Alla blir vi äldre

Jag tror att vi alla skänker en tanke någon gång då och då rörande vår egen ålder,
andras åldrar eller helt enkelt åldrar i allmänhet.
Jag gör det ganska ofta och det kan vara ur väldigt olika perspektiv.
Det är inte så att jag känner mig rädd för att åldras men jag måste erkänna
att jag emellanåt är rädd för att dö alltför tidigt.
Tanken om att jag inte ska få leva vad jag kallar ett fullt liv skrämmer fullständigt
skiten ur mig ibland.
Men så stannar jag upp och tänker efter vad det är jag är mitt uppe i och kommer
på att det är ju mitt eget liv.
Jag tänker på det och vad det är jag får ta del av från dag till dag och kan allt som
oftast konstatera att det är så otroligt mycket att jag inte ens kan konsumera det hela.
Det är ett överflöd av känslor och upplevelser som hela tiden ska fördelas på
olika sätt och vis och jag har den stora förmånen att ta del av dem alla.
Alla blir vi äldre, vi blir ju det, sekund för sekund, minut för minut, timma för timma,
dag för dag, år för år och hela tiden så matas vi av något som händer.
Visst kommer det tillfällen då du tycker att tiden mer eller mindre står stilla,
och självklart kommer det komma gånger då du stressat känner att tiden inte räcker
till på långa vägar.
Men stanna upp precis som jag.
Stanna upp i dig själv och fundera på vad det är du faktiskt håller på med.
Vad är det du jagar, vad är det du vill uppnå, vad är det du tycker är viktigt.
Vi blir äldre precis hela tiden och var lite tacksam för det.
För blir du inte äldre så är du ju redan död, och i mitt fall så ser jag det som ett
minst sagt riktigt ruttet alternativ, till och med det sämsta tänkbara.
Att få bli äldre innebär samtidigt att på något sätt så får du tid att uppleva mer
och för mig är det absolut det allra viktigaste jag kan tänka mig.
Det ger mig mer tid med alla som jag har mig riktigt nära, alla mina fantastiska
människor jag håller så kär.
Jag får en chans att se hur dom utvecklas och växer på olika sätt.
Jag får se hur dom växer inte bara till storlek utan i karaktärer och själva sätter
sin prägel på sig själva och sin omgivning.
Alla blir vi äldre och en del kanske snöar in på att man blir lite långsammare
i sina rörelser, det kanske gör lite ont både här och där och man kanske inte
orkar fullt lika mycket som man gjorde för trettio år sedan.
Men vad gör väl det i det stora hela, det finns ju hela tiden nya saker man kan
uppskatta och sätta ett värde på.
Vi går liksom lite grann genom olika faser i livet.
Alla blir vi äldre och om man som jag väljer att se saker och ting med i varje
fall lite öppna ögon då kan man faktiskt hela tiden lära sig saker.
Man skaffar sig erfarenheter och genom dom en större förståelse för det som
finns omkring oss.
Nu är ju inte alla som jag det är jag mer än väl medveten om och jag är samtidig
väldigt medveten om att jag själv inte alltid är just den skarpaste kniven i lådan.
Det som dom ligger till min egen fördel är jag vet om just det och jag accepterar det.
Jag vet att trots att jag kan vara jobbigt envis ibland faktiskt kan backa och erkänna
när någon vet bättre eller att jag till och med har fel.
Alla blir vi äldre och en sak som jag ser med oerhört klara ögon och det är
hur det missbrukas vad det gäller belastning på dom olika sektorerna i våra liv.
Man har många gånger bestämt redan på förhand vad man tycker och tänker
i olika situationer utan att se den i sin helhet.
Där, just där tycker jag att vi har otroligt mycket att förbättra oss.
Vi måste lära oss vad ordet ödmjuk betyder på riktigt och sätta in det i alla
olika sammanhang som berör oss.
För även om jag har gjort en sak hundra gånger så betyder det inte att det är
rätt eller det bästa sättet.
Om någon kommer och säger att nu gör vi på det här sättet istället så backa
ifrån situationen och försök att se det den personen ser.
Försök förstå istället för att bygga en tjurig ramp runt dig själv och bara
skrika att du vägrar ändra dig.
Genom att vi blir äldre så hinner vi få fler intryck och lära oss nya saker.
Det kan absolut vara ett helvete för oss så kallade lite äldre att acceptera det
men med lite vilja och jävlar anamma så kan vi ta oss en bit på vägen.
Vi måste inte nå hela vägen fram och på den punkten så känner jag
mig helt fantastiskt klok.
Jag försöker att förstå men jag blir inte arg på mig själv för att jag inte fattar allt.
Jag blir inte ens ledsen när jag känner mig omsprungen av tonåringar i deras
tänk vad det gäller innovativa lösningar.
Tvärtom så tycker jag att det är fascinerande hur utvecklingen hela tiden fortskrider.
Vi har en drivkraft inom oss som vill söka förbättringar och nya mål.
Jag måste inte vara i fronten på den men jag är mer än gärna med på tåget.
Alla blir vi äldre och jag uppskattar varje dag som jag får vara med.
Jag älskar ju mitt liv eftersom det innehåller så otroligt mycket även under
dom allra lugnaste dagarna.
För det är så god vänner att alla dagar måste inte vara fyllda till bristningsgränsen
för att dom ska vara meningsfulla.
Ibland räcker det med att bara leva dom och vara ett med dom.