Livet har sin omloppsbana

Ibland blir man påmind om hur enormt skört livet är.
Hur fort ens förutsättningar kan förändras.
Hur lätt det kan ta slut.
Vi blir påminda genom media dagligen.
En olycka på grund av ett ymnigt snöfall.
En tragedi där någon förlorar sin bror, sin mamma, sin dotter, sin vän eller
vem det nu än må vara.
En kropp som helt plötsligt säger ifrån och totalhavererar.
Det finns så många olika sätt att förändra det som vi dagligen ser som självklart.
Ja det där med att få kliva upp på morgonen efter en natts sömn, äta frukost och
göra oss klara för ännu en dag i våra liv.
Att få ta itu med vad som är planerat eller att spontant bara glida igenom
en så kallad ledig dag.
Det kan gå fort mina vänner, alldeles för fort när vi ställer om emellan vanligt
till extraordinärt.
När det där som vi alltid har tagit för givet helt plötsligt rycks ifrån oss på ett ögonblick.
Livet har sin omloppsbana det kan vi vara helt säkra på.
Vad vi inte vet är när den banan bryts eller när det är tänkt att den ska ta slut.
Naturligtvis så hoppas vi nog alla att vi får leva vad jag kallar för fulla liv.
Det vill säga att vi föds, växer upp, upplever saker, gör saker för att sen fasa
ur och sakta men säkert likt ett batteri till slut upphöra att fungera.
Energin har då helt enkelt tagit slut och vad vi än gör så går det inte längre att
ladda det med mat och dryck.
Jag tycker ju om att besöka min mamma som befinner sig i sitt slutstadie av livet.
Inte för att hon befinner sig i det men för att jag ändå vill finnas där för henne
på det sättet som jag kan.
Och på många sätt så är det verkligen som att hennes omloppsbana är på väg att slutas.
När kan man inte sätta någon tid på utan bara att den kommer att göra det.
Hon har nu bott på sitt äldreboende i dryga 4 1/2 år och jag är så tacksam för
stället hon bor på.
Det ger henne ändå en värdighet i hennes slutfas med personal som är helt fantastisk
i deras handhavande av sitt klientel.
Mamma skulle aldrig kunna klara sig själv och det var vi väl medvetna om redan
när vår pappa gick bort.
Pappa som i sin tur gick bort mer eller mindre på det sättet som jag själv en gång
i framtiden hoppas få göra.
Nu menar jag naturligtvis inte att jag önskar att mitt liv ska ta slut, tvärtom.
Jag känner verkligen att jag lever precis i mitten av det och att jag har så otroligt mycket
mer som jag vill uppleva, som jag vill känna och som jag vill ge.
För det handlar ju om det.
Livet i stort och smått.
Det handlar ju om vad vi gör av dom små sakerna som vi upplever och dom stora.
Det handlar om hur vi tar hand om varandra och gör våra vardag till nya händelser.
Mamma är i en fas där hon är beroende av att andra hjälper henne för att hon ska
överleva och dessutom göra det under drägliga omständigheter.
Dit hoppas jag själv att jag inte kommer utan att jag istället får leva mitt liv
under mina egna vingar kanske med viss hjälp i min kommande slutfas men
då inte på grund av att jag är beroende utan för att jag så själv önskar.
För en hjälpande hand är något vi alla kan behöva någon gång emellanåt.
Och när vi väl behöver den så ska vi inte hålla på vår förbannade stolthet utan
se det som ett välmenande drag som vederbörande gör för att avlasta.
Mamma behöver mer än så.
Jag har sagt det många gånger förr och jag kommer att säga det många gånger till.
Hon behöver daglig hjälp med allt och jag är så otroligt tacksam för att hon får den hjälpen.
Att det finns dom som dagligen lägger ner sin kraft och själ och har det som ett yrke.
Det är en yrkeskategori jag verkligen högaktar.
Det där med att livet har sin omloppsbana blir extra tydligt på såna som mamma.
För precis som för små barn så klarar inte mamma något själv längre, inte mer
än att ta skeden eller glaset till sin mun.
Men står det inte där framför henne så kan hon inte ens längre gå och fylla sitt glas
med vatten under kranen eller laga sin mat.
Hon behöver hjälp även med det och det får hon.
Livet har sin omloppsbana och hon är i slutet på sin men hur långt hon har kvar vet ingen.
Jag är tacksam för varje gång, varje tillfälle som jag får besöka henne,
se henne, prata med henne för då finns hon i varje fall kvar rent fysiskt.
Men samtidigt så är det inte riktigt samma mamma som en gång fanns där för mig
när jag ramlade och slog mig.
Som tvättade mina knän när dom blödde ymnigt med salubrin för att sen sätta
på ett plåster eller två som tog bort den värsta smärtan.
Hon som alltid såg till att maten fanns på bordet klockan fem när pappa kom hem
från jobbet.
Den delen av mamma finns inte kvar men än i mitt inre.
Nu är det bara ett skal fyllt med fragment av det som en gång var en stöttepelare.
Men livet går vidare ändå.
Jag har mina underbara döttrar och jag har min sambo som i sin tur har sina barn
och barnbarn där man kan följa den andra delen av livet.
Och som sagt, själv lever jag där mitt i mitt eget i en förhoppning om att jag bara är halvvägs.
Halvvägs med massor mer kvar att uppleva.
Tag tillvara på det du har kära vän.
Tag tillvara på det nu, inte imorgon.
För vem vet vad som händer då, det är ju faktiskt bara i nuet som vi kan leva.