Idag gick jag förbi en herre, en äldre herre, en herre som nästan var uppe i
den åldern som min pappa var när han gick bort.
Det fick mig att stanna till.
Inte bara rent fysiskt utan även i mitt inre.
Det var som om klockan stannade till och gick baklänges.
Det var nästan som om att min pappa kom till liv igen.
Det var en behaglig känsla som gick igenom min kropp.
Kanske var en bidragande orsak att vi tidigare på dagen haft en tyst minut
till minne av dom två som fick sätta livet till för precis ett år sedan på min arbetsplats.
Kanske var det just det som gjorde mig extra mottaglig och fick mig att bromsa upp.
Kanske var det så eller så var det bara mitt inre som ville påminna mig om den
människa som jag saknar allra mest i mitt liv.
Den där gamla farbrodern han fick för några sekunder bli ett substitut till det jag inte
längre kan göra anspråk på.
Jag saknar honom så galet mycket och mitt hjärta det blöder alltjämt.
Jag blir glad när jag möter dom där som får mig att minnas, för jag vill inte glömma.
Idag såg jag en gammal farbror, en helt vanlig fin gammal farbror och han fick mig
att stanna till.
Stanna till även du och ta tillvara på det du har för du vet aldrig hur länge du får behålla det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar