer att göra skillnad.
Vad Ni tycker, tänker och gör.
Men gör det efter ert hjärta, inte efter sjuka impulser ifrån olika falanger.
Var inte svaga och duka under inför andras påtryckningar utan våga säg ifrån
när ni verkligen känner att något känns fel.

Idag är det FARS DAG !

Det vilar en vacker tanke tycker jag i det konceptet men det är ändå bara ett koncept.
Ett påhittat koncept som så många andra bara för att man ska öka en tillfällig försäljning
inom små begränsade områden.
Men som sagt, jag gillar det ändå eftersom det är en vacker tanke som ligger till grunden.
Inte för att vi ska behöva speciella dagar för att fira sådana saker men det är ändå vackert
att vi kan använda den till att lyfta den till en egen nivå.
Därför väljer jag att göra just det.
Att lyfta upp min lilla pappa på den piedestal som han förtjänar att sitta på.
Ett ställe där jag jämt kan se på honom och ge honom den uppmärksamhet det blir
när han sitter där i mitt eget centrum.
Jag har ofta nämnt och sagt att jag saknar pappa väldigt mycket och det är inte mindre
sant idag.
För jag gör verkligen det, jag saknar honom något fruktansvärt.
Han var någon som jag dagligen hade någon form av konversation med och det är jag
så här i efterhand så otroligt glad för att jag hade.
Jag slipper idag ångra att så inte var fallet.
Visst hade vi en miljon ämnen kvar att gå igenom men man kan inte hinna allt.
Istället så vilar det en stor tacksamhet i mig över att jag fick uppleva honom och
allt det han gav under så många år.
Jag var ju ändå en del av halva hans liv.
Vi kan aldrig komma ifrån det faktum att vi är barn till våra föräldrar och att det finns
stråk i oss av dom.
Det finns ofta till och med mer än vad vi själva ser.
Ofta så är det lättare att se dom där detaljerna från sidan men om vi verkligen vill så
kan vi bara slå upp våra ögon så ser vi det som finns där.
Jag vet med mig att jag har delar både i mitt beteende och mitt tankesätt som är färgat djupt
av både min mamma och min pappa och det är jag i mångt och mycket väldigt stolt över.
Självklart finns där delar som jag kanske inte vill ha lika mycket men det är ändå delar
som gör mig till den jag är.
Min pappa hade många vackra sidor som jag velat ta med mig i mitt liv på mitt sätt.
Jag vet med mig att jag inte lyckats fullt ut men jag är ändå otroligt glad över att
jag försöker att förvalta det arvet som han lämnade efter sig.
För en av dom viktigaste sidorna som han bjöd på var hans stora hjärta.
Ett hjärta som alltid ville sträva efter att hjälpa andra på olika små och stora sätt.
Att visa att om man bryr sig så kan fler få en chans att må bra.
Idag är det Fars Dag.
Jag hälsar inte på dig vid din grav idag pappa men du, jag finns här som en påminnelse
om att du funnits och i mig så kommer du alltid ha en stor plats i mitt hjärta.
Du har berört så många genom ditt sätt att vara och på mitt sätt så försöker jag
göra det samma.
Jag är jag och du är du.
Du var min far och jag är din son.
Du finns inte längre, men jag är här, jag är här och nu.
Jag går i dina fotspår men jag går där med mina fötter.
Du har trampat upp en väg som jag gärna följer men jag tar samtidigt mina egna avstickare.
Du gav mig så otroligt mycket pappa och nu är det jag som pappa
som får ge tillbaka till mina barn och alla andra jag har runt mig.
Idag är det Fars Dag.
Låt oss fira det och göra det till något vackert.
För kopplingen mellan barn och föräldrar är nästan alltid just precis det, något vackert.

Är du bra på att kritisera och samtidigt ta kritik

Jag tror att det finns väldigt många därute som är väldigt snabba på att
kritisera, att döma i olika sammanhang.
Dom väljer att attackera något istället för att försöka förstå vad det är
som egentligen har hänt.
Det är ungefär som om man helt enkelt är för lat för att ta itu med saken
som kanske kan te sig lite jobbig.
Det lättaste är då att istället bara kritisera saken, situationen eller varför inte personen,
istället för att stanna till och se.
Är det inte otroligt lätt att vi väljer att dra förutfattade meningar utifrån det lilla
som vi kanske sett, kanske bara hört något litet om eller till och med bara läst
på något forum.
För visst måste väl det vara sant om någon har delat en sak på Facebook, eller om någon
skrivit en insändare i en dagstidning, eller om du hört någon berätta om något på bussen.
Alltså hallå.............
Vi är så fantastiskt jävla bra på att vara riktiga besserwissers när det gäller efterhandskonstruktioner.
Var och varannan kan lösa dom mest komplicerade problem som kommer i deras vägar.
Ja, i varje fall i efterhand när man sitter och diskuterar och kritiserar personer
som kanske försökt göra en sak.
Jag tror inte att särskilt många går ut och gör saker till exempel (på sin arbetsplats, på en
golfbana, i skolan eller någon annanstans) så dåligt som möjligt.
Jag lever i tron att dom allra flesta faktiskt försöker så gott dom kan för stunden.
Att man sen inte når ända fram varje gång eller kanske inte ens någon gång,
det är en helt annan sak.
Man försöker i varje fall.
Men varför ska dessa personer ständigt bli häcklade för att dom inte gjort saken sådär
bra som du hade gjort det eftersom du minsann hade tänkt både på det ena och det andra.
Men i ärlighetens namn, hade du verkligen gjort det så jävla mycket bättre.
Hur var det första gången du själv gjorde ett försök att göra just det där.
Har du förträngt det eller tillhör du den ytterst begränsade skaran av människor som aldrig gör fel.
Finns det ens någon sådan.
Hur är du själv på att ta kritik när någon kritiserar något du gjort.
Kan du ta emot det och omforma det till något som du sen kan använda för att lösa
framtida situationer på ett bättre sätt.
När du ger kritik, gör du det på ett konstruktivt sätt eller får du vederbörande att känna
konstanta mindervärdeskomplex.
Vet du hur lång det oftast ta att bygga upp ett självförtroende på en sak och hur fort
det går att totalt rasera det.
Kan du vara ödmjuk och erkänna när du har fel eller är du bara en mussla som inte säger
någonting när någon annan har rätt och du själv haft fel.
Är du en som ska slå på bongotrumman när du har rätt och basunera ut inför hela din
omgivning att det du har sagt det var minsann rätt och då gärna med ett haha som
punkt på ditt anförande.
Kritik är bra men som sagt, bara om den är konstruktiv och inte bara är ämnad att
gå åt ett håll.

Dagen då jag slutar bry mig kommer aldrig få komma

Alldeles för ofta så hör jag spontana, negativa kommentarer.
Kommentarer som inte hör hemma i dagens samhälle.
Eller kommentarer som egentligen inte hör hemma någonstans alls.
Men jag har förståelse även för dessa.
För det är ju så det alltid kommer att vara.
Det kommer alltid finnas dom som tycker si och dom som tycker så.
Och jag kommer alltid att försöka att lyssna på dom båda.
Jag vill säga försöker, för det kommer inte vara alltid som jag lyckas
men viljan den kommer att finnas där.
För jag tycker om att lyssna, att betrakta, att vara just där, just då.
Kanske eller troligtvis så har det väldigt mycket att göra med att jag haft
en pappa i mitt liv som alltid brytt sig.
En som alltid velat hjälpa till när han har kunnat.
För var det någon egenskap som jag verkligen värdesatte just hos min pappa
så var det hans fantastiska sätt att göra små saker stora med små medel.
Han visade att man inte behöver en massa resurser för att kunna göra skillnad.
Skillnaden den kan man göra genom att ge av sig själv.
Det är inte många som tänker på det men det värdefullaste man äger är sin egen tid.
För den är något man aldrig kan ersätta.
Så när någon avsätter sin tid för din skull, tänk då på vilken otroligt stor handling det faktiskt är.
Ta inte för lätt på det bara för att du tycker att det är självklart att du ska
få den där hjälpen varje gång du höjer rösten.
Tänk på att du då faktiskt förbrukar även någon annans tid och värdesätt det.
Dagen då jag slutar bry mig kommer aldrig få komma och det kommer den heller
inte göra förrän dagen då jag slutar att andas är här och till det hoppas jag att det dröjer
väldigt många år.
För det finns alldeles för mycket som jag vill fylla mitt liv med fortfarande.
Jag kan inte gå förbi någon som blir behandlad på ett felaktigt sätt utan att bry mig.
Jag kan inte bara höra någon gråta utan att bry mig om varför.
Jag kan inte se någon som vill ha hjälp men inte har förmågan att be om den.
Så om någon frågar efter min hjälp på något sätt så gör jag alltid en snabb utvärdering
om det är något jag gör skillnad vid om jag ställer upp med den.
För som jag har sagt vid tidigare tillfällen så är det inte för att jag vill ha eventuella
gentjänster som jag kan kräva i retur.
Nej, det viktigaste för mig är det känns rätt inom mig sen vad det leder till i slutändan
det är sekundärt.
Har jag slutat bry mig, då är jag ute på väldigt hal is i mitt eget liv.
Då har jag kommit ifrån mig i mitt eget liv.

Idag såg jag en gammal farbror !

Idag gick jag förbi en herre, en äldre herre, en herre som nästan var uppe i
den åldern som min pappa var när han gick bort.
Det fick mig att stanna till.
Inte bara rent fysiskt utan även i mitt inre.
Det var som om klockan stannade till och gick baklänges.
Det var nästan som om att min pappa kom till liv igen.
Det var en behaglig känsla som gick igenom min kropp.
Kanske var en bidragande orsak att vi tidigare på dagen haft en tyst minut
till minne av dom två som fick sätta livet till för precis ett år sedan på min arbetsplats.
Kanske var det just det som gjorde mig extra mottaglig och fick mig att bromsa upp.
Kanske var det så eller så var det bara mitt inre som ville påminna mig om den
människa som jag saknar allra mest i mitt liv.
Den där gamla farbrodern han fick för några sekunder bli ett substitut till det jag inte
längre kan göra anspråk på.
Jag saknar honom så galet mycket och mitt hjärta det blöder alltjämt.
Jag blir glad när jag möter dom där som får mig att minnas, för jag vill inte glömma.
Idag såg jag en gammal farbror, en helt vanlig fin gammal farbror och han fick mig
att stanna till.
Stanna till även du och ta tillvara på det du har för du vet aldrig hur länge du får behålla det.

Gör Sverige religionsfritt!

Är det inte dags att Sverige väljer ett nytt spår nu när vi ändå går in i en ny tid.
Ett spår där vi alla ställer oss lika inför varandra.
Ett spår där vi skalar av gamla fördomar.
Ett spår som leder oss i en gemensam framtid där vi kan prata med varandra.
En framtid där vi inte ser på varandra som inkräktare i våra respektive liv.
När ett land sakta men säkert fylls på av nya invånare som flyr ifrån sina respektive
hemländer bara för att dom blir förtryckta.
När dom inte vågar stanna kvar för att dom fruktar för sina liv och väljer att söka sig hit.
Vore det då inte en väldigt enkel väg att samtidigt låta det vara ett grundkrav.
Ett grundkrav som vi sätter genom att själva avsäga oss den bleka tro som idag finns kvar.
Där vi gör om kyrkorna och alla andra lokaler som har med någon form av tro att göra till
nya varma boenden.
Att vi låter dessa utrymmen som är byggda för att vi ska känna en gemenskap med varandra
göras om till just det och inget annat.
Låt Sverige bli helt religionsfritt och gör så att människor kan känna att här lever vi utan förtryck.
Här lever vi för varandra, med varandra oavsett etnicitet, läggning eller andra hinder som
idag ständigt används som argument för att skymfa, förtrycka, skrämma.
Religion är för mig bara ett sjukt redskap som ständigt utnyttjas i ett syfte att kväva människor.
Kan vi inte i detta frihetstänkande neutrala land sträva efter att skapa en frizon där religion
inte längre är något som finns.
Ett land där vi vågar se på varandra som jämlikar oavsett tidigare bakgrund.
Gör Sverige religionsfritt så att alla som bor här kan andas luft av frihet inte förtryck.
Gör Sverige religionsfritt och ge världen en ny bild att ta efter.
En som visar ett Sverige som vågar gå emot det vi har idag.
Ett Sverige som visar att vi vill leva med varandra.

Hur länge kan man vara utanför samhällets borg

Jag undrar väldigt mycket dessa dagar.
Undrar hur människor verkligen tänker och varför dom tänker som dom gör.
Men i dessa dagar så är det mer aktuellt än någonsin tidigare.
Människor som lever utanför i vad vi andra kallar för misär har helt plötsligt
kommit oss väldigt nära.
Jag tror inte någon riktigt varit förberedd på att något sådant kunde hända i detta
land så långt från allt vad vi faktiskt ser som fattigdom och elände.
Visst har vi alltid haft vad vi kunnat beteckna som en liten klick som av olika anledningar
inte riktigt kunnat foga sig eller hävda sig.
Dom har kallats utstötta, dom har kallats A-lagare, dom har kallats socialfall och många
andra saker.
Dom som inte riktigt haft förmågan att ta sig fram i ett allt tuffare samhälle och gjort
det som man brukar kalla för att göra rätt för sig.
Vissa har ändå försökt att på något sätt dra sitt strå till stacken även om deras förmåga
varit kraftigt begränsad.
Andra har bara på knappast möjliga sätt bara sett till att överleva dagen genom att förse
sig med det dom ansett sig behöva.
Tragik har ofta legat bakom dom allra flesta av dessa fall, tragedier och olika former
av tvivelaktiga beslut.
Men vad kan dessa personer kräva av samhället dom är födda in i.
Vissa tycker att dom inte har någon rätt till något medan andra har en lite mer lågmäld
åsikt och tycker att dom i varje fall bör förses med någon form av husrum och lite mat.
Det tycker jag är något som ska vara en självklarhet.
Nu när vi då helt plötsligt eller åtminstone relativt snabbt fått en snabbt växande skara
av både flyktingar men även av så kallade invandrande EU-medborgare så undrar jag.
Om politikerna och företagarna varit så jävla kåta på att ha ett EU, en gemensam marknad
med gemensamma bestämmelser och regler som reglerar vad som gäller inom våra gemensamma
gränser.
Hur kan man då ens tillåta en enda dag av uppbyggande av kåkstäder i ett land som varit
ledande globalt sett i hur man bygger upp en infrastruktur.
Ett land som andra ständigt sneglat på och dragit lärdom av.
Varför tillåter vi dessa människor bo i skogarna som vi vill att våra barn ska kunna leka i.
Varför tillåter vi dessa människor att sitta och tigga istället för att ge dom en syssla.
Varför tillåter vi detta hända mitt framför våra fötter.
Det är inte humant att låta detta ske och bara växa.
Det enda man väljer att göra är att slänga ut pengar till höger och vänster till vissa
boenden och gör kriminellt drivna personer ännu rikare och nu med våra egna pengar
direkt tagna från våra skatter.
Varför inte istället bygga upp små enkla bostäder på bevakade områden och tvinga dessa att
bo där, inte någon annanstans.
Varför ser vi inte till att ta tag i allt detta på alla plan mer än bara på ytan.
Jag tycker synd om dessa människor som inte får leva människovärdiga liv.
Men jag tycker också att man ska ställa motkrav.
Att om man kommer och vill ha ett bättre liv så måste man också göra något för att uppnå det.
Hur länge kan man vara utanför samhällets borg utan att ta ansvar åt båda hållen.
Jag har inget enkelt svar på det hela men det måste till beslut nu vare sig dom är obekväma
eller inte.
Någon måste ta dessa beslut.
Om det är du, jag eller någon annan det vet inte jag.
Vad tycker du.

Att vara snäll ska inte vara en belastning

Det är alldeles för vanligt att jag ser människor utnyttjas bara för att dom har svårt att säga nej.
Det ska inte behöva vara så.
Vi ska alla få en chans att vara och verka som dom personer vi är.
Om man nu råkar vara snäll av naturen, kanske till och med dumsnäll så finns det inte
någon som helst rätt att man ska utnyttja den situationen.
Jag vet med mig att jag tillhör den snälla falangen men jag vet också att jag bara gör
det som jag själv ställer upp på.
Visst kan det vara på gränsen till utnyttjande ibland men då sker det ändå med min vetskap.
Det intressanta är att jag inte är lika säker på att personerna som spelar det höga spelet
vet om att dom sen försätter sina chanser till att få hjälp när dom kanske väl verkligen
behöver den som allra mest.
För är det så att man utnyttjar någon till sin egen fördel, eller man kanske till och med utnyttjar
mer eller mindre hela sin omgivning ja då måste man någonstans därinne förstå att
förr eller senare så tar den förmånen slut.
Man kan inte tro att man i all oändlighet bara kan få utan att ge tillbaka.
Jag kräver aldrig något i retur mer än att man uppskattar det man får.
Jag vet som sagt med mig att jag är mer än bara lite snäll utan att jag till och med är lite
mer än genomsnittet och det är något som jag är väldigt tillfreds med.
Jag är, jag vill och jag kommer alltid att sträva efter att vara den jag verkligen är.
Men snälla du, du som vet med dig att du alltid ber om tjänster både till höger och vänster
utan att för den skull ens lägga dina fingrar i kors för att hjälpa till tillbaka.
Hur tänker du.
Det är aldrig fel att hjälpa till.
Det är aldrig fel att ta emot hjälp.
Det är fel först när det är någon som utnyttjar situationen.
Så du som känner dig lite småskyldig.
Tänk efter lite mer nästa gång du blir sur över att någon säger nej när du ber om hjälp.
Fundera istället på varför det hände.
Det kan ju faktiskt bero på dig.
Jag tänker fortsätta att vara snäll och jag tänker aldrig låta det bli till en belastning.

Livets båda ändar!

Livet är som en enda lång bergodalbana.
Idag fylldes den av ett nytt liv genom min underbara systerdotter och ett fint besök
vid min pappas grav.
Livet som tar sin start och livet som varit fullt och tagit slut.
Det vandrar så många känslor inom mig.
Min enorma glädje till den lycka som jag vet att min systerdotter och hennes man delar.
Min sorg som jag känner efter saknaden av min pappa.
Det dom båda har gemensamt är att dom dels är en del av mitt liv, dels är saker som jag
inte rår över.
Men det gör inget att jag inte gör det för dom ger mig så mycket ändå.
Det gör det eftersom det är människor jag verkligen bryr mig om och som alltid kommer
att finnas som viktiga delar i mitt liv.
Jag tycker om att sätta värde på det jag har runt mig, speciellt sånt som värmer mitt liv
med ständiga känsloyttringar.
För är det något som verkligen spelar roll i mitt liv så är det alla ni som finns där för mig
och som låter mig finnas för er.
Lyckan för någon när ett liv skapas och kommer ut till en varm gemenskap går inte
att beskriva annat än genom dela den.
För redan från början så handlar det om att vi knyter ett band, ett band som vi sen aldrig
kan eller vill förstöra.
Ett band som vi bär med oss genom hela livet.
Ett band som vi alltid får njuta av så mycket som vi själva vill.
Det är där skillnaderna kommer in i våra liv.
Vissa vill fortsätta att dela av det vi har gemensamt och andra vill gå helt egna vägar.
I min egen värld så vill jag naturligtvis gå min egen väg men den innehåller
allt det jag växt upp med.
Jag väljer att inte förskjuta eller välja bort något.
Det kan ske vissa prioriteringar genom livet men jag glömmer aldrig mitt ursprung
och jag kommer aldrig att förlora mig så hårt att jag sen kommer behöva ångra mig
för att på nåder kanske få hitta tillbaka.
Livet har alldeles för mycket att ge för att jag inte ska vilja ta emot ifrån det.
Men jag tar emot och jag gör det faktiskt i mångt och mycket på mina egna villkor.
Det finns alltid någon som har lyckan att få ett nytt liv i sin omedelbara närhet men kom
ihåg att det samtidigt alltid finns någon som drabbas av den enorma sorgen när någon
förlorar taget om någon som av olika orsaker inte längre orkar eller kan vara med oss.
Vad jag vill är att du, att ni alltid ska uppskatta det ni har runt er.
Att ni sätter ett värde på just det som den eller dom representerar.
Försök inte styra någon till att bli något bara för att du själv vill bli förverkligad
och helt enkelt inte lyckats med det genom din egen gestalt.
Se ditt liv och se alla andras och var fylld av glädje för det du ser.
Livets båda ändar är ytterligheter i våra liv.
Livet tar och livet ger.
Se till att lev däremellan.

Varför ger vi våra barn dåliga värderingar!

Kom inte och säg att du aldrig någonsin gjort eller sagt något i ditt eller dina
barns närhet som du sedan ångrat.
Det kan till och med vara något som du inte alls förknippar med dig själv men om du
tar ett steg tillbaka och tittar med lite öppnare ögon på dig och de dina så kan du
nog faktiskt se likheterna.
Vi är nog inte alltid medvetna om att vi genom vårt eget beteende i vardagen gör just det.
Det vill säga, påverkar våra barn indirekt.
En självsäker förälder som alltid står på sig i alla läger skapar ofta en tydlig plattform för sina
barn att själva ta sina steg på.
Man ärver helt enkelt det man ser och gör eventuellt något eget av det.
Men behöver det vara negativt.
Ja, ibland är det tyvärr just det.
För som man säger, äpplet faller ofta inte särskilt långt ifrån päronträdet, eller hur var det nu.
Vi upprepar gärna mönster som vi ser och försöker efterapa i mångt och mycket både
som barn men sen även som vuxna.
För hur ofta försöker vi inte ta efter våra idoler, våra vänner, våra grannar.
Hur ofta kommenterar vi inte våra idoler, våra vänner, våra grannar.
Hur ofta ventilerar vi inte våra åsikter om både ditt och datt utan att vi för den skull
ens tänker en smula på att vi samtidigt skapar en blivande åsikt hos våra växande barn.
Vi kanske fäller en kommentar om någons kropp, någons klädstil, val av sällskap eller
vad det nu må vara.
Vi ger våra barn både bra och dåliga värderingar som dom får ta med sig och det tycker
jag är väldigt viktigt att vi gör.
För om vi begränsar oss och bara ger tillrättalagda svar hela tiden i ett desperat försök
att skydda dom från omvärldens ständiga påhopp.
Ja då kommer dom kanske inte riktigt vara beredda när det väl behövs.
Vi ska bara vara medvetna om att allt vi gör, det kommer tillbaka.
I vilken variant det kan vi aldrig förutspå, vi kan ana men aldrig veta.
Men försök då att i varje fall förstå varför ditt barn då beter sig på det sättet som han eller hon gör.
Många av svaren dom finns där hos dig själv.
Frågan är om du vill se dom, om du vågar se dom, om du är villig att acceptera dom.
Jag lär mig något nytt om någon nästan varje dag och det gör jag för att jag är nyfiken.
Jag vill försöka att förstå.
Mina föräldrar dom gav mig oerhört många bitar att jobba med, både negativa men i dom
allra flesta fallen väldigt positiva och det är mycket därför som jag älskar människor så mycket.
Det är därför jag hellre ger en kram än bara en dunk i ryggen.
En kram den ger liksom så otroligt mycket mer.
Slå inte knut på dig nu i din strävan att ge dina barn den perfekta uppfostran.
Se bara till att alltid finnas där i alla hänseenden.
Inte bara vara en plånbok eller deras personliga assistent.
Våga vara dina barns vän.
Våga behandla dom efter hur dom vill bli behandlade.
Våga vara dig själv istället för att hålla uppe någon fånig glättig fasad.
Vi kan aldrig mer än att försöka och försöka igen.
Vi kan inte vara mer än den personen som visar var gränserna går.
Om dom sen vill gå över dessa gränser eller inte det är upp till dom i deras liv.
Försök inte göra dina barn till kopior av er eller någon annan.
Låt dom växa i sina egna kroppar och liv.

