Det finns alltid något man oroar sig för

Jag vet naturligtvis inte alls hur det är för andra eftersom jag bara kan utgå från mig själv.
Men jag är definitivt en person som gör det, det vill säga oroar mig.
Jag oroar mig för små saker, jag oroar mig för stora saker.
Jag oroar mig för sånt jag tidigare varit med om och jag oroar mig för sånt jag ser i framtiden.
Kanske är det en bra förmåga, den att jag känner oro.
Kanske är det en belastning, en belastning som gör att jag nästan aldrig finner ro.
Jag försöker inte fly mina känslor och kanske är det just det som gör att jag känner så mycket.
Jag låter alla mina känslor välla över mig och ta plats.
Jag låter dom omfamna mig men samtidigt nästan, men bara nästan krossa mig.
Känslor är verkligen en del av mig som jag samtidigt har kontroll över men på samma gång nästan låter löpa total amok.
Men det där med att ständigt oroa sig, vad kan det vara för bra i att känna så.
Jag försöker se dom positiva bitarna och det är dom som visar att jag bryr mig.
Jag bryr mig om allt som jag rör vid, om alla jag rör vid.
Det finns liksom så otroligt mycket att bry sig om och jag kan bara inte låta bli att göra det.
Jag kan oroa mig över att jag inte kan ge tillräckligt mycket av mig själv till de mina men samtidigt känna att så länge jag försöker att ge så vet jag att det är precis så mycket som jag kan ge, varken mer eller mindre.
Jag kan oroa mig när jag vet att någon av mina döttrar är ute på stan en kväll, och då gör jag det ända till då jag fått en bekräftelse på att dom kommit hem på säker mark igen.
Jag kan oroa mig över att någon jag älskar ska bli drabbad av någon terrorhandling eller annat oförutsett besinningslöst våld.
Jag kan oroa mig över att något inte kommer bli lika bra som andra förväntar sig att det ska bli.
Att jag helt enkelt inte kommer att räcka till för allt och alla.
Men jag kan inte ständigt gå och oroa mig för allt som berör eller rör mig, jag måste låta en del bara ske för annars blir jag totalt galen.
Det finns alltid något som gnager lite i sidan på mig, något som rör om  lite på insidan och gör att jag får den där lilla ångesten som gör att jag inte kan slappna av för stunden.
En rädsla som jag inte kan styra över men maler lite till och från.
Jag är en speciell kille men samtidigt inte märkvärdig alls.
Jag är den jag är och jag accepterar det framför allt.
Allt det där komplexa som finns inom mig och som rör till det lite då och då.
Det gör att jag aldrig riktigt kan luta mig tillbaka och vila.
För det finns alltid något därute som gör att jag oroar mig.
Det finns alltid något.
Alltid.