Jag är knappast ensam i världen om att gå omkring med en ständig oro i min kropp.
Ibland märker jag den knapp men sen ibland så gör det att jag nästan blir som handlingsförlamad.
Jag blir helt enkelt sjuk av oro.
Inte så att jag går in i någon vägg eller känner mig mentalt förminskad.
Nej jag hamnar själv i ett slags vacuum, ett inre tomrum som jag verkligen inte känner mig bekväm med.
Vad är det då som gör att jag kliver över min egen linje, det strecket som gör att jag inte riktigt känner mig trygg i mig själv, ja ibland undrar till och med jag själv.
Men sen backar jag ett steg och tittar på vad det handlar om och allt som oftast så är det när det kommer till situationer som jag själv inte kan påverka.
Till exempel när något av mina barn ska ut och resa, eller när någon jag älskar mår dåligt.
Jag kan liksom inte påverka såna situationer själv utan kan bara finnas där i bakgrunden och hoppas att det ska bli bra i slutändan, men jag kan likväl inte sluta att bry mig, att oroa mig.
Ibland känner jag mig verkligen som världens ensammaste människa trots att jag inte är det.
Men känslan den finns där och den grundar sig i min egen barndom.
Inte för att jag på något sätt haft en dålig sådan för det har jag verkligen inte men min fantasi har alltid spelat ett spratt med mig livet igenom.
Jag har alltid haft en alldeles för livlig sådan och målat upp dom värsta scenarierna trots att det faktiskt inte finns fog för det.
När jag var liten så fick jag allt som oftast vara barnvakt till min lillebror samtidigt som mina föräldrar var iväg på diverse extrajobb för att få ekonomin att gå ihop och den oron som jag målade upp framför mig till då jag hörde eller såg pappas bil komma körande igen den var som en vagel i ögat, det vill säga något som gjorde ont men som jag inte kunde göra något åt.
Den oron har sen följt med mig i mitt liv och färgat mig i mångt och mycket i olika situationer.
Den där rädslan för att jag ska bli av med något jag tycker om, att det ska hända något med någon som jag älskar, den blir aldrig mindre, snarare större.
Nu har jag genom åren jobbat hårt med att få dessa bitar att minska i betydelse och jag måste säga att jag trots allt har lyckats väldigt bra men likväl så finns dom kvar och det är något jag får acceptera.
Trots allt så känner jag det hela som ett positivt drag, det där att jag oroar mig för det visar en del hos mig som jag trots allt älskar att jag har.
Jag har något som definierar den kärlek jag känner till min omgivning.
Den är så oerhört stark och ren att den förmodligen stöter på galet mycket oförståelse i vardagen.
Jag har nämligen en gigantisk sjö av kärlek inom mig och den breddar verkligen över mer ofta än sällan.
Jag ser den som ett arv efter mina kära föräldrar som verkligen gjorde allt för att vi skulle ha det så bra som vi hade det.
På samma sätt så försöker jag idag att vara dess motsvarighet men på mitt eget lilla sätt, i min egen lilla version av vad dom en gång gav.
Jag älskar mitt liv och allt som det ger mig.
Jag älskar dom som finns där hela tiden för mig och som låter mig finnas för dom, men på mitt sätt.
Min oro, den får jag leva med och accepterande gå hand i hand med för att se vad nästa dag har att erbjuda och nästa efter den.
Jag kommer aldrig att sluta oroa mig och det kommer leda till många tillfällen då jag kommer att må riktigt dåligt inombords.
Ingen annan kan göra något åt dessa tillfällen utan jag får helt enkelt ta dom när dom kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar