När motiverandet blir till ett hinder

Många försöker driva frågan i hur viktigt det är att motivera.
Hur viktigt det är att känna sig motiverad.
Att om man inte känner sig motiverad så kan man inte driva sig själv eller andra till framgång.
Men var går gränsen till att sträva efter alltför höga mål.
Var går gränsen till när man känner att man kanske trycker på för mycket i situationer och istället får dom att urarta helt.
Jag tror att det finns gränser vid nästan alla olika saker i livet och om man går över dessa så spelar det ingen roll om orsaken till dom grundade sig på positiva eller negativa saker så kan det leda till helt motsatt effekt än vad avsikten var från början.
Ett av dom mest lysande exemplen som man ser dagligen är föräldrar och deras barn, inte minst när dom kommer upp i en ålder då dom kanske utövar en idrott.
Man kan då genom sitt eget intresse i barnets utveckling både främja den men precis likaväl hämma den bara för att det liksom har blivit fullt där på andra sidan.
Det finns liksom inte utrymme kvar att ta emot mer påtryckningar, mer påhejande, mer stöd utan det rinner bara över eller förbi.
Vad som händer då är att man skapar en besvikelse hos den som hejar på men inte längre ser den förväntade utvecklingen.
Vad händer när barnet börjar hålla upp en mask som den vuxna ser eftersom den så blint tror att den bara gör det för barnets allra bästa.
Barnet är helt enkelt inte längre receptivt för vad den vuxna har att ge och väljer nu att se det som ett hinder istället för den hjälp och stöd som det borde vara.
Samma sak kan man applicera bland vuxna på arbetsplatser.
Bara för att du eller jag tycker en sak eller vill en sak så betyder inte det att det ses på samma sätt där på andra sidan.
Vi måste hela tiden samtidigt låta vår ödmjuka sida få en stor plats.
Vi måste visa att vi har öppna sinnen, mottagliga för förändringar i vad som från början känts som en process som kan hålla på för evigt.
Vi måste förstå att man inte får tro att man ständigt kan vara till hjälp.
Ibland måste man låta bli för att kunna låta andra eller sig själv växa.