Cancer, en del av vår vardag!

Idag vill jag skriva några ord om något jag verkligen blir ledsen av.
En sjukdom som drabbar alltför många och som ser till att sorgmanteln nästan kan kännas alldeles för tung för att kunna bäras.
Jag skriver dessa ord för att ibland så vill man inte bära dom inom sig.
Alla har vi säkert någon i vår närhet som har drabbats av denna elaka, hydraliknande sjukdom.
Någon som fått det tunga beskedet.
Någon som lever med vetskapen om att livet kommer ta slut alldeles för snart.
Det är aldrig rättvist när någon får detta till sig.
Ett besked som kan knäcka den starkaste men också visa hur enormt stark man faktiskt kan vara.
Hur otroligt fin omgivning man har runtomkring sig.
Vilket stöd och förståelse som det faktiskt finns när det kommer till.
För det är så med denna jävla sjukdom, den drabbar inte bara den drabbade.
Den drabbar precis alla som den har runt sig samtidigt, men på väldigt olika sätt.
Vissa orkar inte ens vara i närheten utan drar sig undan nästan i rädsla av att den smittar skulle man kunna tro.
Men egentligen så är det bara deras rädsla för det där osynliga men ändå kanske dödliga som dom faktiskt måste se i vitögat om dom stannar kvar där hos deras vän, ja eller snarare då deras före detta vän eftersom dom där valt att ta avstånd.
Sorgen och värken är dock värst för dom som väljer att stanna kvar.
Deras vetskap om att den där personen som dom håller så kär kanske bara finns kvar en vecka, en månad eller möjligtvis ett år.
Det är inte rättvist när ett barn tas ifrån sina föräldrar eller när en förälder tas ifrån sina barn.
Det är inte rättvist när någon som inte gjort annat än skött sig till punkt och pricka, sådär precis som man ska sköta sin kropp för att den egentligen ska må bra men ändå drabbas.
Det är inte rättvist när man ser någon sakta tyna bort från sitt forna jag.
Det är inte rättvist för det är inte rättvist.
Jag har själv drabbats av att släktingar dött i denna jävla sjukdom.
Jag har sett vänner fått benen undansparkade, trampade på och blivit bespottade av den där jävla sjukdomen.
Jag har sett ledsamheten i ögonen, hur livet liksom sakta men säkert sugs bort.
Jag har sett det för jag har valt att se den där jävla sjukdomen i vitögat.
Man kan inte lägga locket på eller gömma sig för den bara för att den är jobbig att ha att göra med.
Man kan inte gå där och tro att det inte kan hända en själv eller någon man känner.
Man ska inte gå och vänta på det och vara rädd för att det ska ske.
Man ska inte tro det värsta när och om det händer.
För glöm inte bort att det finns idag väldigt många som faktiskt tar sig igenom det där nålsögat och klarar sig och får leva sina fulla liv.
Det där nålsögat är inte längre mikroskopiskt litet utan har faktiskt växt något helt fantastiskt dom senaste åren och hoppet att överleva och få ett normalt liv igen är större än någonsin tidigare.
Cancer är inget straff för något man gjort.
Cancer är en sjukdom som alla andra, bara lite värre, lite jävligare.
Men med stöd från dig och mig och alla andra så kan vi göra vardagen lite drägligare för alla dom drabbade och då menar jag inte bara dom sjuka utan även dom som finns där omkring.
Cancer är en del av vår vardag idag och precis som allt annat som finns så går det faktiskt att ta sig runt den och leva vidare.
Att se livet istället för att stirra sig blind på döden.
Att ta tag i vardagen och göra den lika betydelsefull som din fritid.
Vi kan så otroligt mycket när vi hjälper varandra istället för att fly ifrån varandra när vi inte förstår eller tycker att det är lite jobbigt.
Ingen, absolut ingen kan klara allt.
Men tillsammans, kan man klara väldigt mycket.
Det gör ont i mig när jag ser någon drabbas av denna sjukdom.
Men det skulle göra ännu ondare i mig om jag inte brydde mig.
Varma kramar till er alla, ni som bryr er om att läsa mina ord.
Dom kommer inifrån mig och jag menar precis vartenda ett.
Varma, varma kramar.