Jag - en människa av idag

Jag vet väl inte om jag riktigt passar in i någon schablonmässig bild av hur människor
är idag.
Jag vet det inte för jag tycker inte att jag kan facka in mig själv alls.
Jag har liksom aldrig känt mig likadan som andra.
Visst kan man hitta likheter men likheter kan man ju hitta på så många olika nivåer.
Men jag är en människa av idag, det kan jag och vill jag absolut vidhålla.
Det är inte så att jag ser mig själv som udda.
Jag ser mig mer som speciell.
Det är inte så att jag vill kalla mig märkvärdig för jag är inte märkvärdigare än någon annan.
Men jag är den jag är likväl.
Den osäkerhet som jag under långa perioder gått och burit på i mig själv.
Den osäkerhet som hållit mig kort från att ge mig själv plats.
Den finns inte längre.
Jag tror på mig själv idag.
Jag tror på mig som den jag är och kan inte annat än vara tillfreds med mig själv.
Varför är jag då det kanske någon undrar.
Jag som lever ett relativt enkelt liv utan en massa komplicerade krav på min omgivning.
Kanske är det just det.
Mitt bristande behov av att det ska hända saker hela tiden men samtidigt aldrig främmande
för att göra saker som lockar mig.
Jag har inte allt jag vill ha men jag vill heller inte ha allt.
Jag förstår helt enkelt inte meningen med att ens sträva efter det.
Jag är nöjd och lycklig i det liv jag lever.
Jag är en människa av idag för jag är just precis det.
En människa av idag.
Är det fel att uppskatta det man har utan en ständig önskan om att ha mer och mer och mer.
Är det fel att inte alltid känna avundsjuka gentemot andra som kanske har lite mer.
Jag kan glädjas åt andra men även åt mig själv.
Jag kan gråta andras tårar men även mina egna.
Jag kan se det stora i det lilla och det lilla i det stora.
Begränsningar är bara ett ord för mig, inte någonting annat.
Jag är en människa villig att lyssna till andra och även villig att lyssna till mig själv.