Att ställa upp för andra

Det kanske låter som en klyscha men hur ofta ter det sig självklart när du tittar dig omkring.
Jag blir lite mörkrädd när jag ser hur många som beter sig på ett alldeles för egoistiskt sätt.
Jag blir illa berörd när en del totalt känslokallt kan ignorera när andra har det svårt.
Jag mår illa av att höra kommentarer som kan fällas som till exempel att den personen
får faktiskt klara av det där själv när den just har gjort den stora ansträngningen och
kanske till och med överbryggat den stora förnedringen för sig själv och faktiskt bett om hjälp.
För att be om hjälp oavsett vad kan vara en av dom svåraste sakerna vi har framför oss.
Att be om hjälp när vi behöver det, verkligen behöver det.
Jag menar inte tillfällen då saker och ting bara ska vara lättare för den som vill ha hjälpen.
Inte tillfällen som gagnar oss själva.
Jag menar att andra ska kunna känna i sitt bröst att om det verkligen behövs så finns vi där.
Vi finns där oavsett hur kraftigt vinden blåser eller vilket skyfall som öppnar sig framför oss.
Vi finns där och vi gör det utan krusiduller.
Att ställa upp för mina nära och kära är en fullständig självklarhet.
Men att ställa upp när jag ser någon som jag inte alls känner men behöver min hjälp just
där just då.
Även det är en självklarhet i varje fall i min lilla värld.
För min värld är liten, oerhört liten men samtidigt gigantiskt stor.
Den är vad jag väljer att göra den till.
Jag tror emellertid att det är så otroligt viktigt idag att vi ställer upp för varandra.
Att vi ger varandra hopp.
Att vi inte låter alla skitiga, fula, äckliga, hårda sidor ta över och dominera i vår värld.
Vi måste finna en större gemenskap mellan varandra istället för att göra våra olikheter till vapen.
Världen är stor nog för oss alla men bara om vi tillåter den att vara det.
Vi ska inte sparka på dom som ligger för att vi vill ha dom fortsatt liggande där bara för att
det är lättare att ha att göra med kuvade människor.
Vi ska hjälpa dom upp så att även dom får se världen med öppna ögon.
Låt oss hjälpa varandra istället för att lägga energin på att stjälpa.
Är inte det en bättre tanke så säg vad.
Det kommer tillfällen vi alla behöver hjälp.
Frågan är då om du vill att någon annan ska bry sig eller du alltid kan bättre själv.

Ge aldrig upp

Jag vet inte varför men människor har det alldeles för lätt för att inte riktigt vilja.
Det enklaste valet är att kasta in handduken, att ge upp.
Men varför göra det enkla valet tänker då jag.
Varför bara vika ner sig och ge upp.
Varför inte försöka lite extra.
Varför inte ta kampen och verkligen försöka.
Det kan ju vara inom så vitt skilda områden.
Det kan vara allt ifrån att inte tro på sig själv när det gäller vad man klarar av.
Kanske att gå på en intervju, kanske att jonglera med några saker.
Kanske är det att visa vad du går för på ditt eget jobb.
Kanske är det när du träffar en tjej eller kille och för första gången vill visa vem du är.
Om du inte känner att du inte räcker till den gången, försök igen.
Ge inte upp, ge aldrig upp.
Ge saker och ting tid, den tid som dom sakerna kanske behöver för att det ska falla på plats.
Allt kan inte sitta på plats första gången som du gör det.
Allt sitter verkligen inte där du vill ha det.
Men låt det då bli fel istället för att vara fixerad vid att det inte blev rätt.
Ge dig den rättigheten, den som ger dig möjligheter istället för att begränsa dig.
Det är nämligen inte rättvist, inte mot dig och inte mot någon annan.
Du precis som alla andra förtjänar mer än en möjlighet med att lyckas med en sak.
Ge aldrig upp vad du än företar dig.
Tillåt dig mer en än chans att klara av saker.
Du är värd det.

När är du rädd

Jag tycker att det är så trasigt hemskt att man ska behöva känna rädsla
men ändå kommer tillfällen då vi alla gör det.
Det kan vara av så vitt skilda anledningar som att man är mörkrädd eller känner
en ängslan för en redovisning i skolan.
Eller så kan det vara ett krypande illamående som hänger kvar i magen och som
gör att du inte ens vill gå till din arbetsplats.
När kommer rädslan till dig.
Vad är det som gör att du blir rädd.
Vem kan göra dig rädd.
Vilka situationer är du rädd för att hamna i.
Finns det något du absolut inte är rädd för.
Är det kanske så att det inte finns något som skrämmer dig.
För min egen del, vilket självklart är den enda som jag verkligen kan stå för så
drabbar rädslan som känsla mig väldigt ofta, väldigt mycket.
Jag är till exempel väldigt rädd för vad döden står för.
Vad döden innebär.
Den är så definitiv.
Den är så fruktansvärt definitiv.
Det är inte så att jag går och tänker på den hela tiden men jag undviker
inte tanken helt för den finns ju där.
Jag är även rädd för att mista det jag värdesätter allra mest.
Jag är rädd för att förlora det jag har.
Jag är rädd för att förlora mina älskade kära nära.
Att bli berövad det liv jag lever idag.
Jag älskar de mina.
Jag älskar mitt liv.
Jag älskar att leva.
Jag är rädd för att inte räcka till när det som mest behövs.
Jag är rädd för att inte finnas till handa när det som mest behövs.
Jag är rädd för att inte få vara där när det behövs.
Att få vara där jag känner att jag verkligen kan göra skillnad.
Var inte rädd för att vara rädd, det är en rättighet.
Det är inte fult, det är bara mänskligt.
Men låt inte rädslan ta överhand.
Låt den inte skrämma dig till tystnad.
Jag tycker inte om att vara rädd men jag tillåter mig det ändå.
Jag gör det för att det gör mig mänsklig.
Jag är med andra ord rädd men ändå inte.
För jag kan leva med det.
Våga dela med dig av din rädsla.
Det gör att den känns mindre skrämmande, mindre stor, mindre hemsk.
Var inte hämmad utan tillåt dig att känna.

Har du någonsin känt dig hatad

Har du någonsin känt dig hatad.
Har du någonsin känt att vad du än tar dig till så är det fel i den personens ögon.
Att man liksom aldrig kommer få en chans.
Att man har fått en dom i varje situation som har varit och samtidigt
alltid väntar på att bli dömd i varje situation som komma skall.
Att känna ett konstant förtal bakom ens rygg så fort det finns ett litet
uns att hugga på.
Att fast man alltid försöker att göra sitt allra bästa så kommer det aldrig att räcka till.
Att man är lägre rankad i den personens ögon än marken den går på.
Har du någonsin känt dig så.
Visst är det en orättvis känsla att bära på.
Visst känns den onödig att ens behöva snudda vid.
Men tyvärr tror jag att den är alltför vanlig.
Det är en känsla många kan känna dagligen.
Jag gör det.
Men fast jag skriver om det här så gör det mig inte något.
Jag tar inte illa vid mig av det.
Jag låter inte det påverka mig negativt.
Istället så tar jag det med mig i min strävan att försöka förstå hur olika vi människor är.
Att man kan inte nå fram till alla.
Man kan inte vara omtyckt av alla.
Man kan inte vara älskad av alla.
Men jag tycker det är tragiskt att man ska behöva känna det ändå.
Om jag nu inte tycker om eller respekterar en person så väljer jag helt enkelt
att inte umgås med den.
Den finns liksom inte på riktigt i mitt liv även om den är där dagligen.
Men visst är det fel att bli behandlad fel bara för att man är den man är och för
att man gör det man ska och tycker är rätt.
Jag försöker i mångt ock mycket att följa som normer och regler som finns runtomring mig.
Men samtidigt måste jag vara ödmjuk i olika situationer och se till min egen åsikt.
För någonstans där inne så tror jag väldigt mycket på mig själv och mitt agerande
och jag vågar att stå för det.
Det sköna är att kunna lita på sig själv som jag gör och det är väl förmodligen det som
kanske sticker i ögonen.
Just att jag har en god självkänsla och är öppen för olika möjligheter.
Det passar inte alla att tro på sig själv och samtidigt inte vara egoist.
Men jag är ju bara jag och vare sig det leder till att jag blir älskad eller hatad för
det så är det så det kommer fortsätta att vara.
Jag är lycklig i min själ för jag känner mig älskad.
Dom som hatar mig vågar bara inte känna mig för den jag är.
Det får mig att undra varför.

Sätt värde på ditt liv

Det kanske känns konstigt att säga.
Men sätt värde på ditt liv.
Det är inte alldeles självklart att man ser på saker och ting på det sättet.
Men ditt liv är ditt liv och du bör verkligen värdera det riktigt högt.
Det är sekunder, minuter, timmar, dagar. veckor, månader och år som aldrig kommer
att komma igen.
Det kanske låter lite deprimerande när man bara säger det på det sättet.
Men jag väljer att se det lite annorlunda.
Jag ser det med en tacksamhet istället.
En tacksamhet över att jag får vara med om det.
Att leva mitt liv känns värdefullt och jag njuter av varje sekund oavsett
hur den sekunden ter sig.
Viss tid känns bättre och viss känns naturligtvis sämre.
Men det är tid som jag lever och jag väljer hur jag vill och kommer att leva den.
Jag kommer aldrig kunna få allt jag önskar mig men jag kommer aldrig att sluta önska.
Jag kommer aldrig att sluta hoppas och tro att det finns en möjlighet.
Jag sätter ett värde på mitt liv.
Jag sätter ett oerhört högt värde på mitt liv.
Jag sätter ett ännu större värde på det jag har runt mig i mitt liv.
Jag ser alltför många runt mig som inte gör det.
Som inte bryr sig om vad det är dom har runt sig utan bara ser till sig själva.
För mig är det så tragiskt att det ens kan få vara så.
För mig är det så ledsamt att se så många ta så många andra för givet bara för att
sen bara låta smutsa ner deras respekt och vänskap som om den inte betytt någonting
överhuvudtaget.
Sätt värde på ditt liv.
Sätt värde på andras liv.
Sätt värde på allas liv men låt det inte gå till överdrift.
Låt ditt liv vara i fokus för dig själv men du är inte ensam, glöm aldrig det.
Jag sätter ett högt värde på mitt liv, inte för högt men högt.
Hur är det med dig, kan du sätta värde på dig och ditt liv.

Stolthet kommer inifrån

Det finns så många saker som kan värma mitt hjärta och stolthet är definitivt en.
Den här underbara förmågan att känna lite extra för något som har hänt.
Den här lilla sköna effekten när någon lyckas med något som man får betrakta på nära håll.
Det behöver verkligen inte vara något som jag själv gör som gör att jag känner stolthet.
Inte alls.
Att lyfta i handlingar utförda utav andra som finns runtomkring en värmer mig faktiskt ännu lite mer.
Visst kan jag känna en inre lycka när jag genomför något på ett sätt som gör skillnad just i
den situationen, det kan jag inte förneka.
Men att få se, att få deltaga med mig själv om än på sidan värmer mig som sagt minst lika mycket.
Stolthet är något som jag tycker är så vackert för det beskriver så oerhört mycket.
Det innefattar både respekt och andra djupa egenskaper.
Det är något som inte kan komma lättvindigt utan har liksom fått arbeta sig upp för att till slut
få denna hedersamma plats.
Jag känner stolthet över mycket.
Jag känner stolthet över det jag själv lyckas med ibland.
Jag känner stolthet över dom vänner jag har.
Jag känner stolthet över den fantastiska samlingen av underbara släktingar jag har.
Jag känner en enorm stolthet över dom alltid lika älskade föräldrar jag har.
Stoltheten jag känner för mina allra närmaste, dvs min sambo och mina makalöst vackra och duktiga
tjejer jag har.
Ja den kan jag inte ens sätta ord på, för dom kommer aldrig räcka till.
Min stolthet bor i mitt bröst, i mitt hjärta, i min själ.
Var bor din stolthet.
Har du någon.

Att tillåta sig själv att tappa kontrollen

Kan du ta dig till en nivå nedanför där du egentligen vill vara.
Kan du tillåta dig själv till att tappa kontrollen över den situationen.
Att tillåta sig själv till att tappa just kontrollen är något som jag ser som
en väldigt god men också annorlunda egenskap.
En egenskap som man inte ser så ofta i vardagen .
Jag ser i varje fall inte den titt som tätt.
Man behöver inte bara ha det perfekt.
Man behöver inte ens alltid ha det bra.
Det är fullt tillåtet och till och med bra att kunna ha det dåligt.
Världen går inte under för det.
Saker rasar inte ihop.
Livet förtvinar inte där framför dina ögon.
Ingenting blir förstört bara för att du släpper kontrollen.
Vad är det som gör att du inte gör det då.
Vad är det som gör att du vågar eller inte vågar släppa kontrollen.
Om du inte vågar så tycker jag att du ska fundera på varför.
Vad är det som håller dig tillbaka.
Att tillåta sig själv att tappa kontrollen är ju lite att våga lita på andra utan förbehåll.
Att kunna släppa en sak utan att titta bakåt över axeln för att se hur det gick.
Att inte backa om och om igen.
Jag vågar lita på andra men jag skyfflar inte över ansvar på andra för det.
Jag vågar lita på andra för jag vet att även andra klarar det jag kan.
Jag är bara mig själv och ingen annan.
Jag vågar tillåta mig själv att tappa kontrollen.
Hur är det med dig, vågar du det.

Lär du dig av misstag

Det är aldrig en fråga om man någon gång kommer att göra något misstag.
Det är för mig alltid bara en fråga om hur många misstag jag kommer att göra.
Men gör det då mycket att göra misstag.
Är det så att hela världen mer eller mindre går under när dom sker.
Är alla misstag omöjliga att reparera.
Jag ser det alltid som en mänsklig del av mig själv.
Jag kan göra misstag, jag vet att jag gör misstag men framför allt.
Jag kan erkänna misstagen jag begår.
Där tror jag att vi människor skiljer oss väldigt kraftigt åt.
För jag vet många som istället för att öppet erkänna just det hellre döljer det på
något sätt.
Antingen genom en vit lögn, en grå lögn, en svart lögn eller genom att inte låtsas om det över huvudtaget.
Jag tycker inte om att göra misstag men det är ju en del av vardagen.
Däremot tycker jag om att lära av mina misstag jag begår.
Att visa att jag är en erfarenhet rikare.
För det är lite det som det handlar om, det där med att göra misstag.
Inte att bara gå förbi dom och låtsas som ingenting.
Nej men att stanna till och titta på det begågna misstaget och lära sig om vad som gick fel.
Att göra misstag kommer jag aldrig att sluta med.
För att sluta med det vore för mig detsamma som att sluta försöka.
Och att sluta försöka vore att dö en smula.
Jag lär av mina misstag, gör du det.
Törs du erkänna när du begår ett eller är du bara en som tror att du är lite bättre.
Törs du erkänna när du har fel i något eller håller du hellre bara tyst och går.
Törs du lyssna tills du förstår eller slår du på autopiloten och bara vägrar.
Törs du lära dig av dina egna misstag.

Kom ihåg det som är värt att komma ihåg

Visst är det väl så att vi fyller våra minnen med alldeles för mycket negativa saker.
Vore det inte bättre om vi var lite mer sparsamma just med den minnesregistreringen.
Vore det inte bättre att lägga energi på att komma ihåg det vi verkligen vill komma ihåg.
Att vi lägger energi på att ta med oss det vi kallar livserfarenheter.
Att vi verkligen drar nytta av att komma ihåg.
Jag vill i varje fall inte komma ihåg mer än nödvändigt.
Jag vill spara min minnesplats till sånt jag vill kunna gå tillbaka till.
Allt behöver inte vara positiva glada upplevelser.
Många skulle snarare istället hamna i facket av jobbiga negativa svarta upplevelser.
Men dom kan vara oerhört nödvändiga att ha även dom.
Vad jag inte vill ta med mig och vad jag heller inte vill att andra ska ta med sig är när man
kommer till sånt som bara skapar bitterhet.
Allt sånt som bara gör att man ständigt går och grunnar.
Var istället tydlig i dina egna valda gränser.
Var tydlig i din egen vilja.
Vad är värt att komma ihåg för din egen del.
Vad är sånt som du vill komma ihåg.
Vad är värt mycket i din lilla värld.
Jag har min säck som jag ständigt fyller på med upplevelser, erfarenheter och annat
som jag vill ta med mig i mitt liv.
Jag vill komma ihåg det som betyder mycket för mig.
Älta inte saker utan släpp för att sen gå vidare.
Ta med dig sånt som du kan ha nytta av inte sånt som förtär dig.
Kom ihåg det som är värt att komma ihåg.
Förträng inte det andra men lämna det bara därhän.
Våga lämna ifrån dig det och gå bara vidare.

