Ett riktigt jävla jobbigt år

Det har varit ett år som verkligen har böljat, det har varit så många positiva saker som har hänt men tyvärr samtidigt så otroligt många jobbiga negativa saker, sånt som tär på en.
Allt som händer en färgar en brukar jag säga och det är faktiskt väldigt sant.
För vi blir hela tiden påverkade av det vi gör och det som händer runt omkring oss.
Vi kan liksom inte värja oss från det som händer och sker utan får helt enkelt finna oss i det.
Det har varit ett på många sätt ett riktigt jobbigt jävla skitår där ett par av mina allra närmaste råkat på dom mest oväntade sjukdomarna som självklart framför allt hämmat dom själva men som även påverkat mig till den milda grad att jag ännu mer stannat upp och funderat på meningen med livet.
Varför händer saker och ting, varför drabbas vissa och inte andra.
Vad kan jag göra åt saken när det väl händer, när man står där med händerna fulla och bara känner sig totalt maktlös.
Jag är ju bara en människa precis som alla andra och jag förväntar mig inte att mitt liv ska vara helt kliniskt problemfritt men jag hoppas alltid att det bara ska få flyta på i sin stilla ström.
En ström där saker och ting mer eller mindre sker som förväntat.
Jag vill inte att livet ska vara förutsägbart men jag vill heller inte att det ständigt ska vara fyllt av dom där riktigt obehagliga överraskningarna.
När ens nära och kära mår så dåligt att det riktigt skär i ens hjärta och man ständigt får hålla tillbaka sina egna tårar för att dom inte ska känna sig ännu sämre.
Man vet att det enda , det precis enda man kan göra är att finnas där, vara närvarande, inte frånvarande, inte lämna deras sida för att man själv tycker att det är jobbigt.
För hur jobbigt är det inte för dessa personer som får olika krämpor när deras nära väljer att vara den som skjuter ifrån istället för att kanske finnas där lite extra som det egentligen behövs.
Nu har jag haft den ofantliga turen att just mina nära som varit sjuka fått bli friska igen eller åtminstone så gott som friska men det har påmint både mig och dom om hur sköra, hur ömtåliga vi är som människor, att vi faktiskt inte är osårbara, att livet inte är något vi kan ta för givet.
Sen har det tyvärr varit vänner som inte kunnat ta sig igenom sina sjukdomar utan där deras kroppar valt att stänga ner systemen för gott.
För er gråter mitt hjärta för det var alldeles för tidigt, ni hade så mycket liv kvar att leva, så mycket upplevelser kvar att dela med era närmaste, med era kära.
Och det är dit jag vill komma kära vänner.
Ta tillvara på den tid ni har idag, jag vill verkligen inte svartmåla någonting eller vara negativ, tvärtom.
Jag vill att ni ska leva och att ni ska göra det här och nu.
Inte på så sätt att ni ska leva som om det inte finns någon morgondag men ni ska leva dagen så att ni uppskattar den för vad den är.
Tänk inte bara på det ni inte fått gjort eller fastna vid något som inte gick som ni hade tänkt er.
Tänk istället på något av det positiva som ni ändå fått ut av det hela.
För hur negativt något än är så finns det ändå just något positivt att hitta där i botten.
Det har varit ett riktigt jävla jobbigt år i mitt liv med många, alltför många tårar.
Men det har inte gjort mitt liv mer bittert, mer ledsamt, mer återhållsamt.
Det har gjort att jag värderar mitt ännu mycket mera, mitt liv och även era.
För vad vore mitt liv värt om inte ni fanns där och förgyllde det.
Det är ni som är den där vackra ramen runt min stora bild.
Det är ni som får mig att se lite klarare.
Det är ni som gör att jag vill se en morgondag.
Det är ni mina vänner, min familj, mina nära och så otroligt kära som gör mitt liv så rikt.
Det har varit ett riktigt jävla jobbigt år men det får inte mig att ge upp, det får mig att se fram emot nästa år, och nästa och nästa efter det.
För jag är nyfiken på vad min framtid ska innehålla, min och din, min och era.
Det är oskrivna blad som väntar på att bli skriva av oss tillsammans.
Visst är det spännande, det tycker i varje fall jag.
Till sist vill jag bara önska er alla ett riktigt Gott Nytt År och all kärlek till Er alla.
För med kärlek kan vi komma långt, så mycket längre än med avundsjuka och hat.

Ingen är älskad av alla !

Även om nu vissa tror att alla älskar dom, att det helt enkelt inte kan finnas någon som tycker illa om just det dom har att erbjuda så är det inte så.
Ingen är älskad av alla, absolut ingen.
På samma sätt så kan man vända på det och säga att ingen är hatad av alla.
Det är två väldigt olika ytterligheter men vi rör oss ständig emellan just dessa.
I detta mellanmjölkens land så försöker vi i mångt och mycket att hålla oss så lagom, så mittemellan vi oftast kan så att vi inte sticker ut för mycket.
För om vi försöker göra just det, sticka ut, ja då får vi genast en omedelbar reaktion och blir ifrågasatta vad fan det är vi håller på med.
Varför kan vi inte hålla oss inom våra ramar, våra uppstyltade oskrivna regler.
Vad var det som fick oss att tro att vi var så speciella att vi skulle ta mer plats än någon annan.
Ingen är älskad av alla men alla är älskad av någon är ju något som man väldigt ofta säger.
En annan klyscha är att en mamma älskar alltid sitt barn och så är det säkert.
Jag skulle dock vilja gå ett steg till och säga att en förälder alltid älskar sitt barn.
Man kan till och med ta det ytterligare ett steg och säga att om man en gång älskat någon så kommer det alltid finnas en liten del i en som gör att man på något sätt bryr sig vad som händer med den.
Man kommer dock till ett helt annat stadie av kärlek, en kärlek som man bär med sig som en liten bonus i livet.
För jag ser det som så att man alltid ska ta med sig något från olika typer av möten i livet.
Även negativa saker som det utmynnat i har ofta någonstans varit en bra, god sak.
Och även om man råkat ut för väldigt negativa, jobbiga upplevelser i livet så finns det ofta något väldigt gott som man kan kalla erfarenhet som man kan hitta där mitt i röran och den dyrköpta gåvan ska man inte slänga bort.
Ingen är älskad av alla och det är heller inget jag någonsin kommer försöka att bli men jag gör ändå mitt allra bästa i att vara en så god människa som jag någonsin kan.
En som bryr sig när andra vänder ryggen till.
En som lyssnar när andra inte ens försöker.
En som finns där när det verkligen behövs men som inte ska tas för givet.
Jag vet att jag inte är älskad av alla men det kan jag aldrig räkna med heller.
Om någon älskar mig så är det för den jag är.
Om någon älskar mig så är det för att den personen vill älska mig.
Om någon älskar mig så är det för att jag nått in i den personens hjärta och då känner jag mig så otroligt hedrad.
För att bli insläppt där så krävs det så att så otroligt mycket ska stämma överens.
Då har jag nått hela vägen fram utan att blivit frånstött.
Att vara älskad är det finaste man kan bli och jag är lyckligt lottad för jag känner så mycket kärlek i mitt liv att jag nästan blir generad.
Jag lägger min vikt vid dom jag älskar och som jag känner mig älskad tillbaka av.
Dom andra, ja dom känner jag bara att dom ständigt försöker att stjäla min energi eftersom dom själva verkar sakna någon egen.
Jag bryr mig om mycket men jag kan inte bry mig om allt för jag räcker inte till för det.
Skulle jag det så skulle jag inte ha kvar något av mig själv att ge till någon annan och så vore det en förlust som inte gick att reparera.
Ingen kan vara älskad av alla, det vore att ha en övertro om sig själv, en alldeles för stor portion av ego.
Men alla har tillåtelse att få känna den känslan.
Känslan av att vara älskad får en att vilja älska tillbaka och visst vore världen bra mycket vackrare om vi istället för att ständigt leta fel hos varandra såg varandra bra sidor.
Istället för att hacka ner negativt så fort vi kommer in i ett rum vi ser något vi inte tycker om så kan vi istället lägga vår fokus på det vi faktiskt tycker om.

Får vi ingen vit Jul i år !!!!!!!!!

Det mest centrala ämnet som är dessa dagar är en lite lätt centrering runt en högtid som vi har valt att kalla för Jul.
En högtid som jag värdesätter på många sätt men som samtidigt är ett upphov till många tragiska händelser runt omkring i vårt samhälle.
Det är en högtid som egentligen bara borde vara vacker för på många sätt så är den så otroligt god och kan på ett enkelt sätt ge så många så mycket.
Men fullt så enkelt är ju inte livet.
Det är en högtid så otroligt fylld av så många måsten, så många förpliktelser, så många detaljer.
På något sätt så har den lyckats skita ner sig själv något fullständigt.
Den har tappat sin essens och fått sig fylld med någon glättig ersättningsprodukt framtagen för att på bästa möjliga sätt bli exponerad, såld, sliten och sen framtagen i ytterligare en ny version som ska synas och vara så otroligt viktig att ha den julen och kanske en till.
Vad hände med att stanna kvar vid gamla enkla traditioner, vad hände med att respektera det förflutna.
Det som hände var att vi klampade på i ullstrumporna i en ständig tro om att förändring är alltid viktigare än att bära vidare en tradition.
För mig betyder julen framför allt en sak, det är att vi tar oss tid och är med varandra.
Det måste inte vara perfekt, det måste inte finnas allt på bordet, det måste inte vara en vit jul.
Jag är nöjd när jag ser att min familj och mina älskade vänner mår bra.
Jag tycker om traditioner men är ändå inte bunden av dom.
Det jag menar är att traditioner i sig betyder att jag sätter värde på det som har varit och inte bara vill ha en konstant förnyelse.
Jag kan stanna upp vid det jag har och göra det bästa av situationen om och om igen.
Jag känner inte behovet av att överträffa varken mig själv eller någon annan, det gör inte min vardag viktigare och får inte mig att må bättre inombords.
När någon gnäller om att det inte är en vit jul eller att julskinkan inte smakar lika bra som den gjorde förra året så tycker jag att man har tappat fokus på vad som är viktigt i livet.
För är det inte viktigast att vi värnar om varandra, att vi tar hand om varandra, att vi bryr oss om varandra.
Jag mår i varje fall bättre när jag känner att jag kan hjälpa någon.
Jag har inte behovet av att missunna någon, skrämma någon, få någon att må dåligt, hävda mig själv och det jag tror på till förmån för att jag själv ska ha det bra eller åtminstone känna en tillfredsställelse.
Världen är inte rättvis, har aldrig varit och kommer aldrig att bli det heller men vi kan alla göra vår lilla bit för att den i varje fall ska bli lite bättre.
Vi kan alla säga nej när vi ser någon göra någon annan illa.
Vi kan alla fråga om man kan hjälpa till när man ser någon behöva någon liten hjälp.
Det behöver inte vara stora saker som gör att du kan få en människa att sträcka på sig ett antal centimeter och samtidigt fyllas av energi.
Det kan till och med räcka med att du bara frågar om personen i fråga behöver någon hjälp.
Att bli sedd och känna att någon bryr sig kan räcka enormt långt.
Försök att inte vara den där som bara tittar rakt fram, som bara går förbi och låtsas som att den inte varken ser eller hör något.
Vikten av att den är en vit jul är inte så stor när man tittar på hur vårt samhälle ser ut idag och vad som händer ute i världen.
Nu säger jag inte att vi inte ska uppskatta julen, tvärtom.
Vi ska bara se den och uppskatta den för vad den är, en högtid då vi samlas och njuter av varandras sällskap.
Det viktigaste på julafton är inte julklapparna, glöggen, tomten, sillen eller köttbullarna.
Det är du som är den viktigaste, du och dom som du omger dig med.
Julen och gemenskapen går liksom i armkrok med varandra.
Visst är det vackert med en vit jul och på många sätt så hör den julen till i detta nordliga land.
Ljuset som blir av dom skimrande kristallerna kan vi inte ersätta med något enstaka ljus på bordet eller i fönstret.
Ta hand om dig själv och ta hand om de dina.
Skjut inte på något du kan göra idag.
Det är nu du lever ditt liv.

Att vara speciell

Det där med att vara speciell är inte alltid en tillgång.
Det är helt knutet till tillfälle och omständigheter.
Ibland så passar det in att vara den där speciella, den som tar besluten, den som kommer med åsikterna, den som bryter ut från mängden.
Men sen ibland så kan det vara just den personen som är föremål för allmän irritation, som inte ser andra lösningar än sina egna, som är så egen att den till och med kan ses som lite konstig.
Man har helt enkelt funderingar som inte alls spelar med i samma match.
Jag vet att jag ibland kan tes som lite speciell men jag tar det.
Jag är hellre mig själv till hundra procent än en produkt av vad andra tycker att jag ska vara bara för att jag ska anpassa mig till deras så kallade verklighet.
Bara för att jag väljer att vara jag så känner jag ändå inte att jag är avigt inställd till allt annat utan ser mig faktiskt som en relativt lyhörd person som alltid jobbar på att försöka ta intryck från min omgivning.
För om inte jag kan se det jag har runt mig så kan jag heller inte begära att andra ska se mig.
Det är en enkel ekvation i mitt huvud och har inget att göra med att jag känner en viss hybris, att jag tycker att alla andra är idioter eller att jag bara anser att det jag tycker och tänker är rätt.
Jag strävar inte efter att vara speciell men bara för det betyder det inte att jag inte är det.
Samtidigt så är jag tillräckligt ödmjuk för att kunna inse och förstå att jag är faktiskt bara en av alla många miljoner människor.
Jag är en av alla men samtidigt så är jag lika mycket människa som alla andra.
Ingen är mer människa än mig och ingen är mindre.
Visst finns det egenheter hos mig som jag nog borde jobba med men som jag istället ignorerar och det tror jag att jag i mångt och mycket gör av ren lathet.
Eller rättare sagt, jag tycker inte att det är viktigt nog att lägga ner en massa energi på annat än det jag gör idag.
Jag väljer vad jag vill fokusera på och om det är rätt eller fel får alla ha sina åsikter om men för min egen del så är det rätt i nuet.
Det finns som sagt detaljer hos mig som jag skulle kunna göra något åt och det finns sånt som jag kommer att göra något åt men jag är så mitt i mitt liv och så tillfreds med det som det är att jag idag inte vill prioritera in något som jag inte redan har där.
Det som är viktigt för mig idag är sånt som betyder någonting på riktigt.
Jag kan inte och kommer inte att engagera mig i sånt som jag bara ser som onödigt och energikrävande.
Istället så lägger jag min vikt vid sånt som inte bara gagnar mig utan samtidigt kan vara värdefullt för dom jag har runt mig..
Livet är alldeles för kort för att jag ska lägga tung vikt vid andras krav, i varje fall om det är krav som jag inte ens vill engagera mig i.
Jag är kanske lite speciell men om jag inte vore det så var det här inte jag.
Och mig själv är inte någon jag vill förtrycka.
Jag själv är en del av allt, precis som du och alla andra.

Att bli älskad av någon är inte något man kan kräva

Det finns alltför många idag som går omkring och tror att man kan bli eller rättare sagt ska bli älskad bara för att man är någon som gjort något i något sammanhang.
Inget sånt imponerar på mig.
Någon som kommer och säger sig vara känd ifrån något och kräver förtur eller att bli prioriterad måste för att komma någon vart med mig verkligen vara någon som har gjort något på riktigt.
Ta till exempel alla dessa pinsamma så kallade dokusåpakändisar.
Personer som är så kåta på att synas att dom gör vad som helst för att få sina så kallade minuter av kändisskap som dom sen ska leva på så länge som möjligt.
Det finns absolut inget i det dom gör som förtjänar uppmärksamhet, snarare att omgivningen borde visa total avhållsamhet gentemot vad dom försöker visa.
Det dom gör saknar all relevans och är som sagt bara ett ynkligt skrik på att få synas likt ett barn som inte ständigt har sina föräldrars totala uppmärksamhet vad dom än må göra.
Man kan inte kräva kärlek av någon.
Kärlek är något som kommer på väldigt olika sätt.
Det kan vara den där omedelbara kärleken som du kanske känner när du möter någon som är på exakt samma våglängd som du själv.
Det kan vara den där kärleken som du känner i ditt bröst när du ser värmen emellan ett barn och en förälder.
Det kan vara något som sakta men säkert etablerat sig när du iakttagit en människa i din närhet under en längre tid och allteftersom kunnat konstatera att allt den personen ger är sånt som du vill ha.
Det kan vara den där känslan som du känner från dina föräldrar, syskon eller barn, bandet som bara finns där, inte syns men likväl finns.
Men du kan aldrig komma till någon och kräva kärlek, kräva att bli älskad bara för att du gjort något.
Det spelar ingen roll vad det än är.
Du kan ha räddat personen från döden och ändå inte ha rätt till den.
Om du blir älskad av någon se då till att ta tillvara på den kärleken.
Ta inte lätt på den och ta den framför allt aldrig för givet.
Att bli älskad av någon är vackert, så vackert att jag blir tårögd varje gång jag stannar upp och tänker på vilken enorm tur jag har.
För jag har tur just i det fallet.
Jag har en fantastisk tur som har så många som älskar mig.
Det är inget jag tar för givet och kommer så heller aldrig att göra.
Jag försöker att vårda den kärleken på ett så bra sätt som jag någonsin kan.
Ibland känner jag att det inte räcker till men det viktigaste är att jag ständigt försöker.
Att bli älskad av någon är inte något man kan kräva.
När det blivit ett krav så har äktheten försvunnit.
När det blivit ett krav så finns inte magin.
När det blivit ett krav så försöker du bedra någon, kanske dig själv, kanske någon annan.
Att bli älskad är bara vackert, underbart vackert.

Det är inget fel i att tro, bara man inte tvingar någon annan

Det där med att tro kommer att diskuteras i olika forum till döddagar.
Men varför är människan så desperat i sina tankar att den hela tiden måste vrida och vända sig till sånt som man inte riktigt kan ta på.
Nu ser ju jag tro bara som något riktat mot någon gud av något som helst slag.
Nej det är väl i min värld en av dom mer missriktade formerna av vad tro kan betyda.
Det är verkligen något som jag ser som något påhittat tvång styrt i en riktning för att någon ska hålla människor i koppel så att dom inte får en chans att tänka eller tycka själva.
Andra former av att tro något är när man går händelser i förväg, man uttalar något om något för att man tror sig kommit på vad det är.
Man lägger fram en egen variant av sin egen sanning eller snarare tro om någon eller något.
Hur vanligt är det inte att det sker vad det än rör sig om.
Dessa förutfattade meningar som sen kan sätta riktiga käppar i hjulet när det verkligen kommer till kritan.
Man har helt enkelt genom sin tro uttalat sin egen slutsats och satt den i rullning och helt plötsligt så har man skapat en sanning av något som kanske är ren och skär lögn.
Man ska vara väldigt klar på det hela vad det är som kan ske om man säger saker och ting som det egentligen inte finns fog för.
Vi kan ta en så kallad ryktesspridare, en som hör något med ett halvt öra, rycker det hela ut ur sitt sammanhang och skickar vidare den nu förvrängda versionen av vad den uppfattade.
Det kan verkligen bli hur fel som helst.
Om du nu ska återberätta något så se till att du verkligen vet vad det grundar sig på.
För tänk om det är något som i slutändan totalt kan krossa någon bara för att du inte hört allt och sen spridit vidare vad som nu blivit en påhittad sanning.
Tänk på konsekvenserna av vad du gör oavsett vad det handlar om.
Bara för att du tror något så betyder inte det att någon annan tror detsamma, men likförbannat så kan det påverka konsekvenserna runt det hela.
Det är inget fel att tro, bara man inte tvingar någon annan att göra det.
Det finns så många olika områden där man använder syftet som ligger bakom att tro på något och ett väldigt vanligt sådant idag är när det handlar om en utveckling av ens pengar.
Det kan vara allt ifrån att du spelar på lotto för att du tror eller hoppas att din tur ska komma en dag.
Dagen som kan förändra ditt liv för alltid och du vinner en summa som gör dig ekonomiskt oberoende.
Sen finns det dom som sysslar med den lite mer rumsrena, lite finare formen av spel.
Man tror på en aktie eller hur en marknad ska utveckla sig och lägger sina redan feta summor på något som man tror ska ge en så hög avkastning som möjligt.
Det sistnämnda är lite finare bara för att det ofta redan rör sig om dom där lite rikare personerna som ofta dessutom ser ner på pöbeln med en åsikt om att alla kan tjäna miljoner om man bara anstränger sig.
Vad dom ofta låter bli att säga kan vara att dom redan haft ett kapital från början och att dom har råd att göra en mångmiljonförlust utan att gå i personliga konkurser.
Tro och hopp är väldigt ofta väldigt tätt förknippade.
Man kan nästan säga att det är två ord som gärna går hand i hand.
Den ena följer gärna den andra och du får dessutom gärna en synergieffekt när något positivt händer runt något som du haft en tro på, något som du hoppats på slår in.
På samma sätt men åt det negativa hållet blir det när det inte gör det.
Tron får sig en törn och ditt hopp undergrävs.
Så är det på många sätt och ställen runt om i hela världen.
Man slår på stora trumman för något som man gemensamt kan tro på och det håller ett tag tills den bubblan spricker och allt hopp försvinner som in i en dimma.
Sen skapar man en ny tills den spricker och så vidare och så vidare.
Vad jag vill säga att vi borde lägga lite mindre tillförlit till sånt som vi bara tror på men de facto inte vet något riktigt om.
Vi borde istället ägna vår energi till det som är mer påtagligt.
Det är en väldigt komplex värld som vi lever i och den har inte blivit mindre komplex av att vi haft stora folkförflyttningar under dom senaste 100 åren som i sin tur gjort att alla våra samhällen blivit uppdelade som i små mikrokolonier av det som tidigare var länder.
Vi måste lära oss att leva med varandra, för varandra, hos varandra.
Vi måste acceptera varandra, inte förskjuta varandra, inte hata varandra, inte vara rädda för varandra.
För det är genom rädslan och förtrycket som vi lägger alldeles för stor vikt vid vad vi kallar tro.
Något abstrakt som vi egentligen bara försöker att gömma oss bakom.
Det är inget fel i att ha varken tro eller hopp men tvinga inte det på någon annan.
Låt alla få bestämma själva vad dom tycker är rätt eller fel utan att skada någon.
Låt alla skapa sig en egen uppfattning om allt, precis allt.

Jul kan vara en väldigt ensam tid

Jag vill inte vara negativ men samtidigt som julen är en högtid som uppskattas av så otroligt många så är det också en tid fylld av depression och ensamhet.
Det är när vi människor är som allra mest socialt knutna till varandra som det blir extra tydligt för dom ensamma hur ensamma dom verkligen är.
Sätt dig själv in i situationen att vara den där utan någon familj eller egentliga vänner.
Vem är man då med när hela samhället går in i ett kollektivt familjebeteende.
Det är inte lätt att vara den där individen då, inte lätt alls.
Du kanske säger med en nonchalans i din röst att det är väl ändå frivilligt att vara ensam.
Att man inte behöver vara det om man inte vill.
Att man själv har satt sig i den där situationen.
Men kan du inte vara lite ödmjuk och backa din tanke en smula.
Försök att se vilka omständigheter som kan finnas bakom dessa situationer.
Försök att förstå åtminstone en del av orsaken till varför människor blir ensamma, är ensamma.
Jag ska ge dig några olika exempel på människor som kan hamna i den sitsen.
Den som under hela sin uppväxt blivit konstant mobbad så till den milda grad att den blivit den där ensamma, tillbakadragna typen som saknar tro eller förtroende för andra människor.
Den som kanske levt ett liv uppbyggt på lögner och vars korthus nu totalt havererat.
Den som kanske skilt sig från sin partner och helt plötsligt blivit den där ensamma eftersom alla gemensamma vänner inte visade sig vara gemensamma.
Den som aldrig bildat familj, aldrig haft några syskon utan bara gjort det den skulle på sitt jobb för att sen varje dag dra sig tillbaka till sitt lilla krypin eftersom det är bara där som han eller hon känner sig trygg.
Den som hamnat på kant i samhället för att den någon gång valt en avig väg i livet som lett den ut i en oviss värld utan vanliga normer och regler.
Jag älskar julen själv eftersom jag tycker om just gemenskapen men jag kan inte med den hypade stressen som samhället lägger på runt den.
Det ska vara så otroligt många måsten, så mycket som ska göras, så mycket som ska vara på ett visst, speciellt sätt.
Jag älskar julen för att många ger sig tid till att vara med varandra.
Det är en vacker undermening och ett gott grundsyfte om man ser på det hela med lite distans.
För mig är den vacker men för många så är det den ensammaste tiden på året.
Tiden då det gör som ondast att vara människa eftersom man då känner sig så fruktansvärt ensam.
Det finns ingen patentlösning, inte ens en bra lösning på detta problem.
Men jag vill att vi ska se varandra lite mer än vad vi gör till vardags och dessutom gärna se lite förbi våra egna gränser och försöka att förstå att alla har det inte lika bortskämt bra som du och jag.
Jag kommer ofta tillbaka till en sak och det är att ingen kan göra allt men alla kan göra något.
Vad du kan göra är att försöka se lite mer med dina ögon, inte blunda för allt du tycker är jobbigt.
Du kan vara den där lilla skillnaden för någon som känner sig ensam.
Du kan vara den där som gör att en liten gnista tänds i den personens bröst.
Alla behöver bli sedda på något sätt och på så sätt få någon som helst stimulans.
Jul kan vara en väldigt ensam tid, försök att göra den lite mindre ensam för någon.
För att inte vara den där bekväma som överlåter ansvaret ständigt på andra.

Sluta med att skräpa ner

Jag blir så äcklad av alla som ständigt skräpar ner.
Som inte har det där lilla hyfset att ens bemöda sig med att lägga sitt skräp i första bästa papperskorg.
Varför verkar dessa idioter tro att allt är någon form av soptunna.
För det är väl lite så det måste vara för dom.
Totalt befriade från allt som ens kan kallas för respekt.
Totalt utan känsla för vad som är rätt och fel.
Man tänker bara på sig själv och skiter fullkomligt i allt annat.
Att skräpa ner är inte bara ett okynne, det är en lathet och ett tydligt tecken på en omedelbar dumhet.
Ett uteblivande av uppfostran och en total respektlöshet gentemot vad vi kallar natur eller vad det nu är vi har runt oss.
Det brukar inte vara särskilt långt till närmaste papperskorg och om det är en bit så får man väl i så fall planera sitt slängande eller sitt förbrukande av innehållet så att det är anpassat till verkligheten.
Det finns en nonchalant slöhet som genomsyrar så otroligt många människor som jag inte kan acceptera på något som helst sätt.
Vad är det svåra i att till exempel slänga ett papper, att fimpa en jävla cigarett i en anpassad behållare, att ta med sig påsen från snabbmaten du åt på stationen när du väntade på tåget.
Eller varför inte tänka helt utanför din box och faktiskt titta till höger eller vänster och lägga skiten i någon av dom uppställda papperskorgarna.
Det är inte tufft att slänga skit på marken, det visare bara hur dum i huvudet du faktiskt är.
Det finns inte någon som respekterar dig mer bara för att du beter dig som ett svin.
Jag förstår att det finns problem ute i samhället när vi inte ens kan hålla oss till dom mest triviala så kallade oskrivna regler som faktiskt finns.
Jag tänkte be dig en sak nu om du är villig att göra en insats.
Nästa gång du ser någon slänga något på marken, gå fram till personen i fråga och be den slänga det där det ska slängas och se vilken reaktion du får.
Var inte aggressiv i ditt eget beteende utan bara kort och saklig och se vad det leder till.
Återupprepa det flera gånger och se om du märker någon skillnad.
Visa denna mikrovariant av kurage och känn efter om du tycker att det var något bra du gjorde.
Om jag vore du i det fallet så skulle jag känna en liten strimma av stolthet i mig.
Jag skulle känna att jag faktiskt gjorde lite skillnad.
Jag skulle känna att jag faktiskt bryr mig om det jag ser istället för att bara skita i det.
Det här kan du sen applicera på andra saker i din närhet och se vad det leder till.
Man kan genom väldigt lite ansträngning åstadkomma väldigt mycket.
Tänk då på hur mycket du kan göra om du verkligen lägger ner möda på något.
Det är sant att alla kan göra något men att ingen kan göra allt.
Det handlar bara om att vilja.

Barnen som aldrig fick vara barn

Idag tänkte jag ta upp ett väldigt aktuellt och samtidigt väldigt känsligt ämne.
Jag tänkte ventilera mina tankar om barnen av idag för jag har så mycket tankar däromkring.
Det finns minst sagt olika typer av läger när det gäller denna fråga och det finns tyvärr inga entydiga, enkla, självklara svar men jag hoppas att jag kan väcka någon tanke hos någon som kan leda till något i slutändan.
Det har aldrig varit enkelt att vara barn, det kan nog dom flesta konstatera men det beror på att vi vuxna inte är konsekventa i vår hantering av dessa fortfarande ej flygfärdiga individer.
Själv tänker jag att barn är barn och ska så få vara så länge som dom själva är nöjda i sin tillvaro.
Vi måste inte hetsa deras uppväxt genom att mer eller mindre göda dom med nya saker, se till så att dom inte blir uttråkade eller som det heter, understimulerade.
Vi måste inte alltid gå deras vilja tillmötes för att undvika konflikter i till exempel offentliga miljöer.
Det finns så många saker som vi inte måste göra bara för att andra tycker det eller för att den senaste forskningen säger en sak.
Herregud, när jag själv var liten så var det ett helt annat underlag som låg till grund för hur mina föräldrar skulle bete sig och jag tror inte att dom heller följde dessa till punkt och pricka.
Vi kan inte göra allt, tillgodose alla behov som uppkommer men vi kan och ska göra en sak som förälder, vi ska finnas där när frågorna dyker upp.
Vi ska se våra barn och ta hand om dom när dom säger det med deras blickar.
Hur många vuxna ser inte på sina barn med obekväma ögon och säger till sig själva att det ordnar sig nog, det där är bara en fas som han eller hon går igenom.
Visst kan det vara så, visst kan det vara en fas som barnet går igenom för barn går igenom många faser i sina liv.
Vi ska inte göra våra barn större än vad dom är.
Vi ska inte låta barnen ta besluten på vad som är rätt eller fel.
Vi ska inte belasta barnen med mer än att låta dom vara barn.
Låt dessa små individer ta sina steg ett i taget och bli vuxna i sin egen takt.
Titta inte åt sidan och jämför med vilken utveckling dina vänners barn har och se ditt eget barn som ett litet misslyckande.
Vi är ju alla individer redan från början och vi behöver olika saker för att utveckla just våra egna färdigheter.
Det finns så många föräldrar som istället för att ta sitt ansvar för sitt barn sätter ansvaret i sin omgivning och sen skyller på den när saker och ting inte går som planerat.
Föräldrar som tycker att det är så jävla viktigt att ha så kallad egen tid, eller måste prioritera deras eventuella karriärer.
Om dom bitarna är så fruktansvärt viktiga så vill jag ställa frågan till dessa föräldrar, varför i helvete skaffade ni barn.
Vem tvingade er och vad förväntar ni er att det ska ge er.
För visst är det väl så att ni självklart förväntar er något i retur mer än den där kärleken som vanliga svenssonföräldrar lever på.
Den som visar att det finns något som heter familj och att det finns ett tydligt band där inne i den.
Man kan inte köpa sig till en familj och räkna med att allt ska fungera utan problem.
Man måste finnas för varandra men samtidigt så måste det finnas en frihet i att kunna utvecklas.
Man ska inte hämma någon genom att säga att det där kanske inte är något du borde hålla på med bara för att den inte har den bästa färdigheten för det.
Låt barn istället få känna hur långt dom kan nå utan att bli kränkta.
Se vad det är ditt barn behöver, det är inte den nyaste, trendigaste jackan eller en femhundring så fort det ber om det.
Barn ska få vara barn, inte härdas i tidigt stadium för att vara semivuxna.
Barn ska inte sättas i situationer som dom inte är mogna nog att själva klara av.
Barn ska inte låtas tro att det är bara om dom blir betraktade som vuxna som dom är värda något.
Barn ska inte behöva vara vuxna innan dom är det på riktigt.
Det är vi vuxna som bär på ansvaret att våra barn ska kunna komma ut i samhället med värderingar som gör att dom kan leva i den stora gemenskapen som det borde innebära.
Barn är inte vuxna bara för att vi vuxna säger det.
Ansvar som vi lägger på våra barn är något som måste komma succesivt under hela ens uppväxt.
Det ska finnas ett tydligt samband mellan vad barnet visar och vad föräldern ser.
Det är viktigt att vi ser våra barn för dom vill bli sedda och då menar jag inte att vi ska sitta där och klappa händerna av hängivelse ungefär som när vi ser ett uppträdande på en cirkus.
Jag sitter här och tänker på alla barn av i dag som glider omkring på gatorna sena kvällar.
Jag säger inte ungdomar för många gånger så är det egentligen bara barn som det handlar om och det är då barn som dom vuxna i dess närhet tappat greppet om.
Det är barn som aldrig fått den där snälla uppfostran som visar vad som är rätt och vad som är fel.
Det är barn som kanske bara fått en hög röst emot sig när det begått ett misstag.
Jag tycker synd om dessa barn för dom har inte haft vuxna runt sig som har bemödat sig med att se sina barn som barn.
Det finns så många barn som jag tycker uppriktigt synd om för när man ser essensen i dom så ser man samtidigt allt det goda som finns där innanför ramen men som aldrig riktigt fått komma ut.
Det finns så många barn som aldrig får vara barn och dom lider jag med.
Jag som vuxen ska kunna säga till ett barn som jag ser gör något galet utan att varken bli tagen för att vara pedofil eller en allmän översittare.
Jag som vuxen bär på ett ansvar att vara en del av den formgivande delen i barnens liv.
Jag gör det också, jag väljer att ta det ansvaret istället för att blunda.
Det är lite grann det som är felet idag, dom vuxna väljer att titta åt det andra hållet istället för att engagera sig och det är många gånger det som i sin tur ger upphov till en klyfta som sen kan bli väldigt svår att överbrygga.
Vi kan inte gå och säga att det är samhällets fel, att det är skolornas fel, att det är andras fel att barnen har det som dom har det eller att dom är som är idag.
Vi har gjort valet att inte visa det engagemang som är förknippat med ta ansvar, eller ja kanske inte vi eftersom jag inte räknar mig själv som en som inte bryr mig, tvärtom.
Jag vill heller inte lyfta fram mig som någon helyllekille som inte har några som helst fel för det vore en av dom fetaste lögnerna som sägs idag.
Men jag försöker förstå och jag försöker att bry mig på ett sätt som jag tror är rätt både nu och i framtiden.
Jag vill stå för det jag ger av mig själv.
Vi måste se våra barn som barn, inte som någon hobby som vi kan engagera oss i när vi känner oss för det.

Någon föds, någon dör

Livet är bra konstigt om man funderar för mycket på det.
Men man ska fundera på det, tänka djupt på det, se det, leva det.
Livet är en cykel, en period med en början och ett slut men samtidigt just helt utan det.
Livet är ju något som bara går och går vare sig du eller jag längre är närvarande.
Men vad är då livet, ja säg det.
För dom allra flesta så är det en fas som består av en födelse i ena ändan och en död i den andra.
Den ena ändan ses ofta som något storslaget och den andra ofta som en ren förlust.
Vi lever och vi dör, så enkelt är det men det finns inget enkelt med det som är däremellan.
Någon föds, någon dör, någon lever, någon dör, någon lider, någon dör, någon älskar, någon dör.
Vad man än fyller sitt liv med så har det sin början och det har sitt slut.
Det kanske låter deprimerande att ta upp ett ämne som innehåller två så självklara saker som någons födelse och någons död men det är inte min avsikt.
Min avsikt är att väcka dig så att du ser ditt eget liv med lite klarare ögon.
Vad gör du med ditt liv.
Vad tycker du är viktigt med ditt liv.
Vad tycker du är viktigt med andras liv.
Livet har så mycket, så otroligt mycket och för mig är det viktigt att värdesätta varje steg jag tar.
Det är inte så att jag sätter mitt liv på någon piedestal men jag tycker verkligen om mitt liv.
Jag gör inte för att det bara ger mig gott för det gör det inte.
Jag gör det för att det ger mig så mycket, så mycket av allt.
Det händer saker och ting som får mig att gråta, det finns tillfällen då jag inte kan sluta skratta.
NÅGON föds och blir till ett liv, till en ny del till av en familj, till en eventuell gemenskap.
Ja, så är det för dom flesta som föds vill jag tro.
Jag hoppas att dom är efterlängtade och att dom vårdas lika ömsint som du någonsin kan.
Nya liv är totalt hjälplösa tills dom har fått den där hjälpen under den där tiden som det krävs för att det ska bli självständiga individer så småningom.
Det är en lång väg dit, den är kantig, den är jobbig, den är vacker, den är ful och den är full av nya överraskningar nästan varje dag.
När någon föds så är vi beredda på det men när någon dör så kommer det nästan alltid som en riktigt obehaglig nyhet vi egentligen aldrig ens velat ha en tanke på att det kunde ske.
Det är en så definitiv del i livet, en del vi inte gärna pratar om, den är nästan lika tabu som att prata om sex eller andra saker berör oss mycket..
Men det ska den inte vara.
Vi ska vara lika aktsamma och respektfulla när vi har med livet att göra och jag blir minst sagt förbannad när jag hör om alla som tar lätt på det.
Alla som går in för att skada, för att skrämma andra, för att till och med döda för att på något sätt göra sig ett namn i någon krets.
Jag blir förbannad när någon förstör för någon annan bara för att den själv känner att den inte räcker till.
Någon föds, någon dör och jag tycker att alla har rätt till sitt liv.
Alla har rätt att få sina chanser.
Alla har rätt att få leva.
Alla har rätt att få göra sina misstag, få uppleva sina framsteg, få vara en del i sitt eget liv.
Någon föds, någon dör.
Jag tycker att båda delarna är vackra för dom ger upphov till tårar, riktiga tårar, tårar som kommer ifrån djupet av mitt hjärta.

