Cancer, vårt eget främlingshat

Någon kommer säkert att klia sig i huvudet och undra om det har
brunnit på riktigt i mitt huvud när jag gör en liknelse emellan
cancer och främlingshat men det är bara för att du inte förstår mig,
inte på en gång i alla fall.
Alldeles för många människor drabbas av denna vidriga sjukdom
som på något sätt påverkar den drabbade för resten av deras liv.
Vissa eller till och med ganska många kommer undan med hjärtat
i halsgropen genom den fantastiska forskning och sjukvård som
vi faktiskt har idag.
Genom vård och omsorg så bromsas och i bästa fall elimineras sjukdomen
från deras kroppar, men det sker inte gratis.
Tuffa behandlingar som tär på deras kroppar och framför allt deras inre
är något dom för alltid får bära med sig.
Men med facit på hand så tror jag att dom allra flesta av dessa patienter
ändå är otroligt tacksamma just för att vi har tillgång till den
vård som finns där.
Men så finns det den där kategorin av patienter som drabbas ännu hårdare,
dom som får dom riktigt elakartade prognoserna.
Dom som sparkar undan deras ben totalt och lik en ballong som landar
på en kaktus totalhavererar i en enda stor kollaps.
Jag kan inte ens föreställa mig hur tankarna går i deras huvuden,
jag vill egentligen inte det heller men jag kan samtidigt inte låta bli
eftersom jag är den känslomänniska som jag är, jag bryr mig helt enkelt.
Jag hatar cancer i alla dess former eftersom det inte kan leda till något gott.
Men jag älskar att man hela tiden jobbar för att hitta svaret som kan
begränsa dess skador eller till och med hitta en väg som botar alla.
Här kommer då hur jag flätar ihop cancer med främlingshat.
Främlingshat är för mig likställt med cancer eftersom det handlar om
något vi inte vet hur vi ska hantera och så länge som vi inte vet hur vi
ska överbrygga den känslan så hamnar vi i ett vacuum där vi väljer att inte förstå.
Och ni vet ju hur det blir när vi ska hantera något som vi inte förstår,
vi skjuter det åt sidan, vi gömmer det under mattan, vi försöker låtsas glömma,
vi hittar på en massa ursäkter om det och så vidare.
Om vi istället lär oss mer om varandra, av varandra så blir vi inte så skrämmande
för varandra.
För egentligen så handlar vår rädsla bara om vår egen okunskap.
Det vi inte förstår det sätter vi olika stämplar på.
Främlingshat har blivit samhällets cancer av idag och det kräver att vi alla
engagerar oss i hur vi ska få det att fungera.
Att tro att det går att lösa genom hat, förtryck, hot, våld och annat destruktivt
är bara just destruktivt, vi kommer inte någon vart genom det.
Att inbilla sig att den enda vägen fram är att alla böjer sig under någon religion
så banalt och inskränkt och även det likstående med ovanstående.
Den enda grunden vi behöver lägga är att lyssna på varandra, försöka förstå
varandra, respektera varandra, öppna dörrar för varandra.
Vi kan massor när vi försöker göra det tillsammans och otroligt mycket mindre
när vi bara försöker själva.
Det är bra att försöka själv men man ska inte begränsa sig genom att hela tiden
hävda att ensam är stark.
Cancer är en sjukdom som drabbar individer och jag kan förstå dom som inte
vill blanda in andra i deras sjukdom, som liksom inte orkar med deras tunga
sympati, deras tunga empati.
Men i många fall så kan det trots allt vara som en terapi både för den sjuka
med även för vännen eller den anhörige.
För genom att dela med sig så gör man faktiskt att bördan blir något mindre
samtidigt som den andra får bli delaktig i vad som antingen kan vara
fortsättningen på deras liv men även ibland avslutet.
Jag hatar verkligen cancer eftersom det bara medför negativa saker, eller gör det
verkligen det.
Jag hatar verkligen främlingsfientlighet, främlingshat, eller gör jag det.
Jag försöker alltid att se möjligheter även när det är som mörkast annars kan jag
ärligt säga skulle jag inte leva längre.
För det kan absolut vara dagar då jag funderar på meningen med livet.
Men det finns hela tiden en mening och det är vad jag kan ge, inte vad jag kan få.