Världen behöver mig !

Jösses kanske du tänker nu.
Killen har fått totalt storhetsvansinne.
Nu har han kommit i en kris mitt i livet.
Eller kanske tänker du bara att det har brunnit totalt i huvudet på honom.
Inte alls tänker då jag istället.
Inte ens i närheten av något av det.
Istället vill jag påstå att Ulrik den tjugosjätte Oktober år tvåtusenfemton är en kille som
är mitt i livet och som litar på sig själv och det han står för.
Jag är egentligen inte alls någon speciell person, ganska anonym faktiskt.
Jag har inte och har aldrig haft den där förmågan att synas i alla sammanhang.
Jag har inte det där genetiskt perfekta utseendet som gör att allas blickar dras till mig.
Istället så ser jag mig i dom sammanhangen som en väldigt anonym figur som mer eller
mindre kan dra förbi utan att någon lagt märke till mig.
Lider jag av det, nej inte märkbart men det är klart att även jag kan ibland tycka att
jag vill skänka lite uppmärksamhet.
Även jag kan tycka att lite rampljus borde hamna på mig istället för såna som jag kallar
för mediakåta idioter som gör precis vad som helst bara dom hamnar just där.
Men vad är det då som gör att jag tycker att jag kan säga att världen behöver mig.
Jo jag tror faktiskt på mig som en slags modell av människa som behövs idag för att
världen ska må lite bättre.
En person som dels vågar säga vad den faktiskt menar, inte bara ord som hörs.
En person som vågar lyssna på alla och ta till sig av vad som blir sagt.
En person som kan göra en sak utan att kräva en direkt tjänst tillbaka.
En person som är lyhörd till eventuella förändringar och inte bara tycker om att
gå i samma hjulspår dag ut och dag in.
En person som tycker att det är viktigare att se och lägga energi på dom positiva sidorna
hos oss alla än dom negativa.
En person som är villig att förlåta och gå vidare istället för att ständigt mala gamla ord
om och om och om igen.
Jag har massor med bitar hos mig själv som jag ständigt jobbar med men det är mitt huvudbry.
Det är inte upp till andra att försöka att forma mig till något som dom själva ser mig
ha en potential att bli.
Jag kan faktiskt växa av egen kraft så länge som jag tror på mig själv och det gör jag idag.
Jag är villig att se mina egna brister och svagheter.
Jag är det, men samtidigt så ser jag inte dom som ett hinder utan som en del av mig själv.
Världen behöver mig.
Världen behöver många som mig.
För i mig finns inget hat, inget förakt, inget trångsynt tänkande.
Inte när det gäller mot andra i gemen.
Den inställningen kan jag ha men då är det emot dom som jag ser som små människor.
Människor som inte kan överleva utan att tillgodose sig med energi ifrån andra.
En amöbaliknande variant av människa som är en modell som jag föraktar.
En modell som bara växer när den får en möjlighet att nära sig på någon som är svagare.
En typ av människa som hellre sår osäkerhet och hat än kärlek och gemenskap.
Dessa båda modeller av människor finns inom alla kulturer som är av större mått och det är
där vi måste lägga ner vårt krut.
Vi ska istället för att ständigt skapa motsättningar försöka öppna upp ännu mer.
Religion får inte vara ett hinder för det är det inte i grunden.
Tyvärr så har ju just det medlet använts av våra kära makthavare som ett sätt att kuva
folken under ett antal tusen år i olika varianter, olika skepnader.
Världen behöver mig.
För jag vill se oss tillsammans, sida vid sida utan fiendskap.
Är det en fel tanke från mig, kanske.
Är det en naiv inställning, kanske.
Men då får det vara det i så fall.
Jag vill inget illa med den i varje fall.
Av alla människor som finns på denna planet så tror i varje fall jag att procenten är oerhört
hög i vad det gäller goda människor som vill varandra väl.
Goda människor som hellre hjälper andra än har ihjäl varandra.
Och det är vi, dom goda som nu måste resa oss upp och ta kampen och släcka den branden
som sprider sig över vårt klot innan det bara är aska kvar.
Det är vi goda som måste förstå och inse att vi är fler och starkare än dom onda som med
terror och skräck försöker krampaktigt klamra sig kvar vid deras maktpositioner.
Vi är fler och vi är starkare.
Det är dags att vi ställer oss upp och ger våra så kallade fiender kramar istället för kulor.
För vem vill vara fiende med en vän.
Vem vill såra en oskyddad.
Jag känner så många goda människor och jag älskar verkligen er alla.
Jag ser saker och ting på mitt sätt och jag tror på livet.
Jag vägrar tro på dom som tror på att ta andras liv är ok.
Världen behöver mig.
Men inte bara mig utan dig också.
För vad vore jag i världen om inte du, om inte ni fanns.
Då, vore jag väldigt ensam.

Min vilja att leva har alltid varit större än att dö

Åh jäklar, nu låter det som att det ska komma ett djupt, tråkigt ämne.
Och ja det kanske det är.
Men det är ett ämne som faktiskt berör precis alla, alla utan något som helst undantag.
Vad jag vill med det är att vi ska se till att sätta ett värde på våra liv.
Att vi ska leva våra liv som vi själva vill leva dom.
Att vi inte bara ska följa givna regler och normer.
Att vi inte bara ska göra som andra säger att vi ska.
Att vi ska vara lyhörda men inte lyssna ihjäl oss.
Att vi ska förstå att det vi har idag kanske vi inte har imorgon.
Att vi ska tänka efter innan vi dömer andra.
Att vi försöker att göra saker innan det är försent.
Jag har haft tillfällen i mitt liv när jag verkligen ifrågasatt mitt eget liv.
När jag funderat på att låta det ta sitt slut i förtid bara för att jag har känt mig så
otroligt ensam.
För att jag har känt som att jag helt enkelt inte längre räckt till.
Men det har bara varit i korta sekvenser.
Dom sekvenserna har inte fått något permanent fast tag om mina fotleder och dragit
mig ner i grunden.
Det finns nämligen tillfällen säkert i dom flestas liv där livet helt enkelt inte känns
något värt längre.
Jag ber er då stanna till och tänk efter en sekund extra då.
Tänk inte bara dom nattsvarta tankarna utan försök att se lite förbi dom.
Det var precis det som räddade mig.
Det fanns helt enkelt så otroligt mycket mer att leva för än att dö.
Att leva är en gåva och den tänker jag förvalta fullt ut om jag får den möjligheten.
För livet är så otroligt vackert även när det är svart och dystert.
Livet är ett val som alltid kommer att stå som nummer ett i min skala.
Det finns så mycket som jag kan ge tillbaka genom min familj, mina vänner och min omgivning.
Och jag vill verkligen ge mig så mycket tillfället till det som jag bara kan.
Jag kommer till exempel att fortsätta att delge mina funderingar till alla som vill lyssna.
Sen är det upp till er om ni vill ta del av det jag säger, skriver, tycker, tänker.
Jag vill bara få ner på pränt vad som kommer ur mig.
Hur någon förvaltar dom orden är upp till den personen.
Jag är unik men ändå inte.
Jag är speciell men ändå inte.
Jag är originell men ändå inte.
Jag är helt enkelt bara jag.
Men en sak är säker.
Min vilja att leva den har alltid varit större än att dö.

Våga säg Nej !

Det är alldeles för mesigt idag.
Alldeles för många som bara väljer att vända kappan efter vinden.
Alldeles för vanligt att man tillåter andra att köra med en, att förnedra en.
Gör inte så mot dig själv.
Ge dig själv betydligt mer utrymme än så.
Jag tycker att det är fruktansvärt när människor utnyttjas i olika syften.
Det kan vara i väldigt vardagliga syften som till exempel när du befinner dig på ditt jobb.
Hur vanligt är det inte att vissa alltid åker på vissa jobb bara för att dom inte kan säga nej.
Hur vanligt är det inte att vissa då istället alltid har betydligt viktigare saker för sig.
Så är det ju inte oftast.
Jag kan verkligen inte säga alltid för så är det heller inte.
Det finns självklart situationer när det är bättre att en person gör en sak och en annan gör det andra.
Men då handlar det om en naturlig prioritering och den bör kännas lika självklar den.
Men sen kommer det till vardagliga ting.
När du kanske har vänner som ständigt utnyttjar dig för dina specialkunskaper inom något område.
Kunskaper som du skaffat dig för att du själv tycker om att ha, men inte för att andra
ständigt ska få dra nytta av dom.
Det kan vara att du kanske besitter vissa hantverkartalanger, är stor och stark, ständigt ställer upp
eller något helt annat.
Det är inte rätt att andra ständigt rycker i dig på grund av dessa egenskaper.
Det ska alltid vara styrt av att du faktiskt vill hjälpa till.
Att du vill göra det där lilla extra, inte för att andra alltid räknar med dig.
Det sista exemplet som jag tänker ta upp är ett som ständigt sker inom våra väggar.
Ett exempel som ständigt väcker anstöt i mitt inre när jag hör om det.
När man utnyttjar sin position som dominant och skrämmande.
När man våldför sig på någon innanför väggarna i sitt eget boende.
När man utnyttjar någon sexuellt, inte bara för sina sexuella drifters skull utan även för att
man njuter av att känna den där dominansen.
Inte nog med att det finns dom som ständigt utnyttjar sina kuvade kvinnor genom massivt våld
och förnedrande sex, dom är illa nog och får mig att må riktigt illa inombords.
Nej sen finns det dom som faktiskt ser sina barn bli utnyttjade sexuellt men väljer att titta åt
ett annat håll och ständigt leva i total förnekelse.
Jag äcklas av alla dom som kan titta på därifrån i mörkret, höra hur deras barns jämmer och skrik
kvävs av våldförande fäder och styvfäder.
Dom som sen utför dessa bestialiska gärningar, ja er betraktar jag inte ens som människor.
Jag betraktar er inte ens som djur.
Jag betraktar er bara som något som borde hudflängas och hängas upp till allmän beskådan
där alla får veta vilka fullblodssvin ni är.
Ni har absolut inte något levnadsvärde överhuvudtaget.
Dessa borde bara spärras in med likasinnade för gott och mig skulle det absolut inte göra
någonting om det var i ett förslutet rum till vars nyckel man sen kastade och bara glömde bort.
Det finns så många framför allt flickor, kvinnor idag som lever med dessa fruktansvärda
hemligheter inom sig och som ständigt kommer påverka dom och påminna dom
om den fasansfulla tid dom har haft bakom sig.
Kanske kan dom leva någorlunda normalt, kanske inte.
Men ärren dom kommer ständigt skava inombords.
Känslan av att vara förtryckt och känna sig osedd och mindre värd.
Det ska inte vara så.
Så Ni, alla ni som ständigt möter olika former av orättvisor i era dagliga liv.
Våga säg Nej !
Våga att vara den som sätter ner foten och faktiskt visar att ni är den som ser.
Våga visa att ni finns där som stöd för denna person när den behöver det.
Vänd inte ryggen bara för att det är jobbigt utan välj att ta tag i det.
Jag vågar det.
Vågar Du !

Det är ok att misslyckas

Jag vet inte vad det beror på.
Men jag tycker att det blir allt vanligare att man inte vågar visa att man misslyckats.
Att man inte genomfört en sak på ett sätt som man räknat med att göra.
Att man inte lyckats med att göra det man sagt att man ska.
Istället så väljer man att komma med en liten halvsanning som man vet är en halvlögn.
Och vad värre är, är att den man har sagt det till, det där man sagt att man ska göra, han eller
hon vet om till hundra procent att det just inte är sant det man står och säger men väljer ändå
att svagt hålla med och visa någon form av sympati.
Det är som om att det är legalt att sitta där under den där nödlögnen som alla vet om att det
just bara en nödlögn.
Men det är inte ok att berätta sanningen och kanske då få skit för det.
Man åker på en dubbel eller nästan trippel käftsmäll för sitt misslyckande.
Först så åker man på en av sig själv, sen åker man på en av sin omgivning och sist men inte
minst så blir man kanske också hudflängd av sin chef som måste hålla uppe masken genom
att visa att det minsann inte var ok det man just har gjort.
Men varför väljer man då att gömma sig bakom ett sånt beteende.
Är det för att vi idag ska ställa så orimliga krav på varandra att vi hellre ser emellan fingrarna
när det döljs av dom där nödlögnerna eller är det för att vi sakta men säkert börjar hamna i klorna
på våra drivande chefer, på våra ledande politiker eller på andra så kallade makthavare.
Vi är så rädda att förlora våra positioner, att få förändringar i vår vardag.
Att vi är uppfostrade i ett tankesätt som inte går att applicera i vår egen vardag fullt ut.
Jag tycker att det är lite tragikomiskt hur vi nästan slår knut på oss själva i vår strävan att
vara precis alla till lags ibland.
Vi är nästan beredda att göra vad som helst bara vi inte blir påkomna som fuskare.
Att fuska i sig är helt ok, men att bli påkommen som en sådan, det är så lågt.
Det där med att misslyckas har fått en alldeles för stor betydelse idag.
Vi måste ta tillbaka den rättigheten.
Eller rättare sagt, vi måste tillåta oss själva att göra det.
Vi måste kunna gå vidare efter ett misslyckande och våga försöka igen.
För det är det som det hela handlar om.
Att vi hela tiden måste våga försöka och inte låta oss nedslås av våra mindre lyckade resultat.
Så länge vi verkligen försöker så tycker jag att vi faktiskt gör något bra.
Så länge vi strävar att gå framåt och göra den där lilla ansträngningen så är det ok det vi gör.
Gör ingenting i ren slentrians.
Gör ett seriöst försök att faktiskt göra det du föresatt dig själv.
Du gör dig själv ingen som helst rättvisa annars.
Det måste alltid vara ok att misslyckas om du gjort ett seriöst försök.
Så om någon fäller en dum, obegåvad kommentar om något du misslyckats med så ta inte
åt dig för hårt av det, döm dig inte som en förlorare.
Titta istället på situationen och fundera på om du kunde gjort den annorlunda.
Om du då känner att du gjort ett bra försök men misslyckats så går du bara vidare
och väljer att se den personen som tidigare kritiserade dig som den som har problem, inte du.
Om du känner att du kunde gjort det betydligt bättre, ja då får du ta till dig kritiken på ett
konstruktivt sätt och låta den istället sporra dig till ett bättre resultat nästa gång.
Vad du alltid ska tänka på är, att det är alltid om att misslyckas, för ingen kan lyckas med något
varje gång, ingen.
Så sträck på dig istället för att krypa in under den där stenen där du vill gömma dig
tills det har lugnat ner sig.
Visa att du faktiskt kan om du försöker.
Kanske inte lika bra som din kollega eller vän, men väl efter dina egna förutsättningar.
Kom ihåg att du är du, ingen som du hoppas eller försöker att efterlikna.
Ge plats för dig själv, ta plats åt dig själv.

Det är aldrig lätt att förlora någon

Det finns tillfällen i livet som är jobbigare än andra.
Och för mig, precis som för många andra är det när någon lämnar det vi kallar livet.
Egentligen så spelar det inte någon roll på vilket sätt det sker men ändå så gör det just det.
Vilket sätt det än må ske igenom så är det tungt och man är nästan aldrig beredd.
För helt plötsligt så har den där människan som varit den där unika delen av ens liv bara borta.
Personen i fråga finns aldrig mer.
Man kan inte gå tillbaka och säga förlåt.
Man kan aldrig få uppleva det där gemensamma varma skrattet igen.
Man kommer aldrig att få vara det där stödet eller vara den som får det ifrån densamma.
Det där som alltid varit självklart.
Det där som man alltid har räknat in att så kommer det att vara inom överskådlig tid framåt.
Men helt plötsligt så blir man bestulen på den där känslan och man känner sig bara tom.
Efter sig så lämnar den personen kanske sina syskon, sina föräldrar, sina vänner, sina barn.
Listan kan göras lång om man har tur.
För tur är det nämligen inte alla som har just i dessa fall.
Alla har inte haft förmånen att levt ett liv med människor runtomkring sig som bryr sig.
Många lever sina liv i ensamhet, frivilligt eller genom en utfrysning av samhället.
Jag tillhör dom lyckligt lottade.
Jag tillhör dom som har så många underbara själar runtomkring mig i mitt liv.
Och med så mycket kärlek som det innehåller så kan det då sen inte bli annat än en
nästan oändlig och grym sorg när någon rycks ifrån oss.
Sättet som den personen lämnar livet lämnar avtryck hos oss alla och vissa sätt kan vi
leva med lättare än andra.
Vad jag vill komma till är att vi alla ska se till att leva ordentligt i våra liv.
Se till att det vi vill säga blir sagt för det kommer en dag då det till slut blir försent.
Hur tänker du då tackla det dilemmat.
Ta itu med det du har och svälj din stolthet som hindrar dig från att förlåta eller säga förlåt.
Tag dig i kragen och lyft dig själv till skyarna och säg åt dig att inte gömma, inte glömma.
Du mår så mycket bättre av att få ur dig dina känslor än att stänga dom inne, där gör dom
ju ingen nytta.
Det är aldrig lätt att förlora någon så om du känner någon som du vet som just har gjort det,
var då uppmärksam och se om den personen behöver stöd.
Visa att du finns där på samma sätt som du vill att andra ska finnas där för dig.
Det är aldrig lätt att förlora någon.
Det är aldrig lätt att förlora någon.
Det är aldrig lätt att förlora någon.
Tänk på det.

Varför vill så många trycka ner andra människor

Vad är det som driver människor till att vara självständiga egoister.
Egoister som låtsas ha empati med sin omgivning men i själva verket
är allt annat än just det.
Det finns så många påtrycksmedel, så många sätt, så många vägar att välja
för att komma fram till sina mål.
Och det sjuka är att så oerhört många väljer att göra det genom att kliva rakt
över andra på vägen.
Dom gör det som om dom i själva verket är så mycket mindre värda.
Dom gör det i försvar att det är för en god sak som det sker.
Att slutmålet är det viktiga och att man faktiskt då får räkna med att man
helt enkelt inte kan vara alla till lags.
Visst är det så att man inte kan just vara alla till lags.
Att allas åsikter inte alltid kan tas hänsyn till.
Att man ibland ställs inför svåra val.
Men det behöver inte betyda att man ska se ner på andra människor.
Det betyder verkligen inte att man ska skrämma andra till beslut dom inte vill ta.
Det betyder inte att man får ta till våld för att genomdriva dom.
Det betyder inte att du har rätt att bestämma över vad andra ska tycka och tänka.
Som vanligt när jag tänker och skriver så är det tankar ifrån mitt inre och jag försöker
alltid att tänka på dessa saker ur mer än ett perspektiv.
För allt som görs, allt som tänks, allt som sägs kan göras på så många olika sätt.
Och det är just det att vi faktiskt har så många olika uppfattningar som gör att
vi trots allt ser till att det hela tiden sker en utveckling.
Nu lever jag som ni alla vet inte i en troende själ utan ser mig själv som en som
försöker att tänka fritt själv.
Jag tror på mig själv istället för något abstrakt.
I min värld så känns det fegt att gömma sig bakom påhittade figurer som man kallar
gudar och tolka gamla böcker så att dom eventuellt skulle passa mina syften.
Jag väljer istället att tro på att alla vi människor faktiskt har en möjlighet så småningom
att leva tillsammans i harmoni utan en ständig längtan efter att döda varandra bara
för att grannen är av en annan åsikt.
Jag väljer att se mig som en väldigt bra människa som uppskattar och tror på att
det vi har inom oss som kallas kärlek är en egenskap som är så mycket starkare
än allt hat och förakt som alla rädda människor försöker att skrämma andra med.
För det är ju det som det tyvärr väldigt ofta handlar.
Att skrämma andra till tystnad och få dom att tro att deras värld den går under
helt och fullt om man inte följer deras väg.
Jag är inte blind utan ser vad som händer och sker utanför min dörr ute i världen.
Jag kan inte påstå att jag ens på långa vägar sitter med alla fakta om alla olika
åsikter och tankar som finns.
Men jag kommer alltid att tycka att vi alla har rätt till våra egna kroppar.
Jag kommer alltid att tycka att alla har rätt till sina egna åsikter.
Jag kommer alltid att tycka att det är fel att avsiktligt skada någon annan.
Jag kommer alltid att tycka att jag har samma rätt till att leva som någon annan.
Jag kommer alltid att tycka att jag är en lika viktig människa som vilken beslutsfattare som helst.
Det enda som gör skillnad är att den personen vill vara i den positionen, det vill inte jag.
Det vill säga, jag är så rätt jag kan bli där jag är idag men jag kommer alltid kunna utvecklas.
Jag är rätt där och jag förtjänar respekt lika väl som någon annan.
Jag gör det för jag sätter ett värde på mig själv precis som jag gör på alla er som också
ser alla som likvärdiga.
Vi är alla olika men ändå så förbannat lika.
Vi är alla människor.