En vän är alltid en vän

När man pratar om vänskap ska man ha en sak riktigt klar för sig, äkta vänskap försvinner aldrig.
En vän är alltid en vän.
Man pratar ofta om att vänner kommer och går men jag håller inte riktigt med där.
Dom så kallade vänner som just kommer och går är inga riktiga vänner, dom är vad man kanske kan kalla vännerwannabe eller semivänner.
Vänner som aldrig kommer en riktigt nära, vänner som kanske försvinner när det blir lite obekvämt.
Vänner är såna som bryr sig, såna som bryr sig på riktigt, som bryr sig från botten av sitt hjärta.
Jag älskar verkligen alla mina vänner, både mina riktiga och mina semivänner.
Jag gör det för jag sviker inte när det verkligen behövs.
Jag finns där i det fördolda, jag finns där bakom dörren bara några få steg bort.
Att finnas där kan vara en trygghet men den måste behandlas med respekt för att den ska kunna vara där fullt ut.
Vårdar man inte vänskapen på rätt sätt så kan man helt plötsligt hamna i en position där man tappat det där som en gång fanns.
Men om man ser till att inte glömma bort, inte svika, inte lura eller inte ljuga inför sina vänner så kan det där som man kallar vänskap bestå hela livet.
Man måste inte ha en konstant kontakt med en vän men man måste alltid ha en ärlig kontakt.
En relation som är äkta på alla sätt och vis.
En relation som inte känns påklistrad, som inte känns jobbig, som inte känns onaturlig.
En vänskapsrelation är något jag alltid sätter ett otroligt stort värde på och jag gör det för att det är viktigt med relationer både i stort och smått.
En riktig vän är och förblir en vän livet igenom.

Försök att förstå varandra

Våld och missunnsamhet är idag ett väldigt vanligt medel som används för att vinkla saker antingen åt det ena eller det andra hållet.
Man vill gärna peka på risker om man följer det ena eller det andra sättet.
Man fingervisar mer än gärna på saker som hänt när man inte varit på sin vakt.
Men måste det vara den vägen vi går när våra kulturer möts.
Måste vi vara rädda för att den ena kulturen ska sudda ut den andra.
Måste vi gå och tro att alla andra är onda.
Jag tror inte att en bråkdel av alla människor är det.
Jag tror inte att en bråkdel av alla människor är såna som ständigt vill skada andra för sin egen vinnings skull.
Jag tror att vi människor i grunden bara vill leva våra liv, se våra barn växa upp, umgås med varandra, uppleva saker tillsammans.
Jag tror att vi kan göra allt det om vi bara vill försöka att förstå varandra istället för att ständigt känna en obekväm rädsla.
Det är okunnigheten som är vår största fiende och det är den vi måste bygga bort.
Jag tar inget för givet i livet och jag går ofta omkring med en oro för vad som ska hända bara för att det finns så många kappvändare i världen.
Det finns så många som inte tänker själva och ser konsekvenserna av sitt eget handlande.
Jag kommer aldrig att tro att våld är en lösning som håller i längden.
Jag tror att en av dom viktigaste sakerna som skulle kunna leda till en riktig förändring vore om dom stora länderna närmade sig varandra på ett öppet ärligt sätt, inte genom olika hot och sanktioner.
Att man istället försöker att hjälpa varandra när man ser brister.
Det är inte bara den tredje världen som behöver hjälp, alla länder behöver få en ödmjukare ton, inte en råare, sjukare, hänsynslösare modell som vi idag närmar oss.
Vi pratar om ett öppnare samhälle men vi sluter allt mer in oss i kokonger som vi tror ska skydda oss.
Det är när vi pratar med varandra, verkligen sitter ner och pratar med varandra.
När vi hör, lyssnar och tar del av vad dom andra säger som vi också ger oss en chans att förstå varandra..
Vi får inte ständigt gå omkring och sprida lögner, salta i uppkomna sår, eller gå och vara långsinta.
Det är nu vi kan förändra morgondagen.
Det är nu vi har möjligheten att göra något på riktigt.
Jag vill bara att vi ska försöka att förstå varandra.
Om vi vill det och om vi kan det så tror i varje fall jag på en framtid som kan se riktigt ljus ut.
Vad vill du.

Att uppskatta det du har

Det är så fruktansvärt vanligt att vi som människor bara går förbi saker i vår vardag utan att ens se dom.
Det kan verkligen vara vardagliga saker som du själv inte lägger märke till men som kan vara viktiga för någon annan.
För det är så nämligen att vi ser på saker och ting på lite olika sätt, ibland väldigt olika, ja ibland till och med så olika att vi inte har någon som helst förståelse för hur den andra tycker och tänker.
Men jag tycker att du ska stanna till lite då och då.
Inte bara vid något enstaka tillfälle, utan faktiskt då och då.
Du ska göra det för att du behöver göra det för att ge dig en chans att se det du annars bara passerar i ren slentrian.
Jag tillhör kategorin som försöker att uppskatta och se det jag har i min lilla värld.
Jag kan inte påstå att jag ser allt, upptäcker allt, förstår allt eller ens är medveten om allt, för det är jag inte, inte på långa vägar.
Men jag försöker och det tillfredsställer mitt inre tillräckligt mycket för att jag ska slippa känna behovet av att ständigt ursäkta mig för det jag missar.
Att jag är en känslig människa som alltid vill andra väl tror jag inte att många missar men samtidigt kanske inte många förstår vilket inre krig det ständigt pågår hos mig i just min vilja att nå därhän.
Det är inte lätt att ständigt försöka tillgodose både sig själv och sin omgivning och få dom båda att må så bra som man vill.
Jag uppskattar så otroligt mycket i mitt liv att det ibland nästan ter sig löjligt men det är det inte.
Det är något som kommer så djupt inifrån mitt hjärta att något annat alternativ för mig finns inte.
Jag vet att jag ibland betraktas som naiv och inställsam men jag är inte det för det finns alltid eller ja nästan alltid en tanke bakom mitt beteende.
När jag säger nästan alltid beror på att ibland så fallerar även jag i mina idéer och tankar, jag vill helt enkelt väl men det kan likväl landa väldigt eller åtminstone lite fel.
Varför kan man då fråga uppskattar jag då saker och ting så mycket som jag gör.
Dels så har jag min uppväxt som en anledning men framför allt så är det vem jag är som är grunden.
Jag är ju en individ, en unik sådan och ingen kan säga åt mig att tycka och tänka något annat än det jag gör.
Jag kan påverkas av vad andra säger till mig men det är jag själv som står där till slut och säger mina ord, gör mina handlingar, agerar på mitt bevåg, ingen annan.
Ingen kan skylla på ytter omständigheter hela tiden, det är du som sätter ditt eget liv i rullning.
Du har makten över dig själv.
Du, bara du kan uppskatta det du har och det tycker jag att du ska försöka att göra.
Se dig runt, se vad det är du omger dig med.
Ditt liv innehåller otroligt mycket, både gott och mindre gott.
Lev i ditt liv, inte genom andra.
Lev nu, inte igår, inte imorgon.
Tack för att Ni finns alla ni som gör att jag uppskattar mitt liv så mycket som jag gör.
Älskar er för dom ni är så försök inte att vara någon annan.

Ibland måste man släppa och gå vidare

Man brukar ju säga att elefanter har ett minne utöver det vanliga men många gånger så är det tyvärr precis samma sak med oss människor.
Vi biter oss kvar i saker som vi egentligen borde släppa, släppa och gå vidare.
Vi kan dra upp den där saken som hände för en dag sen, en vecka, en månad, ja till och med för ett antal år sedan, om och om igen.
Vi säger att vi är duktiga på att släppa och gå vidare men när det gäller vissa så verkar det vara helt omöjligt.
Det är inte svårt att göra det om man verkligen vill men somliga verkar tro och tycka att det är som om dom hade det som ett trumfkort som alltid finns till handa.
Har någon gjort något så kan man komma dragandes med den där gamla uttjänta händelsen.
Förstår man inte att i samma veva som man tar upp det igen så tappar man allt vad som kan kallas förtroende för varandra.
Om man har sagt att man har släppt en sak och gått vidare så är den saken släppt.
Den är obrukbar tills vederbörande gör samma misstag ytterligare en gång.
Det är det enda giltiga tillfället som man kan ta upp det igen, inget annat.
Gör man det ja då har man aldrig gått vidare och med andra ord ljugit när man har sagt att man har gjort det.
Jag vet inte hur det är för dig men i mitt fall så tappar jag förtroende för en person som ältar samma sak om och om igen.
Det är viktigt att man berättar det man upplever och känner men man måste inte återupprepa sig.
En person som gör det känns i min värld bara bitter, väldigt bitter.
Försök ändra dig om du känner igen dig för du är väldigt ointressant att ha och göra med i längden.
Man tappar liksom intresse för någon som bara hänger kvar vid händelser som är passerade sedan lång tid tillbaka.
Titta framåt istället och dra nytta av dom eventuella misstag som gjorts för misstag gör vi alla.
Var inte den där bitterfittan som ständigt kommer dragande med andras gamla misstag.
Var större som människa.
Ibland måste man helt enkelt bara gå vidare, släppa och gå vidare.

Säg inte förlåt om du inte menar det

Förlåt är ett av dom vanligaste orden vi använder i vardagen när vi ber om ursäkt men hur många gånger säger vi det och verkligen menar dess innebörd.
Det har på många sätt blivit så uttjatat, så utnött, så skamfilat att det idag används alldeles för enkelt.
Förlåt är ett viktigt ord att ta till när det behövs.
Vi ska inte vara rädda för att ta det till oss.
Vi ska inte ta lätt på det.
Vi ska respektera det.
Men idag så används det så ofta i sammanhang att jag faktiskt blir riktigt förbannad ibland.
Säg inte förlåt om du inte menar det.
Använd inte förlåt om du medvetet gjort något och du uppnått ditt syfte.
För visst är det precis så.
Du säger saker och gör saker för att sen i nästa andetag göra en så kallad pudel.
Du säger att det inte alls var så som du menade men undermeningen i det du gjorde visade precis motsatsen.
Jag äcklas verkligen åt det beteendet och det är tyvärr idag ett alldeles för vanligt sätt.
Ett vanligt sätt att först skapa lite uppmärksamhet men sen när man stöter på patrull så tar man till den där lilla flyktvägen och säger förlåt.
Men hallå, skadan är förmodligen redan gjord och tar förmodligen väldigt mycket längre tid att läka än vad det gjorde för dig att få det där lilla rampljuset över dig eller den situationen som du ville belysa.
Det är fegt att göra dessa helomvändningar.
Det är fegt att bara vända kappan efter vinden.
Säg gärna saker, men stå då för dom hela vägen.
Ändra dig inte bara för att du får lite mothåll och känslan av att du kanske riskerar känna en kyla.
Säg bara förlåt om du verkligen menar det.
Säg bara förlåt om du ser att det fått betydligt större effekt det du gjort och då dessutom på ett negativt sätt som du inte kunnat räkna med.
Dessa kändisar som gör allt för att hålla sig kvar i ljuset genom att säga saker, göra saker med jämna mellanrum dom kan jag inte annat än förakta.
Dom klampar gärna på i sina ullstrumpor och säger saker till höger och vänster bara för att väcka uppmärksamhet vilket dom också tyvärr får.
Men som sagt skadan dom kan skapa bara för att få ett nyhetens behag den kan vara irreparabel.
Det finns idag så många osanningar som far runt via nyhetsflöden och kanske ett av dom mest slagkraftiga medier som finns i form av Facebook.
Idioter som tar till sig av dessa fabricerade nyheter och ger dom det syre det inte ska ha.
Man läser dom, kommenterar dom och ger dom ett sanningsvärde som inte ens finns.
Man skapar något av något påhittat som sen kommer ta lång tid att sudda ut.
Säg inte förlåt när du är en av dom som ger det syre och sen ångrar dig, stå istället för det du gjort.
Om du är en som sprider skit, ja då vill jag överhuvudtaget ha med dig att göra för då är du i mina ögon bara en lågt stående idiot helt utanför min vänkrets.
Slutligen vill jag bara avrunda med att säga att du ska säga förlåt om du verkligen menar det.
Om du gjort någon illa utan att haft det uppsåtet.
Vänta inte utan ta tjuren vid hornen och erkänn dina misstag.
Visa att du är den större människan, den som faktiskt ser när du har gjort ett fel.
Fel gör vi nämligen alla, undantaget ingen.
Det är erkännandet som kanske svider lite, kanske till och med gör lite ont att erkänna.
Men att ärligt erkänna ett misstag är värt så otroligt mycket, inte minst i ett förhållande mellan människor.
Om man menar det så kan man bibehålla respekten mellan varandra.
Säg förlåt när du känner att det finns ett behov, det gör inte ont.
Det enda som kan ske är att du kanske får skämmas en stund, men vem fan har dött av det.

Mobbing, en form av förtryck

Många förknippar säker inte mobbing med förtryck.
Dom kanske tycker att det är alldeles för starkt ord att förknippas med men det gör inte jag.
Att mobba någon handlar nästan alltid om att försöka skaffa sig ett psykologiskt övertag.
Man är negativ mot en person för att sätta den i en svagare position.
Man gör allt för att den ska känna sig underlägsen, eller snarare lite kuvad.
Visst låter det hemskt, men mobbing är hemskt och det hemska i det hela är att det är något som förekommer i alla åldrar mellan alla typer av människor.
Men varför är det då så.
Vad är det som driver människor till att ständigt söka den vägen.
Varför vill man sätta sig på den svaga och få den att känna sig ännu vekare.
Jag tror att vi får backa ett steg.
Jag tror att vi får backa till dessa personers uppväxt.
Jag tror att någonstans så har dom antingen inte själva fått veta vad som är rimliga gränser för vad som är rätt och fel.
Att dom inte fått veta vad ordet respekt betyder på riktigt.
Att man kanske varit alldeles för osynlig och otydlig i sitt föräldraskap.
Eller så kanske det har varit precis tvärtom.
Barnet har blivit påvisat hur man ständigt ska ta för sig först av kakan innan någon annan får del av den.
Att starkast alltid är bäst och alltid ska vinna.
Små detaljer i ens uppväxt påverkar otroligt mycket i slutändan i hur du själv beter dig.
Det du har runt dig formar dig till den du är.
Sen är det du själv som väljer att se saker, att ta till dig av vad som är rätt och fel men mycket i grunden läggs redan när du är liten.
Jag vill inte säga att allt är föräldrarnas fel hur man blir och hur man formas men självklart påverkar dom oerhört mycket, det kan man aldrig komma ifrån.
Sen är det dom där valen som du sen väljer att göra i ditt liv.
Allt ifrån att du väljer att vara med den där tuffa killen eller tjejen eller tyr dig till den där lite blyga, tillbakadragna, den som nästan aldrig syns.
Avundsjuka är sen en otroligt stor orsak i sammanhanget.
Det kan vara allt ifrån att någon fått den där leksaken till att den fått en häftig jacka.
Istället för att säga att den är fin eller tuff så väljer du att gå den negativa vägen och istället hacka ner på den i ett syfta som bara handlar om att göra den personen ledsen.
Så här fortgår det även upp i vuxen ålder på arbetsplatser.
Man slänger ur sig kommentarer på detaljer som man är lite avundsjuk på, man känner en viss missunnsamhet gentemot situationen och vill därför hellre kränka personen i fråga när man kanske egentligen hade velat att säga något positivt.
Man väljer helt enkelt att mobba.
Eller som det då i vuxen ålder egentligen heter, man försöker att förtrycka denna individ och få den att känna sig mindre värd.
Det är en på många sätt sjuk värld som vi lever i, en stressad värld där allt ska gå i alldeles för hög fart.
Och bara för att många inte hänger med utan känner sig lite på efterkälken så väljer dom att skylla på saker och ting som ligger nära men ändå inte.
Man skyller på olika omständigheter eller så skyller man helt enkelt på den personen som man har lite agg till.
Genom mobbing så kan man skapa många olika typer av förtryck och jag tycker att det är precis lika illa som vilket förtryck som helst i världen.
Det handlar i grunden bara om att man själv sitter med ett komplex och ett ego som man inte kan självförverkliga och då klankar man hellre ner på det man har framför sig än erkänner sina egna brister.
Förtryck oavsett om det är på hemmafronten, om det är religiöst betingat, om det har med etnicitet att göra eller inom något annat område så är det fel och kommer alltid att vara fel, bara fel.
Vi kan bara börja på ett ställe för att få bukt med det hela och det är med våra barn.
När dom förstår vilken skada det verkligen gör så skapar vi samtidigt en öppning för en förståelse för varandra oavsett vart vi kommer ifrån eller vilken bakgrund vi har.
Mobbing kommer alltid vara en form av förtryck och alltid ha en negativ stämpel på sig.
Mobbing kommer alltid vara något som jag aldrig kommer att godta.
Mobbing är alltid fel.
Det är vi, du och jag som kan ändra på det, ingen annan.

Om man inte lyssnar hör man inte !

Det finns massor vi människor kan göra för att finnas där för varandra men vi måste inte göra allt.
Många tror att man jämt och ständigt måste finnas tillhanda, lösa problem, hjälpa till, göra det där lilla extra men så är det verkligen inte.
Men en sak som vi alltid kan göra är att lyssna på varandra och då menar jag lyssna på riktigt.
Det är nämligen en stor skillnad på att lyssna på någon lite lätt förstrött eller att lyssna, ta till sig och beakta vad det är man just fått höra.
Om man lyssnar på någon så anser jag att man verkligen ska lyssna.
Om någon verkligen vill bli av med en börda från sina axlar så ska du ta det ansvaret som det innebär att ta det till dig på riktigt.
Gör du inte det så är det värt absolut noll.
Då har du inte visat respekt för den situation som du och den andra personen befinner sig i.
Om man inte lyssnar så hör man inte.
Det är så otroligt mycket viktigt som kan gå dig förbi om du inte lyssnar.
Det är så otroligt mycket som du kanske inte förstår om du inte ger det tid.
Om du inte lyssnar så kommer du aldrig att höra vad det är andra säger.
Att lyssna är att på ett sätt visa respekt.
Att lyssna är att bry sig.
Att lyssna är att vilja vara där.
Att lyssna är att vilja höra.
Vilja höra på det som händer och sker.
Vilja se det som är.
Vilja vara där.

Att respektera dom äldre !

Jag vet inte varför det har blivit så men ack vad respekten är låg när vi tittar åt dom äldres håll.
Den där slit och släng-mentaliteten som har vuxit fram har idag fått en alldeles för stor plats.
För visst är det rent ut sagt för jävligt att många ser på den äldre generationen som förbrukad.
Som om det redan var ett passerat kapitel som man inte längre behöver ta någon notis om.
Herregud, det är ju i den äldre generationen som all erfarenhet sitter, den där som man inte kan läsa eller googla sig fram till.
Det är ju i den äldre generationen som det finns det vi kallar för livserfarenhet.
Det är hos dom vi har så otroligt mycket att lära.
Det finns så otroligt mycket som dom har upplevt som jag och du kanske aldrig kommer i närheten av.
Jag ser inte den äldre generationen som förbrukad bara för att dom inte längre kanske orkar hålla det tempo som det krävs för att hänga med både till höger och vänster.
Nyfikenheten hos dom ser jag som tillräcklig.
Det finns istället en respekt hos mig där jag känner att jag bör ta hänsyn på ett annat sätt gentemot denna äldre generation.
Jag menar inte att jag ska kyssa fötterna på dom och ständigt hålla med om att det minsann var bättre förr för så var det ju inte i många fall.
Vissa saker har blivit bättre men jag är övertygad om att väldigt många saker var väldigt bra och skulle stå sig väldigt väl i konkurrensen med andra saker idag.
Det handlar om en ömsesidig respekt, inte ett ömsesidigt förakt.
Jag säger förakt för det är det närmaste ordet som jag kan komma på i detta fall.
Det är inte vackert men det är inte avsikten heller.
Den där bristande respekten som råder mellan generationerna har vuxit sig allt större och det kan jag bara beklaga.
Vi har massor att lära av dom äldre men dom äldre har massor att lära även av dom yngre.
Det är när vi kommer till den insikten att vi faktiskt kan berika varandras liv som vi kan dra lärdom av allt det för med sig.
Det är för mig viktigt att respektera dom äldre av många anledningar men den viktigaste är att det är människor precis som alla andra och många av dom förtjänar det.
Inte dom som kräver det men väl dom som på så många sätt gjort sig förtjänta av det.

Lugn finns alltid att hitta

Det finns så många som idag tycker att vi lever i en stressad värld och så är det på många sätt.
Men den är samtidigt inte mer stressad än vad man gör den.
Det är först när du tar åt dig av vad andra säger, tycker och tänker.
När du går i fotspår utsatta av andra.
När du tar illa vid dig för att du inte hinner med.
När du glömmer vad du skulle gjort bara för att du prioriterat något banalt framför något viktigt.
Det är då du ska bromsa dig själv.
Man kan inte och ska inte försöka hinna med allt bara för att andra ska kunna få sina viljor igenom.
Du ska inte vara lösningen för andra som inte hinner med sina egna liv.
Det är inte du som är lösningen på allt.
Många gånger så måste dessa personer ta sina egna ansvar för det som dom har skapat.
Lugn finns alltid att hitta även för den mest stressade.
Man kan alltid hitta lösningar till dom mest tidspressade situationerna.
Men man kan inte alltid hitta lösningar som passar alla.
Genom att hitta dig själv och ditt lugn så kan du landa i en tryggare tillvaro.
En tillvaro där faktiskt du kan ge betydligt mer av dig själv än vad du förmår när du är stressad.
Är du stressad så blockerar du den positiva energin som du har inom dig och som du vill ge.
Den kommer fram först när du är avslappnad och känner en kontroll över dig själv.
Kanske låter det flummigt för dig när jag säger detta, kanske inte.
Jag tror emellertid verkligen på att vi mår bra av våra inre lugn.
Att vi kan förmå oss att höja våra inre standarder till oanade höjder när vi är i harmoni med oss själva.
Jag menar inte att vi ska hitta något religiöst tillstånd, inte alls.
Vi ska bara ha kontroll på vad det är vi själva faktiskt kan förmå.
Vi ska inte tro att vi kan blunda och springa på samma gång och tro att resultatet ska bli lika bra som när vi ser vad vi gör.
Vi måste göra just precis det, det till säga se vad det är vi gör och vad konsekvenserna blir av alla beslut som vi tar och sen så får vi själva stå till svars för dom.
Ingen kan finnas där jämt för dig, inte någon.
Och för att någon ska kunna finnas där för dig så måste den personen orka, den personen måste få göra det på sina villkor, inte på dina.
Lugn finns alltid att hitta.
Jag har mitt och jag hoppas verkligen att du har ditt eller åtminstone vet hur du ska finna det.

Snö förbrödrar

Det finns få saker i världen som kan få människor att öppna sig för varandra som väder.
Du har säkert tänkt på det många gånger när det kanske regnar ute och denna klagosång börjar.
När solen steker som allra mest och folk suckande tar sig fram ungefär som att det är det sista dom kommer orka göra i deras liv.
Skräcken när kraftiga vindar tar sin plats och härjar som värsta huliganerna du någonsin kan tänka dig.
Men sen har vi då snön.
Denna snö som kan te sig på så otroligt många sätt.
Den kan lägga ett helt landskap i en vacker skrud bara på ett par timmar.
Skapa ett ljus som man saknat i det tidigare mörkret.
Skänka en glädje till alla barn vars ögon verkligen lyser upp av förväntan redan när dom allra första flingorna sakta faller till marken.
Sen kommer då dom tillfälliga svårigheterna som kan skapas av ett större nedfall.
Det blir stopp i trafiken och folk blir sena till sina jobb.
Paniken sprider sig när man står där med svansen emellan sina ben och bara kan konstatera att det nog inte var särskilt klokt trots allt att ta sig ut i trafiken på dom gamla slitna sommardäcken.
Sakta lunkar många ifrån sina fastkörda bilar och skyller på omständigheter som egentligen borde kunnat räkna ut med arslet.
Men jag tycker inte att det bara är negativt när det händer just det här, det här med kraftiga okontrollerbara nedfall av snö.
Vi behöver få en påminnelse lite då och då och att vi inte ska ta saker och ting för givet.
Det är inte alltid självklart att man kan ta sig från a till b bara för att vi lever i ett ordnat samhälle.
Det finns alltid saker som kan hända.
En annan väldigt positiv sak är att människor, ja i varje fall dom allra flesta människorna som drabbas dom kommer in i en annan känslomässig omtänkande fas.
Helt plötsligt så ser många människor varandra och känner en sympati och får en vilja i att hjälpa till.
Jag tycker det är vackert när man ser denna förbrödring.
När människor hjälper varandra över gränser.
Kanske tycker du nu att det är ju självklart att man hjälper till om man ser någon som behöver det.
Men så är det inte alls till vardags.
För i ärlighetens namn så har säkert du och många med dig bara gått förbi situationer som borde gjort att du skulle höjt dina ögonbryn.
Du har helt enkelt bara överlåtit ansvaret på någon annan att vara den där hjälpande handen.
Det finns miljoner såna exempel om du bara öppnar dina ögon lite och ser din egen värld.
Vad jag menar är att jag har en önskan om att människor ska vara lika ödmjuka och vackra emot varandra även när det inte kommer till ytterligheter som snöoväder eller andra katastrofscenarier.
Vi måste kunna se varandras problem och kunna finnas där med en hjälpande hand även vid andra tillfällen.
Om vi kan det eller snarare när vi kan det, ja då är världen på väg åt det hållet som jag vill se.
Då är världen på väg åt ett vackrare håll.
Snön förbrödrar och det är bra, det är fantastiskt bra men det ska inte behövas något som är självklart
Snön är vacker, minst lika vacker som naturens grönska på sommaren.
Den ger oss väldigt mycket om du tänker efter.
Den ger oss mycket mer än bara onda ryggar och sena ankomster till vart än vi nu ska.

Att utnyttja det man har

Resurser är ju något som väldigt pratar om väldigt mycket.
Resurser och resursslöseri.
Det är ett ämne som ingen av oss helt kan ignorera.
Vi kan inte det eftersom vi hela tiden blir berörda av det.
Vi gör i vårt dagliga liv och vi gör det både medvetet och omedvetet.
Det bästa med det är att det är vi själva som styr över hur vi förvaltar våra egna resurser.
Ibland så är det sånt som vi inte ser att vi har, ibland så är det sånt som förstår, ibland så är det sånt som vi inte vill se men likväl så finns det där och bara är.
Den enda resursen som vi sitter på som ingen annan har något med att göra är dig själv.
Ingen bestämmer över dig, ingen kan tvinga dig, ingen ska tvinga dig, ingen får tvinga dig.
Det enda som går utanför gränserna är när du själv delegerar bort en del av dina egna resurser till din arbetsgivare till exempel.
Du säljer en bit av dig för att få någonting i retur, du utnyttjar helt enkelt det du har.
Det finns sen alldeles för många som ska lägga sig i hur du förvaltar dig själv.
Dom som har åsikter om att du med dina resurser borde göra på det sättet, göra si eller så.
Men vad med om nu du inte vill göra det bara för att andra tycker det, ska det betraktas med onda ögat och ses som något rent slöseri.
Visst man ska utnyttja det man har men man ska heller inte bli någons slav, någons hora.
Man ska välja sitt eget lilla stickspår i livet, det som ska leda en fram genom sorg och glädje.
Jag vill nog påstå att jag är relativt bra på att utnyttja mig själv även om jag titt som tätt faller ur och anpassar mig till förhållanden som råder.
Jag tillhör ju den där kategorin som gärna hjälper till när jag kan just för att jag ser mig som en konstruktiv resurs som faktiskt kan vara till nytta för någon i något sammanhang.
Jag har blivit bättre med åren med att säga nej till att bli utnyttjad.
Jag har blivit starkare och fått mer pondus i mig själv vilket lett till att jag kan säga ifrån när jag känner mig utnyttjad på ett sätt som jag själv inte är bekväm med.
Att utnyttja det jag har är något jag gärna gör men det ska ske på mina villkor.
Jag är en resurs men det är en resurs som tillhör mig inte andra som av ren lathet vill utnyttja den.
Jag är inte någons, jag är min egen.

Jag tror inte på någon gud!

Jag tror inte att någon jag känner har missat att jag inte är troende.
Men jag tror inte heller att någon jag känner bryr sig på ett negativt sätt om det.
Det hindrar mig dock inte från att tro, tro på människor.
Inte på människor i vad det än må vara men på väldigt stor procent.
För det behöver verkligen inte vara negativt att tro på någon.
Inte så länge man gör det med egna öppna ögon.
Jag tror inte på någon gud för i mitt tycke så är det något människor, så kallade ledande människor i alla tider använt som ett medel för att uppnå deras egna syften.
Jag ser snarare alla oss människor som små mirakel, små miniatyrgudar som bär på så otroligt många möjligheter.
Om vi väljer att se utanför våra egna små liv och med öppna ögon se det som vi har omkring oss så ser vi där likheterna i varandra.
Vi ser likheterna men också olikheterna.
Kanske är det just det som gör att vi beter oss på så olika sätt.
Ingen människa är värd mer än den andra i mina ögon, med andra ord så ser jag mig själv som en lika viktig individ som vilken kung eller president som helst.
Bara för att jag inte lyckats ta mig fram till en position som generar makt och inflytande så betyder inte det att jag är mindre värd än den som faktiskt gjort det.
Att jag vågar vara mig själv är en framgång i sig.
Jag tror på mig själv som den individen jag är och jag kommer aldrig att falla till föga för något bara för att andra tycker att jag ska göra det om jag inte vill det själv.
Det är lite beklämmande kan jag tycka hela den där religionsbiten.
Hur man väljer att hänga upp så mycket av sitt liv på något som är så abstrakt som religion faktiskt är, men det är upp till var och en att göra den bedömningen.
Jag har min åsikt och andra har sina.
Jag respekterar deras åsikter så länge som dom respekterar mina.
Jag försöker att förstå andra människor så länge som dom försöker att förstå mig.
Vi bär alla på en enorm kraft i våra själar, i våra hjärtan, i våra liv.
Vi är resurser som ska användas av oss själva, för oss själva men även för andra.
För hur det än är så kan vi inte bara ha en värld full av individer.
Vi måste samtidigt leva tillsammans, för varandra, med varandra.
Jag tror inte på någon gud.
Men jag tror på att vi kan uppnå vad man skulle kalla för mirakel, mänskliga mirakel.

Jag älskar livet !

Jag tillhör verkligen den där kategorin av människor som älskar livet.
Jag gör det inte för att det alltid går som jag vill.
Jag gör det heller inte för att jag alltid tycker att det är sockersött eller vackert.
Inte heller gör jag det för att jag tycker att det är fyllt av rättvisa.
Nej jag älskar livet för att det hela tiden ger mig något.
Det ger mig bra saker ibland och mindre bra andra gånger.
Men det viktiga i det hela är att jag är i det.
Jag lever i mitt eget liv.
I princip dagligen så blir jag påmind om hur lätt liv kan tas ifrån oss.
Någon dör av en sjukdom, andra av sin ålder eller helt enkelt av en olycka.
Man vet aldrig vilket öde man går till mötes och det är därför som jag är så tacksam.
Tacksam över varje dag som jag får vara med oavsett vad det är som jag får den fylld med.
Alla dagar kan inte vara fantastiska och festfyllda.
Alla dagar känner man inte wow.
Men vad gör väl det i det långa loppet.
Jag är själv uppe i 51 år och jag hoppas på lika många till.
Jag gör det för jag är nyfiken på vad mitt liv kommer att innehålla.
Jag är nyfiken på hur mina barns liv ska utveckla sig.
Jag är nyfiken på att se hur världen kommer att förändras.
Jag är helt enkelt nyfiken och för att kunna fortsätta vara det så behöver jag vara vid liv.
Allt i livet är inte rosenrött och kommer så heller aldrig att vara.
Det kommer alltid finnas dom som har det svårt därute.
Dom som inte kan köpa mat för dagen, som inte har något husrum eller dom som ligger där bundna till sina sjukhussängar.
Vi lever i en värld full av begränsningar men dom allra flesta av dom är såna som vi själva sätter.
Vi gör det för att vi är rädda för att ta det där lilla ansvaret som krävs för att saker och ting ska fungera.
Vi backar hellre undan och låter andra göra skitgörat för att sen kritisera hur illa det blev gjort.
Jag kommer aldrig kunna säga med hundra procents säkerhet vad någon annan tycker, tänker eller hur den faktiskt mår där innanför sitt eget skal, jag har fullt upp med att känna själv.
Att älska livet som jag gör betyder inte att jag älskar allt i det men det betyder att jag är tacksam för att jag låter mig känna efter.
Jag tillhör inte den förnekande skaran som blint tittar bort från saker och ting som den ser.
Har jag en tanke eller åsikt om något så säger jag den istället för att avvaktande först se hur andra ska agera i det samma.
Jag älskar livet för det ger mig verkligen otroligt mycket.
Det ger mig så många leenden, så mycket kärlek men också så mycket ängslan.
För det bor en sån inom mig, den där ständiga oron över saker och ting som bara gnager.
Men det är ju så jag är och jag vill inte vara på något annat sätt.
Jag vill och kommer fortsätta att vara den där personen som kanske bryr sig lite mer än genomsnittet.
Inte för att jag vill påstå att allt jag säger eller tycker är rätt men att bry sig om andra är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Jag kommer aldrig att bli den där personen som ständigt sätter mig själv på andra plats men jag kommer heller aldrig att bli den där personen som alltid får stå tillbaka till förmån för andra.
Jag älskar livet och vill fortsätta att vara en del av det ledsamma, det uppskrämda, det vackra, det gåtfulla, det oförutsägbara som livet faktiskt är.
Jag älskar livet, så är det bara.

Jag må vara en enda människa men..........

Jag må vara en enda enkel liten människa men även jag har en funktion.
Ja, jag inbillar mig det i varje fall.
Det där med vilken betydelse man har är väldigt subjektivt och jag väljer att gå i tron att det jag gör inte är helt utan mening i varje fall.
Nu är det inte så att jag kommer klappa mig på axeln och tycka att jag minsann alltid har rätt,
jag kommer inte det för så är det heller inte.
Men lite då och då så kommer det faktiskt små frön även ifrån mig och dom strör jag gärna ut och ser om det finns någon chans för dom att gro.
Kanske ibland så får dom fäste, någon ser det där lilla fröet som något bra och tar hand om det precis som du kanske tar hand om blommorna du har hemma i fönstret.
Du tänker att det finns något där som du vill ta tillvara, något som du ser att du själv kan ha glädje av och om det är på det sättet så kan jag bara säga, håll tillgodo.
För en av dom viktigaste sakerna jag tagit med mig i livet är att vara lyhörd.
Att stanna till och se, att stanna till och lyssna, att försöka förstå och ta saker till mig.
Jag menar absolut inte att man sen blint ska följa det man råkat på.
Nej jag menar att man ska ta det till sig för att sen göra något helt eget av det.
Man gör helt enkelt en egen uppdaterad version av det man kommit i beröring med.
Försök sen inte att gömma dig bakom det du tagit till dig och skyll på att det var någon annans idé.
Det spelar nämligen ingen roll, om du tar åt dig något och styr vidare med det du har så är det under ditt ansvar, inte någon annans.
Ja i varje fall så länge det inte är någon som uppsåtligt varit ute efter att lura dig helt in på fel spår bara för att den personen vill sätta dit dig av någon anledning.
Jag må vara en enda liten människa, liten är väl kanske att vara snäll och säga med tanke på att kroppen vuxit med åldern men jag vill ändå kalla mig för liten eftersom jag tycker att jag är det i det stora perspektivet.
Det man har när man tittar på sig själv och faktiskt ser den ofattbara stora värld som vi omger oss med, och då menar jag inte bara vår lilla planet.
Jag är en liten människa men jag saknar inte betydelse, ingen saknar betydelse.
Det jag gör idag kan vara till gagn för någon annan, kanske idag eller någon dag långt fram i tiden.
Jag må vara en enda människa men det finns ingen som jag.
Det finns ingen som bestämmer hur jag tänker, tycker eller gör.
I slutändan kan jag bara skylla på mig själv när det kommer till kritan för vad jag har gjort eller för all del, inte gjort.
Ingen annan råder över mig.
Jag lever efter mina egna tankar och försöker att vara så sund jag kan emot min omvärld.
För vad vore jag utanför min egen lilla bubbla om inte ni fanns.

Ibland behövs det så lite

Har du tänkt på vad lite det behövs för att man ska känna något.
Ibland behövs det så lite.
Det behövs så lite för att påverka så mycket.
Idag var det en väldigt liten sak som verkligen gjorde min dag.
Jag var på besök hos min mamma precis som jag brukar en eller två gånger i veckan.
Jag gör det för att jag får min själ lite lugnad.
Jag ger helt enkelt mig själv lite ro.
Det finns delar i mig som inte vill släppa taget av det förgångna och för mig tillhör mamma det.
Hon gör det eftersom hon bara är en spillra av sitt forna jag.
Numera så bor hon på ett äldreboende eftersom hon är helt oförmögen att ordna dom dagliga rutinerna.
Allt det där som vi ser som naturliga, enkla delar.
Det som bara är självklart.
Vi går upp, fixar vår frukost, tar oss iväg till våra jobb eller vad det må vara som vi har på schemat.
Vi gör allt det och låter dagen bara gå på, bit för bit utan att vi ens tänker på det.
Mamma har inte dom rutinerna i sig längre, hon tror att hon har det men dom är sedan länge borta.
Idag var det dock en sak som värmde mig så djupt i mitt hjärta även om det var ett lösryckt minne som gjorde sig synligt för en stund.
Hon nämnde pappa vid sitt namn.
Det må låta som något väldigt banalt och självklart men det är det verkligen inte längre.
Mamma som lever i sin egen lilla värld frågade mig om jag snart inte ville komma hem till dom igen eftersom Jens så mycket tycker om när jag kommer på besök.
Någonstans därinne så var det något som klickade och det gjorde det på ett sätt jag inte sett på länge.
Jag vet att pappa verkligen tyckte om att jag kom på besök och jag gjorde det så ofta jag kunde framför allt under som sista åren.
Att mamma lyfte fram pappa och hans namn i det sammanhanget idag var något som grep tag i mig.
Små saker kan verkligen vara betydelsefulla för oss i våra liv och det här var verkligen en sån sak i mitt liv.
Applicera den här tanken i andra sammanhang och sätt gärna ett värde på din vardag.
Låt även små saker få ha betydelse.
För mig får dom det, låt dom få ha det även för dig.

Bara för att man inte säger något betyder det inte att man inte bryr sig

En vanlig missuppfattning i livet är utebliven feedback.
Det är ungefär som om att bara för att man inte har sagt en sak vid ett tillfälle så har man heller inte brytt sig om situationen.
Man kanske inte har gett den tid eller den plats den behöver.
Man kanske inte har låtit den bli tillräckligt högt prioriterad.
Man att någon annan då i ens intresse går och säger att eftersom man inte yttrade sig då så har man försatt sin chans är fel i mina ögon.
Visst kan det vara just så, att man har försatt sin chans genom att inte säga vad man tycker och tänker men det betyder inte att man ger andra veto i frågan.
Att dessa efterkloka individer har rätt att döma och fördöma det som aldrig hände.
Är inte det minst lika fel att agera på det sättet som att inte säga något alls, jag tycker det i varje fall.
Man ska ge sig själv chansen att yttra sig, göra sin röst hörd, ge sig själv den där platsen för annars så har man inte stått upp för sig själv.
Men gör man det inte så betyder det inte att man inte brytt sig.
Man kanske ville ge det hela lite mera eftertanke.
Man kanske inte tyckte att det var så viktigt just då.
Man kanske inte såg konsekvenserna av sina uteblivna åsikter.
Men alla dessa kanske dom får man stå till svars för utan att någon annan besserwisser ska klampa inte och förnedra vederbörande.
Jag tillhör själv inte dom högst skrikande, dom som måste synas och höras till varje pris.
Dom som tror att så länge man hörs och tar plats så gör man något bra.
Jag håller mig hellre lite mer i bakvattnet och tittar på, iakttar och sen om jag har något att komma med ja då yttrar jag mig.
Jag kan vara tyst i väldigt många sammanhang men jag säger samtidigt väldigt gärna vad det är jag tycker just för att om jag inte gör det så kan det bli så att någon annan kapar mitt jag, min åsikt och riskerar att vrida den till något helt annat, något jag verkligen inte står för.
Så tänk på att, bara för att man inte säger något så betyder inte det att den personen bryr sig, den kanske bara behöver lite mer tid.

Man måste inte alltid hävda sin rätt

Jag vet inte varför det är så otroligt viktigt för en del att dom till varje pris ska hävda sin rätt.
För min egen del så tycker jag att det är viktigare att jag ser situationen som den är.
Ibland kan det vara att det är min tanke som är den rätta att hålla fast vid men lika ofta så kan det vara så mycket viktigare att vara lite mer öppen i sinnet.
För det är ju så att vi alla går med olika tankar och funderingar.
Många kan stämma väldigt bra överens med varandra men vid otaliga tillfällen så kan vi stå där i varsin ringhörna och tjurskalligt bita oss fast vid vad vi tycker är det rätta att göra, att tycka, att tänka.
Det kan ju till och med vara så illa att vi inte ens vill ge vika för den andra alls.
Jag betraktar dessa personer som envisa tjurskallar och lyssnar så lite jag någonsin kan på dessa.
Det blir liksom att i deras desperata vilja att ta plats så blir det en motsatt effekt hos mig.
Jag kan liksom inte bara backa undan bara för att dessa personer kräver utrymme.
Även jag vill ha plats även om jag inte skriker lika högt.
Det där med att hävda sin rätt är verkligen inte viktigt för mig om man inte kommer till situationer där jag ser att det jag tycker och tänker faktiskt kan göra mer nytta än skada.
Alla som känner mig vet om att jag inte är den där personen som vill synas eller höras i onödan.
Jag är mer en betraktare, en åskådare som ibland hoppar in på spelplanen när jag känner att jag kan förändra spelet som pågår framför mina ögon.
Man kan kanske säga att jag tar ett ansvar i situationen istället för att bara lojt titta bort.
Jag har nämnt vad jag tycker om egoister ett antal gånger tidigare och min åsikt om deras värde har aldrig någonsin rubbats.
 Egoist ska man bara vara så att man själv inte ska bli skadad, inte bara klampa på och helt skita i vad andra tycker och tänker.
Man måste verkligen inte alltid hävda sin rätt, ibland kan det vara rätt att stå tillbaka.

När motiverandet blir till ett hinder

Många försöker driva frågan i hur viktigt det är att motivera.
Hur viktigt det är att känna sig motiverad.
Att om man inte känner sig motiverad så kan man inte driva sig själv eller andra till framgång.
Men var går gränsen till att sträva efter alltför höga mål.
Var går gränsen till när man känner att man kanske trycker på för mycket i situationer och istället får dom att urarta helt.
Jag tror att det finns gränser vid nästan alla olika saker i livet och om man går över dessa så spelar det ingen roll om orsaken till dom grundade sig på positiva eller negativa saker så kan det leda till helt motsatt effekt än vad avsikten var från början.
Ett av dom mest lysande exemplen som man ser dagligen är föräldrar och deras barn, inte minst när dom kommer upp i en ålder då dom kanske utövar en idrott.
Man kan då genom sitt eget intresse i barnets utveckling både främja den men precis likaväl hämma den bara för att det liksom har blivit fullt där på andra sidan.
Det finns liksom inte utrymme kvar att ta emot mer påtryckningar, mer påhejande, mer stöd utan det rinner bara över eller förbi.
Vad som händer då är att man skapar en besvikelse hos den som hejar på men inte längre ser den förväntade utvecklingen.
Vad händer när barnet börjar hålla upp en mask som den vuxna ser eftersom den så blint tror att den bara gör det för barnets allra bästa.
Barnet är helt enkelt inte längre receptivt för vad den vuxna har att ge och väljer nu att se det som ett hinder istället för den hjälp och stöd som det borde vara.
Samma sak kan man applicera bland vuxna på arbetsplatser.
Bara för att du eller jag tycker en sak eller vill en sak så betyder inte det att det ses på samma sätt där på andra sidan.
Vi måste hela tiden samtidigt låta vår ödmjuka sida få en stor plats.
Vi måste visa att vi har öppna sinnen, mottagliga för förändringar i vad som från början känts som en process som kan hålla på för evigt.
Vi måste förstå att man inte får tro att man ständigt kan vara till hjälp.
Ibland måste man låta bli för att kunna låta andra eller sig själv växa.

Jag gråter när jag är ensam

Precis som många andra så trivs jag inte med allt som finns i livet.
Jag vill inte säga att jag inte trivs med mitt liv alls för så är det verkligen inte.
Det finns så oerhört mycket som jag uppskattar, som jag håller av, som jag älskar i mitt liv.
Tack vare alla dom sakerna så håller jag mig ovanför vattenytan och ser mitt liv som något bra.
Men sen kommer det till dom där svarta sakerna som gör mitt inre lite ledsamt ibland.
Jag kan nämligen inte stänga av mina känslor när jag ser något jag inte tycker om.
Det kan vara alltifrån en förtryckande blick ifrån en man till sin kvinna.
Det kan vara när jag läser om ett barn som förolyckats genom någons försumlighet.
Det kan vara när jag hör om clowner som verkar tycka att det är häftigt att skrämma skiten ur både gamla och unga.
Det kan vara när jag hör en ledare för en större makt uttrycker sitt förakt för den omgivning som inte ser denna person som deras enda gud.
Det finns så mycket stort och smått som kan såra mig på riktigt.
Sånt som verkligen gör min själ illa och som gör så ont att jag vill gråta.
Jag gör det då men jag gör det när jag är ensam för det är tårar jag inte vill dela med mig av.
Dom tårarna som jag visar är tårar fyllda av omedelbar sympati, kärlek eller förståelse för det jag just fått höra, se eller uppleva och i det ser jag en stor skillnad.
Nu betyder inte det att dessa tårar har olika värde för mig personligen för det har dom inte, det är bara så att jag inte vill förringa dess styrka i deras sammanhang.
Jag måste få tillfälle att må dåligt även när jag är ensam.
Och på samma sätt så måste jag tillåta mig att visa att jag mår dåligt när jag är med andra.
Livet handlar i mångt och mycket om att dela med sig av sig själv och det man har.
Det behöver inte vara fysiska saker utan det är minst lika mycket sånt som berör oss.
Alla som känner mig på riktigt vet vilken tårdrypande människa jag är, en som inte ens kan se något vackert eller sorgligt på tv utan att gråta.
Men samtidigt så vet samma människor att jag alltid bär med mig ett leende och det leendet väljer jag att visa så ofta jag någonsin kan för är det något som smittar så är det vad vi själva visar.
Jag gråter ibland när jag är ensam för då är det bara jag som blir drabbad men som jag sagt, jag gråter även gärna i ditt sällskap.
Att gråta är inte fult men det kan vara jobbigt.
Att gråta är inte att visa sig svag, det är att visa att man har känslor.
Att gråta är att dela med sig av sitt inre.

Ingen människa kan allt

Ingen människa kan kunna göra allting, förstå allting, se allting, höra allting.
Det vore liksom att begära för mycket.
Men om vi vill så kan vi komma ganska långt på vägen.
Nu menar jag inte att någon ens kommer komma förbi 50% eller kanske ens 10 men det är faktiskt helt ovidkommande hur långt vi kommer i den processen.
Det är vi själva som sätter nivån på vad vi tycker är bra nog, inte någon annan.
Är du nöjd med vad du kan så ska du också känna en inre tillfredsställelse.
Är du däremot missnöjd, ja då vet du vad du ska göra.
Då ska du helt enkelt anstränga dig lite till så att du tar dig till den nivån som du vill komma.
Om någon klankar ner på dig så kan du fundera på varför.
Är det för att du inte ansträngt dig tillräckligt eller är det för att vederbörande inte har någon korrekt uppfattning om vad din förmåga och avsikt verkligen är.
Vi bär alla på kvalitéer, stora och små och hur vi förvaltar dessa är upp till oss.
Vad vi däremot inte kan räkna med är att andra ska uppskatta när vi själva inte ens försöker utan bara överlåter det jobbiga, det kanske lite svåra, det skitiga till andra.
Man måste våga ta tag i saker och ting själv annars sitter man där med sin egen självrespekt i knäet och mer eller mindre stinker av sin egen förruttnelse.
Vi bär med andra ord ett ansvar för vad vi själva gör.
Du kan inte begära att andra ska försvara dig jämt och ständigt utan ibland så måste du stå upp för dig själv.
Ingen människa kan allt, ingen kan någonsin begära det, men du kan oerhört mycket om du själv vill.

Ingenting händer av sig självt !

Jag blir så oerhört trött på människor som bara gnäller.
Det är så himla lätt att tycka saker och ting men ändå inte göra något åt det.
Man väljer att vara den där som kommer med dom där smarta kommentarerna, dom där som vem som helst kan räkna ut i efterhand.
För hur lätt är det inte att ha rätt efter att något har passerat.
Man kan säga att den personen borde ha gjort si eller så i den där situationen men varför gör man det.
Om man nu inte själv hade förmågan att säga till när det verkligen hände och då vid tillfället försökt att styra upp det hela så tycker jag att man istället mer eller mindre ska hålla käft.
För jag tror inte att vederbörande vill höra återigen om misstaget den just gjort om och om igen.
Jag tror att den oftast är väldigt väl medveten om det hela.
Att den faktiskt kanske till och med har lärt sig av sitt så kallade misstag.
Om man inte gör något så kommer man inte heller inte skaffa sig en position där man kan säga att man gör skillnad.
Ingenting händer av sig självt.
Som sagt, efterklok kan precis vem som helst vara och misstag kan faktiskt precis vem som helst göra.
Jag kan inte påstå att jag tycker om att göra misstag men oftast så är jag väldigt duktig på att lära av dom misstag som jag faktiskt gör.
Jag ser dom som förbättringsmöjligheter och jag är heller inte sen på att erkänna dom när jag märker att jag gjort något.
Om inte jag säger till när jag ser saker och ting som jag tycker är fel så kan jag heller verkligen inte räkna med att det kommer att ske någon som helst förändring.
Om ingen säger till när den ser att något känns fel så kan den personen heller inte förvänta sig att det kommer att hända något.
Vi är alla skyldiga, medskyldiga till vad som skall komma att ske.
Ingen är undantagen, ingen alls.
Ingen kan svära sig totalt fri från allt som händer och sker för vi är alla en del av allting sen är det naturligtvis väldigt olika nyanser i vad vi påverkar, vad vi påverkas av och vad det sen kan leda till.
Jag vill egentligen bara säga att vi bär alla ansvar i våra liv.
Vi kan förändra saker och ting men bara om vi engagerar oss, inte annars.
Vi kan otroligt mycket mer än vad vi många gånger visar.
Det handlar bara om en vilja och frågan är, har du den eller låtsas du bara för att hålla skenet uppe.

Alla sjuka människor syns inte!

Det där med att definiera vad som gör en människa sjuk är ofta väldigt subjektivt.
Alla är långt ifrån tydligt sjuka och varken du eller jag kan avgöra det på avstånd och därför ska vi heller inte vara så otroligt snabba med att döma andra efter deras beteende.
Sen finns det ju självklart en mängd olika varianter av sjukdomar som gör det hela extra svårt.
När vi säger att någon ser sjuk ut så är det ofta att den personen kanske ser håglös, matt, blek, sliten, svullen eller har något annat fysiskt drag som gör att vi kan göra den bedömningen.
Men sen finns det alla dom där andra sjukdomsdragen som vi inte ser lika tydligt.
Hur ser man ängslan, ångest, hopplöshet och rädsla.
Hur identifierar man en inre sorg, en saknad eller kanske en dold sjukdom.
Det är inte lätt att vara den där som alltid ser alla detaljer, det är inte lätt alls.
Jag vill till och med säga att det faktiskt är helt omöjligt.
Så nästa gång du rackar ner på någon som inte orkar, någon som drar sig undan, någon som faktiskt inte orkar vara där i rampljuset så ta inte för givet att det bara är ett slött drag hos vederbörande.
Bara för att du själv mår bra, sällan har några krämpor, så betyder inte det att andra inte har det.
Det betyder inte att andra har kraften att ge det där lilla extra som du själv kan.
Du kan inte veta om hur alla mår men snälla ta inte för givet att det säkert inte är någon fara med den där personen bara för att du själv tror det.
Vad som döljer sig där under ytan kan du bara veta om personen är mer än hundra procent ärligt emot dig i sitt beteende och agerande.
Varför jag säger mer än hundra procent har bara att göra med att även en ärlig person kan välja att inte säga vissa saker bara för att den inte vill lasta någon annan med det som den går och bär.
Det är inte fult att vara sjuk men det tycker väldigt många och det är därför som dom så ofta väljer att dölja det mer ofta än sällan.
Jag ser mig själv som en relativt frisk människa även om jag nog har lite skavanker.
Men jag är tillfreds med mig själv och som jag så många gånger tidigare påpekat, min helt underbara omgivning som jag har därtill.
Jag finns där för dom och dom finns där för mig när jag känner att jag behöver lite stöd.
Alla sjuka människor syns inte, tänk på det.
Ta gärna lite extra hänsyn i fler sammanhang än vad du gör idag.
Jag tror att du skulle må bra av det, att din omgivning skulle må bra av det.
Ja, jag tror till och med att hela världen skulle må väldigt bra av det.
Så kram till er alla.
Ni vet att jag älskar Er och att jag menar det.

Det är lätt att glömma betydelsen av vad någon har gjort

Nu är det inte så att jag tycker att man för all evighet ska vara någon tacksam för att den personen gjort något speciellt, något gott eller till och med något helt storartat.
Men man ska heller inte bara lägga det åt sidan, borsta av sin axel och säga att "ja, ja, visst det där var väl bra då när det hände men nu är det en ny dag och då finns inte längre det som en gång funnits".
Om någon har gjort något gott emot mig så kommer jag ihåg det.
Om någon har gjort något illa emot mig som kommer jag ihåg det.
Om någon har gjort något helt alldagligt i min närhet så måste jag erkänna att det kommer jag förmodligen inte ens lägga på minnet.
Men det är dom där tillfällena som faktiskt betyder något som jag själv vill premiera.
Dom som har gjort skillnad i situationerna som jag har varit i.
Tillfällena då jag ser att någon har ansträngt sig för min skull.
Dom tar jag med mig som något riktigt och viktigt.
Jag tycker inte om att älta saker och ting utan tycker att man ska kunna släppa saker och gå vidare.
Och när jag säger släppa så menar jag verkligen släppa, inte ta upp händelser som är överspelade sen länge och veva dom på nytt för vilken nytta gör det.
Det enda som händer är att den som ältar detta bara ser bitter ut.
Riktigt bitter och missunnsam gentemot sin egen omgivning.
Analyserar du någonsin vilken verkan det kan ha om du gör en sak.
Vilka följder det får för dig, för den som är närmast och för den övriga omgivningen.
Betyder det något för dig vad andra tycker och tänker om det du gör eller gör du det bara och låter andra anpassa sig efter det du har gjort.
Hur tänker du sen på när någon annan gör något där du påverkas.
Du kanske påverkas direkt eller indirekt som en följdeffekt av det som just skett.
Jag tror att alldeles för få bryr sig om vad följderna blir när dom gör något men jag tycker heller inte att man ska gå så långt att man analyserar ihjäl alla situationer.
Konsekvensen kan nämligen bli att man fastnar i sin egen fälla och inte kan komma ur sitt eget ältande grundat på sitt eget beteende.
Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg men att man sen väljer en väg för att själv kunna må bra och för att ens omgivning ska slippa gå på tå runt situationer som kan uppkomma.
Det finns många bra ordspråk som man kan svänga sig med och jag snuddar säker väldigt ofta vid redan kända sådana när jag själv skriver men bara för att dom har skrivits förr betyder det inte att jag inte står för samma ord, att det faktiskt är mina egna ord.
Älta inte utan gör dig en tjänst och gå vidare.
Varken du eller din omgivning tycker om när du gnager om samma sak om och om igen.
Tag tillvara på när någon gör något bra oavsett vem det är som gör det.
Bara för att det är en person som du har svårt för så kan det faktiskt vara en bra handling som kommer just från den personen.
Allt behöver inte ske med en baktanke utan kan faktiskt ske spontant bara för att man vill hjälpa till eller bara finnas där.
Vissa personers beteende är sånt som berör dig extra mycket både ur positiva och negativa aspekter.
Man blir till exempel extra besviken när någon man tror sig ha nära vänder en ryggen.
Jag är själv en både enkel men också komplicerad människa.
Oerhört lätt att få som vän men om man väljer en falsk väg så finns det i princip ingen väg tillbaka.
Snälla, tänk efter både en och två gånger när du ska bedöma andra än dig själv.
Tro inte att allt du tycker och tänker är rätt för alla eller ens är rätt för dig själv.

Varför vill människor varandra illa !

Jag vet verkligen inte varför det ständigt ska pågå konflikter, små som stora.
Vad är det som är den drivande faktorn när detta sker.
Avundsjuka är nog ett ord som dyker upp på dom allra flestas läppar.
Avundsjuka och missunnsamhet.
För är det något som vi människor är duktiga på så är det just att missunna andra något gott.
Vi är hellre lite trångsinta, lite egoistiska, lite egenkära i mångt och mycket.
Nu är det inte så att alla människor är stöpta i den förpackningen.
Nej, det finns faktiskt fantastiskt många underbara människor som jag mer än gärna ser som vänner eller skulle vilja se som vänner eller tacksamt har som vänner.
Men har du någonsin stannat till och undrat varför du gjort antingen på det ena eller det andra sättet.
Varför du inte stod tillbaka i en situation till förmån för någon annan.
Det är ju så otroligt lätt att vara efterklok och vara den där personen som ivrigt pekar på hur saker och ting egentligen skulle gått till.
Vem kan inte vara den som tar rätt beslut i efterhand.
Det är det där med att ta beslut, att följa beslut, att acceptera beslut som är det svåra för många.
Man vill liksom inte acceptera och följa någon annans åsikt utan att på ett lite närigt sätt påpeka att det inte var riktigt ok det där som just gjordes.
Man sår liksom ett litet frö av osäkerhet i det hela bara för att man själv inte är bekväm med situationen.
Jag tycker att det är tråkigt på riktigt att människor vill varandra illa.
Att man så gärna hellre sticker kniven i någon bakifrån istället för att vara den som finns där som ett eventuellt stöd.
Jag tycker att det är så konstigt när någon hellre baktalar någon istället för att stanna till och lyssna på vad den egentligen menar.
Det är ju nämligen så att vi har väldigt olika sätt att få fram det vi har att säga.
Vi kanske inte kommer hela vägen i vår förståelse för varandra och bara på grund av det så väljer vi att slå en obekväm ring runt det hela och totalt förkasta det.
Jag är själv av den linjen att det finns faktiskt alltid en gyllene medelväg att gå.
Man behöver inte följa någon slaviskt.
Man måste inte tro på en sak bara för att någon annan gör det.
Man kan inte bara förlita sig på vad andra människor gör, tänker och tycker.
Men man måste heller inte vilja andra människor illa.
Det är ok i min värld att den som kämpar lite extra även får lite extra.
Men det kommer aldrig vara ok att någon bara kräver detsamma bara för att den tycker si eller så.
Det berör mig verkligen illa när jag hör någon obefogat spy galla över någon bara för att.
Men jag väljer att inte tyst bara lyssna och låta denna person få den där lavinen över sig utan att den ens vet om det.
Jag väljer att säga det jag tycker och tänker och till och med försvara denna någon om det så behövs.
För ingen behöver eller ska ta skit från någon, inte någon som inte förtjänar det i varje fall.
Självklart finns det undantag för visst finns det idioter därute som jag inte unnar något.
Dom som bara förstör, dom som bara ska ha, dom som bara ska söndra.
Dom som bara baktalar, dom som bara ljuger, dom som bara utsöndrar negativitet.
Alla är inte perfekta på något som dom gör men samtidigt så gör väldigt många precis så gott som dom faktiskt kan efter sin förmåga och det tycker i varje fall jag är det enda som räknas.
Det är bättre att hjälpa varandra till att uppnå ett positivt resultat vad det än må vara än att någon enskild individ får sitt ego tillfredsställt.
Det är alltid bättre att hjälpa än att stjälpa.
För tänk den gången du själv behöver hjälp i något och ingen finns där för dig.
Tänk att alla har vänt dig ryggen och stängt dörren där bakom.
Tänk dig att du hamnar utanför alla sociala sammanhang.
Tänk att ingen vill lyssna på din röst när du mår dåligt eller när du helt enkelt bara vill göra den hörd.
Det är inte en sån värld jag vill leva i.
Jag vill finnas där för dom jag håller av, dom jag älskar, dom jag värnar om.
Men jag vill även finnas där för dom som jag faktiskt känner att jag på något sätt kan hjälpa.
Jag vill inte någon illa och jag hoppas att ingen vill mig det heller men det kan jag aldrig riktigt säkert veta.
Jag väljer att fortsätta att tro på människan och dess möjligheter att leva ihop i olika sammanhang.
Att man kan se över gränser istället för att bara se det som motsättningar.
Men det kan bara ske under en förutsättning och det är att min omgivning gör detsamma och det är ju inte något som jag själv kan styra över utan bara hoppas på.
Om jag fick välja så skulle vi alla mötas med en varm välmenande kram i våra hälsningar.
En kram som kommer ifrån hjärtat och som bara visar medkänsla, kärlek och sympati.
En kram som bara förmedlar vänskap.
Den världen vill jag leva i.
Den världen vill jag dela med mig av.