Det är ok att misslyckas

Jag vet inte vad det beror på.
Men jag tycker att det blir allt vanligare att man inte vågar visa att man misslyckats.
Att man inte genomfört en sak på ett sätt som man räknat med att göra.
Att man inte lyckats med att göra det man sagt att man ska.
Istället så väljer man att komma med en liten halvsanning som man vet är en halvlögn.
Och vad värre är, är att den man har sagt det till, det där man sagt att man ska göra, han eller
hon vet om till hundra procent att det just inte är sant det man står och säger men väljer ändå
att svagt hålla med och visa någon form av sympati.
Det är som om att det är legalt att sitta där under den där nödlögnen som alla vet om att det
just bara en nödlögn.
Men det är inte ok att berätta sanningen och kanske då få skit för det.
Man åker på en dubbel eller nästan trippel käftsmäll för sitt misslyckande.
Först så åker man på en av sig själv, sen åker man på en av sin omgivning och sist men inte
minst så blir man kanske också hudflängd av sin chef som måste hålla uppe masken genom
att visa att det minsann inte var ok det man just har gjort.
Men varför väljer man då att gömma sig bakom ett sånt beteende.
Är det för att vi idag ska ställa så orimliga krav på varandra att vi hellre ser emellan fingrarna
när det döljs av dom där nödlögnerna eller är det för att vi sakta men säkert börjar hamna i klorna
på våra drivande chefer, på våra ledande politiker eller på andra så kallade makthavare.
Vi är så rädda att förlora våra positioner, att få förändringar i vår vardag.
Att vi är uppfostrade i ett tankesätt som inte går att applicera i vår egen vardag fullt ut.
Jag tycker att det är lite tragikomiskt hur vi nästan slår knut på oss själva i vår strävan att
vara precis alla till lags ibland.
Vi är nästan beredda att göra vad som helst bara vi inte blir påkomna som fuskare.
Att fuska i sig är helt ok, men att bli påkommen som en sådan, det är så lågt.
Det där med att misslyckas har fått en alldeles för stor betydelse idag.
Vi måste ta tillbaka den rättigheten.
Eller rättare sagt, vi måste tillåta oss själva att göra det.
Vi måste kunna gå vidare efter ett misslyckande och våga försöka igen.
För det är det som det hela handlar om.
Att vi hela tiden måste våga försöka och inte låta oss nedslås av våra mindre lyckade resultat.
Så länge vi verkligen försöker så tycker jag att vi faktiskt gör något bra.
Så länge vi strävar att gå framåt och göra den där lilla ansträngningen så är det ok det vi gör.
Gör ingenting i ren slentrians.
Gör ett seriöst försök att faktiskt göra det du föresatt dig själv.
Du gör dig själv ingen som helst rättvisa annars.
Det måste alltid vara ok att misslyckas om du gjort ett seriöst försök.
Så om någon fäller en dum, obegåvad kommentar om något du misslyckats med så ta inte
åt dig för hårt av det, döm dig inte som en förlorare.
Titta istället på situationen och fundera på om du kunde gjort den annorlunda.
Om du då känner att du gjort ett bra försök men misslyckats så går du bara vidare
och väljer att se den personen som tidigare kritiserade dig som den som har problem, inte du.
Om du känner att du kunde gjort det betydligt bättre, ja då får du ta till dig kritiken på ett
konstruktivt sätt och låta den istället sporra dig till ett bättre resultat nästa gång.
Vad du alltid ska tänka på är, att det är alltid om att misslyckas, för ingen kan lyckas med något
varje gång, ingen.
Så sträck på dig istället för att krypa in under den där stenen där du vill gömma dig
tills det har lugnat ner sig.
Visa att du faktiskt kan om du försöker.
Kanske inte lika bra som din kollega eller vän, men väl efter dina egna förutsättningar.
Kom ihåg att du är du, ingen som du hoppas eller försöker att efterlikna.
Ge plats för dig själv, ta plats åt dig själv.