Jag är en stolt förälder

Många saker som jag kommer att skriva idag kommer med all större sannolikhet
göra att jag betraktas som partisk, och precis så är det.
Jag är väldigt partisk när det kommer till detta ämne.
Gör det mig till unik, nej knappast.
Snarare precis tvärtom.
För när det kommer till att betrakta sina egna barn så är det oerhört lätt att bli lite enögd.
Man ser dom som sina små ögonstenar, sina guldklimpar, sitt kött, sitt blod.
Man ser dom som en del av sig själv helt enkelt och konstigt vore väl annat kan jag tycka.
Det är ju förädlade delar av en själv som man har varit med ända från planeringsbordet
till produktionsstadiet förhoppningsvis.
Vad som händer sen och resten av våra eller era gemensamma liv det är mångt och mycket
upp till oss själva.
Utan att på något sätt överdriva så måste jag säga att i mitt eget fall så är jag oerhört stolt
över vilka fantastiska vuxna människor det har blivit av mina döttrar.
Kan helt enkelt inte tänka mig att man kan vara stoltare och samtidigt nästan lite förvånad
över styrkan jag ser i dom.
Egentligen borde jag inte vara det men dom har en förmåga att ständigt överraska mig genom
att kliva upp ytterligare ett pinnhål även om självförtroendet inte alltid går hand i hand.
Dom bryter gränser som jag aldrig skulle sätta upp för dom och jag ser hela tiden hur
dom växer i sina roller.
Jag är verkligen en stolt förälder och visst kan jag slå mig lite på bröstet och säga till
mig själv att jag har lyckats bra i min egen roll.
För visst har jag haft ett finger med i spelet även om det är dom själva som har stått
för precis allt grovgörat.
Det är nämligen så att utan oss föräldrar så skapas inte den där plattan från vilken
resten av deras liv utgår ifrån.
Vi finns där och påverkar deras utveckling mer än vad vi tror i vissa fall men även
mindre än vad vi inbillar oss i andra.
Det finns redan ett grundmaterial i dessa individer som dom själva får plocka fram,
utveckla och göra till precis vad dom själva vill.
Vi ska inte försöka att göra dom till små kopior av oss själva eller andra.
Vad vi ska göra är att försöka finnas där när det behövs ett bollplank att studsa tillbaka ifrån.
Vi ska se dom, vi ska vara med dom, vi ska finnas till för dom och då inte bara på våra egna
villkor utan även på deras.
Jag är en oerhört stolt förälder och jag älskar att se mina döttrar växa.
Jag är en förälder som hoppas ha förstånd nog att backa när jag inte behövs men
också gå fram ett steg när jag behövs.
Lite grann precis som det är i livet i det stora hela.
Gränser är ofta något som vi själva sätter upp, oftast på grund av andra grundläggande
orsaker som vi omger oss med.
Många gånger som ett resultat av något som ligger djupt rotat i vår uppväxt.
Vi har fått inpräntat olika saker som indirekt begränsar oss i vårt beteende utan att
vi själva lägger märke till det.
Jag vet att jag har gett både positiva och negativa delar av mig själv till mina barn
men jag försöker att hålla ögonen på dom och vara lite insiktsfull för att om möjligt
kanske i varje fall bleka dom negativa så att dom knappt märks.
Det är ju så att vi hela tiden delar ett arv från oss själva vidare till nästa generation.
Man tar emot, förädlar, förvanskar eller vad man nu gör, bryter ner det och pusslar
sen ihop det till en egen ny version utan att man ens märker av det om man inte
stannar till och granskar sig själv.
Jag är en oerhört stolt förälder som har haft förmånen att se två underbara döttrar
växa upp till dom fantastiska kvinnor dom är av idag.
Och sånt värmer i mitt kärleksfulla hjärta.
Sånt får mig att mysa av stolthet och växa som människa.
Jag är en stolt förälder, igår, idag, imorgon.