Att duga som man är

Har det inte blivit väldigt hysteriskt i hur man ska vara.
Det är nästan så att det man har gjort upp en officiell mall över det.
Att gränserna som finns idag dom är redan satta.
Och om det nu är någon som går över dessa gränser så ses han eller hon med väldigt oblida ögon.
Jag tycker att det är otroligt tråkigt att man låter det gå så långt.
Att man tillåter att tv och internet ha sån påverkan i människors liv att man tar mer hänsyn
till vad som visas där än vad som faktiskt sker framför våra ögon.
Jag duger som jag är.
Jag är övertygad om att du duger som du är.
Vi behöver inte göra oss till och ta fram en version av oss själva anpassad till omgivningen.
Vi kan faktiskt stanna till och njuta av livet ändå.
Vi måste inte stirra oss blinda på vad andra tar fram som så kallade nya sanningar.
Jag duger som jag är, för jag är jag.
Jag behöver inte kunna allt bara för att andra tycker att jag ska kunna det.
Jag behöver inte känna mig misslyckad när jag inte förstår.
Jag behöver inte känna mig mindre värd bara för att jag gör en sak och någon annan gör en annan.
Inte så länge jag försöker efter min förmåga.
Ingen kan säga till mig att jag borde kunna något bara för att jag har sett det, provat det, gjort det.
Det är inte så jag ser på saker och ting.
Det är alldeles för många som inte tror att dom inte duger.
Det är alldeles för vanligt med hängande huvuden när det väl kommer till kritan.
Med människor som hellre ställer sig i bakgrunden så att dom inte syns.
Dom gör det för att dom inte tycker att dom duger som dom är.
Jag är själv inte den som ställer mig längst fram och dunkar mig själv i bröstet.
Jag är inte den som hela tiden måste hävda mig själv i mitt behov av att synas och höras.
Jag fungerar som så att när jag känner att jag har något att tillföra då gör jag det
och när jag inte har det så lyssnar jag hellre.
Jag duger alldeles förbannat väl som den jag är.
Jag säger det utan att skämmas eller lida av hybris.
Tro inte bara på vad andra tycker, tänker eller säger.
Tro även på dig själv.