Ibland krävs det inte mycket, inte mycket alls.
Det krävs bara en vilja.
En vilja som sträcker sig förbi den första eventuella lilla stoltheten som man försöker hålla upp.
Vissa kanske tar sin egen stolthet på lite väl stort allvar.
Andra tror att det är det viktigaste som finns.
Och visst är det viktigt att kunna bära på en inre stolthet.
Att ge sig själv chansen att känna sig nöjd.
Men när det kommer tillfällen i livet då man behöver ett råd, ett stöd, en hjälp.
Då gäller det att ta ner den där bryggan som leder över din egen vallgrav
och faktiskt bjuda till lite själv.
Grejen är den att du måste göra något själv för att det ska ske.
Du måste faktiskt visa på något sätt att du vill ha den där hjälpen eller vad det nu är.
Man kan inte alltid gissa sig fram eller ana att den behövs.
Vi som är runt kan inte alltid förstå vad det är som rör sig i dig.
Så snälla när du behöver det där lilla eller stora, räck i varje fall ut ett lillfinger.
Räck ut ditt lillfinger så att jag kan ta det i min hand.
Det är inte mycket du behöver göra för att sätta bollen i rullning men du måste
ibland vara den som tar bort det där lilla sandkornet som hindrar just din boll.
Även du måste visa din goda vilja.
Det är ju aldrig bara en människas uppgift att hjälpa andra.
Jag hjälper gärna till men jag är mänsklig och har mina begränsningar.
Men ge mig ditt lillfinger och jag ger dig min hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar