När ersätter en ny vän en gammal

Ett ämne som kanske inte många vill erkänna ens existerar.
Det är väldigt lätt att det blir infekterat i ens sinne när man förstår när det händer.
Men hur är det för dig egentligen.
När känner du att du förlorar en gammal vän.
När känner du att du fått en ny.
Överlappar den ena den andra.
Är det så att du helt enkelt bara på ett naturligtvis växer ifrån den du har haft.
Eller har det plötsligt blivit obekvämt att vara vän med din vän.
Det kan ju till exempel vara så att din tidigare så tighta polare gjort något du inte
riktigt kan förlika dig med.
Det kanske är så att du känner att du plötsligt börjar känna dig överflödig i den personens liv.
Eller vad sägs om den klassiska händelsen i att du byter arbetsplats och alla som du tidigare
haft så nära dig under så lång tid bara faller bort.
Du har helt enkelt glömt att knuta an dessa människor socialt utanför arbetsplatsen vilket för
att när du kommer till en ny så finns det inte den naturliga semisociala platsen kvar som
dom tidigare befunnit sig på.
För mig så finns det inga ex-vänner.
Det existerar endast såna när någon gjort något väldigt dumt, väldigt elakt, något för mig
oförlåtligt.
Det är först då som jag kan lägga en gammal vän åt sidan och inte längre se den som en vän.
En sån person vill jag helt enkelt inte ha att göra med för den delar inte den linjen i mitt liv längre.
Men alla andra gamla vänner som jag förlorar kontakten med genom tiden, alla ni, ni kommer
aldrig att bli ersatta med nya vänner.
Nej, ni har er plats hos mig.
Ni har er plats i mitt hjärta.
Det är ni som får mig att ständigt växa som person och människa.
Det är av er jag lär mig livet på det sättet som jag vill lära mig det.
Ni kan aldrig försvinna.
Ni kan ligga i dvala under många år om det så vill, men ni kommer aldrig att försvinna för mig.
För hur illa vore det inte om jag valde att ersätta er som en förbrukad produkt och bara gå
på en ny precis som man gör med ett telefonabonnemang idag.
Ni försvinner aldrig för mig, ni finns där och jag älskar er alla.
Men frågan kvarstår, hur tänker du, hur gör du.

Att vara lite för mycket

Hur tycker du att man ska vara gentemot andra.
För mig är det ett oerhört enkelt svar.
Jag är mot andra som jag hoppas andra ska vara mot mig.
Men hur är du mot såna som du känner att du inte klickar.
Dom där som du inte riktigt förstår dig på.
Dom där som du verkligen inte håller med i något.
Kan du överhuvudtaget umgås med dom.
Kan du ens tänka dig tanken.
När du kommer till ditt jobb en vanlig dag så antar jag att det finns människor
som du mer eller mindre vill vara tillsammans med.
Vissa tycker man verkligen om att ha i sin närhet.
Andra kanske känns helt ok.
Men den där sista kategorin, den som du inte tar dig tid med.
Den som kanske känns alldeles för svår.
Den som du kanske till och med mår illa av att vara nära.
Hur gör du med den.
Har du hittat någon förhållningslinje som du kan vara vid utan att du blir alltför obekväm.
Eller har du hittat ett sätt där du helt enkelt stänger av dina känslor helt och fullt.
Du tar helt enkelt inte någon notis om denna eller dessa personer.
Det finns nog väldigt många olika sätt som man kan göra.
Jag för min egen del jag väljer att ta dessa personer på lite halvdistans.
Jag gör det för att jag känner att jag har lika lite att tillföra till den individen som den har
att tillföra mig.
Vi kan ju inte alla vara kompatibla med varandra även om jag alltid tycker att man ska försöka.
Men en sak tycker jag är självklar.
Det är att man ska aldrig och man kan aldrig döma någon innan man gett den personen chansen.
En del kan absolut vara lite för mycket.
Jag kan säkert vid tillfällen vara lite för mycket.
Men då tänker jag att det är upp till dig eller dig att påpeka det för mig.
Säg till mig vad du tycker och tänker.
Ge mig den informationen så att jag har något att jobba med.
För hur ska jag annars veta.
Hur ska jag annars veta.

Vissa är alltid världsbäst, det är inte jag

Hur kommer det sig att en del alltid tror att det dom gör är det enda riktigt rätta.
Hur kommer det sig att dom har så svårt att acceptera när vissa kommer med idéer,
tankar eller ventilerar sitt synsätt.
Det är bara fel i deras värld.
Jag har svårt att lyssna seriöst på dessa människor.
Det är svårt att ta dessa personer på riktigt allvar.
Jag har svårt för dessa personer för dom har inte samma syn på ordet respekt som jag har det.
Det där med att inte lyssna och lära ligger mig inte särskild varmt om hjärtat.
Men vissa kan bara inte se längre än till sig själv.
Varför är dom så inskränkta.
Vad är det som gör dessa personer obekväma och rädda för att gå utanför sin egen lilla box.
Vad tror dom kan hända.
Att våga säga något som man själv står för är något alla borde ta hänsyn till.
Att våga säga något utan att känna sig nedtryckt av någon annans åsikt.
Jag är inte världsbäst på något sätt och jag kommer aldrig att sträva efter det heller.
Men det gör inte att jag inte tycker att jag har något värde för det tycker jag.
Jag tycker till och med att jag har ett väldigt stort värde, att jag har hittat en linje
i mitt liv som gör att jag känner att jag fyller en värdefull funktion.
Den funktionen är att jag har en vilja att se andra människor.
Den gör att jag lyssnar efter lite extra.
Den ser till att jag inte dömer någon innan jag har något att döma efter.
Vissa försöker alltid att få andra att tro att dom alltid är centret i navet.
Vad dom inte förstår är att utan alla ekrarna i hjulet så kan det ändå inte rulla.
Vi har alla en funktion om vi nu vill ha den.
En del vill inte det och det får man acceptera men som sagt, dom flesta har faktiskt det och dom
har det helt frivilligt.
Jag är inte alltid världsbäst, inte ens i min egen lilla värld men jag duger förbannat väl.
Vet du var du själv ligger i skalan på hur du är emot andra personer.
Vet du det, eller tror du bara det..........

Tillhör du den pinsamt envisa skaran

En del är ju av den kategorin att inget kan göras på något annat sätt än ditt eget.
Om du inte ser att det blir gjort som du har föreslagit så duger det inte.
Om någon väljer att lösa det på ett annat sätt så känns det fel.
Du gör det till och med kanske även om du vet att det kanske är rätt.
Varför undrar jag då.
Jag undrar, vad är det som hindrar dig från att ändra dig.
Vad är det som stoppar dig från att gå utanför din egen trygga zon.
Vad kan få dig att gå utanför din egen trygga zon.
Eller kan du ens göra det.
Jag tillhör en envis skara men inte pinsamt envis.
Jag kan säga det för jag kan faktiskt ändra mig när jag ser att något är bättre.
Jag kan ändra mig när jag ser att jag har fel eller någon annan har rätt.
Men ja, jag är av den envisa sorten och jag viker inte gärna ner mig.
Det är inte fel att ändra sig när man ser en bättre lösning landa framför ens egna fötter.
Vi bör alla vara lite mer ödmjuka inför det vi har runt oss.
Vi bör alla erkänna våra misstag lite mer än vad vi gör idag.
Jag är ingen perfekt människa, tvärtom.
Jag är en bra människa, men jag är verkligen inte perfekt.
Men jag tillhör i varje fall inte den pinsamt envisa skaran som aldrig har fel.
Gör du det.
Om du tycker det så tycker jag att du ska titta till lite mer på dig själv och kanske
vara lite mer självkritisk än vad du tidigare har varit.
Kan du det.
Kan du vara det.

Gemenskap, inte bara något som är viktigt att känna i Jul

Jag skriver väldigt ofta om hur viktigt jag tycker att det är att ta hand om varandra.
Att man ska se varandra.
Att man ska försöka att förstå varandra.
Jag gör det för det är verkligen inte något man kan ta för givet.
Jag gör det för jag tycker att det är så otroligt viktigt.
För hur illa är det inte om vi tycker att egoism, självförverkligande och andra mindre
sociala egenskaper är viktigare än att vi bryr oss om varandra.
Det är inte bara för att det är en högtid som förestår som jag vill belysa det.
Jag gör det för att det alltid är lika viktigt att vi ser dom sidorna.
Vi behöver varandra, inte stöta bort.
Vi behöver kärlek, inte få hat.
Vi behöver gemenskap, inte känna fiendskap.
Vi behöver det ofta mer än vad vi själva vill erkänna.
Men vi måste alltid göra det av fri vilja för annars kan vi aldrig riktigt ta det till oss.
Så bara för att jag säger att det kanske vore bra att vi gör det på det eller det sättet
så behöver det verkligen inte vara så.
Du tolkar och tycker saker på ditt sätt och jag på mitt.
Det är liksom inte svårare än så.
Det svåra för många kan vara att acceptera att det är precis så.
Att någon annan har en annan synvinkel på det hela.
Ibland kan man vara tvungen att hjälpa någon på traven så att den hamnar på ett så
kallat rätt spår.
Man gör det för att personen i fråga inte riktigt ser saken som den är utan har totalt
snöat in sig på ett alldeles för smalt spår som kanske inte alls ens är hälsosamt.
Gemenskap är viktigt men det ska ske på villkor som är format så att alla ska vara bekväma med det.
Gemenskap får inte bli ett påtvingat ok som bara blir till en belastning.
Gemenskap är för mig något vackert.
Vad är det för dig.
Stäng inte ute någon medvetet.
Gör inte det, för jag tror inte att du förstår hur mycket du kan förstöra genom att göra så.
Gemenskap är kanske viktigare än vad en del vill erkänna ibland.

Vad är det för tufft i att vara macho

Är det ens det.
Är det tufft att vara macho.
Finns det något positivt att vara det.
Är det rent utav något attraktivt i att vara det.
Jag tycker inte det.
Jag tycker det till och med är töntigt att rida på den vågen.
Att tro att man är något bara för att man lägger upp en mask.
Jag köper inte det.
Jag ser det som att det är en väldigt osäker människa istället.
Att det är en människa som inte tror på sig själv i grunden.
Tyvärr så är det en vanlig orsak till mycket skit som det sen leder till.
Osäkra människor som inte vet hur dom ska agera i vissa situationer utan istället
kanske till och med tar till våld för att lösa situationen dom är i.
Man tror att det är lösningen på det hela men det är det ju inte.
Det finns inget tufft i att vara macho.
Inte macho i den rollen som har vuxit fram i varje fall.
För den har idag blivit lika vet som användandet av ordet respekt.
Det har fått en alltför urvattnad betydelse.
Jag tycker att vi ska ta tillbaka ursprunget på vissa saker.
Många saker har förbättrats på många plan idag men vi har massor att jobba med.
Vi har fått en förbättrad bild i vad det gäller jämställhet och många andra frågor men
det finns som sagt massor kvar att göra.
Att vara macho är bara en liten, liten del i det hela.
Det finns som sagt massor att jobba med och det måste vi göra.
Fråga gärna dig själv om varför vissa saker tar sån plats idag i våra liv.
Fråga din gärna om det är värderingar du förlikar dig med hela vägen.
Fråga dig gärna om det är så här du vill se världen av idag.
Vad kan du göra för att förändra den.
Vad kan du kanske förbättra.
Du kan otroligt mycket mer än vad du tror, tro inte något annat.
Vi kan bättre än så här.

Ibland känner jag mig jävligt bra

Känner du ibland att du har något speciellt.
Att du faktiskt har ett alldeles speciellt värd
Att du vid tillfällen känner att det finns något där i dig som är värt att se.
Gör du det utan att du skäms lite för dig själv.
Kan du göra det och ta åt dig av att andra kanske tycker att du gör något alldeles extra.
Att du inte bara borstar bort det utan istället tillåter dig att ta åt dig av berömmet.
Man behöver inte vara självgod för att tycka att man själv är bra.
Man behöver inte bli högfärdig för att andra säger och tycker att man är bra.
Ibland känner jag mig jävligt bra och vet du vad.
Jag blir faktiskt stolt över mig själv när jag känner det.
För jag gör det utan att skämmas.
Jag gör det utan att jag tycker att det är märkvärdigt.
Jag gör det bara för att jag är mig själv och inget annat.
Det där med att tillåta sig själv att växa.
Det är något som jag tror bara kan föra gott med sig.
Ibland känner jag mig faktiskt jävligt bra.
Jag kommer aldrig att känna mig förmer än någon annan för det, för det är jag inte.
Men jag är bra, till och med riktigt bra ibland och det skäms jag inte för.
Tvärtom så känner jag att jag mer har kontroll över vem jag är för jag tillåter ju mig själv
att vara just mig själv.
Någon annan vill jag ju inte vara.
Det är inte alltid jag känner mig så men som sagt, ibland känner jag mig jävligt bra.
Jag gör det för jag är det.
Ingen kan ju vara bättre på att vara mig själv än jag.

Att välja bort rasism, fascism och annat översitteri borde ligga i allas intresse

Det finns säkert en miljon anledningar att peka på varför det har blivit som det har
i Sverige idag.
Det är samma anledning som i resten av världen.
Vanlig enkel jävla okunskap.
Nu är det dags att vi alla ställer oss upp och sätter ner våra fötter och tar vårt ansvar.
Sluta upp och göm er bakom andra.
Sluta upp och var så förbannat fega.
Våga säg nej när du menar det.
Våga lyssna till sånt som förhoppningsvis känns fel och tyck till om det.
Att välja bort rasism, fascism och annat översitteri borde vara naturligt för oss alla
och det borde ligga i allas intresse.
Det är skrämmande att det har fått så onödigt stort fokus i vår värld idag.
Tag ditt ansvar och acceptera inte det du har runt dig längre för det är inte ok.
Det är inte ok någonstans.
Att bete sig på detta svinaktiga sätt som dessa människor gör får aldrig ta överhand.
För mig är ett av dom allra viktigast orden i mitt liv, respekt.
Det ordet tänker jag alltid kämpa för.
Låt oss göra det tillsammans.
Låt oss en gång för alla göra något för en större gemenskap istället för en utökad fiendskap.
Prata med din granne oavsett hudfärg, religiös bakgrund, kön eller läggning.
Gör det för att du vill och bryr dig, inte för att du vill förminska den personen.
Ta ditt ansvar och gör det nu.

Vad värderar du i ditt liv

Det finns många saker som jag uppskattar i mitt liv.
Jag är glad för att jag till exempel faktiskt känner mig ganska vanlig.
Att jag inte tycker att jag är något extraordinär.
Att jag inte kräver något alldeles extra.
Att det som finns runt mig, det är otroligt värdefullt.
Jag uppskattar livet helt enkelt.
Att uppskatta det just för vad det är, är inte så himla självklart för alla.
En del kanske tycker att man ska se till sin inre resa och sätta värde på annat än materiella saker.
Andra kan tycka att det är just det materiella som är det viktigaste i deras liv.
Många tycker säkert att deras barn är det som spelar allra störst roll.
En del kanske väljer att leva utan att skaffa några och ägnar sig istället åt något som dom tycker
är det som är viktigt.
Jag värderar väldigt mycket i mitt liv och jag värderar väldigt mycket även i andras.
För jag tycker nämligen att det är otroligt viktigt att jag inte bara ser till mig själv
utan att jag bryr mig hur andra tycker, vad andra gör, vad andra vill.
Men nej, jag bryr mig självklart inte bara om andra.
Jag skulle inte kunna det för då skulle jag inte kunna ge dom så mycket som jag vill.
Jag måste helt enkelt bry mig om mig själv också.
Jag får inte missunna mig att må bra för om inte jag mår bra så är risken ganska stor att
andra inte mår bra hela vägen just därför.
Nu är ju jag av den modellen att jag tycker om att se att andra mår bra.
Att jag gärna prioriterar om och om igen allteftersom jag ser verkligheten förändras runt mig.
Jag värderar min familj överlägset mest i mitt liv.
Men det betyder som sagt inte att jag inte bryr mig om andra, för det gör jag.
Jag älskar faktiskt att bry mig om andra för det får mig och mitt hjärta att växa på det
positiva sätt som jag tycker om.
Det får mitt hjärta att slå lite starkare för sånt som betyder något i mitt liv.
Kanske är du en sån som jag bryr mig lite extra om.
Om du är det så känner du det, om du inte är det så kanske du blir det.
Om du inte blir det, så ....................
Ja vad tror du.
Vad värderar du i ditt liv.
Nu vet du lite om vad jag tycker.
Vi har alla våra olika prioriteringar i våra liv, jag har mina och du har dina.
Ofta ser vi bara våra egna.
Kan du tänka dig att se andra och acceptera vad det är dom ser.
Jag säger inte att du måste tycka om eller acceptera det dom tycker och tänker.
Men du kan acceptera att dom faktiskt tycker det dom gör.
Låt aldrig det gå så långt dock att du accepterar förtryck eller våld mot så kallade oliktänkande.
Låt det aldrig gå så långt att du blir en del av det.
Jag har haft två underbara föräldrar som visade mig vägen om vad som är rätt och fel
när det handlar om hur man behandlar andra människor.
Att vara human helt enkelt.
Så återigen, vad värderar du i ditt liv.

I år får jag inte fira Jul med alla jag älskar !

I år blir det en Jul inte lik någon annan för mig.
Det kommer vara något som kommer färgas tydligt av en sak.
Det kommer vara att vara tomt.
Det kommer att fattas någon.
Jag kommer att sakna min pappa något enormt.
Det blir liksom inte någon mer Jul med honom i sällskap.
Jag kommer att gå där och känna en sorg i mitt hjärta.
Men jag kommer att göra det samtidigt som jag känner mitt hjärta fyllt av värme och kärlek.
För det är så jag kommer känna av dom jag har omkring mig.
Jag är lyckligt lottad för jag har massor med helt underbara människor runt mig.
Människor som gör mig hel.
Människor som gör mig lite mer komplett.
Men det kommer aldrig att förändra det faktum att jag kommer att sakna en person.
Jag kommer att sakna min pappa och jag kommer att sakna honom något helt enormt.
För på något sätt så blir det extra påtagligt denna månad, dessa dagar.
Då man liksom ser till att familjerna är mer med varandra än annars.
Jag har alltid haft den turen att vara omgärdad av massor med kärleksfulla människor.
Inte bara min underbara familj och släkt utan även av dom vänner som finns i min krets.
Dom finns där och dom finns där precis hela tiden.
Dom gör det men dom kommer aldrig att kunna fylla pappas plats, att ersätta honom
på något som helst sett för pappa var pappa.
I år får jag inte fira Jul med alla jag älskar, men jag är inte ensam om det, långt ifrån ensam.
Jag är en lyckligt lottad människa.
Min tanke går till alla er som inte är det.
Ni som inte har samma möjlighet att omgärda er av människor som bryr sig.
För alla behöver vi någon att bry oss om.
Vi gör det för det är en sund egenskap som vi ska värdera oerhört högt.
I år får jag inte fira Jul med alla jag älskar.
Jag kommer sakna honom högt och jag kommer att gråta inom mig.
Men jag är så otroligt tacksam för allt han hann ge mig i mitt liv.
Nu är det upp till mig att ta tillvara på det jag har kvar.
För det är ju mitt liv, mitt liv av idag och imorgon.

Det finns så många som försöker alldeles för mycket

Det kanske låter lite konstigt det där med att man kan försöka för mycket
men låt mig förklara så kanske du förstår vad jag är ute efter.
Tycker du inte att det finns dom som nästan slår knut på sig själva för att vara andra till lags.
Eller tycker du inte att det finns alldeles för många som vill visa upp sig på så många konstiga
sätt som egentligen inte alls ger en bild av vem dom själva är.
Personer som bara vill visa upp en prestation som dom vill fronta med, men varför.
Vad är det som driver på denna enorma prestationsångest, detta fantastiskt prestationsbehov.
Nu så här runt Jul så är det som om det eskalerar med detta behov.
Att vi vill ta i ända från tårna upp till hårtopparna.
Det finns så många som tar i alldeles för mycket.
Som vill väl men som alltid ska överprestera.
Det är samma beteende på arbetsplatser.
Det finns alltid dom som ska ta på sig det där lilla extra.
Det där som dom tycker är lite extra viktigt att visa att man kan eller att man gör.
Men i vad ligger det viktiga att visa upp dom bitarna.
Varför har vi ständigt ett behov av att bräcka varandra.
Jag kan förstå och acceptera att vi alla ska dra vårat strå till stacken.
Men jag kan inte förstå eller acceptera krav som hela tiden förändras bara för att någon annan
tycker eller får för sig en sak.
Det där med att försöka alldeles för mycket, det gynnar ingen utan kväver snarare dom som
inte vågar ta det där lilla steget ut ur skuggan.
Jag lever efter min egen filosofi och mitt eget tycke och det är ju naturligtvis bara precis
vad jag tycker och tänker.
Och naturligtvis kan jag inte förvänta mig att du eller du ska tänka och tycka samma sak
bara för att jag tycker att det är självklart.
Men jag förväntar mig att du och du accepterar mig för den jag är för jag accepterar ju dig
precis som du är.
Jag kanske inte tycker om det du står för.
Jag kanske inte tycker om den du är.
Men jag kan acceptera den du är om jag ser att du verkligen står för det du visar.
Slå inte knut på dig bara för att bevisa för andra att du finns.
Du finns alltid vad du än hittar på, vad du än tar för dig.
Acceptera dig själv för att vara den du är.
Ge dig själv respekt för att vara den du är.
Kräv inte något av någon annan för det har du inte rätt till.
Var dig själv helt enkelt, det räcker förmodligen väldigt långt så.
Det finns så många som försöker alldeles för mycket.
Var inte en av dom.
Var dig själv istället och njut av att låta andra se dig precis som du är.

Att umgås med sina föräldrar

Det är något jag aldrig kan tycka är fel.
Det där med att umgås med sina föräldrar är något jag alltid uppskattat.
Jag har gjort det i dom doser som jag själv har varit tillfreds med.
Jag har aldrig känt att jag blivit tvingad att uppoffra mig för att vara där.
Jag har alltid känt mig välkommen .
Jag har alltid känt att jag tillfredsställt både deras och mitt eget behov av att träffas.
Jag har gjort det på en nivå som jag är bekväm med.
För mig är det något självklart att finnas till, nu bara för mamma eftersom pappa är borta.
Jag gör det för det har varit precis lika självklart för mina föräldrar att alltid finnas där för mig.
Det är något jag är otroligt tacksam att jag alltid sett till att göra och det är något jag är väldigt
stolt över att jag vill fortsätta att göra.
För när ska man umgås med sina föräldrar.
För mig är det, när jag kan.
För mig är det, när jag har möjlighet.
Jag vill aldrig välja bort den tanken.
Jag vill aldrig göra det till ett val.
Att umgås med min mamma är något jag alltid vill när jag kan.
För vet du, en dag kan det vara försent.
En dag är det försent att ångra sig.
Jag vill inte behöva ångra mig.
Därför ser jag till att finnas där i min mammas liv.
Hur umgås du med dina föräldrar.
Vad sätter du värde på hos dom.
Vad har du för relation till dina föräldrar.

Vi är alla unika!

En sak som man aldrig kan ta upp för många gånger är hur vi ser på oss själva.
För hur gör vi det tycker du själv.
Tycker du att du är objektiv när du bedömer andra.
Tycker du att du är objektiv när du bedömer dig själv.
Om du jämför dig med någon, på vilken nivå gör du det då.
Tänker du utseende och hakar upp dig på detaljer.
Den där som du tittar på kanske har en extremt liten näsa eller är lite skelögd.
Kanske är det att den personen lider av dålig hygien.
Är det för att det är en mörkhyad person som du bedömer den personen efter vissa kriterier.
Kanske är det för att den personen är gammal i kropp och själ.
Eller varför inte en uppsminkad tjej som tror att hela livet ska vara fyllt av glamour.
Vi väljer ju alla att titta på saker och ting på vårt eget sätt.
Vet du vilket sätt du betraktar andra.
Ger du andra verkligen chansen att få visa vem dom faktiskt är.
Är du den som hellre dömer än bedömer.
Jag tycker själv om att just bedöma någon först innan jag har bestämt mig för vad jag tycker.
Jag tycker helt enkelt inte om att gå några händelser i förväg.
Jag tycker att man alltid ska ge alla minst en chans.
Hur ska man annars kunna få visa vem man faktiskt är.
Vi är alla unika individer.
Vi har olika kunskapsnivåer.
En del dom tycker om att förkovra sig genom att ständigt lära sig nya saker.
Andra dom är nöjda med att bara göra just det som dom gör.
Man ska aldrig skämmas för att man är den man är.
Man ska aldrig se ner på sig själv bara för att någon annan lyckats med något.
Det viktiga är att man är nöjd med sig själv och den nivån man satt på sitt liv.
Jag är en enkel människa men komplicerad på samma gång.
Jag kan säga det för det är så jag ser på mig själv genom mina ögon.
Jag är enkel för jag tycker om när saker inte är så komplicerade.
Jag är komplicerad för jag vet att inte alla kan förlika sig med att jag är just så enkel som jag är.
Det finns inget konstigt, fabricerat över mig och mitt beteende även om vissa belackare kan tro det,
Det är så här jag är, varken mer eller mindre.
Jag är sån och jag trivs att vara sån.
Jag trivs för att det är JAG.
Jag är unik men jag är inte märkvärdig för det.
Inte mer märkvärdig än vad någon klarar av i varje fall.
Vi är alla unika och jag tycker att vi ska värna om just det.
Att uppskatta vad det faktiskt är vi själva bär på.
Låt aldrig någon ta ifrån dig ditt jag.
Låt aldrig någon bestämma över sånt du själv behöver ha grepp om.
Visa tydligt vem du är och vad du står får både i litet och stort.
Jag är en unik människa och det är du också, glöm aldrig bort det

Varför alla dessa rasister runtomkring oss

Vi lever i en oerhört trasig värld.
En värld där vissa ständigt försöker skapa en missämja mellan grupper.
Där man hela tiden lägger ner energi på att förstöra istället för att förena.
Jag är inte så blåögd och naiv att jag tror att alla kan komma överens.
Jag är inte så dum att jag inbillar mig att alla kan vara vänner.
Vi är alla alldeles för olika för det.
Men vad vi kan och vad vi bör sträva efter är att hitta vägar där vi väljer att förstå
och acceptera varandra för dom vi är.
Leta inte alltid efter fel eller kasta skit på någon bara för att du är avundsjuk.
Titta på dig själv istället och försök göra tid själv till en större människa.
En som förstår istället för att förneka.
En som accepterar istället för att förtrycka.
Res dig upp människa och våga stå för den du är.
Göm dig inte bakom någon annan hela tiden.
Att slänga skit till höger och vänster det klarar vem som helst.
Men att ta hand om skiten och göra något vettigt av den.
Ja, det klarar verkligen inte vem som helst.
Ställ dig upp nu människa och ta ansvar för ditt liv, ditt agerande, dina beslut.
Lägg inte över det ansvaret på andra.
Du har ett ansvar även du.
Bry dig inte om att falla tillbaka bara för att någon med aggressiv marknadsföring försöker att
skrämma dig.
Du kan ta mycket mer än vad du egentligen tror.
Det är inte farligt att säga nej, men det kan vara farligt att inte säga det man egentligen tycker.
Rasist, homofob, terrorist.
Många kan namnen vara på dessa personer som i själva verket bara är rädda.
Rädda för något dom inte förstår.
Rädda för något dom själva inte kan ta på.
Våga säg emot dessa inskränkta idioter och ta ditt ansvar som medmänniska.
Våga vara DU

Sorg efter någon försvinner aldrig, den ändrar bara skepnad

Hur mår du när sorgen drabbar dig.
Jag kan bara säga att jag inte vet det.
Att jag vet det först efter att jag kommit in i den och sen tagit mig ur den djupaste svackan.
För dom gånger jag drabbats av sorg i mitt liv så har det kommit som en
fruktansvärd tung, jobbig nyhet precis varje gång.
Det spelar ingen roll om den har varit väntad eller inte för när den väl inträffar så
blir i varje fall jag väldigt varse om dess enorma kraft.
Sorg är dock inte bara hemsk, smärtsam och jobbig att bära.
Den är vacker på samma gång.
Den är vacker för den visar att du verkligen bryr dig om något eller någon.
Den visar att du har ett hjärta som ser mer än bara dig själv.
När jag tidigare i år blev drabbad av mitt livs största sorg, då var det som om en kniv
skar ut en del av mitt hjärta.
En bit jag aldrig kommer att få åter.
Sorgen efter min fantastiska pappa den är så stor, så fruktansvärt stor.
Dagligen så möts jag av både bilder på min data, i min telefon eller bilder som finns på mina väggar.
Jag möts av känslor jag inte kan kontrollera men ändå gör jag det.
Sorgen som jag hela tiden bär efter förlusten av min pappa, den är samtidigt en värdering på
hur mycket han har betytt för mig och hur mycket han kommer att betyda för mig i min framtid.
Jag är glad över att han var med så länge i mitt liv.
Jag är glad över att han var med så länge i mina barns liv.
Jag är glad över att jag har sett hur otroligt stort avtryck han gjorde i sin värld.
Pappa var inte en stor människa kroppsligt sett, men han hade ett hjärta som
var av astronomiska mått.
Min sorg efter pappa den kommer aldrig att försvinna.
Jag kommer alltid att sakna honom.
Men den är inte i samma skepnad längre som när den inträdde i min verklighet.
Då när pappa slets från mig och jag inte längre hade honom att prata med,  att umgås med,
att lyssna till
Pappa försvann men aldrig hans själ, för den lever vidare inom mig, inom mina barn.
Min sorg efter pappa den kommer aldrig att försvinna, den har bara ändrat skepnad.
Den har ändrat skepnad till något som jag kan leva med.
Den värsta ångesten den har lagt sig och mitt liv det går vidare.
Låt sorgen finnas där och bli din vän, inte fiende.
För den visar faktiskt bara att du faktiskt bryr dig.
Tillåt den att få finnas till och verka tills den inte gör ont något mer.
Då vet du att du kan gå vidare.
Du behöver inte gömma dina känslor.
Du ska inte skämmas för dina känslor.
Men du ska våga se dom för vad dom är.
Respektera dina känslor.
Respektera andras känslor.

Varför ska man bry sig om andra

Såhär nu när vi kliver in i en månad som bär mot Jul.
En högtid som i mångt och mycket innebär att vi ska vara med våra nära och kära.
Denna högtid som samtidigt är den allra tyngsta för många.
Den som kommer som ett kvitto på vilket liv man faktiskt lever.
Vi gör ju det hela tiden inramade med traditioner runt oss i våra liv.
Så varför ska man bry sig om varandra tycker du.
Vilka bryr du dig om.
Bryr du dig om någon på riktigt.
Är du kanske den som bara bryr dig om dig själv på riktigt.
Varför är det så.
Hur många tror du lägger en tanke på det.
Jag gör det hela tiden.
Jag gör det för jag kan aldrig sluta att bry mig.
Jag måste alltid känna att jag försöker.
Att visa att min vilja är att ständigt försöka ha ett positivt tänkande.
Jag gör det för att jag trivs med att vara på det sättet.
Jag gör det inte för att jag strävar efter något speciellt.
Jag gör det inte för att jag vill väcka uppmärksamhet hos någon.
Jag gör det faktiskt bara för att jag faktiskt bryr mig.
Det är aldrig fel att lägga en positiv tanke på någon annan.
Det är aldrig fel att försöka att hjälpa om man kan.
Det är bara fel när man inte gör det.
Det ska aldrig kännas som ett tvång.
Det ska aldrig vara ett tvång.
Jag bryr mig om andra för att jag verkligen bryr mig om andra än mig själv.
Jag ser saker i stort och smått.
Jag ser saker både i verkligheten och i mina innersta drömmar.
Jag ser saker för vad dom är inte för vad dom bara ter sig vara.
Jag ser gärna förbi saker och ting och betraktar dom både från sidan och bakifrån om det går.
Jag gör det för jag respekterar det jag ser.
Frågan är.
Hur är det för dig.
Kan du respektera och se sakerna som dom är och acceptera dom eller måste du alltid
dit och pilla bara för att du tror på förändringar.
Kan du stanna till och bara vara i nuet och vara nöjd med det du har, det du ser, det du gör.
Eller tror du alltid att du kan forma saker och ting till det bättre för alla om dom bara
ville vara så goda och lyssna på just dig.
Jag förespråkar alltid att man ska vara ödmjuk inför sig själv och inför andra.
Vi lever våra liv och jag vill verkligen att vi alla sätter värde på det vi ständigt bär med oss.
Vi ska bry oss om varandra, för vem ska annars göra det.
Det är vackert att vi bryr oss om varandra extra mycket till Jul men glöm inte bort
tiden däremellan.
Och framför allt, ta inte för givet att alla har någon att luta sig mot och njuta av allt det Julen ger.
Det finns många som lever i det fördolda, som lever ensamma, som lever i misär.
Jag säger inte att vi ska gå och vara ett samvete som ska finnas till för alla.
Men jag är övertygad om att du kan finnas till för någon.
Jag har inte alltid rätt i allt jag gör, tycker, tänker eller säger men jag står för mina misstag.
Jag törs lyssna på mig själv och tycka att det jag gör är bra, tillräckligt bra för att jag ska vara nöjd.
Varför tycker du att man ska bry sig om andra.
Gör du det för din skull, gör du det för någon du bryr dig om eller för någon helt annan.
Så, varför tycker du att man ska bry sig om andra.
Rannsaka dig själv ordentligt innan du svarar på den frågan.

Jag njuter när jag får hjälpa andra !

Jag vill inte kalla det att vara egotrippad.
Jag vill inte kalla det att ha ett behov.
Jag vill inte påstå att jag måste hävda mig.
Jag tycker inte om när andra kräver något av mig.
Men jag njuter i min själ när jag får hjälpa andra.
Det där att få vara till hands och göra något som gagnar någon annan än mig
utan att det direkt gynnar mig själv.
Jag gör det utan baktanke.
Jag gör det utan att jag vill ha någon gentjänst.
Jag gör det utan att kräva någon ting tillbaka.
Jag gör det för att jag vill.
Jag njuter verkligen i mitt hjärta av att få hjälpa andra när jag kan.
Och lika mycket som jag njuter när jag får hjälpa och känna att jag gör just det,
lika liten känner jag mig när jag inte kan hjälpa när jag vill.
Det är där jag får landa i en form av acceptans med mig själv.
Jag kan ju inte alltid göra alla nöjda.
Jag kan inte finnas till i alla situationer.
Jag har mina begränsningar.
Och det är något jag uppskattar hos mig.
Det att jag faktiskt inser att jag har begränsningar.
Att jag inte kan finnas till i alla situationer.
Jag njuter av att få hjälpa andra.
Jag njuter av att få chansen att finnas där när jag själv kan och vill.
Jag är ju blott en enkel människa.
En enkel men väldigt speciell sådan.
Jag kan inte finnas överallt.
Jag kan inte göra allt.
Jag kan verkligen inte göra skillnad överallt.
Men där jag kan det, där kan jag det desto mer.
Där kan jag göra något som betyder något och det tar jag med mig i mitt liv.
Jag njuter av att få hjälpa andra.
Jag gör det för det betyder något för mig och jag njuter för att jag känner att det
framför allt betyder något för den jag hjälper.
Varför hjälper du andra.
Vem tycker du om att hjälpa.
Vad är viktigt för dig.

Jag är viktig !

Hur ofta känner du att du betyder något.
Det kan vara i liten mening, det kan vara i stor.
Hur ofta känner du att du gör skillnad.
Man behöver inte alltid prestera på hög nivå för att göra det.
Man behöver inte känna komplex för att man inte har samma mål som andra.
Har du inte tänkt på att många som säger att dom inte tycker att vissa saker är bra nog
för att dom ska känna sig nöjda i själva verket inte ens når upp till sin egen satta nivå i sina liv.
Att dom helt enkelt har så stora komplex över sin egen oförmåga att ta sig dit att
dom sätter sig i baksätet på sitt eget liv och tror att någon annan ska köra dom dit dom vill.
Jag är viktig!
Kan du säga det och faktiskt mena det.
Jag är viktig!
Hmm, ja det kan faktiskt jag säga högt och samtidigt mena det.
Jag är det för jag känner det i mitt hjärta.
Jag känner mig helt enkelt behövd.
Jag tillåter mig själv att känna mig behövd.
Jag gör det på samma sätt som jag tillåter mig själv att känna ett behov av andra.
Att inte tro att jag minsann alltid klarar mig själv.
För det gör jag inte och jag tänker inte heller försöka att göra det.
Visst kan jag klara av det mesta jag behöver på egen hand i mitt liv, men vill jag det.
Och framför allt, varför skulle jag vilja det.
Jag är viktig, både för mig själv och för min omgivning.
Jag är det för jag låter mig fylla min funktion.
Man måste som sagt inte vara hjärnkirurg för att betyda något.
Man måste inte ha flera hundra studiepoäng som bekräftar att man klarat vissa kurser.
Jag behöver inte den bekräftelsen.
Jag behöver inte, för jag känner mig viktig ändå.
Jag fyller en funktion i den människan jag är.
Att se, lyssna och lära av andra som är i min omgivning är min grej.
Att försöka förstå och handla därefter är ytterligare en.
Vi har som sagt olika typer av förmågor som vi besitter och vi är alla viktiga på något sätt.
Ta aldrig ifrån dig det.
Du har en betydelse.
Du är viktig.
Jag är viktig.

Bortskämda barn riskerar att bli bortskämda vuxna

Det är inte så att jag menar att alla bortskämda barn blir förtappade och helt saknar
begreppet känslor för omvärlden.
Man kan bli bortskämd på väldigt många olika sätt och en del av dom kan faktiskt till
och med vara bra.
För hur illa vore det inte om vi inte fick skämma bort våra barn med kärlek och förståelse
för vad som är rätt och fel.
Tre otroligt viktiga ord i barns uppväxt.
Kärlek, rätt och fel.
Jag hade två fantastiska mentorer i min barndom som satte den prägeln.
Jag fick kärlek av mina föräldrar, inte så att jag alltid förstod det från början men
nu när man är lite äldre så har den insikten kommit väl till pass.
Och jag fick verkligen alltid veta vad som var rätt och fel.
Det behövdes inte någon riktig pekpinne som hela tiden tillrättavisade sakerna för mig.
Linjen fanns där hela tiden och det var bara för mig att plocka upp pärlorna som var slängda
lite då och då så att jag inte gick vilse.
Jag behövde inte ta upp allihopa för visst gör man sidosteg i livet lite då och då men jag
har hela tiden kommit tillbaka till mitt spår, min väg.
När jag pratar om bortskämda barn så pratar jag om barn vars föräldrar hela tiden bara
låter sina barn fostra sig själva, gärna med kommentaren att min lilla Nisse eller Stina
är såååååååå otroligt duktig och klarar precis vad som helst, när som helst och hur som helst.
Dom befriar sig själva från det dom en gång skapat och tycker inte att det är deras skyldighet
att se till att finnas där i vått och torrt.
Sen kan det vara dom föräldrarna som ska vara där och peta precis hela tiden och mer eller mindre
jämt analysera hur deras barn mår och vara som överbeskyddande poliser i deras närhet.
Dom förstår inte att dom i själva verket mer kväver än syresätter sina barn genom sitt beteende.
Livet är hela tiden en balansgång och den får vi hela tiden utveckla varje dag i våra liv.
Jag kommer alltid finnas där för mina barn när dom behöver mig, det vet dom.
Men jag måste även inse att dom inte alltid just behöver mig utan att dom faktiskt kan klara
sig själva minst lika bra utan min medverkan.
Men dom vet mina värderingar som jag har i livet och det är det jag kan förmedla och
som dom sen kan omvandla till eget bruk.
För det handlar ju om att växa upp och lära sig att ta hand om sig själv och andra.
Eller.
Vad handlar livet annars om.

Vad är viktigast för dig

När du väger saker och ting mot varandra, hur agerar du då.
Är det så att du alltid ska ha det på ditt sätt, annars så får det vara.
Att du alltid tycker att du har rätt och om någon annan tycker något annat så är
det för att den personen bara inte förstår dig.
Att du alltid missförstås när du försöker att säga något.
Men vid dessa tillfällen, tänker du någonsin tanken vad är viktigast för dig.
Är det viktigast för dig att du får din vilja igenom.
Är det viktigast för dig att andra alltid lyssnar till dig.
Är det viktigast för dig att andra alltid har respekt för dig.
Är det viktigast för dig att andra försöker att förstå dig.
Jag kan som vanligt bara utgå från mig själv och för mig så är det oerhört viktigt
att jag försöker att förstå andra.
Inte att jag håller med, det spelar verkligen ingen roll alls.
Men att jag i varje fall försöker att förstå.
Att jag visar min goda vilja att försöka se situationen ur den personens synvinkel.
Jag tycker väldigt ofta lite annorlunda än dom flesta som jag har att göra med.
Men det gör mig ingenting.
Det visar bara att jag håller på min personlighet och att jag försöker förstå andras.
Det där med att bara vända kappan efter vinden och ständigt klappa någon på axeln,
det är liksom inte min melodi.
Jag behöver inte försvara mitt jag, min personlighet.
Det är ju jag.
Men kan du leva med att andra faktiskt har andra åsikter än din egen.
Kan du acceptera det dom säger eller gör eller säger du bara att du gör det för att i nästa situation och
med nästa person som du pratar bara slänga skit rakt över det du just vänt ryggen.
Det finns oerhört mycket som är riktigt viktigt för mig men när det väl kommer till kritan
så har det absolut inget med det materiella eller med status att göra.
För mig är det utan konkurrens viktigaste du och du och du och ni.
Ni som finns hela tiden i mitt liv.
Vad vore mitt liv utan er kan jag undra.
Väldigt tomt och fattigt.
Det är viktigast för mig.
Vad är viktigast för dig.

Jag är så otroligt glad över alla som ger mig värme

Det finns saker som betyder mycket i ens liv
och sen finns det saker som verkligen betyder MYCKET.
Tänker du någonsin på skillnaden.
Se du ens skillnaden.
Vad innebär den skillnaden för dig.
För mig betyder det väldigt enkelt att det finns saker som jag uppskattar att jag får.
Sen finns det saker som jag inte ens kan finna ord för hur mycket dom betyder.
Det är Ni, alla ni som finns runt mig i mitt liv.
Jag har nämnt er många gånger tidigare men ni är förtjänta av att synas oftare
än bara någon gång ibland i rampljuset.
Jag älskar verkligen att ni finns här i min närhet.
Kanske inte fysiskt hela tiden men ni finns alltid i mitt hjärta.
För har ni väl tagit er dit så vill jag inte frivilligt släppa er därifrån.
Ni betyder helt enkelt alldeles för mycket för mig och mitt liv.
Jag har min egen familj med mina döttrar, min mamma, mina bröder och systrar med deras familjer.
Dom har sin stora del i min varma kammare.
Sen har vi min nya familj som tagit sig till mig på ett sätt som man aldrig kan räkna med
men som man alltid kan hoppas på.
Man kan aldrig ta något för givet helt enkelt.
Sen har vi alla mina vänner som har kommit till genom min resa i livet.
Från barndomen, från skolan, från idrotten, från golfen och inte minst ifrån mina arbetsplatser.
Alla dessa olika underbara människor som jag har fått till mig på dessa olika sätt betyder så
fantastiskt mycket för mig.
Ni gör det för ni accepterar mig för den jag är.
Jag kommer aldrig att nedlåta mig till att vara någon som anpassar sig till något bara för att
andra tycker att jag ska göra det.
Det vore fel mot andra att göra det men det vore framför allt väldigt fel emot mig själv.
Den värme ni ger till mig alla ni, det är en otroligt viktig källa som vi alla bär på.
Det är en källa av känslor som är positiva och dom kan vi aldrig få för mycket av.
Jag väljer att kalla dom känslorna för kärlek för det är det jag vill ge er.
Vad du väljer att kalla dom det är upp till dig.
Jag är så otroligt glad över alla ni som ger mig värme.
Jag är lycklig i mitt hjärta över att ni finns, på riktigt.
För, för mig så finns inget viktigare än att vi bryr oss om varandra.
Så länge vi väljer att bry oss så finns det hopp.
Jag kommer aldrig att släppa det hoppet ifrån mig så länge jag lever.

Mobbing på arbetsplatser

Vet du var gränsen går för vad som är mobbing och vad som inte är det.
Har du själv kanske gått över den gränsen någon gång.
Jag är ganska säker på att du har det vid något tillfälle eller två.
Du kanske inte menade det med effekten av det blev precis detsamma.
Ibland är vi nämligen inte medvetna om att vårt eget beteende kan likställas vid mobbing.
Det är dock stor skillnad mellan avsiktlig och oavsiktlig sådan.
Mobbing på arbetsplatser är precis lika vanlig som mobbing i skolan, den kanske till
och med är ännu vanligare i det forumet.
Mobbing är aldrig ok och jag tror att den som blivit mobbad och fått den känslan inhamrad
i sin själ verkligen inte vill utsätta andra för det men som sagt, ibland är man inte medveten
om det förrän efter.
Jag själv tillhör kategorin så kallade mobbingoffer.
Redan under min uppväxt så fick man det över sig.
Det där hur mycket sämre man var bara för att man hade glasögon, stor näsa, stor haka och
inte minst att man var dansk.
Sen gjorde det ju inte saken bättre att man inte ville vara med dom så kallade tuffa grupperna.
Jag stängde mig ute ifrån dom eftersom jag inte kände mig bekväm där.
Jag var ju lite mindre värd, tänkte jag inom mig.
Jag var inte lika bra som alla andra.
Det är fan inte lätt att växa upp och ha alla dom komplexen i sitt bagage.
Men jag gjorde det och med tiden så började jag acceptera att jag faktiskt var riktigt bra.
Att jag hade ett stort värde som människa.
Att man inte behöver vara perfekt för att kunna passa in.
Jag är inte perfekt idag, jag kommer aldrig att bli perfekt och jag kommer heller aldrig att
vilja bli det.
Men hur är det idag, nu när man är i vuxenvärlden.
Hur mycket mobbing finns det där.
Den finns, och den finns alldeles för mycket.
Det är sorgligt att se men den finns där precis hela tiden.
Små gliriga kommentarer från någon missunnsam kollega.
För dom, dom finns där i parti och minut.
Jag kommer aldrig mer att bli mobbad för det skulle betyda att jag tog emot skiten utan
att försvara mig själv.
Idag är jag nämligen alldeles för stark som människa för att godta det.
Idag är jag alldeles för stark för att bara se på när andra mobbas.
Mobbing på arbetsplatser kan se ut på så enormt många olika sätt.
Vet du hur den ter sig på din.
Du kanske tillhör den lilla skaran som faktiskt inte har någon.
Men alla ni andra, ni som tillhör den stora massan.
Ni som rör er i vanliga miljöer där mobbing faktiskt är vardagsmat.
Vad är ni villiga att göra för att stävja det beteendet.
Kan ni ta tag i såna saker själva eller tillhör ni dom som gömmer er bakom andra
och bara tisslar och tasslar om det.
Man kan inte vara allas vän och man behöver heller inte försöka att vara det.
Men bara för att man inte klickar med en annan människa så behöver man inte prata
skit om vederbörande.
Det är inte farligt att gå in i situationer och faktiskt bry sig.
Ge stöd istället för ett krokben eller ett hugg i ryggen på din kollega.
Visa att du är en bättre människa och försök att vända på en negativ situation till en positiv.
Tro mig, du kan om du vill.
Frågan är vågar du.
Frågan är kan du.
Ingen är ofelbar men alla kan bättra sig.

Svensk missunnsamhet, visst är den förbannat tråkig

Alltså, det där med att vara missunnsam, hur kul kan det vara.
Den svenska missunnsamheten, den känns bara grå, tråkig och främmande för mig.
Naturligtvis så är det inte något unikt bara för Sverige.
Nej, det finns ju missunnsamhet spritt som en farsot runtom i världen.
Men varför ska det vara så.
Om du till exempel får en sak, eller lyckas med en sak.
Ska då någon annan kunna kliva in i bilden och stjäla din glädje du just erhållit.
Kan man inte istället tänka att det var jävligt bra gjort av den personen.
Undrar om jag skulle kunna göra något liknande.
Nej istället så väljer man att stå där lite på halvdistans och kommentera att det där det var
väl inte så svårt, det skulle ju min gamla halvblinda faster kunna göra vilken dag i veckan som helst.
Man ska absolut kunna kommentera och ge sina åsikter om vad andra gör.
Man ska kunna säga det högt om man verkligen menar det och kunna göra det utan
att bli fullkomligt tillintetgjord bara för att man gör det.
Vi är alla olika som människor.
Glada, ledsna, tjocka, smala, vanliga, skalliga, svarta, vita, gamla o unga.
Vi förstår saker på olika nivåer.
Vissa tar till sig tekniska saker på en gång, andra emotionella.
Vissa ser praktiskt på en del situationer och andra tänker och handlar helt spontant.
Men det där med att vara missunnsam, det är för mig en styggelse och en gåta.
Vad vill man få ut av det mer än att få den personen att känna sig nervärderad.
Är grunden den att det egentligen är utövaren i sig som är den förtryckta.
Att den känner sig åsidosatt av någon som bara springer förbi.
Det händer många orättvisa saker i ens liv kan man tycka men va fan, skärp till er
ni missunnsamma.
Det finns faktiskt dom som har det bra jävla mycket jobbigare än ni.
Ni som sitter på era arslen tillbakalutade i era stolar och bara gnäller.
Öppna ögonen och se er runtomkring i världen.
Det finns massor du kan göra och vara stolt över att du faktiskt gör.
Lägg din energi på det istället för att gnälla över att någon annan får något du tycker
att du borde fått.
Jag vägrar att vara missunnsam, vågar du gå med i samma rörelse.
Livet är för kort för att gå omkring och vara bitter, tycker inte du det.

Att nöja sig med något

Det är verkligen långt ifrån alla som kan det.
Det är långt ifrån alla som vill det.
Det är långt ifrån alla som ens försöker det.
Det där med att nöja sig med något.
Att tycka att något faktiskt är helt ok.
Att det behöver inte vara bättre än så för att det ska vara bra.
Att inte kommentera en bra sak och få den låta som att den minsann kunde varit lite bättre.
Allt måste inte vara ens på ett visst sätt för att det ska vara bra.
Det kan vara bra på många olika.
Det är inte en konst att kunna nöja sig med något, det är bara en måttstock på din tolerans.
Kanske har det med ens uppfostran att göra.
Dom aspekterna kan vara så otroligt många så dom tänker jag inte ens börja att ta upp.
Kanske är jag lite udda som tycker att det inte behöver vara så himla perfekt för att vara bra.
Jag tycker faktiskt om saker även när det kanske inte är helt bra.
Jag tycker det är viktigt att jag uppskattar saker och ting som jag har kring mig.
Jag tycker det är viktigt att jag uppskattar människorna som jag har kring mig.
Jag tycker det är viktigt att jag uppskattar mitt eget liv.
Att jag gör det även om det kan vara trassligt, komplicerat och jobbigt.
Men det är ju precis så livet är.
Det finns inga självklara enkla vägar att gå hela tiden.
Vi får hela tiden ta beslut, små som stora och ett som vi ofta ställs inför är
att nöja oss med det som vi har framför oss.
Jag är oerhört tacksam för det som jag har i mitt liv.
Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad.
Visst finns det faktorer som jag skulle vilja förbättra men det är inte dom som jag ska lägga
hela mitt fokus vid.
Nej jag vill istället lägga det på att som jag värdesätter.
Allt som jag faktiskt vill ta med mig i min ryggsäck på min vandring framåt i livet.
Hur är det för dig.
Kan du nöja dig med något eller är du den som alltid gnäller över att den eller den personen
har det minsann så mycket bättre.
Om du är den sistnämnda, se till att gör något åt det.
Du kan om du vill.
Frågan är, vill du.

Att vara den man är

Det finns inte mycket annat jag kan göra.
Jag vill bara vara den jag är, ingen annan.
Visst kan det vara situationer då jag kan önska att jag kanske hade lite bättre förutsättningar.
Men vad gör väl det i längden.
Att acceptera att man är den man är, är en grund jag alltid kommer att stå för.
Jag duger faktiskt mer än väl just som jag är.
Det finns många tillfällen då man dock bör erkänna för sig själv vem man är,
vilken förmåga man besitter, vad man har för begränsningar osv.
Jag vet väldigt mycket om mig själv.
Kanske är det för att jag är väldigt självkritisk och ser mig själv med öppna ögon.
Men trots att jag tycker att jag är väldigt observant så faller jag ändå mellan mitt
eget omdöme och min egen förmåga.
Ibland så ångar jag på i tron om att jag kan mer än vad jag förmår.
Ibland så backar jag för att jag inte har tron på mig själv att fullfölja vissa saker.
Man gör val precis hela tiden.
Val som formar oss, bygger oss, stjälper oss.
Egentligen så krävs det inte att man är en superintelligent människa för att kunna göra bra saker.
Egentligen så behöver man inte andras ständiga stöd för att känna sig bra.
Men man behöver förstå vad det är man gör, vem man är och vad man vill.
Jag är en bra människa, det vet jag.
Det är fakta jag lever med varje dag i mitt liv.
Det är fakta för mig som jag är otroligt stolt över att jag besitter.
För mig är det viktigt att vara den jag är precis som jag tycker att det är viktigt att
människor jag umgås med är sig själva.
Jag vill att dom ska vara öppna, ärliga och verkligen säga vad det är dom tycker, tänker och känner.
Det är då man är den man är som jag värdesätter en relation oavsett till vem.
Jag är den jag är, varken mer eller mindre.
Vet du vem du är..........

Ingen kan göra det du bör göra själv

Man kan inte alltid luta sig tillbaka mot andra.
Man kan inte tro att man alltid kan smita undan.
Det går inte att alltid ljuga sig fri.
Förr eller senare så kommer verkligheten ifatt dig.
Förr eller senare så kommer livet ifatt dig.
Förr eller senare så får du själv bekänna färg.
Det är inte alltid lätt att ta sig från a till b, men vi kan alltid försöka.
Och det är just det som jag tycker är så otroligt viktigt att vi alla gör.
Försöker.
För hur vore det om vi alla ständigt vek ner oss.
Om vi alla gav upp innan vi ens gav det en chans.
Många gånger så viker vi ner oss alldeles för lätt.
Vi försöker smita undan i tron om att någon annan alltid ska lösa problemet vi ställt inför.
Det behöver ju inte ens vara ett problem.
Det kan vara så enkelt att det bara handlar om att vi är så förbannat slöa.
Att vi bara vill glida med och bara suga i oss det allra gottaste.
Ingen kan göra det som du bör göra själv.
Men alla kan behöva få höra det ibland.
För det är inte alltid vi ser allt själva.
Det kommer faktiskt tillfällen för oss alla när vi behöver lite guidande.
Vi ser inte alltid det som andra ser som självklart.
Men det gör inte att vi kan låta bli att ta ansvar för det vi själva bör göra.
Vi har nämligen ett ansvar att uppfylla och det är ansvaret emot oss själva.
Ta du ditt ansvar för det du bör.
Lägg inte bördan på andra.
Ingen kan göra det du bör göra själv.
Våga stå för den du är och den du vill att andra ska se dig som.
Stå inte där med en förljugen fasad av något du inte kan svara för.
Du är du och ingen annan.
Jag är jag och ingen annan.
Stå för dig själv, inte för andra.

Alla ser inte likadant på dig, acceptera det

Ibland så blir man väldigt varse om vad andra tycker och tänker.
Dom kan liksom inte hindra sig själva från att uttrycka vad det är dom
tänker, tycker och känner.
Har du tur och kanske rentutav gjort något rätt i ditt liv så kanske det finns
människor därute som tycker om dig.
Har du lyckats göra dig ett namn i din omkrets kanske du till och med respekteras.
Men sen kan du kanske komma i situationer där du inte uppskattas lika mycket.
Du kanske kommer till ett ställer där du blir bedömd innan du ens fått visa vem du är.
Du ges helt enkelt inte någon chans.
Kanske är det inte ditt fel för andra kan ha gjort att du hamnat på minus redan innan
du ens kommit dit.
Du har blivit bedömd genom andras beteende och handlingsförfarande.
Jag undrar hur ofta det sker på arbetsplatser, på skolor eller under andra omständigheter.
Jag fick själv ta sån skit idag.
En kritik baserad på att jag fått min tjänst utan att ha någon riktig erfarenhet inom området
jag ska arbeta.
En tjänst som det förr minsann krävdes en ordentlig utbildning innan man ens fick kliva
innanför väggarna på en sådan arbetsplats.
Jag hade kunnat ta det väldigt lätt om jag bara hade fått höra det en gång av denna person
som i samma mening påpekade att "det säkert inte var något fel på mig".
Men när man upprepar sig gång på gång och ältar samma sak samtidigt som man då spyr
galla över sin arbetsgivare i dennas numera bristfälliga förmåga att upprätthålla dom
tidigare kraven som fanns.
Ja, då tröttnar till och med jag på att lyssna och kan inte låta bli att känna en viss uppgivenhet.
Är det så andra också tänker undrar jag då.
Andra som inte vågar säga precis vad denna person tänker och tycker.
Eller är det bara en väldigt bitter person jag har att göra med som känner sig nerklassad.
Jag bad inte om att bli anställd.
Jag sökte ett jobb, gick på en intervju, gjorde ett bra intryck och fick en anställning.
Vad är problemet.
Nej, jag kommer inte att hänga upp mig på det här och älta det vidare.
För mig räcker det att få ur mig det här och nu.
Men jag kan inte låta bli att tänka och analysera vidare.
Jag är den jag är och tänker inte be om ursäkt för att jag fått den här chansen.
Jag har inget problem med det men det är tråkigt att andra kanske har det.
Missunnsamhet och orättvisa finns överallt i samhället, det är något jag lärt mig leva med.
Jag tycker inte om det men jag lever med det och tänker fortsätta att göra det.
Jag kommer att fortsätta att tro på mig själv för den jag är.
Är det fel, är det rätt, ja det är upp till andra att bedöma efter deras förmåga.
I mina egna ögon så gör jag rätt.
Vad tycker du.

Min mamma har det bra, men hur ensam är hon inombords?

Det är en fråga jag ställer mig varje gång jag hälsar på min mamma numera.
Hon bor där på sitt äldreboende, knappt medveten om vilken tillvaro hon lever.
Hon gör det dag ut och dag in och allt jag kan bidra med är att hälsa på lite då och då.
En del kanske tycker att det bara tillhör livets gång.
Andra kanske skulle tycka att om jag nu tycker att det är fel så varför tar jag inte hand om
henne själv och ser till att hon får bo hos mig.
Andra kanske tycker att man bara ska se om sitt eget hus.
Kanske är det till och med så att vad jag än gör tycker och tänker inget som spelar roll.
Vad vet jag, jag är ju bara en enkel människa.
En människa med en åsikt, en tanke, en vilja.
Jag vet att jag är en bra människa inom mig.
En människa med vad jag själv ser som sunda värderingar.
Jag tycker det eftersom jag själv aldrig vill skada någon annan.
För varför skulle jag det.
Min linje är ju att jag ska hjälpa andra om jag kan.
Min linje och vilja är att andra ska ha det bra.
Min mamma är en sån människa som jag vill ska ha det bra, så bra som det någonsin går.
Jag vill det kanske extra mycket just för att hon är min mamma och för att hon alltid
betytt väldigt mycket för mig.
Jag vet att min mamma har det bra där hon bor idag.
Jag vet det för det är i en vänlig atmosfär hon bor i.
Men vet hon om det själv.
Varje gång man kommer dit så är det som en total nyhet för henne.
Det är så för hennes sjukdomsbild är sådan.
Hon kommer helt enkelt inte ihåg det som händer och sker längre.
Men vad är det som bor inom henne idag.
Vad tänker hon när jag går därifrån.
Hur mår hon i sitt hjärta när jag stänger dörren bakom mig och går.
Det gör ont i mig precis varje gång jag gör det, det gör ont och skär i mitt hjärta, om och om igen.
Jag kan inte komma ifrån det hur jag än vrider och vänder på mig.
Det som gör mig lugn är att jag känner att dom som tar hand om mamma dom gör det på
bästa tänkbara sätt.
Det är en miljö där jag känner att min mamma kan vara trygg.
Men hur mår mamma inombords.
Jag kommer aldrig att kunna få något riktigt svar på det och det får jag vara nöjd med.
Man kan inte få svar på alla sina frågor i sitt liv utan ibland så får man faktiskt vara just det.
Min mamma har det bra, men hur ensam är hon inombords nu efter att pappa har gått bort.
Mannen hon haft vid sin sida under större delen av sitt liv.
Mannen hon älskat under större delen av sitt liv.
Mannen som varit allt i hennes liv.
Någonstans så har hon stoppat undan honom inom sig.
Frågan är hur djupt han ligger gömd.
Vet hon ens var hon har lagt minnet av honom.
När plockar hon i så fall fram dom tankarna.
När känner hon saknaden efter honom.
När känner hon sig som allra mest ensam.
Det är många tankar som rör sig i mitt huvud när det gäller dig lilla mamma.
Jag kan bara hoppas och tro att du har det bra där du är idag.
Jag gör det för att jag vill det av hela mitt hjärta.
Jag gör det för att du är min mamma och en av dom allra viktigaste delarna av mitt liv.
Utan dig hade jag ju inte funnits.
Min mamma har det bra och jag är så tacksam att ni som tar hand om henne, tar hand om henne.
Men hur ensam är hon inombords.
Jag kan bara undra.

Räcker JAG till som den jag är !

En fråga som jag ställer mig väldigt ofta är just den om jag räcker
till som den jag är.
I vissa lägen så känns det inte så, det är därför jag ställer mig lite tvivlande.
Kanske är det bra att känna så, vad vet jag.
Jag är ändå bara en enda begränsad själ.
Jag är faktiskt bara jag.
Vem kan räkna med att jag ska kunna göra vissa saker.
Vem kan kräva att jag ska göra vissa saker.
Du tänker säkert direkt på att "jamen din arbetsgivare, han kan väl ställa krav"
Eller att din sambo, hon kan ställa krav.
Eller kanske att mina barn, dom har minsann rätt att ställa krav på mig.
Och visst är det så.
Dom har all rätt att ställa vilka krav dom vill på mig men det är upp till mig att uppfylla dom.
Ingen kan tvinga mig att göra saker som jag inte vill.
Ingen kan pressa mig till att trivas med beslut som andra tar åt mig.
En människa, ett liv, mitt liv.
Självklart är det så att jag ska fylla min uppgift som arbetstagare när jag är på min arbetsplats.
Det har jag alltid tagit som en hederssak.
Jag vill verkligen alltid göra rätt för mig och dom pengar som jag tjänar där.
Men jag tänker för den sakens skull inte pressa mig till ytterligheter som gör att jag själv
eller någon annan kan ta skada bara för det.
Jag agerar helt enkelt inom rimliga gränser.
Min sambo då, vad kan hon ställa för krav.
För min del så är det väldigt självklara sådana och det är att hon ska kunna känna den
tillit som jag vill ge.
Jag vill finnas där för henne på så många sätt som jag kan eftersom jag känner att det är
något som vi båda vill.
Jag vill det, hon vill det = enkel beslut.
Mina underbara barn då.
Vad kan dom tänka och tycka.
Jag vet att dom bara vill mig väl och vill att jag ska må så bra som jag någonsin kan.
Dom vet att jag finns där för dom precis så mycket som jag någonsin kan, och lite till.
Jag känner faktiskt att jag räcker till i alla dessa situationer.
Jag räcker till för att tillfredsställa mig själv, sen om det räcker till för min omgivning på
alla tänkbara sätt det vet jag inte men det kan jag heller inte bry mig om.
För hur skulle jag kunna göra mer av mig själv än det som redan finns.
Tag mig som jag är, är allt jag kan säga.
Tag mig för den jag är, är allt jag kan vilja.
Vara den jag är, är allt jag kan vara.
Vill du något annat av mig så har du ställt för höga önskningar om mig, för höga
förhoppningar om mig.
Jag är bara jag och absolut inget mer än så.
Så vad tycker du.
Tycker du att jag räcker till som jag är.
Jag tycker det.

Hatar när människor i min närhet mår dåligt

Man kan inte vara alla till lags.
Man kan inte hjälpa alla som man kanske vill.
Man är ju inte mer än människa.
Men om det kommer till situationer, små eller stora och jag känner att jag faktiskt
kan göra något positivt så vill jag faktiskt göra det.
Det är så jag är uppfostrad.
Det är så jag ser på livet.
Att hjälpa andra är helt enkelt en del av det och den delen kommer jag aldrig att ta lätt på.
Jag vet att jag har ett väldigt bra inre och det njuter jag av varje dag.
Jag gör inte det för att jag är den skrytsamma typen.
Jag gör det heller inte för att jag känner att jag behöver den uppmärksamheten.
Nej, jag gör det bara för att jag vill det, för att mitt inre säger det till mig.
Att jag faktiskt mår bra av att göra det och att kontentan av mitt eget handlande även
kanske kan få någon annan att också må bra.
När jag ser att en människa som jag känner mår dåligt så kan jag bara inte låta det bero.
Eller rättare sagt jag kan inte låta det bara passera om det nu inte är så att det faktiskt
är bäst att det får göra just det.
För det är inte i alla situationer som jag kan göra saker som gagnar situationen.
Det kan faktiskt vara tillfällen då jag gör klokt i att bara betrakta det från sidan.
Men under så kallade vanliga omständigheter, då kan jag inte låta det bara vara.
Då måste jag fram där och se vad det är jag kan bistå med.
Kanske är det en fysisk handling som behövs.
Då menar jag inte bara ren muskulär styrka.
Nej det kan faktiskt vara något så otroligt enkelt men väl så värdefullt som en kram.
Eller så kan det vara att den personen helt enkelt bara behöver känna att den inte är
ensam och utelämnad i den solkiga världen, helt vind för våg.
Sittande där som en skeppsbruten på ett stormigt hav med bara en oändlig vy av
grått skräckinjagande hav.
Jag lyssnar gärna till denna människa och försöker se om det är något jag kan bidra med.
Kanske är det inte något direkt som jag kan tillföra men kanske räcker det med
att jag just bryr mig.
Världen är inte alltid snäll utan kan vara väl så hård och tuff mot oss på en mängd olika sätt.
Jag försöker att leva som jag lär och se saker och ting ur så många synvinklar som möjligt.
Jag vill nämligen alltid försöka att vara någorlunda objektiv.
Det är inte alltid jag har rätt i det jag gör, tycker, tänker, säger eller vill.
Men när jag inser att jag har fel då är jag i varje fall ödmjuk nog att ändra min inställning
istället för att vara bitter över att någon annan hade rätt.
Jag hatar verkligen när människor i min närhet mår dåligt.
Men jag är villig att göra något åt det.
Hur är det med dig.
Ser du alltid först och främst till ditt eget välbefinnande.
Eller är du kanske den som gör så kallade goda saker just för att få ett.
Eller gör du dom bara för att det känns rätt.
Vem är du.

Att inte vara i balans i sitt liv

Vi kommer alla i våra vågor och dalar när vi tror mer eller mindre på oss själva.
Det är då vi behöver ta fram kraften inom oss.
Det är då vi måste ta oss i kragen och tro på den vi är.
Jag är en känslomänniska med känslor i samma omfattning som en aktiv
vulkan är fylld med het lava som vill ut.
Just därför har det varit svårt emellanåt i mitt liv att vara just i balans.
Det finns så otroligt mycket som jag bryr mig om och som påverkar mitt liv och mitt handlande.
Jag kan inte sluta bry mig och det tänker jag heller aldrig göra för det vore att
ta bort en av dom delar som jag värderar och respekterar allra mest hos mig själv.
Men det där med att vara i balans i sitt liv, det är inte alltid så lätt.
Vissa behöver hjälp för att komma dit och vissa behöver få komma till den insikten själva.
Jag har alltid jobbat efter det sistnämnda.
Det är inte så att jag inte bryr mig om vad andra tycker, tänker eller säger till mig, tvärtom.
Det är också detaljer som jag väger in i min bägare.
Jag väger mina för och emot precis hela tiden och där kommer ni alla in.
Ni påverkar mig genom allt ni gör vare sig jag visar det eller inte.
Vi har alla möjligheten att vara det stödet som den personen kan behöva just där, just
då i sina liv.
Vi har alla förmågan att ge den hjälpen.
Men är vi villiga att ta oss den tiden som det kräver.
Jag tycker att vi alla är skyldiga att göra det.
För om inte du är villig att ägna den tiden att hjälpa någon annan hur kan du då ens
tänka tanken på att någon annan ska vara där för dig när du behöver hjälpen.
Var villig att ta emot hjälp när du behöver den.
Var ödmjuk mot dig själv och ge dig själv den möjligheten för du förtjänar den.
Tillåt dig att komma ifatt dig själv när du känner att det händer för mycket i
ditt liv.
Rusa inte bara på i full fart framåt utan att stanna till och titta bakåt.
Försök förstå vem du är och vad det är du vill stå för.

Det är skönt när människor tror på en!

Det är inte för att jag vill känna mig egenkär.
Det är inte för att jag känner ett behov av att synas.
Det är inte för att jag ständigt behöver påminnas om att jag gör bra saker.
Det är inte för att jag tycker att jag förtjänar det.
Men det är väldigt skönt när andra människor tror på en.
Det är en väldigt skön känsla när man känner andra människors förtroende för en.
Att man inte behöver bevisa något hela tiden utan bara vara den man är.
Jag tycker det för det är så jag funkar.
Jag tänker inte hela tiden på att jag måste prestera på en viss nivå.
Jag tänker inte på det för det är inte så jag vill att det ska vara.
Jag vill bara synas genom att vara den personen som jag är.
Jag vill bara verka genom att vara den människan jag är.
Är det så att den är någon som har problem med det så är det inte mitt bekymmer för
jag tänker inte ändra mig för någon annans skull.
Om jag ska ändra mig så är det för att det rör något som jag själv kommit till insikt om.
Jag gör det för att det är något jag vill.
Mina förändringar kan bara komma inifrån mig själv.
Det är ju jag som ska leva med dom och dom som umgås eller lever med mig vet det och accepterar det.
Det är därför så skönt med alla människor som är runt mig som tror på den människan jag är.
Det är en varm känsla som infinner sig i mitt bröst när jag känner och vet att det finns
många som ser mig som den jag är och som tycker om det dom ser.
Antagligen så är det just för att jag verkligen är jag och inte försöker vara någon annan
som det faktiskt fungerar.
Jag håller min raka öppna linje mot det jag tror på.
Den linjen verkar funka och eftersom det inte finns några andra alternativ för mig själv
så är det den vägen som jag kommer att fortsätta att vandra.
Så jag säger bara tack till Er alla.
Tack Ni som faktiskt ser mig, tror på mig, uppskattar mig.
Det är Ni som värmer mitt hjärta och jag hoppas att Ni känner min värme och kärlek tillbaka.
Älskar Er.

Tunga brytpunkter i ens liv

Vad tar man lätt på i livet och vad tar man hårt på.
Vissa saker är sånt som man bara blåser förbi.
Vissa andra får en att stanna till och verkligen betrakta.
Vad jag ser som tunga brytpunkter är sånt som nästan gör att min värld helt stannar av.
En sån brytpunkt var när jag klev in i min skiljsmässa.
Det var en så grå och dyster period.
Den var så nerbrytande och mörk men den var lärorik.
Den gjorde att jag kom närmare mig själv.
Den gjorde att jag lyssnade på mig själv.
Den gjorde att jag förstod mig själv.
Jag var så förtvivlad under den perioden.
Jag var så rädd under den perioden.
Jag kände mig så otroligt ensam, så övergiven, så sviken.
Jag gjorde det men jag tog mig också ur det vaccum som jag befann mig i.
Man lär sig alltid något av saker man tar sig igenom.
Jag lärde känna mig själv lite bättre och få lite mer insikt om mig själv.
Min andra stora brytpunkt i livet det var tidigare i år när min pappa dog.
Då blev jag alltför varse om hur lätt något tas ifrån en.
Något som man vill ha kvar i hela sitt liv.
Något som man tror ska vara kvar i hela ens liv.
Man fick det där bistra kvittot som sa precis vad det var.
Att allt har sitt slut.
Att man ska ta tillvara på det man har medans man har det.
Att man ska sätta värde på det man har.
Jag har alltid känt och vetat hur mycket min pappa betytt i mitt liv.
Han var verkligen en helt unik människa som jag lärt mig så otroligt mycket av.
När nu han försvann från mitt liv så var det som om en del av mig dog.
Den dog men den gav mig samtidigt mer näring till andra delar av mig själv.
Jag kommer alltid att sakna pappa men han kommer alltid att finnas med mig samtidigt.
Så är det med brytpunkter i ens liv.
Man stannar till, analyserar, funderar och går vidare.
Man gör det med kanske lite mer insikt om vad livet egentligen är.
Man bryr sig helt enkelt kanske lite mer om det man har.
Vi har alla tunga brytpunkter i våra liv.
Tillåter du dig själv att stanna till och fundera.
Ge dig den tiden, det har du nytta av under resten av ditt liv.

Att duga som man är

Har det inte blivit väldigt hysteriskt i hur man ska vara.
Det är nästan så att det man har gjort upp en officiell mall över det.
Att gränserna som finns idag dom är redan satta.
Och om det nu är någon som går över dessa gränser så ses han eller hon med väldigt oblida ögon.
Jag tycker att det är otroligt tråkigt att man låter det gå så långt.
Att man tillåter att tv och internet ha sån påverkan i människors liv att man tar mer hänsyn
till vad som visas där än vad som faktiskt sker framför våra ögon.
Jag duger som jag är.
Jag är övertygad om att du duger som du är.
Vi behöver inte göra oss till och ta fram en version av oss själva anpassad till omgivningen.
Vi kan faktiskt stanna till och njuta av livet ändå.
Vi måste inte stirra oss blinda på vad andra tar fram som så kallade nya sanningar.
Jag duger som jag är, för jag är jag.
Jag behöver inte kunna allt bara för att andra tycker att jag ska kunna det.
Jag behöver inte känna mig misslyckad när jag inte förstår.
Jag behöver inte känna mig mindre värd bara för att jag gör en sak och någon annan gör en annan.
Inte så länge jag försöker efter min förmåga.
Ingen kan säga till mig att jag borde kunna något bara för att jag har sett det, provat det, gjort det.
Det är inte så jag ser på saker och ting.
Det är alldeles för många som inte tror att dom inte duger.
Det är alldeles för vanligt med hängande huvuden när det väl kommer till kritan.
Med människor som hellre ställer sig i bakgrunden så att dom inte syns.
Dom gör det för att dom inte tycker att dom duger som dom är.
Jag är själv inte den som ställer mig längst fram och dunkar mig själv i bröstet.
Jag är inte den som hela tiden måste hävda mig själv i mitt behov av att synas och höras.
Jag fungerar som så att när jag känner att jag har något att tillföra då gör jag det
och när jag inte har det så lyssnar jag hellre.
Jag duger alldeles förbannat väl som den jag är.
Jag säger det utan att skämmas eller lida av hybris.
Tro inte bara på vad andra tycker, tänker eller säger.
Tro även på dig själv.

Istället för att kritisera jämt, har du funderat på att du faktiskt kan ge beröm

Har du någon gång funderat på hur mycket din ständiga kritik kan skada.
Hur djupa ärr den kan skapa.
Det är inte särskilt kul att ständigt få höra att "det var väl ok det du gjorde, men om du
gjorde si eller så istället, då hade det kunnat bli riktigt bra".
Det är inte att ge beröm när du ger säger på det sättet.
Det är i längden inte ens ok att säga på det sättet.
Vi har som människor en väldigt god förmåga att suga åt oss av sånt som kan vara negativt.
Vi har tyvärr rent generellt inte samma goda förmåga att suga åt oss av positiva kommentarer.
Det är som om det finns ett inbyggt skydd i oss som inte vill att vi ska bli påverkade av
det som är alldeles för bra.
Vi vill inte ta till oss av sånt som kan tyckas vara för bra för att vara sant men som ändå är det.
Istället för att kritisera någon, har du funderat på att du kan ge beröm och tillåta den personen
ta till sig det utan att förminska den.
Vi ska alla kunna ta kritik men vi ska också kunna ge konstruktiv sådan.
Vi ska alla kunna ta beröm, men vi måste mena det.
För menar vi inte det vi gör, säger, tycker eller för den del tänker, ja då tappar vi ju all trovärdighet.
Jag tycker om att berömma andra.
Jag gör det för att jag ser hur dessa människor växer av väldigt lite.
Och om jag kan få någon att växa av väldigt lite så känns det väldigt rätt och viktigt för mig.
Inte för mitt eget välbefinnandes skull utan för känslan att man faktiskt alltid
 kan göra något för någon.
Att ge någon lite beröm kostar dig inget, absolut inget.
Men du måste mena det.
Ta inte ifrån den personen berömmet den just förtjänat genom att samtidigt ge kritik.
Försök förstå konsekvenserna av vad det är du själv säger.
Förstå dom både för din egen del, men även för den du vänder dig emot.
Det är viktigt att vi tillåter andra att växa som människor.
Bara för att någon blir starkare inombords betyder inte det att det blir en farligare människa.
Det betyder inte att du behöver känna dig rädd för den människan.
Det betyder bara att den tror på den människan som den har blivit.
Tillåt dom i din närhet växa som människor, försök inte hämma dom.

Man har alltid rätt att ha en åsikt. Man har aldrig rätt att förneka någon en.

Ibland snöar jag in på små saker om man tittar på det direkt
men när man ser det med lite perspektiv så får det en annan vidd.
En sån sak är ens rätt till att ha en åsikt.
Jag tycker att det är vansinnigt viktigt att alla får ha en sådan.
Men det ska vara en åsikt som man står för inte någon man bara
slänger ur sig för att få finnas med i ett sammanhang.
Det handlar om trovärdighet.
Jag är inte någon som vet allt, kan allt, kommer kunna veta allt eller kommer kunna göra allt.
Jag har mina begränsningar som jag alltid kommer att leva med.
Men alla, precis alla har rätt till att ha en åsikt.
Och jag precis som alla andra måste faktiskt respektera den.
Jag behöver inte hålla med eller tycka om den.
Jag behöver inte värdesätta den eller se den som en värdemätare.
Men jag kan inte komma med ett pekfinger och säga att du eller du har fel.
Varför ska jag det om det är din åsikt det handlar om.
Det är skillnad när det är någon faktisk handling som har skett och man återberättar den fel.
Eller om någon inte följt givna instruktioner utan gjort något efter eget bevåg.
Det är skillnad.
Då handlar det inte om att ha en fast åsikt längre utan bara om att du kanske vill provocera.
Du vill helt enkelt göra det "på ditt sätt" bara för att du är lite av en trubbig tjurskalle.
Men om du har en åsikt om något.
Då ska jag stanna till och lyssna, höra, försöka förstå vad det är du menar.
Försöka se saken ur ditt perspektiv.
Inte tappa mitt eget.
Jag har mina åsikter andra har deras.
Om vi försöker att förstå varandra lite mer så tror jag att vi kommer långt i den
globaliseringsprocessen som pågår.
Vi måste helt enkelt lära oss att respektera varandra mer, se varandra mer, bry oss om varandra mer
och hata varandra mycket, mycket mindre om vi ska överleva som människor.
Eller vad tycker du.

Vill man lära sig något så kan man det

Många säger ju orden att den eller den personen är så otroligt duktig på vad den gör.
Så är det förmodligen också.
Men det handlar inte bara om att vara duktig just på det man är duktig.
För det, det tror jag att dom flesta kan vara.
Att vara duktig på det man gör är inte så himla svårt som det låter.
Det handlar väldigt mycket om att man gör något man faktiskt tycker om.
Vissa har lätt för att lära sig saker, det måste jag medge.
Dom kanske har ett så kallat läshuvud eller en naturlig fallenhet för det.
Men det krävs även ett intresse.
Jag vill inte gå så långt och säga att det alltid är så för naturligtvis finns det alltid undantag.
Det finns undantag som bekräftar den gyllene regeln.
Vill man lära sig något som man faktiskt vill lära sig så tror jag att man kan det.
För inte ska man sätta gränser för sig själv.
Gränser som jag själv bara vill sudda ut.
Gränser som gör att man inte riktigt tror på sig själv.
Kanske finns det något där i kölvattnet som hämmar dig.
Något som håller dig tillbaka.
Någon gammal händelse som ger dig en dålig magkänsla.
Kanske finns det någon person som gör att du känner dig lite mindre än vad du är.
Kanske är det något som gör att du inte riktigt vill klara av vad du egentligen borde.
Du kanske inte vill visa hur duktig du är omedvetet.
Det kan finnas många olika andledningar.
Jag tror verkligen på att om man vill lära sig något så kan man.
Vi har inga begränsningar, vi sätter dom själva bara.
Man kan säga att man kan sätta ett mantra för sig själv.
Vill man, så kan man.
Är du villig att sätta det som en regel för dig själv.
Är du det så tror jag att du kan klara av mycket mer än vad du gör idag.
Jag tror det i dom fallen där du inte känner det så ska du sätta dig ner och fundera
på vad det är som håller dig tillbaka.
Vad det är som gör att du inte tror på dig själv och bearbeta det.
För du är värd att klara av det du föresätter dig själv.
Tro på dig själv, gör det och väx som människa.
Väx i din egen takt, inte i en takt andra tycker.
Du är du och ingen annan.

Vad stärker Dig !

Du vet det nog.
Du vet det väldigt väl.
Men ändå så kommer det tillfällen som överraskar dig.
Tillfällen då du överrumplas av känslan att du känner dig stärkt.
Den känslan tycker jag är helt fantastisk.
Då, just då när du nästan tycker att du går på moln.
Då du känner dig styrkt av något, något nästan obemärkt.
För visst är det underbart när man får en oväntad positiv kommentar.
När du kanske lyckas med något särskilt.
Kanske när du fått en bekräftelse som du länge sökt.
Kanske har du bara helt plötsligt fått känna dig sedd.
Det finns så mycket som kan styrka dig om du bara vill.
Det finns så mycket du kan göra för att stärka andra.
Det finns så mycket du kan bidra med om du vill.
Jag tror att du vill kunna stärka andra.
Jag tror att du vill kunna känna dig stärkt av andra.
Jag tror att vi alla behöver få känna den känslan emellanåt.
Eller rättare sagt, jag vet att vi alla behöver få känna den känslan emellanåt.
Vissa behöver det mer och andra behöver det lite mindre.
Men vi behöver det alla, precis alla.
Det är känslan när vi faktiskt nästan känner inom oss hur vi växer som människor.
Vi sträcker på oss inombords.
Vad stärker Dig.
Hur kan du stärka andra.
Viktiga frågor, frågan är hur du vill svara på dom.

Kärlek är något vackert !

Har du tänkt på vad kärlek betyder för dig.
För mig betyder den allt.
Den är essensen i mitt liv.
Den är det som gör mitt liv vackert.
Det är den som kryddar mitt liv varje dag.
Det är den som kryddar min vardag, min helg, mitt liv.
Jag lever av kärlek, jag lever genom kärlek, jag andas kärlek.
Jag gör det för jag älskar att leva.
Kärlek är något som kan göra många förblindade i sina liv.
Det kan göra att en del tror att dom har äganderätt av andras.
Det kan göra att respekten den försvinner i skymundan.
Den gör det bara för att dom själva lägger ett alltför stort fokus på vad dom tror är kärlek.
Men kärlek är inte kärlek om den inte är besvarad.
Kärlek är inte vacker om det inte finns någon som ger tillbaka.
Kärlek ska aldrig missbrukas, aldrig skadas, aldrig misshandlas.
Kärlek är ett vacker ord.
Kärlek har en vacker innebörd.
Kärlek är något som är stark, oerhört starkt.
Har du kärleken med dig i livet så har du något otroligt viktigt.
Missförstå mig nu inte när jag prisar kärleken.
För som sagt när den är missriktad så kan den vara destruktiv och ond.
Den kan skapa ångest och lidande.
Den innehåller så mycket känslor och alla är känslor som vi alltid bär med oss.
Låt kärleken vara något fint.
Visa den till dina nära.
Visa den till dina vänner.
Visa den till den du älskar.
Men gör det bara om du känner att du får något tillbaka.
Om du inte får det så förstå att så inte är fallet.
Inse att du aldrig kommer att mötas av samma känsla tillbaka.
Var ärlig emot dig själv precis som du ska vara ärlig emot dom runt dig.
Var det och låt kärlek vara en del av ditt liv.
För kärlek är något otroligt vackert.

Jag blev av med en del av mig själv när min pappa dog

Någon kanske hakar upp sig på att jag skriver väldigt mycket om min sorg efter min pappa.
Men jag ser det verkligen inte på det sättet.
Jag tycker att det är en del av min egen sorg och bearbetningen av den.
Det är jag och ingen annan.
För ingen annan kan komma och säga till mig hur jag ska tackla den biten.
Ingen kan känna och förstå det jag känner för det är mina känslor.
Ingen kan krypa in i mig och leva med mitt inre för det är det som min strid handlar om.
Jag blev bestulen på något när min pappa dog.
Jag förlorade något som aldrig kan ersättas.
Det var något stort och viktigt.
Det var något som alltid hade funnits där.
Det var något jag ville alltid skulle finnas där.
Det är där min konflikt kommer in.
Väl medveten om att inget är bestående.
Väl medveten om att livet är en process.
Väl medveten om att saker händer och saker slutar hända.
Väl medveten om att livet det går vidare ändå.
Trots all denna medvetenhet så känner jag mig så begränsad.
Jag gör det för min pappa var min pappa och han betydde oerhört mycket för mig.
Jag blev av med en del av mig själv när min pappa dog men samtidigt ännu mer medveten
om vad det är jag har kvar.
Jag kommer för alltid att sakna min pappa men jag har fått ett större utrymme till
dom jag har kvar i mitt liv.
Jag har alltid värdesatt min familj och mina vänner.
Jag har alltid älskat mina nära och kära.
Det är en av dom delarna som jag älskar hos mig själv.
Just min förmåga att tycka om.
Min förmåga att verkligen uppskatta och älska.
Alla kan inte förstå hur det är möjligt men för mig är det omöjligt att inte göra det.
För mig är livet förknippat med att tycka om andra, att uppskatta andra, att älska andra.
För mig är livet att se andra människor och värdesätta dom.
Jag tycker om att dela med mig av mig själv och det är en egenskap som jag ständigt
utvecklar och förbättrar.
För det är aldrig fel att se det positiva hos andra.
Man behöver inte vara blind och naiv bara för att man vill tänka positivt.
Jag är inte det, men jag väljer att gå den vägen.
Jag gör det för min pappa han gav mig det i arv.
Han gav ett hjärta så fyllt av kärlek och omtanke.
Jag blev av med en del av mig själv när min pappa dog men jag har så otroligt mycket mer.
Jag har så otroligt mycket mer.
Jag har så otroligt mycket mer.

Att respektera andra

Jag har varit inne i detta ämne många gånger förut och jag kommer komma tillbaka
till det många gånger till.
Jag kommer det för jag tycker att det är ett ämne som är så oerhört viktigt.
Det där med att respektera andra.
Att respektera vad andra tycker och tänker.
Det där med att lyssna till vad andra menar.
Lyssna men kanske inte handla efter.
För det behöver inte betyda att du håller med men det betyder att du lyssnar.
Det betyder att du vill lyssna, att du vill förstå, att du vill lite mer.
Att respektera andra handlar också om att inte skada andra i eget syfte.
Att inte gå så långt att den personen som du riktar din energi emot tar skada av ditt handlande.
För tänk på att det är väldigt lätt att göra just det.
Det är lätt att någon tar illa vid sig av något du själv gör.
Det är lätt hänt att man går lite för långt.
Det är lätt hänt att man tar för lätt på vad man själv gör.
Tänker du någonsin på hur mycket du påverkar andra.
Jag gör det för jag bryr mig om vad det är jag själv gör.
Jag gör det för jag bryr mig om hur det tas emot av andra.
Att respektera varandra borde vara väldigt självklart men det är det inte idag.
Vissa säger saker som pekar åt det ena hållet men så gör dom något helt annat.
Man är inte konsekvent i sitt eget handlande.
Vad man gör, vad man tänker och vad man säger bör gå i en egen gemensam linje.
Gör dom inte det så faller inte alla bitar på plats.
Att respektera varandra är något som är viktigt för mig för det får med sig så otroligt
många bitar som jag vill ha på plats i mitt eget liv.
Hur är det för dig.
Hur tänker du när du hör ordet respekt.
Är det ett ord som betyder något för dig.
Eller är det så att du bara känner att det är ett ord som tappat sin dignitet, sin stuns, sin status.
För mig får det aldrig göra det.
Respekt är viktigt, så otroligt viktigt idag.
Låt det vara lika viktigt imorgon och dagen efter det.

När andra ser Dig!

Det är en fantastisk känsla, den där som infinner sig när man känner sig sedd.
Inte för att man trycker på om det.
Inte för att man längtar efter det.
Inte för att andra måste se dig.
Nej, jag tycker om känslan när jag blir sedd, sedd bara för att jag är jag.
För jag kommer aldrig, tänker aldrig och vill aldrig göra mig till bara för att synas.
Jag kommer aldrig att vilja bli omtyckt för något jag inte är.
Jag kommer aldrig att kräva att bli sedd av någon som inte vill se mig.
Jag kräver nämligen inte något alls.
Det som kommer till mig, det kommer.
Det som händer mig, det händer.
Det som berör mig, det bryr jag mig om.
Jag vill gärna bli sedd men jag vill inte tvinga mig på någon i deras liv.
Jag vill inte ta någons plats bara för att synas.
Jag tycker om att synas men jag vill inte göra det av någon annan anledning än
att den som ser mig gör det av fri vilja
Jag tror att alla har ett behov av att bli sedda men inte till vilket pris som helst.
Så är det i varje fall för mig.
Jag är bara villig att bli sedd för att jag är jag.
När andra ser på dig, vad tror du att dom ser.
Tror du att alla ser det du vill att dom ska se.
Eller tror du att andra bara har förutfattade meningar om dig.
Om du tror det sistnämnda så tror jag att det är precis på det sättet som du själv ser på andra.
För ofta är det så, att man tror en sak om andra efter sin egen bedömningsförmåga.
Alla har inte det i sig, möjligheten i att tillåta sig själv att se förbi andras gränser.
Det hindrar många men det hindrar inte mig.
För jag tycker om att se andra människor som dom är.
Jag tycker om att uppskatta andra människor för vad dom är.
Jag tycker om att leva bland andra människor som väljer att se dom som jag vill se.
Att se varandra tycker jag är en av dom allra viktigaste egenskaperna som finns idag.
Vad tycker du själv.

Fuck Cancer!

Sjukdomar är bara sjukt orättvisa.
Jag säger det inte för att vara fyndig.
Jag säger det för att jag verkligen tycker det och det tror jag att dom
allra flesta håller med mig utan att ens blinka.
Cancer, denna jävla äckliga fula åkomma.
Den som kan förändra mångas liv, inte bara dom drabbade.
Men alla Ni som drabbas.
Alla Ni, hoppas att Ni aldrig får känna er ensamma.
Hoppas verkligen att ni får allt stöd ni kan av alla som ni hoppas ska finnas där.
För det är då, just då som ni behöver det stödet mer än någonsin tidigare.
Jag hatar Cancer.
Jag gör det för att det verkar nästan som att det drabbar dom som jag kallar goda människor.
Varför är det så.
Det är ungefär samma logik som när en knarkpåverkad kör sin bil, krockar med en annan bil
och efter olyckan så är det den påverkade som klarar sig och den oskyldiga som dör.
Det finns ingen logik alls, överhuvudtaget ingen alls.
Samma är det med cancer, det drabbar alldeles för många bra, skötsamma, fina människor.
Jag är inte bitter över den bilden jag målar upp.
Jag är bara så ledsen över dessa människor som drabbas.
Jag är så fruktansvärt ledsen över att det är så.
Det är en sjukdom vi ännu inte har kontroll över och dom som lever med det lever
inte bara med sjukdomsbilden utan även med den enorma ångesten som den medför.
Våga ge ditt stöd.
Våga finnas till där bakom hörnet.
Våga visa dig själv, visa att du finns.
Du anar inte hur viktig du kan vara för att personen i fråga ska kunna må lite bättre.
Du anar inte hur viktig du kan vara för att personen i fråga kanske till och med får
en chans att bli frisk.
I vilket fall som helst så gör du något bra när du vågar deltaga i deras liv.
Ge dig själv chansen, ge dom chansen.
Vad är det värsta som kan hända för din del om man jämför med den utsatta.
Fuck Cancer, fuck fuck fuck Cancer.
Låt oss aldrig sluta kämpa emot den.
Vi har alla någon vi känner som blivit drabbad av den.
Låt oss bara ta avstånd från den som sjukdom, inte från den drabbade.

Lär dig att tycka om andra

Det är inte något enkelt jag begär.
Det är inte något självklart jag önskar.
Det är inte något man kan göra med alla.
Men man kan alltid försöka.
Och när jag säger försöka så menar jag försöka på riktigt.
Inte att man halvhjärtat ger sig in i något.
Inte att man ger upp första gången man möter lite motstånd.
Inte att man tror att det bara går självmant.
Men det är alltid bättre att försöka.
Att ge någon en chans och kanske en chans till.
I varje fall om det är en person som förtjänar det.
Nu är det ju inte så att man kan bli vän med alla.
Nu är det inte så att man ska försöka att bli vän med alla.
För det kan verkligen finnas orsaker till att inte bli det.
Det kan verkligen finnas detaljer i det som gör att du absolut inte vill det.
Att lära sig tycka om andra är inte något som bara sker, eller är det kanske just det.
Fundera på hur du själv beter dig.
Ger du alla en riktig chans när det väl kommer till kritan.
Låter du alla få en möjlighet att ens komma halvvägs.
Jag tvivlar på det.
Alla klarar nämligen inte av det.
Alla klarar inte att ta bort alla dessa mer eller mindre besvärliga hinder.
Men det får inte kännas som en omöjlighet.
Det får inte kännas som något meningslöst.
Det får inte begränsa dig i din innersta vilja.
Jag tycker om att tycka om andra.
Jag gör det för det ger mig så mycket.
Men jag tillåter mig bara tycka om dom som faktiskt förtjänar det.
Jag ger dom gärna en chans, två eller kanske till och med tre men sen får det vara nog.
Jag tycker om andra människor för det ger mig så otroligt mycket i livet.
Jag behöver inte lära mig att tycka om andra men hur är det med dig.
Vilka ger du chansen.
På vems villkor ger du dom chansen.
Varför ger du dom chansen.
Kan du svara på det.
Kan du svara på det, ärligt.
Lägg bort din stolthet.
Var den du är, visa vem du är, tro på den du är.
Gör det så är det lättare att ta till sig andra.
Tro mig, för det gör jag.

Att inte leva i sitt eget förhållande

Så galet många gånger har jag hört det.
Så tråkigt många tillfällen har jag snuddat vid.
Så ofta har jag försökt förstå.
Men jag gör det ändå inte.
Jag kan bara inte förstå, varför tillåter man sig att vara i skymundan.
Varför vill man inte vara i centrum i sitt eget liv.
Varför vill man stå tillbaka för sin partner till exempel.
Vad är det för självbevarelsedrift man drivs av när man inte ger sig själv utrymme.
Att välja att inte leva i sitt eget liv får aldrig vara ett alternativ.
Ingen ska komma och säga hur jag ska leva.
Ingen ska komma och tycka att jag gör fel och tro att jag rättar mig efter.
Jag är ju jag och mitt liv är mitt.
Visst kan jag anpassa mig efter många saker men det är något som jag gör av fri vilja.
Jag vill göra det jag gör.
Jag vill tro på att det jag gör är det bästa just för mig.
Varför ska jag kasta bort mitt liv på något som jag känner kväver mig.
Det kan inte vara rätt.
Jag är en människa av idag och jag vill ta den plats jag tycker att jag själv förtjänar.
Jag kräver inte något av någon men jag njuter när någon vill ge av sig själva till mig.
Jag njuter för då känner jag mig frivilligt deltagande i deras liv.
Det finns då en ömsesidig respekt.
En respekt som jag tycker är viktigare än något annat.
Ingen ska leva tillbakadragen i ett förhållande.
Alla ska få en chans att verkligen leva i sina liv.
Hur är det med dig.
Hur många känner du som känner att dom är kuvade i sina liv.
Har du varit i den positionen.
Är du kanske i den positionen idag.
Vill du verkligen kasta bort ditt liv på något du egentligen inte vill.
Jag vill inte göra det så därför gör jag heller inte det.
Jag lever inte i skuggan av någon annan.
Jag lever inte i skuggan av mig själv.
Jag lever som den jag är.
Jag är den jag är.
Jag är jag och ingen annan.