Vi lever i en besynnerlig värld där våra värderingar ständigt ställs emot varandra.
En sak som jag kan haka upp mig på är den ständiga klagosången som ljuder högt mellan varven.
Det är tyvärr dessutom så att det inte alltid är så himla glasklart varför denna sång får ta sån plats.
För inte är det alltid som det finns en riktig anledning till att den faktiskt existerar.
Men visst är det så, kanske framför allt i detta lilla land att vi nästan mår som bäst när vi får gnälla lite, beklaga oss lite, tycka lite synd om oss själva.
Det är beklämmande men det är faktiskt precis så.
Jag ska inte komma och påstå att jag aldrig klagar själv för det händer.
Men jag gör det inte hela tiden.
Och jag försöker faktiskt bara göra det när jag har en orsak.
Ja, jag sa försöker, för det är inte så att jag är hundraprocentig ens på den punkten.
Men återigen, jag är medveten om det och jag försöker.
Felfria människor finns inte och jag kommer aldrig att sträva efter att vara en heller.
Jag tror inte ens att dom idag räknas som heliga människor, eller semigudar var några särskilt perfekta människor.
Jag tror att dessa människor, om dom nu överhuvudtaget har funnits, var riktigt goda människor som man haft sån överdriven men god respekt för på grund av deras osjälviska gärningar målat upp och satt på deras piedestaler till allmän beundran efter deras bortgångar.
Man har helt enkelt gjort dom till något odödligt.
Jag tror absolut att även dessa personer klagat på saker i sina liv till och från.
Men varför då denna klagan på små skitsaker som vi hör i detta, vårt lilla land Sverige.
Vi klagar när tunnelbanan är 2 minuter sen.
När bussen inte håller tiden på grund av att det varit en krock på motorvägen.
När bensinen går upp 30 öre per liter.
När någon kommer 5 minuter försent till ett möte.
När någon satt sig på din plats i ett lunchrum.
När någon annan kanske fått en riktigt bra lön (helt ovidkommande att vederbörande jobbat dubbelt så mycket som du).
När någon har renoverat upp sitt hus eller sin lägenhet och sen sålt den till en fin vinst.
Lika ovidkommande där att vederbörande har jobbat häcken av sig både på sitt jobb och på sin renovering.
Det är som att det är ett gift, det där med att klaga på saker och ting.
Man måste klaga för att själv ge utrymme eftersom man är för slö för att ta sig plats på riktigt.
Och varför är man då så otroligt småsint.
Ja, jag önskar att jag hade ett riktigt svar på det men det har jag inte.
Jag kan bara konstatera att det är så.
Missunnsamhet har fått en plats i vardagen som jag inte tycker att den borde få.
Varför kan vi istället inte unna oss den glädje som saker och ting faktiskt ger oss.
För om vi väljer att öppna våra ögon och titta runt oss.
Det räcker faktiskt att idag titta runt oss eftersom vi inte längre bara kan bläddra kanal så att vi slipper se det där jobbiga.
Att se dessa tiggare, knarkare, utstötta och andra som vi ser som svaga i samhället.
Helt plötsligt så har dom blivit en del av vår vardag inte bara 27 sekunder i ett snabbt nyhetssvep.
Helt plötsligt så har dom blivit en del av oss.
För vi kan inte längre stänga ute resten av världen nu när den väljer att komma till oss.
Det är onekligen en obekväm och ny sits som vi har hamnat i men det är en sits vi måste vänja oss vid.
För den här planeten den tillhör oss alla.
Att någon har råkat blivit född i ett land och någon annan i ett annat är helt ovidkommande.
Att dessa personer som sen kommer hit får rätta sig in i ledet och försöka komma in i vårt samhälle på det sätt som vi sen säger det är en helt annan sak.
Där handlar det om ömsesidig ödmjukhet inför situationen.
Men, för att nu så att säga knyta ihop säcken med dagens ämne.
Vi ska fanimej inte klaga så jävla mycket på små skitsaker.
Gnälla när någon gör en sak lite sämre än någon annan på jobbet eller vad det nu må vara.
Gnälla över att grannen har en fest.
Gnälla över att du inte har råd att köpa den där nya tvn.
Det finns alltid någon som inte överlever dagen för att den inte ens får något att äta.
Jag bor i ett land som har allt och det kan jag skatta mig väldigt lycklig för.
Jag bor i ett rikt land där vi känner att vi kan unna oss saker.
Men det får inte få mig att glömma allt annat som finns därute.
Jag kan inte påverka världen att bli bättre, inte ensam.
Men tillsammans kan vi det, om vi vill.
Många vill inte det men många, många fler vill det.
Jag vill det, vill du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar