Idag tänkte jag ta upp ett väldigt aktuellt och samtidigt väldigt känsligt ämne.
Jag tänkte ventilera mina tankar om barnen av idag för jag har så mycket tankar däromkring.
Det finns minst sagt olika typer av läger när det gäller denna fråga och det finns tyvärr inga entydiga, enkla, självklara svar men jag hoppas att jag kan väcka någon tanke hos någon som kan leda till något i slutändan.
Det har aldrig varit enkelt att vara barn, det kan nog dom flesta konstatera men det beror på att vi vuxna inte är konsekventa i vår hantering av dessa fortfarande ej flygfärdiga individer.
Själv tänker jag att barn är barn och ska så få vara så länge som dom själva är nöjda i sin tillvaro.
Vi måste inte hetsa deras uppväxt genom att mer eller mindre göda dom med nya saker, se till så att dom inte blir uttråkade eller som det heter, understimulerade.
Vi måste inte alltid gå deras vilja tillmötes för att undvika konflikter i till exempel offentliga miljöer.
Det finns så många saker som vi inte måste göra bara för att andra tycker det eller för att den senaste forskningen säger en sak.
Herregud, när jag själv var liten så var det ett helt annat underlag som låg till grund för hur mina föräldrar skulle bete sig och jag tror inte att dom heller följde dessa till punkt och pricka.
Vi kan inte göra allt, tillgodose alla behov som uppkommer men vi kan och ska göra en sak som förälder, vi ska finnas där när frågorna dyker upp.
Vi ska se våra barn och ta hand om dom när dom säger det med deras blickar.
Hur många vuxna ser inte på sina barn med obekväma ögon och säger till sig själva att det ordnar sig nog, det där är bara en fas som han eller hon går igenom.
Visst kan det vara så, visst kan det vara en fas som barnet går igenom för barn går igenom många faser i sina liv.
Vi ska inte göra våra barn större än vad dom är.
Vi ska inte låta barnen ta besluten på vad som är rätt eller fel.
Vi ska inte belasta barnen med mer än att låta dom vara barn.
Låt dessa små individer ta sina steg ett i taget och bli vuxna i sin egen takt.
Titta inte åt sidan och jämför med vilken utveckling dina vänners barn har och se ditt eget barn som ett litet misslyckande.
Vi är ju alla individer redan från början och vi behöver olika saker för att utveckla just våra egna färdigheter.
Det finns så många föräldrar som istället för att ta sitt ansvar för sitt barn sätter ansvaret i sin omgivning och sen skyller på den när saker och ting inte går som planerat.
Föräldrar som tycker att det är så jävla viktigt att ha så kallad egen tid, eller måste prioritera deras eventuella karriärer.
Om dom bitarna är så fruktansvärt viktiga så vill jag ställa frågan till dessa föräldrar, varför i helvete skaffade ni barn.
Vem tvingade er och vad förväntar ni er att det ska ge er.
För visst är det väl så att ni självklart förväntar er något i retur mer än den där kärleken som vanliga svenssonföräldrar lever på.
Den som visar att det finns något som heter familj och att det finns ett tydligt band där inne i den.
Man kan inte köpa sig till en familj och räkna med att allt ska fungera utan problem.
Man måste finnas för varandra men samtidigt så måste det finnas en frihet i att kunna utvecklas.
Man ska inte hämma någon genom att säga att det där kanske inte är något du borde hålla på med bara för att den inte har den bästa färdigheten för det.
Låt barn istället få känna hur långt dom kan nå utan att bli kränkta.
Se vad det är ditt barn behöver, det är inte den nyaste, trendigaste jackan eller en femhundring så fort det ber om det.
Barn ska få vara barn, inte härdas i tidigt stadium för att vara semivuxna.
Barn ska inte sättas i situationer som dom inte är mogna nog att själva klara av.
Barn ska inte låtas tro att det är bara om dom blir betraktade som vuxna som dom är värda något.
Barn ska inte behöva vara vuxna innan dom är det på riktigt.
Det är vi vuxna som bär på ansvaret att våra barn ska kunna komma ut i samhället med värderingar som gör att dom kan leva i den stora gemenskapen som det borde innebära.
Barn är inte vuxna bara för att vi vuxna säger det.
Ansvar som vi lägger på våra barn är något som måste komma succesivt under hela ens uppväxt.
Det ska finnas ett tydligt samband mellan vad barnet visar och vad föräldern ser.
Det är viktigt att vi ser våra barn för dom vill bli sedda och då menar jag inte att vi ska sitta där och klappa händerna av hängivelse ungefär som när vi ser ett uppträdande på en cirkus.
Jag sitter här och tänker på alla barn av i dag som glider omkring på gatorna sena kvällar.
Jag säger inte ungdomar för många gånger så är det egentligen bara barn som det handlar om och det är då barn som dom vuxna i dess närhet tappat greppet om.
Det är barn som aldrig fått den där snälla uppfostran som visar vad som är rätt och vad som är fel.
Det är barn som kanske bara fått en hög röst emot sig när det begått ett misstag.
Jag tycker synd om dessa barn för dom har inte haft vuxna runt sig som har bemödat sig med att se sina barn som barn.
Det finns så många barn som jag tycker uppriktigt synd om för när man ser essensen i dom så ser man samtidigt allt det goda som finns där innanför ramen men som aldrig riktigt fått komma ut.
Det finns så många barn som aldrig får vara barn och dom lider jag med.
Jag som vuxen ska kunna säga till ett barn som jag ser gör något galet utan att varken bli tagen för att vara pedofil eller en allmän översittare.
Jag som vuxen bär på ett ansvar att vara en del av den formgivande delen i barnens liv.
Jag gör det också, jag väljer att ta det ansvaret istället för att blunda.
Det är lite grann det som är felet idag, dom vuxna väljer att titta åt det andra hållet istället för att engagera sig och det är många gånger det som i sin tur ger upphov till en klyfta som sen kan bli väldigt svår att överbrygga.
Vi kan inte gå och säga att det är samhällets fel, att det är skolornas fel, att det är andras fel att barnen har det som dom har det eller att dom är som är idag.
Vi har gjort valet att inte visa det engagemang som är förknippat med ta ansvar, eller ja kanske inte vi eftersom jag inte räknar mig själv som en som inte bryr mig, tvärtom.
Jag vill heller inte lyfta fram mig som någon helyllekille som inte har några som helst fel för det vore en av dom fetaste lögnerna som sägs idag.
Men jag försöker förstå och jag försöker att bry mig på ett sätt som jag tror är rätt både nu och i framtiden.
Jag vill stå för det jag ger av mig själv.
Vi måste se våra barn som barn, inte som någon hobby som vi kan engagera oss i när vi känner oss för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar