Jag tror att dom flesta känner igen sig i dagens ämne.
Jag ber om ursäkt för att jag inte har skrivit särskilt mycket på sistone
men i ärlighetens namn så har jag inte haft så mycket på mitt hjärta att lätta.
Idag tänkte jag emellertid ta upp ett ämne som berör alla och envar.
Sen är det upp till var och en hur man förvaltar olika saker i sitt liv.
Jag försöker alltid att tänka så brett som möjligt men även jag har mina begränsningar.
Jag kan inte se allt, jag kan inte finnas överallt, jag kan inte lösa allt så därför
försöker jag inte det, men jag försöker göra så gott jag kan efter min förmåga.
Ibland känner jag dock att jag inte räcker till, vid vissa tillfällen så är jag inte ens nära.
Jag vill väldigt mycket väldigt ofta och i ärlighetens namn så tycker jag ändå
att jag trots allt försöker efter min egen förmåga.
Men det är ändå det där med att känna sig otillräcklig.
Att inte kunna ge mer av sig själv i en del situationer.
Att vilja finnas där för andra den finns alltid hos mig men jag är ju bara jag.
Hur många gånger har du inte gjort kanske både en sak eller två och egentligen
borde andra vara nöjda med det men istället så hakar dom sig upp på det
som inte är gjort eller bara ser det negativa resultatet som uppstod.
Alla dom positiva bitarna är liksom helt bortsuddade av kanske en liten negativ.
Man väljer att lägga vikten vid det negativa istället för det positiva.
Varför, ingen aning, fråga någon som gör på det viset, fråga kanske dig själv.
Jag kan med egen insikt säga att jag inte tillhör den falangen.
Det är inte så att jag ständigt bortser från dom negativa bitarna bara för att
jag vill ha en ljusblå idyll, inte alls.
Jag förstår helt enkelt bara inte varför jag ska lägga ner en massa onödig energi
på att titta på dom negativa bitarna och älta dom i oändlighet.
Jag tittar istället på dom negativa bitarna och ser dom som en erfarenhet som
berikar min syn på saker och ting..
Ibland räcker jag inte till, det kan jag ha sagt till mig själv tusen gånger i mitt
liv och jag kommer säkert att både säga det och tänka det tusen gånger till.
Jag gör det för att så kommer det helt enkelt att vara.
Det kommer vara saker på mitt jobb som jag inte behärskar eller förstår hela
vägen ut.
Det kommer vara tillfällen då jag skulle vilja stödja mina barn då dom
kanske behöver något lite extra.
Det kommer absolut vara tillfällen då jag missförstått någonting hemma,
tolkat det och agerat på fel sätt i situationen i fråga.
Men när man sen ska summera det hela så märker man att det faktiskt
inte gör så mycket, det kanske inte gör någonting överhuvudtaget.
Jag räcker till som jag är för min arbetsgivare eftersom jag alltid strävar
efter att göra så gott jag kan.
Jag kommer alltid att räcka till för mina barn eftersom det är mina barn
och dom kommer alltid att vara mina barn tjugofyra timmar om dygnet
i resten av mitt liv.
Jag behöver inte oroa mig över att räcka till på hemmafronten för
även om jag gör mina tabbar, säger mina grodor eller är så där pinsam
som bara jag kan vara så gör jag det med hjärtat på rätt ställe.
Jag menar ingenting illa och då kommer man oftast undan eftersom
man faktiskt skapar så otroligt mycket mer positivt än negativt.
Att inte räcka till för att man faktiskt inte räcker till kan man inte
göra så mycket åt mer än att acceptera det hela och fortsätta att göra,
just det, så gott man kan.
Vi måste inte finnas på alla ställen och vara alla till lags.
Vi måste inte göra allt bara för att man hör det ena från en och
något annat från någon annan.
Det är desto viktigare att vi försöker att vara just den vi är istället
för att låtsas vara någon som vi tror andra förväntar sig.
Om inte jag duger som jag är så är det inte mitt problem,
det är betraktaren som skapat en egen illusion av vem jag är och vad jag förmår.
Men det grundar sig i så fall på att jag är ärlig i min egen bild av mig själv
och framför allt att jag visar upp mitt rätta jag och inget annat.
Det där med att inte räcka till har gjort ont i mig så många gånger i mitt liv
för det kommer verkligen tillfällen då jag önskar att så inte var fallet.
Men sen när jag ridit igenom stormen och kommit ut helskinnad på andra
sidan igen så märker jag oftast att det mesta löser sig utan att man för
den skull slår knut på sig.
Jag är ingen ofelbar människa, långt därifrån.
Men jag vet att jag är en jävligt bra sådan kan jag säga utan att vara självgod.
Jag vet det för jag känner i mitt bröst att jag gör så mycket mer gott i mitt
liv än vad jag orsakar skada.
Jag vet att det kommer tillfällen då kommer stanna upp och fundera på vad
som är rätt och fel men det är bara positivt.
Jag kommer fortsätta att vara jag och jag kommer att fortsätta att vara mig
själv på mitt eget lilla sätt för vem ska annars vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar