Jag är inte ensam - men jag är unik

Jag är inte ensam om att ha dom egenskaper jag har.
Jag är inte ensam om att se ut på det sättet som jag gör.
Jag är inte ensam om att vilja det jag vill.
Jag är inte ensam om att känna det jag känner.
Jag är inte ensam om att tycka det jag tycker.
Jag är inte ensam om göra det jag gör.
Men jag är helt unikt ensam om den mixen som jag förenar av allt som är jag.
Jag är unik.
Det kan väl tyckas både bra av en del och kanske synd av andra.
Och det är ok både ock för mig.
För vi är alla olika även om vi har våra likheter.
Vi är alla unika på våra små sätt även om vi gärna sätter etikett på vilket fack vi ska tillhöra.
Hur man ska bli bemött.
Hur man ska bli behandlad.
Varför vissa alltid får fördelar i en del situationer medan andra alltid får stå tillbaka.
En del skriker bara för att inte bli alldeles osynliga.
Rädda för att ingen ska se dom annars.
Andra gömmer sig bakom något, rädda för att ens bli sedda.
Vad jag önskar är att alla ska någon gång få veta vilket värde dom har.
Att dom ska få känna en gemenskap med alltet istället för ett konstant utanförskap.
Vem väljer du att se.
Den som bröstar sig fram, tar ton och plats bara för att den har en kaxig attityd.
Eller väljer du att lägga ögonen på den som hela tiden finns med där i periferin men inte gör något väsen av sig.
Frågar du dig själv någonsin om vem som mest förtjänar utrymmet.
Jag är inte ensam som den människa jag är, men jag är unik.
Och det är du också.
Glöm aldrig bort det.
Det finns bara en av dig, och det är faktiskt du.