Även om nu vissa tror att alla älskar dom, att det helt enkelt inte kan finnas någon som tycker illa om just det dom har att erbjuda så är det inte så.
Ingen är älskad av alla, absolut ingen.
På samma sätt så kan man vända på det och säga att ingen är hatad av alla.
Det är två väldigt olika ytterligheter men vi rör oss ständig emellan just dessa.
I detta mellanmjölkens land så försöker vi i mångt och mycket att hålla oss så lagom, så mittemellan vi oftast kan så att vi inte sticker ut för mycket.
För om vi försöker göra just det, sticka ut, ja då får vi genast en omedelbar reaktion och blir ifrågasatta vad fan det är vi håller på med.
Varför kan vi inte hålla oss inom våra ramar, våra uppstyltade oskrivna regler.
Vad var det som fick oss att tro att vi var så speciella att vi skulle ta mer plats än någon annan.
Ingen är älskad av alla men alla är älskad av någon är ju något som man väldigt ofta säger.
En annan klyscha är att en mamma älskar alltid sitt barn och så är det säkert.
Jag skulle dock vilja gå ett steg till och säga att en förälder alltid älskar sitt barn.
Man kan till och med ta det ytterligare ett steg och säga att om man en gång älskat någon så kommer det alltid finnas en liten del i en som gör att man på något sätt bryr sig vad som händer med den.
Man kommer dock till ett helt annat stadie av kärlek, en kärlek som man bär med sig som en liten bonus i livet.
För jag ser det som så att man alltid ska ta med sig något från olika typer av möten i livet.
Även negativa saker som det utmynnat i har ofta någonstans varit en bra, god sak.
Och även om man råkat ut för väldigt negativa, jobbiga upplevelser i livet så finns det ofta något väldigt gott som man kan kalla erfarenhet som man kan hitta där mitt i röran och den dyrköpta gåvan ska man inte slänga bort.
Ingen är älskad av alla och det är heller inget jag någonsin kommer försöka att bli men jag gör ändå mitt allra bästa i att vara en så god människa som jag någonsin kan.
En som bryr sig när andra vänder ryggen till.
En som lyssnar när andra inte ens försöker.
En som finns där när det verkligen behövs men som inte ska tas för givet.
Jag vet att jag inte är älskad av alla men det kan jag aldrig räkna med heller.
Om någon älskar mig så är det för den jag är.
Om någon älskar mig så är det för att den personen vill älska mig.
Om någon älskar mig så är det för att jag nått in i den personens hjärta och då känner jag mig så otroligt hedrad.
För att bli insläppt där så krävs det så att så otroligt mycket ska stämma överens.
Då har jag nått hela vägen fram utan att blivit frånstött.
Att vara älskad är det finaste man kan bli och jag är lyckligt lottad för jag känner så mycket kärlek i mitt liv att jag nästan blir generad.
Jag lägger min vikt vid dom jag älskar och som jag känner mig älskad tillbaka av.
Dom andra, ja dom känner jag bara att dom ständigt försöker att stjäla min energi eftersom dom själva verkar sakna någon egen.
Jag bryr mig om mycket men jag kan inte bry mig om allt för jag räcker inte till för det.
Skulle jag det så skulle jag inte ha kvar något av mig själv att ge till någon annan och så vore det en förlust som inte gick att reparera.
Ingen kan vara älskad av alla, det vore att ha en övertro om sig själv, en alldeles för stor portion av ego.
Men alla har tillåtelse att få känna den känslan.
Känslan av att vara älskad får en att vilja älska tillbaka och visst vore världen bra mycket vackrare om vi istället för att ständigt leta fel hos varandra såg varandra bra sidor.
Istället för att hacka ner negativt så fort vi kommer in i ett rum vi ser något vi inte tycker om så kan vi istället lägga vår fokus på det vi faktiskt tycker om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar