Det kan inte bara bli bättre

Blir ibland lite frustrerad över hur man så ofta resonerar att saker och ting bara kan bli bättre.
Om någon gjort något bra så kan man minsann göra det lite bättre om man gjorde si eller så.
Att det alltid finns en lösning som vore att föredra.
Att det helt enkelt inte är bra nog.
Varför är det så.
Varför kan inte människor bara nöja sig med det som är.
Varför kan inte människor bara stanna vid att det är bra nog.
Varför ska man alltid förminska saker som inte behöver förminskas.
Nu när vi står på randen till ett nytt år skulle jag vilja be om en sak.
Sluta upp med att se ner på vad andra ha gjort och var glada för att dom faktiskt gjort det.
Se inte ner på lösningar som inte är perfekta.
Tänk på att även en perfekt lösning kan förbättras.
Saker och ting som är bra och fungerar är nästan alltid bra nog för dom flesta situationer.
Om vi väljer att nöja oss med det vi har som faktiskt fungerar så kan vi ägna tid och
energi till sånt som vi verkligen borde lägga ner det på, det vill säga på varandra
och inte minst, på oss själva.
För ofta handlar det om missriktad energi den vi lägger ner.
Vi blir irriterade över något och låter det gå ut över något annat.
Vi tappar helt enkelt fokus på det som vi har framför oss.
Det är inte lätt att leva i livet eftersom det finns så otroligt mycket som berör
oss både i stort och smått men vi gör det ändå.
Vi försöker, vi kämpar, vi strävar efter nya mål.
För mål är ju så förbannat viktigt att hela tiden ha eftersom det är så jävla viktigt att utvecklas.
Vem har satt den agendan, inte jag.
Om jag vill förbättra mig så är det väl upp till mig och inte vad någon annan tycker som
är det viktiga i det hela.
Tittar vi rent historiskt på saker som har hänt med oss människor så var säkert vissa saker
bättre förr samtidigt som andra var betydligt sämre.
Vi kan däremot förbättra oss som människor rent generellt.
Vi kan ta till oss det som händer och sker runtomkring oss och faktiskt göra någonting åt det.
Vi kan påverka vår omgivning betydligt mer än vad vi vill erkänna för oss själva.
Vi är inte så små och obetydliga som vi ibland vill tro eller skylla på.
Vi kan alla göra skillnad.
Små saker kan ge ringar på vattnet och tillräckligt många ringar kan faktiskt leda till förändringar.
Vi måste bara tro på det vi gör och tar för oss för gör vi det inte så lyser det igenom.
Jag vet själv att jag är en väldigt bra människa och det kan jag med stolthet säga.
Jag vill aldrig någon något illa utan strävar alltid efter att andra och jag själv ska må bra.
Bara genom att tänka så gör att jag själv är i en positiv våg med övervägande just positiva
känslor i mig.
Nu ska jag inte sticka under stol och försöka säga att allt är underbart i mitt liv för det är
det inte och det kommer det heller aldrig att vara.
Men så är det att vara en känslomänniska som jag är och som hela tiden påverkas av min
egen omgivning och allt som sker.
Jag kan inte se någon må dåligt utan att må dåligt själv och det sätter sina spår.
Men återigen, det är ingen ursäkt, det är bara som det är och det är jag van att leva med.
Det är ju jag.
Sätt inte upp för höga mål.
Tro inte för låga tankar om dig själv.
Var inte för kritisk emot vare sig dig själv eller andra.
Du är den primära i ditt liv men glöm inte bort att ta ansvar för att ditt handlande
påverkar även andra.
Sen en liten men ack så viktig sak.
Lyssna till vad andra säger och förstå att det inte bara är i orden du kan höra vad dom vill få sagt.
Stäng inte dina öron och slut inte dina ögon.
Vänd inte ryggen till och låtsas som om det regnar.
Det fritar inte dig ifrån ditt så kallade ansvar.
Det är bara att försöka hålla en feg, en uselt feg mask.
Du är själv med och skapar din egen framtid, det kan du aldrig komma ifrån.
Saker och ting kan aldrig bara ske till det bättre
men vi kan alltid försöka och det får vi aldrig sluta med.
Inte när det gäller att hjälpa varandra i varje fall.
För det är det som jag anser att alla nyårslöften borde handla om.
Att vi faktiskt ser varandra, bryr oss om varandra, ställer upp för varandra.
Att vi gör det utan baktankar.
Att vi gör saker utan att kräva något tillbaka.
Vi kan göra massor med gott utan att ens förta oss.
Ta tillvara på ditt liv och gör det du vill av det eller i varje fall försök.
Till sist vill jag bara ge er alla en kram för just det kan vi alla
behöva lite då och då eller till och med ganska ofta.
Dom kostar ingenting men dom värmer så skönt om dom är hjärtliga.
Gott Nytt År älskade vänner

Idag begravs en vän

Det är svårt att hitta positiva tankar när man kommer in på detta ämne
men ändå är det just det som man bör sträva efter.
Inte jaga besinningslöst men som sagt åtminstone sträva efter.
För när det kommer till människor som går bort av olika anledningar så
är det våra minnen vi får bevara där dom tidigare varit delaktiga.
Idag begravs som sagt en vän och kollega.
En person som fick sluta sitt liv på tok för tidigt.
Jag kommer själv inte att närvara vid hans begravning men han om
någon har förståelse för mig för vad det något vi värdesatte hos
varandra så var det just vår empati för andra och vår målsättning
att se andra, förstå andra, ta hänsyn till andra och ha respekt för andra.
Han vet hur tungt det skulle vara för mig att stå där vid hans sida en
dag som denna.
Jag kommer inte sakna honom mindre och jag kommer definitivt inte
visa honom mindre respekt bara för att jag inte är där och det vet han.
Det var verkligen en otroligt fin människa som vi blev bestulna på
och en människa som jag kommer att sakna för med vissa så får man
alltid ett utbyte som ständigt ger något både i stort och smått.
Nu vet jag att det kommer att vara gott om andra vänner och familjemedlemmar
där under din sista stund i kyrkan så jag känner att avsaknaden av mig
själv i samma lokal är försumbar.
Jag liksom du är och var känslomänniskor där tillfällen som dessa tar otroligt
mycket på våra kroppar och jag orkar helt enkelt inte med det.
Det räckte med att säga farväl till din bild på bordet på jobbet, det räckte med
det för att sparka undan mina ben och få min egen mur att rämna.
Under en begravning så blir det sån koncentrerad mängd av sorg på så liten
yta och den mår jag inte bra av på något sätt alls.
Jag är så tacksam att jag fick träffa och umgås med dig i mitt liv.
Du var en vän och kommer så alltid att förbli i mitt hjärta.
En vän som jag alltid haft enormt stor respekt för.
Tack och hejdå Martin !

Livet har sin omloppsbana

Ibland blir man påmind om hur enormt skört livet är.
Hur fort ens förutsättningar kan förändras.
Hur lätt det kan ta slut.
Vi blir påminda genom media dagligen.
En olycka på grund av ett ymnigt snöfall.
En tragedi där någon förlorar sin bror, sin mamma, sin dotter, sin vän eller
vem det nu än må vara.
En kropp som helt plötsligt säger ifrån och totalhavererar.
Det finns så många olika sätt att förändra det som vi dagligen ser som självklart.
Ja det där med att få kliva upp på morgonen efter en natts sömn, äta frukost och
göra oss klara för ännu en dag i våra liv.
Att få ta itu med vad som är planerat eller att spontant bara glida igenom
en så kallad ledig dag.
Det kan gå fort mina vänner, alldeles för fort när vi ställer om emellan vanligt
till extraordinärt.
När det där som vi alltid har tagit för givet helt plötsligt rycks ifrån oss på ett ögonblick.
Livet har sin omloppsbana det kan vi vara helt säkra på.
Vad vi inte vet är när den banan bryts eller när det är tänkt att den ska ta slut.
Naturligtvis så hoppas vi nog alla att vi får leva vad jag kallar för fulla liv.
Det vill säga att vi föds, växer upp, upplever saker, gör saker för att sen fasa
ur och sakta men säkert likt ett batteri till slut upphöra att fungera.
Energin har då helt enkelt tagit slut och vad vi än gör så går det inte längre att
ladda det med mat och dryck.
Jag tycker ju om att besöka min mamma som befinner sig i sitt slutstadie av livet.
Inte för att hon befinner sig i det men för att jag ändå vill finnas där för henne
på det sättet som jag kan.
Och på många sätt så är det verkligen som att hennes omloppsbana är på väg att slutas.
När kan man inte sätta någon tid på utan bara att den kommer att göra det.
Hon har nu bott på sitt äldreboende i dryga 4 1/2 år och jag är så tacksam för
stället hon bor på.
Det ger henne ändå en värdighet i hennes slutfas med personal som är helt fantastisk
i deras handhavande av sitt klientel.
Mamma skulle aldrig kunna klara sig själv och det var vi väl medvetna om redan
när vår pappa gick bort.
Pappa som i sin tur gick bort mer eller mindre på det sättet som jag själv en gång
i framtiden hoppas få göra.
Nu menar jag naturligtvis inte att jag önskar att mitt liv ska ta slut, tvärtom.
Jag känner verkligen att jag lever precis i mitten av det och att jag har så otroligt mycket
mer som jag vill uppleva, som jag vill känna och som jag vill ge.
För det handlar ju om det.
Livet i stort och smått.
Det handlar ju om vad vi gör av dom små sakerna som vi upplever och dom stora.
Det handlar om hur vi tar hand om varandra och gör våra vardag till nya händelser.
Mamma är i en fas där hon är beroende av att andra hjälper henne för att hon ska
överleva och dessutom göra det under drägliga omständigheter.
Dit hoppas jag själv att jag inte kommer utan att jag istället får leva mitt liv
under mina egna vingar kanske med viss hjälp i min kommande slutfas men
då inte på grund av att jag är beroende utan för att jag så själv önskar.
För en hjälpande hand är något vi alla kan behöva någon gång emellanåt.
Och när vi väl behöver den så ska vi inte hålla på vår förbannade stolthet utan
se det som ett välmenande drag som vederbörande gör för att avlasta.
Mamma behöver mer än så.
Jag har sagt det många gånger förr och jag kommer att säga det många gånger till.
Hon behöver daglig hjälp med allt och jag är så otroligt tacksam för att hon får den hjälpen.
Att det finns dom som dagligen lägger ner sin kraft och själ och har det som ett yrke.
Det är en yrkeskategori jag verkligen högaktar.
Det där med att livet har sin omloppsbana blir extra tydligt på såna som mamma.
För precis som för små barn så klarar inte mamma något själv längre, inte mer
än att ta skeden eller glaset till sin mun.
Men står det inte där framför henne så kan hon inte ens längre gå och fylla sitt glas
med vatten under kranen eller laga sin mat.
Hon behöver hjälp även med det och det får hon.
Livet har sin omloppsbana och hon är i slutet på sin men hur långt hon har kvar vet ingen.
Jag är tacksam för varje gång, varje tillfälle som jag får besöka henne,
se henne, prata med henne för då finns hon i varje fall kvar rent fysiskt.
Men samtidigt så är det inte riktigt samma mamma som en gång fanns där för mig
när jag ramlade och slog mig.
Som tvättade mina knän när dom blödde ymnigt med salubrin för att sen sätta
på ett plåster eller två som tog bort den värsta smärtan.
Hon som alltid såg till att maten fanns på bordet klockan fem när pappa kom hem
från jobbet.
Den delen av mamma finns inte kvar men än i mitt inre.
Nu är det bara ett skal fyllt med fragment av det som en gång var en stöttepelare.
Men livet går vidare ändå.
Jag har mina underbara döttrar och jag har min sambo som i sin tur har sina barn
och barnbarn där man kan följa den andra delen av livet.
Och som sagt, själv lever jag där mitt i mitt eget i en förhoppning om att jag bara är halvvägs.
Halvvägs med massor mer kvar att uppleva.
Tag tillvara på det du har kära vän.
Tag tillvara på det nu, inte imorgon.
För vem vet vad som händer då, det är ju faktiskt bara i nuet som vi kan leva.

För mig är det viktigare att bjuda på sig själv än en middag

Låter det snålt i dina öron så tycker jag att du verkligen ska tänka efter.
För vad är det som betyder någonting i ditt liv.
Att du kommer billigt undan till en middag eller att du är ärlig emot din omgivning.
Vilket tror du värdesätts mest.
För mig är det väldigt tydligt.
Det är så enkelt och självklart att något alternativ inte ens finns om det ska
vara på riktigt.
Självklart uppskattar jag att komma på en middag hos någon eller att få bjuda
på en till någon annan.
Men det är ju inte maten i sig som är det viktiga.
Det är vad som sägs och hur öppen dialogen är.
Jag är ju en person som hellre berättar är mörkar något.
En som säger vad jag tycker när det passar in i sammanhanget, ja eller åtminstone
när jag själv tror att det passar in.
Jag ska väl inte slå mig för hårt för bröstet och hävda att jag alltid har rätt för
det har jag verkligen inte.
Ibland så förstår jag till en början helt enkelt inte bättre och missbedömer därför
vissa situationer men allt som oftast vill jag nog påstå att jag är med i matchen
när jag inflikar med mina egna personliga reflektioner.
Jag hoppas och tror det i varje fall.
För min egen vilja och intention är just den, att jag ska förstå och att jag dessutom ska
ha något vettigt att komma med.
Det kommer tillfällen lite då och då där jag känner att min intelligens inte räcker till
men gör det mig till en sämre människa, gör det mig mindre värd, nej inte alls.
Jag är fortfarande bara jag och jag kommer aldrig att försöka vara något annat.
För mig är det inte viktigt att synas för det jag gör utan för den jag är.
Jag har ingen prestationsångest inbyggd i mitt bröst.
Inga högt ställda krav från min omgivning kan få mig att känna mig underlägsen.
Jag har absolut krav på mig själv och det är i en kravställning som jag själv gör
mitt allra bästa för att efterfölja.
För visst är det så att även jag måste prestera, gentemot min arbetsgivare, min sambo,
mina barn och mina vänner.
Jag kan inte bara förlita mig på att saker och ting löser sig av sig själv, även jag har
där en uppgift att fylla.
Men det som är allra viktigast för mig och för att komma mig själv tätt inpå.
Det är att man utesluter lögner eller talar bakom ryggen.
Det är att man känner fullständig tillit.
Det är att man inte utnyttjar någon bara för att man själv är så jävla lat.
Har man tagit sig förbi dom små hindren så har man kommit väldigt långt.
Och det bästa är att det faktiskt inte kostar en enda liten krona.
Det kräver bara att du ger av dig själv.
Hur svårt kan det vara.
Vill du ha respekt, ge respekt.
Vill du ha förståelse, sök förståelse.
Vill du ha kärlek, ge kärlek.
Vill du höras, lyssna.
Var inte dig själv närmast hela tiden utan våga visa dig själv naken.
Det är först då som du kan känna dig fri i ditt eget sinne.
Det är inte svårare än så.

För mamma är jag bara ett ansikte

Jag brukar ju mer än gärna åka och hälsa på min lilla mamma på hennes boende,
och ja jag säger verkligen gärna för det är så det är.
För mig har det alltid varit och kommer alltid att vara så att man prioriterar saker
och ting precis hela tiden i sitt liv, så också när det kommer till sin egen familj.
Det kan te sig lite mer självklart kan man tycka, just det där med att man vill
träffa de sina men för alla är det inte så.
När det inte längre ger något konkret så väljs det hellre bort till förmån för något
som ligger lite högre upp på ens skala.
Jag själv kommer aldrig att ens tänka tanken på att stänga dörren till mina besök
av min mamma bara för att hon inte kommer ihåg vem jag är.
För precis så ledsamt är det.
Varje gång jag kommer till henne så visst skiner hon upp lite eftersom jag trots
allt är ett bekant ansikte men det är länge sedan jag försvann i hennes arkiv som
en av hennes söner.
Det är trasigt och det gör ont att hon inte kommer ihåg mig vid namn, att hon bara
med hjälp av att jag berättar kommer ihåg mina döttrar, hennes barnbarn.
Men vad ska jag göra åt det, jag kan bara betraktande konstatera att så är fallet.
Jag är inte den som sviker någon som behöver mig och jag är definitivt inte någon
som ens skulle tänka tanken att lämna min mamma ensam bara för att hennes
värld numera är så begränsad.
Hon får sin omvård, hon är ren och hon får mat.
Hon har personal som tar hand om henne dag ut och dag in.
Hon har det helt enkelt så bra som hon kan ha det med dagens mått mätt.
Men jag kan likväl inte låta bli att känna mig lite ledsen i mitt hjärta eftersom
jag verkligen önskat att hon skulle få en ålderdom där hon var med till hundra procent
på alla sätt och vis.
Det skär i mig att hon är i den sitsen som hon är man jag kan inte göra något åt det,
inte mer än att just åka och hälsa på henne en eller två gånger i veckan.
För mamma är jag bara ett ansikte numera men jag är ett ansikte som aldrig kommer
att svika från hennes sida.
Jag är ju hennes son, varför skulle jag det.
Tag vara på den tid ni har med varandra alla ni därute.
Tänk på att det kan alltid komma en dag då det är försent och då är det just, försent.

Alla är en del av något

Vi ställs precis hela tiden inför olika typer av val i våra liv.
Vad ska man ta på sig för kläder!
Vad ska jag säga till personen jag ska umgås med!
Vad vill jag lägga mina pengar på!
Vad tror jag på!
Vem vill jag vara!
Hur vill jag synas!
Vad har jag för behov att tillfredsställa i mitt liv!
Vad trivs jag med!
Vad är viktigt för mig!
Varför är just det viktigt för mig!
Vad tror jag händer om jag inte lyckas med det jag vill företa mig!
Listan kan verkligen göras hur lång som helst men jag låter
dig själv fylla vidare på den.
Alla är vi en del av något, det är vi faktiskt, vare sig vi vill erkänna det eller inte.
Jag är en del och du en annan.
Vilken är viktigast tycker du!
Om du bara tänker efter en millisekund så hoppas jag att du kommer fram
till att du är den viktigaste för dig själv.
För vad vore du om du inte fanns längre, ja just det, precis ingenting.
Eller i varje fall inte mer än möjligtvis ett minne.
Nu är ju detta en dag som jag inte vill kalla att man firar men ändå är det
väldigt snarlikt just de.
Vi kan väl kalla det att vi firar minnet av våra förlorade släktingar och vänner.
För det är väl det som det handlar om.
Att inte glömma bort varandra helt och hållet, i varje fall inte dom som har
betytt någonting och som vi faktiskt vill vårda ett minne av.
Vi är många som kommer att gå till gravar idag, tända några ljus, kanske lägga
en liten blomma och vem vet, kanske till och med skänka några ord till
personen som en gång fanns där vid din sida.
För mig personligen så blir jag alltid lite extra våt i ögonvrån när jag går dit
till gravarna där min mormor och kära far ligger för jag har en saknad som
aldrig kommer att ta slut och ett tomrum som aldrig kommer att fyllas.
Men samtidigt så finns det så många varma minnen från mina första 49 år
då min far fortfarande var med och delade samma luft ovan jord.
Det kommer alltid tillfällen då man måste gå vidare med det man har
och nöja sig med det.
Just den meningen tycker jag att många ska ta till sig inte bara till tillfällen
som dessa utan även i andra situationer i livet.
Man måste inte bära med sig bagage som hela tiden hindrar en från att gå vidare.
Man kan gå vidare ändå.
För du är en del av något.
Du är först och främst ditt eget liv men samtidigt en del av någon eller
många andras.
Det du bär ansvar för är ditt eget liv och det gör du livet ut och under en
begränsad tid över dina barn om du nu har några.
Resten är bara en massa val.
Val som inte du styr över om det inte är dina egna.
Men kom ihåg att ingen annan gör just dina val, ingen annan.
Ingen kan tvinga dig till något som du inte vill.
Alla är en del av något, du och jag och alla andra.

Jag är en stolt förälder

Många saker som jag kommer att skriva idag kommer med all större sannolikhet
göra att jag betraktas som partisk, och precis så är det.
Jag är väldigt partisk när det kommer till detta ämne.
Gör det mig till unik, nej knappast.
Snarare precis tvärtom.
För när det kommer till att betrakta sina egna barn så är det oerhört lätt att bli lite enögd.
Man ser dom som sina små ögonstenar, sina guldklimpar, sitt kött, sitt blod.
Man ser dom som en del av sig själv helt enkelt och konstigt vore väl annat kan jag tycka.
Det är ju förädlade delar av en själv som man har varit med ända från planeringsbordet
till produktionsstadiet förhoppningsvis.
Vad som händer sen och resten av våra eller era gemensamma liv det är mångt och mycket
upp till oss själva.
Utan att på något sätt överdriva så måste jag säga att i mitt eget fall så är jag oerhört stolt
över vilka fantastiska vuxna människor det har blivit av mina döttrar.
Kan helt enkelt inte tänka mig att man kan vara stoltare och samtidigt nästan lite förvånad
över styrkan jag ser i dom.
Egentligen borde jag inte vara det men dom har en förmåga att ständigt överraska mig genom
att kliva upp ytterligare ett pinnhål även om självförtroendet inte alltid går hand i hand.
Dom bryter gränser som jag aldrig skulle sätta upp för dom och jag ser hela tiden hur
dom växer i sina roller.
Jag är verkligen en stolt förälder och visst kan jag slå mig lite på bröstet och säga till
mig själv att jag har lyckats bra i min egen roll.
För visst har jag haft ett finger med i spelet även om det är dom själva som har stått
för precis allt grovgörat.
Det är nämligen så att utan oss föräldrar så skapas inte den där plattan från vilken
resten av deras liv utgår ifrån.
Vi finns där och påverkar deras utveckling mer än vad vi tror i vissa fall men även
mindre än vad vi inbillar oss i andra.
Det finns redan ett grundmaterial i dessa individer som dom själva får plocka fram,
utveckla och göra till precis vad dom själva vill.
Vi ska inte försöka att göra dom till små kopior av oss själva eller andra.
Vad vi ska göra är att försöka finnas där när det behövs ett bollplank att studsa tillbaka ifrån.
Vi ska se dom, vi ska vara med dom, vi ska finnas till för dom och då inte bara på våra egna
villkor utan även på deras.
Jag är en oerhört stolt förälder och jag älskar att se mina döttrar växa.
Jag är en förälder som hoppas ha förstånd nog att backa när jag inte behövs men
också gå fram ett steg när jag behövs.
Lite grann precis som det är i livet i det stora hela.
Gränser är ofta något som vi själva sätter upp, oftast på grund av andra grundläggande
orsaker som vi omger oss med.
Många gånger som ett resultat av något som ligger djupt rotat i vår uppväxt.
Vi har fått inpräntat olika saker som indirekt begränsar oss i vårt beteende utan att
vi själva lägger märke till det.
Jag vet att jag har gett både positiva och negativa delar av mig själv till mina barn
men jag försöker att hålla ögonen på dom och vara lite insiktsfull för att om möjligt
kanske i varje fall bleka dom negativa så att dom knappt märks.
Det är ju så att vi hela tiden delar ett arv från oss själva vidare till nästa generation.
Man tar emot, förädlar, förvanskar eller vad man nu gör, bryter ner det och pusslar
sen ihop det till en egen ny version utan att man ens märker av det om man inte
stannar till och granskar sig själv.
Jag är en oerhört stolt förälder som har haft förmånen att se två underbara döttrar
växa upp till dom fantastiska kvinnor dom är av idag.
Och sånt värmer i mitt kärleksfulla hjärta.
Sånt får mig att mysa av stolthet och växa som människa.
Jag är en stolt förälder, igår, idag, imorgon.

När reklam berör

Det är verkligen skillnad på reklam och reklam.
Ser man på det i det stora hela så är det något som mestadels bara passerar
nästan obemärkt förbi.
Man ser den men ändå inte.
Den finns där men ändå inte.
Det handlar om olika slags produkter och deras behov av att finnas i våra trånga världar.
För hur det än kommer omkring sig så är det saker och ting som vi kanske tar till
oss någon gång förr eller senare.
Gör vi det på grund av att vi blivit indirekt påverkade av reklamen.
Att den gjorts legitim genom sin offentlighet.
Vi påverkas av reklam mer än vad vi tror.
Det sätter sina spår i vårt undermedvetna och det tar vi sen med oss när vi ska ta
våra dagliga beslut.
Men så kommer det då till reklam som berör.
Kanske tänker du då på ett svältande barn som behöver all hjälp det skall få genom
att vi som kommer från den rikare delen av världen skänker en extra slant.
Kanske ser du att olyckor inträffar även nära dig och att försäkringar är ett bra
sätt för dig själv att skydda dig om det skulle hända något.
Sen finns det då den typen av reklam som i varje fall träffar mig direkt i hjärtat.
Reklam som berör mig på riktigt eftersom den handlar om sånt som finn runt mig
och jag verkligen bryr mig om.
Den senaste i ordningen är Icas reklam som handlar om årets stödkampanj emot cancer.
Den är enkel och visar på deras eget sätt precis hur den finns i vår egen vardag.
Hur den kan få oss att prioritera om i våra inrutade liv.
Den visar den allra bästa sidan av oss.
Den där vi visar att vi bryr oss.
Att vi finns där för dom som behöver ett litet extra stöd eller kanske väldigt mycket.
Orden har sagts många gånger förr och kommer absolut att sägas igen.
Ingen kan göra allt men alla kan verkligen göra något.
Och du kan vara den som faktiskt gör skillnad.
Vänta inte, tveka inte.
Tro inte, vet istället!

Civilkurage

Åh, tänker säkert någon nu.
Ska det komma en moralpredikan.
Det beror hur du ser på det själv.
Jag vill inte kalla det för det men samtidigt är det kanske just det.
Sunt förnuft är väl en annan omskrivning som man skulle kunna
ta till om man inte vill hårdra det fullt ut.
Men hur är det för dig när det kommer till olika situationer som
du säkert ställs för dagligen.
Låt oss ta några exempel.
Om du råkar på ett gäng ungdomar som beter sig som svin, vad
gör du då, låtsas som att det regnar, går åt ett annat håll
eller är du den som lägger dig i och kanske säger eller gör något.
Om någon är grov i käften i en affär gentemot egentligen vem som
helst därinne, vad gör du då, bryr du dig ens.
Det handlar om att bry sig om det som händer och sker.
Det handlar om att våga säga till när du tycker att något är fel.
Tycker du att det är ok att andra gör andra illa så kan jag inte säga så
mycket för då är det din åsikt men jag kommer aldrig hålla dig om ryggen.
Jag kommer aldrig att försvara ditt beteende.
Jag kommer inte ens förstå eller acceptera det men då vet jag i varje
fall varför.
Då vet jag att du av någon anledning inte verkar tycka annat än att
du bara bryr dig om ditt.
Jag själv kommer aldrig att kunna gå förbi någon som käftar med någon
annan utan att själv kanske göra något.
Jag kommer aldrig låta bli att bry mig när något händer.
Det kan räcka med en blick som säger att det inte är ok det du gör just nu
för att bromsa upp någons beteende.
Det kan räcka med att du ställer dig upp och visar att du inte backar.
Det kan räcka med att du säger några väl valda ord, inga hot, utan väl
valda som gör att den negativa händelseutvecklingen stannar av istället
för att bara eskalera.
Jag säger verkligen inte att alla kan lägga sig i vilken situation som helst
eftersom vi har olika fysiska och psykiska förutsättningar men om man
tar hänsyn till dom så kan man faktiskt ändå göra skillnad.
Om inte du själv kan göra något så kan du på något sätt vända dig till
någon som kanske kan hjälpa till istället för att vara just den där personen
som bara tittar ner och går vidare.
Om det skriks och gråts så att det hörs högt genom väggarna, ring på,
knacka på och visa att du finns där.
Du kan göra skillnad precis som på så otroligt många andra ställen.
Du kan så otroligt mycket mer än vad du ibland kanske inbillar dig.
Man måste inte vara den som ställer sig i centrum men man kan ändå
visa att man inte blundar, att man inte låtsas inte höra.
Civilkurage kan rädda många liv på många sätt.
Det kan rädda direkt men också även indirekt, glöm inte bort det.
Vi kan alla göra skillnad.
Du på ditt sätt och jag på mitt.
Men om ingen gör något så blir det heller inget gjort.

Glöm inte bort att vänta på svaret om du ställer en fråga

Har du tänkt på vad flyktigt många, kanske till och med du ställer
frågor utan att sen vänta på svaret.
Man ställer frågan för att man nästan känner sig tvingad eller
oftast bara helt per automatik.
Man gör det liksom bara i förbigående helt utan avsikt att stanna
till och invänta ett eventuellt svar.
Om man nu ställer en fråga, till exempel, hur är det annars eller varför
inte hur mår du.
Vill man verkligen höra det ärliga svaret då eller räknar man bara
kallt med att det kommer ett lika avslaget svart tillbaka.
Jo tack bra eller det är väl helt ok.
Jag kan ju inte påstå att en sån konversation leder till något som
helst positivt och framför allt inte någon vart alls.
Om jag ställer frågan och undrar hur du mår så gör jag det för att
jag faktiskt bryr mig om dig och svaret du bär på.
Jag förväntar mig inte någon lång utläggning men jag hoppas i
varje fall att min fråga inte kvävs innan den ens kommer fram.
Jag vill ju veta hur du mår utan någon bekväm omskrivning men
om du sen inte vill eller orkar lägga fram den så är det ok för mig
och det ska jag kunna känna av.
Jag kan inte tvinga fram ett svar bara för att jag vill ha ett och du
ska framför allt inte känna dig tvungen att ge mig ett.
Vi för ju dialoger helt av fri vilja och vad vi fyller dom med är
upp till var och en men samtidigt så måste vi ju vara tillräckligt
på det klara med att det handlar om att ta och ge precis som i
alla typer av förhållanden.
Ingen kan mata dig med en massa information bara för att du själv
brinner av nyfikenhet samtidigt som du själv lägger locket på
och bara ger fragment av dig själv.
Det där med att ställa en fråga och inte vilja ha något annat än
det bekväma hanterbara svaret tillbaka är inget för mig.
För om jag frågar och undrar hur det är med dig så är det för
att jag faktiskt undrar hur det är med dig helt utan några baktankar.
Jag väntar gärna in svaret och tar det med mig till nästa fråga och nästa.
För om man frågar något och någon svarar riktigt ärligt så känner
jag mig hedrad över det förtroendet och det är något jag aldrig skulle missbruka.
Vad jag egentligen bara vill ha sagt idag är att det är viktigt att säga
vad man tycker och tänker, om man vill bli hörd det vill säga.
Men det är minst lika viktigt att vara den som lyssnar och hör vad som
verkligen blir sagt.

Cancer, vårt eget främlingshat

Någon kommer säkert att klia sig i huvudet och undra om det har
brunnit på riktigt i mitt huvud när jag gör en liknelse emellan
cancer och främlingshat men det är bara för att du inte förstår mig,
inte på en gång i alla fall.
Alldeles för många människor drabbas av denna vidriga sjukdom
som på något sätt påverkar den drabbade för resten av deras liv.
Vissa eller till och med ganska många kommer undan med hjärtat
i halsgropen genom den fantastiska forskning och sjukvård som
vi faktiskt har idag.
Genom vård och omsorg så bromsas och i bästa fall elimineras sjukdomen
från deras kroppar, men det sker inte gratis.
Tuffa behandlingar som tär på deras kroppar och framför allt deras inre
är något dom för alltid får bära med sig.
Men med facit på hand så tror jag att dom allra flesta av dessa patienter
ändå är otroligt tacksamma just för att vi har tillgång till den
vård som finns där.
Men så finns det den där kategorin av patienter som drabbas ännu hårdare,
dom som får dom riktigt elakartade prognoserna.
Dom som sparkar undan deras ben totalt och lik en ballong som landar
på en kaktus totalhavererar i en enda stor kollaps.
Jag kan inte ens föreställa mig hur tankarna går i deras huvuden,
jag vill egentligen inte det heller men jag kan samtidigt inte låta bli
eftersom jag är den känslomänniska som jag är, jag bryr mig helt enkelt.
Jag hatar cancer i alla dess former eftersom det inte kan leda till något gott.
Men jag älskar att man hela tiden jobbar för att hitta svaret som kan
begränsa dess skador eller till och med hitta en väg som botar alla.
Här kommer då hur jag flätar ihop cancer med främlingshat.
Främlingshat är för mig likställt med cancer eftersom det handlar om
något vi inte vet hur vi ska hantera och så länge som vi inte vet hur vi
ska överbrygga den känslan så hamnar vi i ett vacuum där vi väljer att inte förstå.
Och ni vet ju hur det blir när vi ska hantera något som vi inte förstår,
vi skjuter det åt sidan, vi gömmer det under mattan, vi försöker låtsas glömma,
vi hittar på en massa ursäkter om det och så vidare.
Om vi istället lär oss mer om varandra, av varandra så blir vi inte så skrämmande
för varandra.
För egentligen så handlar vår rädsla bara om vår egen okunskap.
Det vi inte förstår det sätter vi olika stämplar på.
Främlingshat har blivit samhällets cancer av idag och det kräver att vi alla
engagerar oss i hur vi ska få det att fungera.
Att tro att det går att lösa genom hat, förtryck, hot, våld och annat destruktivt
är bara just destruktivt, vi kommer inte någon vart genom det.
Att inbilla sig att den enda vägen fram är att alla böjer sig under någon religion
så banalt och inskränkt och även det likstående med ovanstående.
Den enda grunden vi behöver lägga är att lyssna på varandra, försöka förstå
varandra, respektera varandra, öppna dörrar för varandra.
Vi kan massor när vi försöker göra det tillsammans och otroligt mycket mindre
när vi bara försöker själva.
Det är bra att försöka själv men man ska inte begränsa sig genom att hela tiden
hävda att ensam är stark.
Cancer är en sjukdom som drabbar individer och jag kan förstå dom som inte
vill blanda in andra i deras sjukdom, som liksom inte orkar med deras tunga
sympati, deras tunga empati.
Men i många fall så kan det trots allt vara som en terapi både för den sjuka
med även för vännen eller den anhörige.
För genom att dela med sig så gör man faktiskt att bördan blir något mindre
samtidigt som den andra får bli delaktig i vad som antingen kan vara
fortsättningen på deras liv men även ibland avslutet.
Jag hatar verkligen cancer eftersom det bara medför negativa saker, eller gör det
verkligen det.
Jag hatar verkligen främlingsfientlighet, främlingshat, eller gör jag det.
Jag försöker alltid att se möjligheter även när det är som mörkast annars kan jag
ärligt säga skulle jag inte leva längre.
För det kan absolut vara dagar då jag funderar på meningen med livet.
Men det finns hela tiden en mening och det är vad jag kan ge, inte vad jag kan få.

Att dela med sig

Jag är bara en ensam liten människa.
Den tanken har nog många tänkt.
Vad kan lilla jag göra i den här situationen, i den här stora frågan,
i det här sammanhanget, ibland dom här människorna.
Man kan göra den listan lång, riktigt lång.
Men vad kan du då göra.
Du kan faktiskt göra precis så mycket som du förmår.
Sätt inga faktiska gränser i ditt agerande.
Begränsa dig inte genom att lyssna till vad andra tycker.
Låt inte gamla händelser styra dina nya försök.
Se inte dig själv som mindre värd.
Du kan faktiskt göra riktigt mycket om du verkligen vill.
Du kan genom små medel påverka stora saker mycket mer än vad du kanske tror.
En sak som du kan börja med om du inte redan gör det,
är att dela med dig av dig själv.
Det är det allra minsta du kan göra, att ge av dig själv.
Har du tänkt på att det inte kostar dig en krona.
Det kostar dig som allra mest lite av din tid.
Men inte är väl du för fin för att ge av dig själv.
Inte är väl du så trångsynt att du inte kan ge av dig själv.
Det kostar som sagt absolut ingenting mer än din egen tid.
Tänk efter själv.
Om du inte gav den där tiden av dig själv vad hade du då gjort med den.
Hade du förvaltat den och gjort något som var värt oändligt mycket mer,
eller hade den liksom bara passerat förbi i största allmänhet.
Det är verkligen inte farligt att ge av sig själv, tvärtom.
Det är dessutom det allra finaste som du kan ge.
För att ge av sig själv till någon annan visar att man bryr sig på riktigt.
Att köpa sig fri genom att skänka en summa pengar är en alternativ lösning
men i mina ögon bara en nödlösning som dövar ens samvete just för
att man inte kan finnas där när det verkligen behövs.
Så min gode vän, tänk efter vad du gör med din tid, den är värdefull för dig
men den kan vara ovärderlig för någon annan.

Allt börjar med respekt

Har du tänkt på hur mycket som börjar med respekt i olika former.
Att om man verkligen lägger till det i sitt agerande så agerar man på ett
helt annorlunda sätt.
Allt börjar där, hur du och jag är mot varandra.
Hur vi hanterar saker och ting vi har runt oss.
Hur du är gentemot kollegor på jobbet.
Hur du är emot dina barns lärare.
Hur du är emot biträdet i affären.
Hur du är emot dina föräldrar.
Hur du är emot dina vänner.
Hur du är emot den där saken du fick ifrån någon.
Hur du är i din egen vardag.
Hur du är gentemot medmänniskor i allmänhet.
Hur du är gentemot människor i allmänhet.
Har du tänkt på hur olika du själv behandlar andra människor.
Om det är en kvinna eller en man, om det är en medarbetare eller chef,
om det är en kurd eller muslim, om det är en svart eller vit,
om det är en svensk eller utlänning.
Du behandlar till och med människor som klär sig annorlunda olika.
Många lägger in väldigt mycket förutfattade meningar i sitt beteende.
Man dömer personen redan innan man ens öppnat munnen.
Tänker du någonsin på hur du själv agerar emot andra eller
är det något som går dig blint förbi.
Jag säger inte att vi ska ge alla en vidöppen dörr med inställningen
att allt mitt är ditt, ta vad du vill ha och så vidare.
Nej, inte alls, men borde vi inte åtminstone ge andra en chans
innan vi sätter in dom schablonmässigt i ett fack.
Respekt är ett viktigt ord som jag ofta återkommer till och säkert
kommer att återkomma till igen just eftersom jag tycker att det är så viktigt.
Respekt är inget man bara tar, det är något man får men man kan inte få
det så länge man inte har någon kommunikation.
Kommunikation är nämligen nyckelordet för förståelse.
Kommunikation är a och o för att vi ska kunna komma innanför
varandras murar.
Jag är en förespråkare för att man ska ha ett öppet sinne men samtidigt
att man verkligen ska stå för sina egna åsikter.
Observera att jag skrev egna åsikter för det är viktigt att skilja på egna och andras.
Så, ja allt börjar med respekt men innan man nått dit så måste man hitta sig själv.
För det är där allt börjar egentligen.
Har du respekt för dig själv så kan du förlängningen även få respekt för andra.
Om inte du kan tänka dig att öppna din dörr till ditt liv och din syn på det
hur tror du då att andra ska kunna göra det åt andra hållet.
Ju mer vi förstår av varandra desto större chans har vi att kunna leva tillsammans.
Öppna nya dörrar, och stäng inte dom som redan finns.

Även normalt kan vara jobbigt !

Jag vet många som lever som i stora bubblor.
Bubblor som man nästan kan likna vid runda akvarier.
Lyckliga eller olyckliga, medvetna eller omedvetna simmar
dom runt och runt i vad som kan tyckas all oändlighet.
Det ser liksom likasamma ut hela tiden.
Det är lite som om att världen där utanför känns skrämmande emedan
inne i skålen så finns det en trygghet.
Man är rädd för förändringar och gör absolut inte mer än vad som
absolut krävs.
Det är ett normalstadie som är en vardag dom kan förlika sig med.
Den ena dagen är den andra lik.
Men det där normala kan också bli en oerhörd belastning för man lägger
ner så oerhört mycket möda i att hålla sig inom dess ramar.
Man blir nästan manisk i sitt beteende och när något faller utanför
ja då blir det nästan så att hela världen tycks rasa ihop.
Jag tror verkligen inte att det är ett dugg enklare att försöka leva enkelt.
För med enkelheten så följer regler och med ett tvång,
och tvång är precis som det låter ett väldigt hårt ord, hårt och skoningslöst.
Men samtidigt kan det vara det enda som den individen orkar med.
Den klarar bara av det där inrutade livet och knappt det.
För oss som lever så kallade normala svensson-liv så finns det lite av varje.
Det finns ett visst rutmönster men samtidigt slänger vi in lite flexibilitet.
Vi slänger in lite detaljer som ger våra sparsamma liv lite färg, lite glamour light.
Vi trivs med våra rutiner i stort även om det kommer lite gnäll här och
där på vägen.
Men som sagt, vi bryter av vardagen lite då och då genom att öppna upp
för lite lufthål, lite extra syresättning som ger oss energi att kunna fortsätta vår vardag.
Sista kategorin är den extremt otåliga.
Den som verkar tro att varje vecka är den sista i deras liv och om dom inte fyller
den till bristningsgränsen så har dom misslyckats kapitalt.
Det är ungefär som om världen kommer gå under om dom inte ständigt flyttar sina gränser.
Själv försöker jag vara en blandning av allting utan att stressa på.
Jag är i stort sätt nöjd med min vardag och stressas inte av att bara flyta med.
På många sätt så är jag en ganska behovslös person men ändå inte.
Jag nöjer mig med väldigt lite men blir väldigt glad när jag får mycket.
Jag vill nog kalla mig en ganska tacksam och relativt ödmjuk människa med en
önskan att göra gott för andra i min omgivning.
Att sitta här är ett exempel på att tillfredsställa mitt inre.
Att få ge del av mitt inre, mina tankar, mina funderingar.
Att få ge av mig själv utan att för den skull behöva få något tillbaka.
Alla har vi våra egenheter, våra egenskaper och skriva har alltid legat mig varmt om hjärtat.
Man kan tycka att en sån som jag som ändå har rätt många ord i mig borde
ha lätt för att uttrycka mig även till vardags men så är ju inte fallet och det vet alla
ni som känner mig.
Jag får liksom inte ut orden via tungan lika lätt som via mina fingrar, men så är jag.
För mig är det normalt men säkert inte för dig.
Vi är alla olika och det tycker jag är helt underbart, för hur tråkig vore inte världen
om det inte fanns några nyanser.
Hur tråkig vore inte jag om jag var som alla andra.
Tag mig för den jag är, inte någon annan.
Jag tar ju dig för den du är......

Låt inte 1 person förstöra det 100 byggt upp

Det är naturligtvis bara en siffra tagen i luften.
Dagens rubrik alltså, men det kanske du förstår ändå.
Men dagens ämne är ett ack så viktigt och som kan placeras in på många områden.
Fundera själv innan du läser vidare vad det är du tror att jag menar
och se om du kanske åtminstone kommer i närheten av mina tankar.
Kanske gör du det, kanske inte, vad vet jag.
Jag vill i varje fall belysa en sak som jag ser alldeles för ofta i många olika sammanhang.
Det är högaktuellt i kölvattnet av årets val men kan lika gärna placeras
ihop med helt andra saker.
Det är ju så otroligt mycket enklare att söndra, att förstöra, att vara destruktiv,
än att bygga upp, binda samman eller att vara konstruktiv.
Det är tråkigt att se det hända gång på gång men många är så naiva i sina tankar
och blinda i sina bedömningar att dom är klara innan dom ens sett vad det faktiskt
handlar om på riktigt.
Man väljer att döma utan att ens ha ett underlag, man dömer med hjälp av någon
annans destruktiva avsikt utan att se den.
Vi tar den allvarligaste delen i dagens samhälle där några få eldar på med sitt missnöje,
sitt hat, sin missunnsamhet och sina förutfattade uppdiktade åsikter bara för att
skapa en opinion.
Man hittar ett strå av någonting som har hänt och målar upp det till något som bara
skulle kunna liknas vid en egen bild av helvetet på jorden.
Det värsta tänkbara scenariot är på väg att ske och undergången är nära för hela mänskligheten.
Man lägger helt enkelt skulden på något man inte förstår.
Vad är det då man inte förstår kanske du undrar.
Ja det finns nu faktiskt mer än en sida på detta mynt av oförståelse.
Grunden finns i tro och misstro i en salig blandning.
En tro hos några troende som ser alla otrogna som förtappade själar som ska rensas bort
från denna jord, observera att jag skrev några troende, inte alla, inte på långa vägar.
Dom flesta troende är nämligen precis som du och jag, ja det vill säga om du är en sån
människa som tror på att vi har en chans att leva tillsammans om vi finns där för varandra
och ser varandras olikheter som styrkor när vi för ihop dom.
Dom flesta människor finns faktiskt där för varandra när någon behöver hjälp.
Det första valet vi gör är inte att stampa på en människa som ligger utan att böja oss
ner och se om det är något vi kan hjälpa till med.
Om vi väljer att se alla dessa välvilliga människor istället för att lyssna till dom som
ständigt spyr galla och gör allt för att ge sina egna eldar syre ja då finns det faktiskt hopp för oss.
Dom är få dom där agitatorerna, dom som ständigt skriker sig hesa vare sig dom är militanta
präster, maktgalna ledare eller små missnöjda inhemska extremister.
Men dom finns där likväl.
Men det är upp till oss andra vilka vi väljer att lyssna på.
Det krävs att alla samhällsgrupper väljer att lyssna på varandra, inte rata varandra,
inte skymfa varandra, inte kväva varandra.
Väljer vi att göra det, ja då kan inte den där ensamma personen förstöra allt som
alla andra byggt upp.
Visst, det kanske blir en liten spricka i fasaden men är bygget tillräckligt stadigt ja
då krävs det mer än det för att hela skiten ska rasa.
En annan nivå som man kan ta ner detta tänket på är på en betydligt mer personlig sådan.
Det är du själv.
Om du har lärt dig en sak, kanske genom många timmars träning, många dagars jobb,
massor av svett och möda och du verkligen känner att det här kan du.
Det kanske till och med är så att du känner att du till och med är riktigt jävla duktig
på det.
Låt inte ett misstag så ett tvivel i dig.
Låt inte en dum kommentar få dig att tappa axlarna och hänga med huvudet.
Tänk istället att dom andra nittionio som tyckte att det var bra faktiskt är fler.
Tänk att alla gånger du lyckats göra det där bevisat att du kan.
Alla har rätt att misslyckas.
Ge dig själv att göra detsamma utan att för den skull såga dig själv vid fotknölarna.
Vi kan massor vi människor.
Vi kan massor som individer.
Men tillsammans kan vi faktiskt ännu mer, glöm inte bort det.

Vänd inte någon ryggen!

Nu kanske du tror att jag bara kommer att skriva om vänner eller
före detta vänner som vänder ryggen till när någon gjort något eller
kanske helt enkelt inte gjort något, men nej, inte bara i varje fall.
För att vända ryggen till kan vara åt mer än ett håll.
Det ena är det vi normalt ser, det när någon gjort någon något
och man inte vill eller kan förlåta för det som är gjort.
Det är lätt hänt att använda det som en ursäkt för att inte rota i det
som kanske kan kännas lite jobbigt.
Man vill liksom inte skita ner sina egna händer men det borde vara
precis det motsatta.
För om någon har gjort bort sig så kan det sista vara just att ens vänner
vänder ryggen till.
Kanske finns det en förklaring till varför det skedde och den förklaringen
kan faktiskt vara legitim.
Därmed inte sagt att det på något sätt var ok det som hände.
Men vänd i varje fall inte ryggen förrän du har fått en riktig förklaring,
ett eget återberättande om vad som hände så att du kan göra en egen bedömning.
Alla har rätt till att få förklara sig även om du inte delar deras åsikt.
Men sen kommer det till situationerna när någon har det riktigt jobbigt på
grund av olika anledningar.
Det kan vara allt ifrån att man valt ett tungt beslut att separera ifrån sin partner
bara för att man känner att det helt enkelt inte funkar längre.
Eller att man bär på en sjukdom som man inte vet vart den kommer att leda.
Man vill på något eget sätt inte involvera sin omvärld i det man själv går igenom
genom att stänga ute andra.
Det kan naturligtvis finnas många anledningar till det och en som jag absolut
köper är att man själv inte orkar trösta andra beklagande röster eftersom man
har fullt upp med sig själv.
Det blir liksom dropparna som får bägaren att rinna över.
Men samtidigt får man inte ignorera eller vända andra ryggen bara för att
det känns enklast så.
Livet är inte enkelt men samtidigt är det just precis det.
Livet är bara ett liv och det ska levas så länge som man är i besittning av det.
När man väl är igenom det så är det försent att reparera det man ångrade,
det man inte gjorde.
Vänd inte någon ryggen är det enda jag kan rekommendera eftersom det
visar att du finns där både som vän som vill ge men även som vän som
är villig att ta emot.
Att ge och ta är ju vad livet handlar om.
Inte att stjäla eller stänga ute.
Det finns säkert många tankar i dig som kan poppa upp när du läser detta
och det är precis det jag vill för är det något jag önskar så är det just
att väcka dina egna tankar till liv så att du kanske ser på dom med lite andra ögon
för är det något som är enkelt så är det att bli hemmablind.
Att inte se det där som egentligen är väldigt uppenbart.
Vänd inte någon ryggen som inte verkligen förtjänar det.

Allt var inte bättre förr

Det är ett så vanligt uttryck när man hör konversationer, det var minsann bättre förr!
Men var det verkligen det.
Är du riktigt med på noterna när det gäller den bedömningen.
Är det inte snarare så att många gånger så kommer du helt enkelt bara ihåg
godbitarna från förr, dom där små sakerna som faktiskt var riktigt bra.
Jag vill inte säga att inget var bra förr för det fanns säkert massor som var
precis så där bra som du vill komma ihåg.
Men var det verkligen så bra rent generellt, rent statistiskt.
Ja det kan nog bara var och en svara på i bästa fall.
Vi har ju en förmåga att glömma jobbiga saker, tråkiga saker, saker som gjort
ont på riktigt i oss.
Vi väljer ju att reagera på det sättet eftersom det gör vardagen lite lättare för oss.
Sen när vi ska fiska upp något från förr ja då förskönar vi det gärna så pass mycket
att det passar in i dagens vardag.
Kanske skäms vi för det som en gång skedde så pass mycket att vi inte vill plocka fram
det i dagens dagsljus.
Kanske tillhör du ett av dom där barnen som blivit mobbad eller till och med förgripen
på i ditt hem av någon nära, gör du det så kan jag mer än väl förstå att du inte vill
gräva upp det som en gång skedde och riva upp dina gamla sår.
Men kanske är det just det som du borde göra om så är fallet.
För ett mobboffer, eller någon som blivit just sexuellt utnyttjad är ofta en person
som sen går och bär på en enorm börda inom sig.
En som säger att det kanske var ens eget fel att det skedde, att inget blir bättre av
att berätta.
Men jo det är det tänker jag.
Du ska inte gå där och må dåligt bara för att andra behandlat dig som skit.
Det var inte bättre förr i detta avlånga land i vad det gäller våld i hemmet av
olika slag, tvärtom vill jag säga.
Det sker fortfarande men idag skyller vi på andra omständigheter.
Allt var inte bättre förr, det var bara lite annorlunda.
Vi blir bara blinda av vår egen vardag och gömmer oss bakom ursäkter.
Hur vore det om vi istället valde att se det som händer och sker.
Ni som har barn som vandaliserar till exempel, tror ni någonsin att ert barn
kan vara ett sådant barn.
Ni som ständigt fäller kränkande kommentarer, tror ni aldrig att dom gör ont.
Vi är alla människor här och nu, varför inte se oss som det och inget annat.
Vi ska inte snegla snett på vad andra har.
Vissa har fått det genom ren tur, andra har slitit sig till det och några har ljugit sig fram.
En del har haft alla möjligheter att lyckas samtidigt som andra haft allt emot sig.
Men så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.
Alla kan inte ha samma lika i allt, det är det som gör oss människor så speciella.
Men vi kan ge varandra samma chans att få försöka.
Det var verkligen inte bättre förr.
Det var annorlunda, men på många sätt inte bättre, inte alls.

Till alla er med tillitsproblem!

Hur är det med alla ni som har problem med tillit till andra.
Ni som alltid måste kolla en extra gång vad den andra har gjort.
Ni som ständigt ifrågasätter vad som blev gjort.
Ni som helt enkelt inte kan låta bli att fråga en eller två gånger för mycket.
Vad har ni för problem egentligen.
För det handlar inte om att ni inte vill tro att andra kan göra saker på ditt sätt.
Handlar det inte snarare om att ni ständigt dömer andra efter era egna misstag.
Att ni inte tillåter andra göra sina.
Att dina erfarenheter av hur du själv lyckats eller misslyckats med saker och
ting ska inte färga av ditt dömande av andra.
Väljer du att göra det så slutar det bara just med att du sitter där med ditt
konstanta tillitsproblem..
Hur ska du nu kunna komma tillrätta med en så komplex situation som det
faktiskt handlar om i ditt liv.
Jag önskar att det fanns ett entydigt svar på den frågan men det är det ju
långt ifrån som du förstår.
Det hela kommer an från situation till situation.
Vad du emellertid kan göra som ett stort första steg är att backa en bit
ifrån dig själv och ifrågasätta dig själv varför du gör som du gör.
Du kanske inte ens ser dig själv som en som har svårt med tillit.
Men det kanske bara handlar om att du aldrig tittat på dig själv på det viset.
Att känna tillit grundar sig i mångt och mycket i din egen barndom.
Hur trygg var din barndom, vad upplevde du i din familj, med dina
kompisar och så vidare.
Fick du chansen att göra något själv utan att någon skulle hjälpa till på slutet
eller kanske till och med hela vägen från början.
Fick du menande kommentarer efter att du gjort det du själv tyckte var bra,
kommentarer som sen hängde med dig nästa gång du skulle försöka igen.
Brydde sig någon ens om när du gjorde något.
Om du nu är en vuxen människa med egna barn, hur låter du dom utvecklas.
Gör du det genom att skänka din egen oro eller ger du dom tillit.
Det där med att låta andra utvecklas är något som är personligt.
Vissa lär sig saker per omgående emedan andra behöver jobba lite mer
med att få saker och ting funka.
Det är dock inte upp till dig att döma andra som inte förstår saker på samma
sätt som du själv gör, där är ofta problemet snarare du själv som inte ger
dessa personer utrymme nog att utvecklas i deras egen takt.
Tillit är för mig något man i längden förtjänar inte något man någonsin
kan kräva av någon, lite grann som respekt.
Det är en del av vår personliga hållning till varandra och den måste hållas flexibel.
För det är när den stelnar som vi genast stänger in oss själva i ett hörn,
ett hörn som vi inte riktigt hittar ut ifrån.
Våga tro på andra utan några om eller men.
Du behöver inte vara blåögd eller känna dig dum.
Det är viktigt att man kan släppa greppet som saker och ting.
Hur ska vi annars kunna leva med varandra utan konstant kontrollbehov.

Hedersrelaterat våld

Jag kan egentligen inte riktigt förstå varför hedersrelaterat våld blivit så förknippat
med människor av utländsk härkomst här i Sverige.
Är det inte ett väldigt missriktat ord.
Hedersrelaterat våld för mig är något som jag lärt mig leva med att det har funnits
här i många hundra år.
Jag är nog en av dom allra största motståndarna till våld i allmänhet och våld i hemmet
i synnerhet.
Ens hem ska ju vara ens borg är det ju tänkt.
Stället som man kan dra sig tillbaka till och kan få uppleva känslan av trygghet om
så bara för en liten stund.
Nej det där med hedersrelaterat våld det är verkligen någonting som äcklar mig.
Det visar på hur ynkliga människor kan vara till och med emot människor innanför
samma väggar, tillhörande samma familj.
Det sker så mycket tragedier dagligen inte bara i detta lilla Sverige utan runt om i
världen just i detta nu och inget kan jag göra åt det, eller kan jag!
Ryck loss ordet hedersrelaterat från det lilla fack som pressen har satt det i och ta
in det i vår egen vardag och se vart det hamnar.
Jag blir bara förbannad när partier försöker skrämma fram röster inför det kommande
valet som hägrar genom att lyfta fram våldtäkter som ett argument till att visa ut
människor från detta land.
Att man pekar på en statistik som visar att antalet anmälda våldtäkter har stigit med
si och så många procent dom sista åren.
Ingen säger någonting om att det faktiskt är så att många av dessa anmälda våldtäkter
kommer till ytan bara för att allt fler vågar anmäla eftersom skuldfrågan på vems
fel det är att våldtäkten sker håller på att flyttas till utövaren, inte den utsatta.
Vi måste få till stånd mycket starkare straff rent generellt oavsett vem förövaren är.
Det spelar ingen roll om det är en svart kille från Afrika, en vanlig Svensson som
råkat dricka lite för mycket på krogen, en högutbildad akademiker som utnyttjar sin
position eller varför inte mannen hemma i hemmet en fredagskväll.
Vi väljer gärna att sopa vissa saker under mattan, gärna sånt som kanske är alldeles
för nära vår egen vardag och hellre kommer med ursäkter när något eventuellt uppdagas.
Vi väljer gärna då att lägga fokus på just dessa utlänningar som kommit hit och som
vi då gärna hävdar bara våldtar och förstör.
Jag säger inte att dom personerna inte finns för det gör dm, alldeles för många av dom.
Men dom där som har funnits innanför våra väggar i detta avlånga land det senaste
2-3-4 hundra åren och som utnyttjar sina positioner på sina fruar, sina pigor, sina barn
eller fosterbarn på olika sätt och vis dom pratas det väldigt lite om.
Det är nästan som att dom skyddas, men för vem och varför.
Kommer man hit som flykting och söker en fristad i detta land så ska man vara välkommen
men samtidigt medveten om att man måste anpassa sig.
Men till vad!
Att äta surströmming eller palt.
Att lyssna på dansbandsmusik på logen på lördagar.
Att sitta och klaga på att det var bättre förr.
Enligt min mening så ska man anpassa sig till det samhälle man väljer att komma till
inte att samhället ska anpassa sig efter mig.
Men att man samtidigt är en fri individ som lever i sitt eget liv.
Vi har verkligen alldeles för mesiga lagar i detta land det kan jag verkligen tycka och
begår man ett brott så ska man straffas därefter oavsett hudfärg eller position i samhället
men så länge man genom små eller stora hål i våra bedömningar när brott och straff ska
utmätas så kommer vi inte komma dit, den grå zonen är alldeles för stor.
Civilkurage är därför något som jag kraftigt propagerar för.
Om jag ser något som är uppenbart fel så gör jag något, jag vänder inte huvudet därifrån.
Jag har ett eget omdöme att gå efter och jag vågar stå för vad jag tycker.
Jag gömmer mig inte bakom någon patetisk religion eller sjukt parti bara för att
tillfredsställa andra.
Jag kan faktiskt och kommer alltid att tycka att vi är födda med fria val, det vill säga,
det är ingen annan som gör dina val åt dig så skyll inte på någon annan.

Det är dags för ett val

Det är en minst sagt märklig värld vi lever i.
Det är en värld fylld av åsikter som riktas både till höger och vänster.
Det är en värld fylld av tårar och känslor.
Det är en värld som vi själva bestämmer över men samtidigt inte.
Det är precis lika luddigt som det låter men samtidigt glasklart.
Det pratas om nättroll, det skrivs om nazism i ny tappning och det pratas om invandrare
som om dom vore en cancersvulst som man helst ska operera bort.
Jag är själv delvis ett invandrarbarn i andra generationen.
Min pappa var från Danmark och jag själv behöll mitt medborgarskap både länge och väl.
Vad är det som gör att jag är mer värd än andra invandrarbarn.
Att jag är från Norden, är blond (numera mer gråhårig) och blåögd.
Att min mamma kommer från Smålands djupa skogar.
Under min uppväxt så fick jag själv glåporden danskjävel efter mig,
det kan jag säga sargade mig ganska illa eftersom jag inte kunde förstå
i vad det var som gjorde mig mindre värd än någon Anders Andersson eller
någon Nils Nilsson.
Det har gjort att jag i hela mitt liv letat efter orsaker just till detta hat, denna
felriktade ilska, denna galla som spys ut åt alla håll.
Under alla år denna planet varit alltmer under människors styre så har det skett
förflyttningar av människor så vem är Svensk, vem är Italienare, vem är Amerikan,
vem är Kines.
Visst vi kan se rent fysiska drag från olika delar av världen där vi faktiskt är anpassade
för förutsättningarna som vi har runt oss men jag tycker att det intressanta är det som
finns innanför respektive pannben.
Vem är människan som finns i varje kropp.
Vi formas av olika faktorer som vi har runt oss så jag tycker inte att vi ska straffa
varandra bara för att vi kommer från olika förutsättningar.
Åsikter är något väldigt intressant och något som visar vem vi på riktigt är.
Det negativa är när det är starka krafter som försöker tvinga på oss åsikter som
vi själva kanske inte vill ta med oss men som vi viker oss för.
Jag kommer aldrig att bli en rasist, en kapitalist eller en kommunist, jag kommer alltid
försöka stå för mig själv men gärna tillsammans med andra.
Jag har absolut inte alltid rätt i allt jag gör och allt jag säger.
Jag är verkligen inte perfekt på något som helst sätt.
Men jag är jag och det kommer jag alltid att stå för.
I mitt liv så är alla människor välkomna som inte gör skillnad på hudfärg.
Men ingen är välkommen som säger att en blond svensk är bättre än en svart svensk.
Vi är alla människor och vi måste alla lära oss att leva med varandra vare sig
man är muslim, kristen, buddist, som jag ateist eller något annat.
Förtryck kommer vi aldrig komma framåt med men förståelse kan leda oss dig.
Jag kommer alltid sträva efter att försöka förstå men inte nödvändigtvis acceptera.
Det är dags för ett val väldigt snart, jag gör förmodligen mitt idag och det är viktigt
att du förstår konsekvenserna av det val du gör.
Du kan inte slå dig fri från ditt ansvar genom att inte göra ett val och sen säga att
det ändå inte spelar någon roll.
Allt du gör spelar roll, allt du väljer att inte göra spelar roll, du spelar roll,
du spelar en roll eftersom du lever i ditt eget liv.
Det är dags för ett val, gör ditt och stå för det.
Göm dig inte bakom andras åsikter utan stå för dina egna.

Ibland räcker jag helt enkelt inte till!

Jag tror att dom flesta känner igen sig i dagens ämne.
Jag ber om ursäkt för att jag inte har skrivit särskilt mycket på sistone
men i ärlighetens namn så har jag inte haft så mycket på mitt hjärta att lätta.
Idag tänkte jag emellertid ta upp ett ämne som berör alla och envar.
Sen är det upp till var och en hur man förvaltar olika saker i sitt liv.
Jag försöker alltid att tänka så brett som möjligt men även jag har mina begränsningar.
Jag kan inte se allt, jag kan inte finnas överallt, jag kan inte lösa allt så därför
försöker jag inte det, men jag försöker göra så gott jag kan efter min förmåga.
Ibland känner jag dock att jag inte räcker till, vid vissa tillfällen så är jag inte ens nära.
Jag vill väldigt mycket väldigt ofta och i ärlighetens namn så tycker jag ändå
att jag trots allt försöker efter min egen förmåga.
Men det är ändå det där med att känna sig otillräcklig.
Att inte kunna ge mer av sig själv i en del situationer.
Att vilja finnas där för andra den finns alltid hos mig men jag är ju bara jag.
Hur många gånger har du inte gjort kanske både en sak eller två och egentligen
borde andra vara nöjda med det men istället så hakar dom sig upp på det
som inte är gjort eller bara ser det negativa resultatet som uppstod.
Alla dom positiva bitarna är liksom helt bortsuddade av kanske en liten negativ.
Man väljer att lägga vikten vid det negativa istället för det positiva.
Varför, ingen aning, fråga någon som gör på det viset, fråga kanske dig själv.
Jag kan med egen insikt säga att jag inte tillhör den falangen.
Det är inte så att jag ständigt bortser från dom negativa bitarna bara för att
jag vill ha en ljusblå idyll, inte alls.
Jag förstår helt enkelt bara inte varför jag ska lägga ner en massa onödig energi
på att titta på dom negativa bitarna och älta dom i oändlighet.
Jag tittar istället på dom negativa bitarna och ser dom som en erfarenhet som
berikar min syn på saker och ting..
Ibland räcker jag inte till, det kan jag ha sagt till mig själv tusen gånger i mitt
liv och jag kommer säkert att både säga det och tänka det tusen gånger till.
Jag gör det för att så kommer det helt enkelt att vara.
Det kommer vara saker på mitt jobb som jag inte behärskar eller förstår hela
vägen ut.
Det kommer vara tillfällen då jag skulle vilja stödja mina barn då dom
kanske behöver något lite extra.
Det kommer absolut vara tillfällen då jag missförstått någonting hemma,
tolkat det och agerat på fel sätt i situationen i fråga.
Men när man sen ska summera det hela så märker man att det faktiskt
inte gör så mycket, det kanske inte gör någonting överhuvudtaget.
Jag räcker till som jag är för min arbetsgivare eftersom jag alltid strävar
efter att göra så gott jag kan.
Jag kommer alltid att räcka till för mina barn eftersom det är mina barn
och dom kommer alltid att vara mina barn tjugofyra timmar om dygnet
i resten av mitt liv.
Jag behöver inte oroa mig över att räcka till på hemmafronten för
även om jag gör mina tabbar, säger mina grodor eller är så där pinsam
som bara jag kan vara så gör jag det med hjärtat på rätt ställe.
Jag menar ingenting illa och då kommer man oftast undan eftersom
man faktiskt skapar så otroligt mycket mer positivt än negativt.
Att inte räcka till för att man faktiskt inte räcker till kan man inte
göra så mycket åt mer än att acceptera det hela och fortsätta att göra,
just det, så gott man kan.
Vi måste inte finnas på alla ställen och vara alla till lags.
Vi måste inte göra allt bara för att man hör det ena från en och
något annat från någon annan.
Det är desto viktigare att vi försöker att vara just den vi är istället
för att låtsas vara någon som vi tror andra förväntar sig.
Om inte jag duger som jag är så är det inte mitt problem,
det är betraktaren som skapat en egen illusion av vem jag är och vad jag förmår.
Men det grundar sig i så fall på att jag är ärlig i min egen bild av mig själv
och framför allt att jag visar upp mitt rätta jag och inget annat.
Det där med att inte räcka till har gjort ont i mig så många gånger i mitt liv
för det kommer verkligen tillfällen då jag önskar att så inte var fallet.
Men sen när jag ridit igenom stormen och kommit ut helskinnad på andra
sidan igen så märker jag oftast att det mesta löser sig utan att man för
den skull slår knut på sig.
Jag är ingen ofelbar människa, långt därifrån.
Men jag vet att jag är en jävligt bra sådan kan jag säga utan att vara självgod.
Jag vet det för jag känner i mitt bröst att jag gör så mycket mer gott i mitt
liv än vad jag orsakar skada.
Jag vet att det kommer tillfällen då kommer stanna upp och fundera på vad
som är rätt och fel men det är bara positivt.
Jag kommer fortsätta att vara jag och jag kommer att fortsätta att vara mig
själv på mitt eget lilla sätt för vem ska annars vara det.

Ensamvargar

Ordet ensamvargar har fått så många mer betydelser idag än vad jag förknippade
det med under min uppväxt.
Då var det enbart något negativt och väldigt ofta ihop med personer som var
lite avsides ifrån allting.
Människor som inte riktigt passade in i det normala, vanliga samhället.
Idag har det blivit betydligt fler grenar på det trädet.
Samhället har blivit så enormt flexibelt att det samtidigt blivit ännu mer
stelbent på vissa sidor.
Dom som tycker en sak och verkligen håller på den åsikten har ofta en förmåga
att stänga ute allt annat och bara se det som fel.
Man vill helt enkelt inte ge andra utrymme i deras lilla värld.
Ensamvargar finns överallt och vi både ser dom och inte.
Vissa rör sig ibland oss och andra håller sig på sina kanter.
Vi har helt enkelt inte hunnit landa i det vi kallar för dagens samhälle.
Det håller i allra högsta grad på att formas i skrivande stund och det kommer
att ta sin lilla tid innan det mesta ramlat på plats igen.
Allt vi ser idag är väldigt rörigt, strukturerat på ett sätt men samtidigt väldigt rörigt.
Nu är det inte så att jag sitter inne med någon helhetslösning men det gör inte någon
annan heller av den enkla anledningen att det är oerhört komplext.
Dessa ensamvargar som vi har att göra med idag dom lever i samhället och dom
lever i utkanten av detsamma lite beroende på deras egen sociala kompetens.
Många har en någorlunda social vardag där dom går till sina jobb och gör det dom
är anställda för att göra samtidigt som vissa ständigt har jobbigt med att acceptera
förändringarna som sker både just på arbetsplatserna men även ute i livet utanför.
Jag vill inte peka finger åt något håll men jag vill gärna göra oss alla uppmärksamma
på ensamvargar som verkligen lever i skymundan men även ensamvargar av det
intelligenta slaget som gärna lägger ner stor möda på att sätta olika käppar i hjulet
på dom förändringarna som sker.
Vi kan inte begära att alla ska hänga med i dom snabba förändringarna som är idag
men där kan vi alla vara varandra till hjälp.
Det är ett stressat samhälle och vi behöver verkligen varandra för att lugna ner oss
emellanåt så att vi faktiskt kan ta med oss det vi uppskattar.
Vi lever ju bara ett liv och det tycker jag att vi ska förvalta på bästa möjliga sätt.
Dels ska vi själva må så bra som möjligt i det men vår strävan bör samtidigt vara
att se till att vår omgivning gör detsamma.
Sen kan vi inte bara se bakåt på vad som har varit bra en gång i tiden, saker och ting
förändras, nya bra saker skapas men också dåliga.
Vi människor är fantastiska på att anpassa oss men vi måste ändå jobba ännu hårdare
just på dom bitarna.
Vi kan inte ta saker och ting för givet bara för att det var så förut.
Ifrågasätt alltid om du känner till en ensamvarg, varför är den personen det, är det
frivilligt eller bara olyckliga omständigheter.
En ensam människa kanske bara har det lite svårt att uttrycka sig, stanna till och
försök att lyssna, kanske är det du som öppnar dörren till ett annat liv för den.
Ju mer vi väljer att försöka att förstå varandra desto mindre obekvämt blir det.
Jag har min åsikt om saker och ting och andra har sina.
Jag tänker på mitt sätt och andra på sitt.
Det handlar om en ömsesidig respekt och förståelse för varandra för att vi ska
komma till en status där vi tillåter oss att leva ihop.
Jag kommer aldrig att försöka att skada någon annan bara för min egen vinnings skull.
Men jag vet att det finns många som tänker annorlunda.
Ensamvargar finns det många av, alldeles för många men med din hjälp och andras
så kan dom bli färre.

Att vara vänlig kostar inget men att vara ovänlig kan kosta dig en vän

Har du tänkt på vilka konsekvenser det du gör kan få.
Har du stannat upp någon gång och verkligen undrat vad du själv hållit på med.
Har du funderat om det är det du gör som är det rätta eller det någon annan gör.
Det finns många saker som du bör stanna till vid och fundera lite extra över i ditt liv.
Nu menar jag inte att du ska överanalysera allt du och din omgivning gör men jag
skulle vilja att du åtminstone inte bara tar saker för givet.
Jag tror på att man någonstans får igen om man är vänlig och ärlig i sitt beteende.
Kanske inte alltid och absolut inte på alla sätt.
För mig är det desto viktigare med ett någorlunda rent samvete som jag kan bära
utan att skämmas häcken av mig.
Jag är nämligen inte en sån som kliver på i ullstrumporna för att få min vilja igenom
oavsett konsekvenser.
Nej jag är mer en realist som till och med gärna erkänner när jag känner att jag är fel ute.
För det är så att inte ens jag, stora fantastiska jag som är så genomförnuftig.
Inte ens jag har rätt alla gånger.
Det kan till och med slumpa sig så att jag har fel flera gånger på rad även om det inte
händer särskilt ofta.
Men om det händer så är jag så pass ärlig både emot mig själv och min omgivning
att jag faktiskt erkänner det öppet.
Nu tänkte jag komma till rubriken som självklart knyter an till dagens inlägg.
Att vara vänlig kostar inget, det gör verkligen inte det, tvärtom.
Vad är det värsta som kan hända om du är det.
Förmodligen att du får en tråkig reaktion tillbaka, kanske ett grymtande eller
ett helt uteblivet tack.
Men är det så farligt.
Bara för att du själv självklart skulle tacka artigt om någon hjälper dig så kan du inte
förvänta dig att andra är likadana tillbaka, vi är ju alla individer och vi har faktiskt
rätt att vara oss själva, vi måste inte göra som alla andra.
Men om vi istället går till den andra delen av rubriken, den som säger att om man är
ovänlig så kan det kosta dig en vän.
Vad tänker du när du hör dom orden.
För det är ju just på det lilla viset att om vi väljer att vara ovänliga så kan vi skapa
en klyfta, en spricka, en mur eller vad du nu vill sätta emellan dig och den berörda.
Vi skapar helt enkelt ett avstånd som är så otroligt onödigt.
För vad var det som gjorde att du valde att vara ovänlig emot personen i fråga.
Var det för en tidigare händelse, kanske en hetsig kö i trafiken eller att det är
riktigt trasigt på din hemmafront i förhållandet.
Varför ska tredje person behöva bli drabbad av din obalans.
Vad är det som berättigar ditt dåliga beteende emot andra.
Hur ska andra veta om att du inte är i balans.
Om du nu väljer att vara sur och vresig emot denna person så kanske du redan
där förstör vad som skulle kunnat blivit en relation som lett dig till en framtida vän.
Det kostar så otroligt mycket mindre att vara vänlig än att vara ovänlig
och det ger så fantastiskt mycket mer tillbaka.

Se storheten i dig själv

Det är skillnad på att vara högfärdig och att se sin egen storhet.
Den högfärdige sätter ofta sig själv på alldeles för höga hästar.
Den vill ständigt pocka på uppmärksamhet.
Den har alltid lite väl mycket tilltro till sig själv och sitt ego.
Den har svårt att se värdet i andra i sin omgivning.
Jag kan tycka att det minst sagt är lite tråkigt att det är just på det viset.
för ofta så finns det en väldigt bra grund även i dessa människor.
Man tror helt enkelt lite för mycket om sig själv och alldeles för lite om andra.
Precis tvärtom är det med många andra.
När man inte ser sitt eget värde vare sig det är stort eller litet så förminskar man sig själv.
Man tillåter inte sig själv att ta den plats man förtjänar precis lika mycket som alla andra.
Det är synd för jag är övertygad om att även du kan bidra med något gott.
Jag är övertygad om att du inte har för vana att missbruka din position utan tvärtom
nästan alltid låter andra komma till tals istället.
Det finns en storhet i oss alla, en storhet som inte måste leda till hybris.
Det finns en känsla inom oss som förmodligen vill andra väl, eller jag vill i varje fall
tro det eftersom det finns en sån känsla inom mig.
Jag vill själv inte skaffa mig en fördel på någon annans bekostnad, det skulle aldrig
kunna glädja mitt inre.
Istället så vill jag att det jag förmedlar ska kunna leda till något gott antingen direkt
eller i förlängningen.
Det finns en storhet i alla var och en men då måste vi bromsa och bli lite mer ödmjuka.
För vi kan inte bara klampa på, kliva på varandra och sen tro att vi då aldrig skadar någon.
Våra vassa armbågar skadar, vårt burdusa beteende söndrar och det är inte så vi vill ha det,
i varje fall inte jag.
Jag är fullt medveten om att jag har ett lite väl naivt, blåögt tänkande men hellre det.
Hellre det än att jag bara skulle tänka på mig själv först och främst i alla lägen.
Vi är många människor på denna lilla planet i detta enorma universum och man kan minst
sagt mer eller mindre förlora förståndet om man försöker förstå allt vad det innebär.
Jag försöker förstå så mycket som möjligt och det jag inte begriper lägger jag åt sidan
med just den insikten att jag inte kan begripa allt.
Det handlar om en inre acceptans precis som att man får acceptera att andra kan tycka olika.
Att även om jag tycker en sak och anser den obestridligt rätt så finns det andra som kan
hävda motsatsen och var åsikt jag helt enkelt får acceptera även om jag inte håller med.
Vi ska inte behöva slå ihjäl varandra för det, vi måste få tycka olika för det är genom
vårt oliktänkande som vi utvecklas tillsammans.
Att se storheten i sig själv är inte att se sig själv som allenarådande.
Det är att ge sig själv en plats för den man är.
Den platsen är din och ingen annans, kom ihåg det.

Varför lägga energi på att förstöra

Jag blir inte riktigt klok på människor ibland.
Det finns alldeles för mycket destruktivt tänkande.
Man lägger helt enkelt vikt vid sånt som inte borde engagera.
Men varför gör man det då.
Jag tror eller snarare jag vet att det är en rad faktorer som vi pratar om.
Den ena är att det helt enkelt är lättare att vara destruktiv än att vara konstruktiv.
Vad jag då menar är att det är den berömda slöheten som slår in.
Vi väljer att följa minsta motståndets lag och göra det som vi tycker är enklast
för stunden och skiter helt enkelt i konsekvenserna.
Tyvärr så är ju det ett beteende som slår igenom på många nivåer.
Det är inte enkom små situationer vi pratar om som till exempel att vi
inte städar efter oss när vi skitar ner, nej det är faktiskt så att det sker precis hela
tiden i en betydligt större omfattning.
Jag tycker att det är lite skrämmande hur vi under dom senaste åren mötts av
en propaganda i olika media där det läggs ner enorma summor och tid på att
skapa en rädsla för krig och katastrofer.
Grunden till detta är som alltid tidigare en kortsiktig ekonomisk vinning och ett
sätt att visa konstruerad makt på.
Vapenindustrin och lobbyismen som är runtomkring den har nästan obegränsat
med resurser och dom skyr heller inga medel för att rättfärdiga sin ökade försäljning.
Världen har inte blivit farligare för att vi människor kommit varandra närmare,
Den har blivit farligare för att dom har försatt oss i den positionen.
Det finns och har alltid funnits enstaka individer och grupper som lägger ner hela
sin själ i att protestera, förstöra och inte minst terrorisera men dessa grupper
är inte merparten av oss människor.
Vi är egentligen inte mordiska av oss rent generellt så jag förstår inte varför
vi tillåter dessa destruktiva vara dom som styr våra samhällen.
Tänk om vi istället lade ner den energin och tiden på att ständigt förbättra
och söka lösningar på sånt som kan ge oss alla en hållbar framtid.
Tänk om alla ledande stater lade ner summan som idag går till just vapen
på olika förbättringsåtgärder runt om i världen.
Nej jag tycker inte att det är blåögt, naivt tänkande.
För mig är det ett tänkande som visar att jag vill ha en framtid för oss alla,
inte ständigt gå och oroa mig för att det inte finns en framtid för någon.
Så nästa gång som du väljer att förstöra något eller göra livet lite extra surt
för någon så tänk en gång till, är det så här du vill göra avtryck.
Tror du verkligen själv på att vi måste döda för att överleva.
Vi måste lära oss att sträva i samma riktning, en riktning som visar att
vi vill vara med varandra, inte ständigt strävar efter att lägga energi på att förstöra.

Alla blir vi äldre

Jag tror att vi alla skänker en tanke någon gång då och då rörande vår egen ålder,
andras åldrar eller helt enkelt åldrar i allmänhet.
Jag gör det ganska ofta och det kan vara ur väldigt olika perspektiv.
Det är inte så att jag känner mig rädd för att åldras men jag måste erkänna
att jag emellanåt är rädd för att dö alltför tidigt.
Tanken om att jag inte ska få leva vad jag kallar ett fullt liv skrämmer fullständigt
skiten ur mig ibland.
Men så stannar jag upp och tänker efter vad det är jag är mitt uppe i och kommer
på att det är ju mitt eget liv.
Jag tänker på det och vad det är jag får ta del av från dag till dag och kan allt som
oftast konstatera att det är så otroligt mycket att jag inte ens kan konsumera det hela.
Det är ett överflöd av känslor och upplevelser som hela tiden ska fördelas på
olika sätt och vis och jag har den stora förmånen att ta del av dem alla.
Alla blir vi äldre, vi blir ju det, sekund för sekund, minut för minut, timma för timma,
dag för dag, år för år och hela tiden så matas vi av något som händer.
Visst kommer det tillfällen då du tycker att tiden mer eller mindre står stilla,
och självklart kommer det komma gånger då du stressat känner att tiden inte räcker
till på långa vägar.
Men stanna upp precis som jag.
Stanna upp i dig själv och fundera på vad det är du faktiskt håller på med.
Vad är det du jagar, vad är det du vill uppnå, vad är det du tycker är viktigt.
Vi blir äldre precis hela tiden och var lite tacksam för det.
För blir du inte äldre så är du ju redan död, och i mitt fall så ser jag det som ett
minst sagt riktigt ruttet alternativ, till och med det sämsta tänkbara.
Att få bli äldre innebär samtidigt att på något sätt så får du tid att uppleva mer
och för mig är det absolut det allra viktigaste jag kan tänka mig.
Det ger mig mer tid med alla som jag har mig riktigt nära, alla mina fantastiska
människor jag håller så kär.
Jag får en chans att se hur dom utvecklas och växer på olika sätt.
Jag får se hur dom växer inte bara till storlek utan i karaktärer och själva sätter
sin prägel på sig själva och sin omgivning.
Alla blir vi äldre och en del kanske snöar in på att man blir lite långsammare
i sina rörelser, det kanske gör lite ont både här och där och man kanske inte
orkar fullt lika mycket som man gjorde för trettio år sedan.
Men vad gör väl det i det stora hela, det finns ju hela tiden nya saker man kan
uppskatta och sätta ett värde på.
Vi går liksom lite grann genom olika faser i livet.
Alla blir vi äldre och om man som jag väljer att se saker och ting med i varje
fall lite öppna ögon då kan man faktiskt hela tiden lära sig saker.
Man skaffar sig erfarenheter och genom dom en större förståelse för det som
finns omkring oss.
Nu är ju inte alla som jag det är jag mer än väl medveten om och jag är samtidig
väldigt medveten om att jag själv inte alltid är just den skarpaste kniven i lådan.
Det som dom ligger till min egen fördel är jag vet om just det och jag accepterar det.
Jag vet att trots att jag kan vara jobbigt envis ibland faktiskt kan backa och erkänna
när någon vet bättre eller att jag till och med har fel.
Alla blir vi äldre och en sak som jag ser med oerhört klara ögon och det är
hur det missbrukas vad det gäller belastning på dom olika sektorerna i våra liv.
Man har många gånger bestämt redan på förhand vad man tycker och tänker
i olika situationer utan att se den i sin helhet.
Där, just där tycker jag att vi har otroligt mycket att förbättra oss.
Vi måste lära oss vad ordet ödmjuk betyder på riktigt och sätta in det i alla
olika sammanhang som berör oss.
För även om jag har gjort en sak hundra gånger så betyder det inte att det är
rätt eller det bästa sättet.
Om någon kommer och säger att nu gör vi på det här sättet istället så backa
ifrån situationen och försök att se det den personen ser.
Försök förstå istället för att bygga en tjurig ramp runt dig själv och bara
skrika att du vägrar ändra dig.
Genom att vi blir äldre så hinner vi få fler intryck och lära oss nya saker.
Det kan absolut vara ett helvete för oss så kallade lite äldre att acceptera det
men med lite vilja och jävlar anamma så kan vi ta oss en bit på vägen.
Vi måste inte nå hela vägen fram och på den punkten så känner jag
mig helt fantastiskt klok.
Jag försöker att förstå men jag blir inte arg på mig själv för att jag inte fattar allt.
Jag blir inte ens ledsen när jag känner mig omsprungen av tonåringar i deras
tänk vad det gäller innovativa lösningar.
Tvärtom så tycker jag att det är fascinerande hur utvecklingen hela tiden fortskrider.
Vi har en drivkraft inom oss som vill söka förbättringar och nya mål.
Jag måste inte vara i fronten på den men jag är mer än gärna med på tåget.
Alla blir vi äldre och jag uppskattar varje dag som jag får vara med.
Jag älskar ju mitt liv eftersom det innehåller så otroligt mycket även under
dom allra lugnaste dagarna.
För det är så god vänner att alla dagar måste inte vara fyllda till bristningsgränsen
för att dom ska vara meningsfulla.
Ibland räcker det med att bara leva dom och vara ett med dom.

Skräpa inte ner, ta upp...

Alltså, vad är det för fel på så galet många människor.
Jag tror innerst inne inte att någon trivs att ta på sig
svettiga, stinkande kläder.
Att äta från en odiskad tallrik på restaurangen.er
Att vara ute utan tillräckligt med kläder en kylig vinterkväll.
Att köpa en ny telefon som redan är repig.
Och jag tror faktiskt inte heller att någon tycker att det
är trevligt att gå genom en perrong inne i stan eller vart
det nu än må vara och se hur soptunnorna är blott halvfulla
men marken nästan är täckt av slängda muggar, papper
eller slängda snusprillor.
Om nu andra tycker och tänker som jag och inte uppskattar
något av ovanstående, vilket jag faktiskt tror.
Så varför gör så otroligt få någonting något åt det.
Jag vill verkligen inte påstå att människor beter sig som svin
för det vore att se ner på just svinen och det varken vill eller tänker jag.
Dessa människor är längre ner på skalan, betydligt längre ner.
Slöa, menlösa och med en inställning som kan tyckas totalt likgiltig
till sin omgivning är vad jag ser dom som.
Hängande axlar, avtrubbade attityder och med en vilja att göra något
för någon annan i så liten utsträckning som möjligt.
Alltså, vad är problemet.
Tycker du att du är tuff och visar vilken respekt man ska ha för dig, eller.
Tycker du att barn ska ta efter dig och göra likadant eller känns det bra
när något djur kommer och får det där i sig bara för att det är nyfiket.
Det blir väldigt påtagligt när vi läser eller ser rapporter om allt svineri
av sopor i våra hav och sjöar med tusentals ton av plast och annan skräp
som bara förstör.
Där är det ett akut förbättringsbehov eftersom det finns ett ekosystem som
även vi människor är beroende av.
Men hur ska vi kunna visa bättring där när vi inte visar någon som helst
vilja här på land.
Nästa gång du ser någon som slänger något på marken där den går istället
för i soptunnan som kanske är en meter eller två bort, säg då till den personen,
kanske inte med en hård ton utan bara påpeka att den tappade något.
Gör det en gång, gör det två, ge inte upp.
Vi kan verkligen alla dra vårat strå till stacken och göra något positivt.
Som man säger, en kan inte göra allt men alla kan göra något.
Vänta inte på att någon annan ska ta det första steget utan visa din egen
goda vilja, den smittar ofta av sig.
Skräpa inte ner, ta upp efter dig själv och kanske till och med efter andra.
Ta ditt ansvar, ingen annan kan göra det åt dig.

Att visa känslor

Idag tänkte jag ta upp en sak som dom allra flesta av oss ser som
något relativt självklart.
Ett tillstånd som ständigt följer med oss men som vi har otroligt
olika sätt att uttrycka det på.
Känslor av diverse olika slag.
Hur har du det med ditt eget sätt att visa just det.
Är du en känslomänniska som alltid visar upp precis vad du tycker
och känner inom dig i varje situation.
Eller är du den där tysta typen som försöker hålla ett konstant
pokeransikte så att din omgivning aldrig ska kunna ana vad det
egentligen är du känner.
Är du en person som lätt tar till skratt eller en som ofta börjar gråta.
Är du en person som stannar upp vid situationer och funderar hur
andra faktiskt känner när saker och ting händer.
Jag känner ju alla typer av människor men jag kan lätt säga att jag
inte vill umgås med den där kategorin som bara kallt går förbi
olika situationer och fullständigt skiter i hur det går för andra än
möjligtvis står allra närmast.
Det där med att visa känslor är inget som är lätt men som jag inte
ser som något annat än självklart trots det.
Att visa känslor är en så naturlig del hos mig att min omgivning
snarare skulle bli riktigt överraskade om jag inte gjorde det.
Jag är en så kallad känslomänniska, något jag ibland förbannat men
i det stora hela varit väldigt stolt över att jag faktiskt är
För hur fel kan det vara att visa känslor.
Hur fel kan det vara att visa att man bryr sig.
Det finns inget fel i det alls, inte i mina ögon sett i varje fall.
Det jobbiga är att det finns så mycket känslor inom mig att det
många gånger blir så fysiskt jobbigt att jag knappt orkar bära det.
Men hellre det kan jag då tänka, hellre det än att kallt bara vända
ryggen och inte bry mig eller låtsas om det.
Att visa känslor kan ibland vara väldigt överväldigande och det ska
vi ha klart för oss att vid vissa tillfällen så kan känslorna bli så
starka att vår självbevarelsedrift slår in som rent skydd och helt
enkelt blockar det vi bär på och som egentligen skulle må bäst
av att ventileras uti det fria.
Vi orkar helt enkelt inte med just i den situationen.
Vi orkar inte hantera den ledsamheten eller smärtan för det är
trots allt oftast just det som det handlar om och då lägger vi
istället locket på.
Vi väljer helt enkelt att eventuellt ta itu med dom känslorna lite
längre fram, typ då vi har hunnit vänja oss vid den där tanken,
eller för att istället välja en metafor, kommit upp ovanför
vattenytan efter den där flodvågen som formligen tog andan ur oss.
För mig är det att visa min mänskliga sida vilket samtidigt ändå
är en av dom sidorna som jag uppskattar allra mest hos mig själv.
Jag kommer aldrig att begära att alla ska gråta och skratta till höger
och vänster eftersom vi faktiskt är väldigt olika beroende på en rad faktorer.
Men om jag fick önska så tror jag faktiskt att alla skulle må bra av
att lätta på trycket lite oftare för då behöver det inte leda till totala
utbrott när det väl sen händer.
Det blir liksom lite mer hanterbart både för oss själv men också
för vår omgivning.
Man ska aldrig skämmas för att visa känslor eftersom det bara
visar att man faktiskt känner något, att man faktiskt bryr sig.
Man ska aldrig tro att det inte spelar någon roll om man visar
vad man känner för det leder faktiskt bara till en större förståelse.
Om man inte visar vad man tycker och tänker så kan man heller
inte begära att andra ska kunna förstå vad man vill ha sagt vare
sig det är genom ord eller handling.
Känslor är komplicerade, oerhört komplicerade men samtidigt
helt enormt fantastiska eftersom dom ger så otroligt mycket,
både smärta och sorg men också glädje och inte minst kärlek.
Att visa känslor är aldrig fel, det är som vatten, sol och värme
på allt som växer och gror.
Att visa känslor kommer jag fortsätta med i resten av mitt liv
men hur tänker du och hur tror du att du gör.
Fråga dig gärna frågan om du är tydlig med att visa vad du vill visa.
Eller visar du bara upp en bråkdel av dig själv och räknar med att
andra ska förstå vad du känner ändå.

Sluta aldrig att tro på dig själv

Jag vet inte vad det beror på eftersom det är så olika från fall till fall
men det finns väldigt ofta en väldig avsaknad av tilltro till sig själv och det man står för.
Det är synd.
Det är synd för det finns ofta så otroligt mycket vettiga saker inom oss alla
men som man kanske inte vågar ventilera bara för att man tror att det blir någon
form av negativa konsekvenser av det hela.
Låt det bli det tänker jag.
Ta den där lilla smällen som det kanske innebär.
Hur illa kan det vara.
Är det så att du inte kan leva med den eller är det en konsekvens som blåser bort lika
lätt som pollenet ifrån träden så här års.
Du drabbas av det en kort stund men sen går du vidare och låter det falla
i nästan total glömska när du väljer att vända blad.
Det där med att tro på sig själv är det viktigaste du bär med dig i ditt liv.
För om du inte tror på dig själv och det du står för hur ska du någonsin kunna
övertyga någon annan om att det du säger, tycker och tänker faktiskt har någon
betydelse.
Sluta aldrig att tro på dig själv för när du visar att du tror på dig själv då ger
du samtidigt ett trovärdigt intryck.
Det intrycket i sig gör att din omgivning kan ge dig en större tillit och vad det
sen leder till, ja det får man helt enkelt se.
Genom att tro på sig själv så kan du skapa en lugnare tillvaro både för dig själv
och för din omgivning.
Du behöver inte ständigt ställa frågan om vad andra tycker och tänker och ta
beslut efter det utan du visar att du faktiskt har en åsikt.
Jag kommer aldrig att påstå att det är lätt att ta plats eller att vara den som
faktiskt säger att nu gör vi så här eller så här.
Men den där känslan av att göra det baserat på sina egna beslut, inte gömma
sig bakom andras den är faktiskt riktigt tillfredsställande.
Att tro på sig själv och att lita på sig själv är två olika betydelser men som
samtidigt går hand i hand med varandra.
Att tro på sig själv och visa det är för mig en sorts mod som aldrig skadar,
som aldrig vill någon annan illa.
Det visar bara att man tänker själv, att man har en inre styrka och framför
allt att man inte ständigt söker bekräftelse hos andra.
Sluta aldrig att tro på dig själv, du förtjänar din egen respekt om du är den
där människan som vågar lita på vad du gör och samtidigt lyssnar till vad
andra säger, tycker och tänker.
Sluta aldrig att tro på dig själv för det finns faktiskt bara en av dig.
Det är du.

Min svärmor är som en mor för mig.......

Min svärmor är som en mor för mig i mitt hjärta.
Jag menar det verkligen för hon har alla dom underbara egenskaper som även
min mamma besatt när hon var i sin ursprungliga skepnad.
Min svärmor är minst sagt en helt underbar människa som jag har den allra
största respekt för och det tycker jag bara känns hur naturligt som helst.
För som jag har nämnt tidigare så har jag kommit till en släkt där man bjuder
in med hjärtat, inte genom status, pengar eller annat trams.
Nej, den här underbara människan har en förmåga att alltid, och då menar jag
alltid, att precis alltid vilja ge utan en uttryckt önskan om att få tillbaka.
Och just den fantastiska egenskapen är lite grann av ett honnörsord även för mig.
Om jag kan hjälpa till med något utan att någon annan bara drar nytta av
situationen, ja då gör jag det utan att tveka en sekund, det ligger helt enkelt
i min natur precis som det gör hos min kära svärmor.
Hon må se smal och vek ut på långt avstånd men ack vad det bedrar.
Mer styrka får man leta efter om man tittar i kategorin 75 åriga damer.
Hon är helt enkelt inte den som viker ner sig eller klagar i onödan vilket
gör det väldigt enkelt att se och höra när hon verkligen behöver hjälp.
Det är just där det krävs lite extra av omgivningen kan jag tycka.
För hur det än kommer sig så har många alldeles för lätt att ta såna som
oss för givet.
Vi finns liksom alltid där som en resurs för andra tycks vissa tro.
Man förlitar sig helt enkelt på att den personen klarar av att ständigt dra
i land med idéer som andra sjösätter och i slutändan dessutan vill dra
cred för.
Det går inte att ständigt leva efter det måttet utan ibland så måste man
helt enkelt förstå att även dessa individer kan krokna även om dom inte
vill erkänna det öppet.
Det gäller att se just dom bitarna och vara väl medveten om det innan
man lyckats köra batteriet helt tomt utan möjlighet för uppladdning.
Min svärmor är verkligen som en mor för mig på mer än ett sätt idag.
Jag hälsar på min egen mamma så ofta jag får tillfälle men tyvärr så är
det som ni vet mer eller mindre en envägskommunikation och detta
som en direkt konsekvens av hennes demens i kombination med alzheimer.
Beklagligt och tråkigt men inget man kan göra något åt mer än att leva
med att mamma inte är den personen som hon hade varit om så inte vore.
Därför är det extra skönt att det finns ett substitut till henne i form av
min kära svärmor som jag mer än gärna åker till av olika anledningar.
För det finns alltid anledningar att hitta om man bara vill.
Svärmor och svärfar har blivit en naturlig del i mitt liv och det är en
del jag uppskattar till fullo av hela mitt hjärta.
Så kontentan av det hela är att jag känner mig lyckligt lottat som
trots att jag inte längre har min far i livet så har jag ändå fullt upp
med mina föräldrar.
Jag finns där för dom och dom finns där även för mig.