Att se andra människor

Det gick som en liten modevåg här under hösten när det var inne i media att skriva om misär och elände, om flyktingar och katastrofer.
Den ena avlöste den andra och det hade kunnat varit starten till något riktigt gott.
För äntligen så vände det ordentligt vindarna i detta land, motståndet mot rasister började smått ta fart och en mänsklighet som tidigare varit väldigt anonym fick helt plötsligt ett välkommet ansikte.
Sen kom den där helt sjuka men samtidigt nästan oundvikliga händelsen i Frankrike där några besinningslösa fanatiker tog ett antal människors liv med stöd av sin tro i ryggen och med ett ständigt växande hat emot hela västvärlden.
I samma stund så var det som om att dom då gav bränsle till alla Europas rasister och helt plötsligt så var alla utlänningar farliga och skulle granskas från topp till tå.
Det som en stund tidigare var ett öppet Europa blev nu ett stängt sådant.
Nu tror ju jag på människan och tänker som så att vi bara behöver tid för att överbrygga dessa hinder.
Att det faktiskt finns en vilja hos dom allra flesta människor att vi kan leva i samförstånd oavsett vilken hudfärg, vilken etnicitet, vilken läggning eller vilket kön vi tillhör.
Vi har alla en plats att fylla och alla, precis alla har samma rätt till den.
Ja, vi varje fall så länge som vi själva tillåter andra att få vara dom själva.
För jag har ingen rätt att sätta regler hur någon annan ska tänka eller tycka lika lite som någon annan kan eller ska bry sig om mina tankar och funderingar.
Men jag väljer som sagt att tro att vi kan komma till någon form av förlikning.
En framtid som inte är märkt av militärt eller religiöst förtryck för det är ju just det som det hela egentligen handlar om.
Vissa personer, vissa grupper som vill sätta ner foten och kräva att alla andra ska rätta sig efter dom.
Demokrati eller diktatur, skit samma för mig så länge som man inte tar hänsyn till den lilla människan.
Det kanske är så att den där stora så kallade ledaren som driver sitt folk framåt, att dennes största fiende inte finns utanför gränserna utan istället är den lilla fritänkande individen som inte vill falla in i ledet.
Jag tror inte på att ett stort land behöver en styrande järnhand, ett stort land behöver vara lyhört och se vad som verkligen händer inom dess gränser.
Jag är ingen allvetande guru på något som helst sett, men jag tror på min fria vilja, min fria tanke.
Jag tror på att inte bli kvävd av någon utomstående som inte tål att höra mina ord.
Jag är ju villig att lyssna till vad denne har att säga utan att för den skull sen slå ner personen i fråga bara för att jag inte håller med.
Om jag inte håller samma linje som vederbörande så betyder det faktiskt bara att vi två är av olika åsikter och vi ska kunna respektera varandra.
Vi ska inte förvränga varandras ord och kasta skit på varandra i onödan bara för att vi vill sätta den andra i ett dåligt dager inför andra.
Jag ska inte hitta på historier som bara visar den ena sidan av en handling, det vill säga den som fyller mitt ändamål.
Hur ska jag då någonsin kunna lita till någon annans ord mer än vid tillfällen som jag själv varit med att dela.
Efter den tragedin som var i Frankrike så var det som om det startade en lavin, en tsunamivåg som okontrollerat öst över oss av främlingsfientlig propaganda.
Man har helt enkelt passat på under en tid när vi nästan blivit paranoida eller i alla fall paralyserade i vårt objektiva tänkande och öst över oss med riktade händelser i media, på Facebook och liknande.
Och effekten blir då omedelbar eftersom det sker i ett flöde av information som vi bara skummar på ytan, vi hinner inte fundera över sanningshalten i det hela.
Följden blir då tyvärr att väldigt mycket manipulerad och tillrättalagd information blir att betrakta som nya sanningar.
Jag väljer fortfarande att istället ifrågasätta och försöka att se sakerna på mitt sätt, det vill säga från ett antal vinklar och vara så objektiv och öppen som jag kan i mina tankar.
Det finns mycket skit därute men det finns så oerhört mycket gott och optimist som jag är så väljer jag att se saker och ting på det positiva sättet och tro att vi faktiskt går emot en bättre framtid även om vi kommer att gå baklänges ibland.
Lita på vad du själv ser, vad du själv tror.
Bli inte för påverkad av allt du har kring dig utan fortsätt tro på den du verkligen är.
För du har möjlighet att påverka även du.
Kanske inte i det stora direkt men i det stora i förlängningen.
För vi har alla en del i allt som händer och så länge vi bryr oss så finns det hopp.
Och mitt hopp det är minsann inte ute, inte alls.