Jag störs av människor som vägrar lyssna

Hur ofta befinner jag mig i situationer där det finns människor som vägrar lyssna.
Alldeles för ofta enligt min uppfattning.
Det är alltför vanligt att det finns någon eller några som har så fullt upp med sina egna åsikter
att dom inte hör svaren som kommer genom luften.
Så många tillfällen när det sägs vettiga saker men som inte når ända fram.
Jag är så trött på dessa människor.
Dom lever i sin lilla värld fylld av sig själva och helt utan intresse att ändra sig.
Dom har ju redan bestämt sig att deras åsikt är den enda rätta.
Dom gånger som dom sen kommer till insikt och förstår hur fel dom har haft det
så väljer dom dessutom att bara lägga locket på och backa ur situationen som om
den aldrig ens existerat.
Är det inte bara för jävla trist att leva så.
Att leva i en så bitter värld där man bara ser sig själv men ändå inte.
För ens där når man hela vägen fram.
Nej man väljer att se sig själv på det sättet som man vill se sig själv på, utan felen och bristerna.
Herregud, tänk om vi alla vore utan just dessa fel och brister.
Vilka maskiner vore vi då.
Jag har definitivt mina egna fel, mina egna brister men jag är faktiskt klarsynt nog att se dom.
Och om jag inte ser dom själv så är jag ödmjuk nog att vilja förstå dom när dom
blir utpekade för mig.
Jag störs enormt av människor som vägrar att lyssna.
Som är så kära i sin egen röst att allt annat är förgängligt.
Kanske är det min vilja att ha respekt för andra människor som gör att jag vill höra vad andra säger.
Som gör att jag vill lyssna och förstå.
Jag störs till den milda grad av den lilla skaran av små människor som bara vill göra sig hörda att
dom faktiskt försvinner alldeles totalt där i folkvimlet och sorlet.
Jag kan liksom inte riktigt ta till mig och bry mig om vad ni säger, tycker och gör.
För ni vill ju ändå inte vara del av alla andra på samma villkor.
Ni vill ju ändå stifta era egna normer.
Men ni som liksom jag tycker om att bry er för att ni bryr er.
Ni som tycker om att lyssna för att ni vill lära.
Till er vill jag ge en vacker ros.
För er har jag alltid en vilja att finnas tillgänglig för.
Er vill jag lyssna på.

Döden är grym

Ibland blir vi väldigt varse om hur sköra vi är som människor.
Det finns liksom inga genvägar, inga nödutgångar, inga om, inga eller.
När det kommer till döden så rycks livet bara ifrån oss.
Helt utan hänsyn till vad andra tycker och tänker, vill eller gör.
Döden den bara kommer, grym och utan att be om ursäkt.
Den kommer och tar dom vi avskyr.
Den kommer och tar dom vi inte känner.
Men framför allt så märks den när den kommer och tar dom vi älskar och håller av.
Den kommer förbi och hugger av band vi byggt upp.
Varför ska det vara så fruktansvärt tungt att mista någon i sin närhet.
Varför rycks vissa ifrån oss alldeles för tidigt.
Människor som inte fått leva fulla liv.
Människor som inte fått uppleva allt det som jag ser som liv.
Alla underbara faser man går igenom.
Alla jobbiga händelser som man får möta.
Alla fantastiska människor man får träffa.
Det är så mycket man blir bestulen på.
Döden är så grym, så otroligt grym.
Men den är så ofrånkomlig.
Jag kan bara önska och hoppas att så många som möjligt får chansen att leva sina liv.
Jag kan omöjligt se någon som helst rättvisa i när barn får cancer, när föräldrar rycks
från sin vardag eller när någon blir mördad.
Jag kan inte se någon rättvisa alls när döden bara tar.
Det är aldrig ok i mina ögon.
Det är aldrig ok.
Döden är grym.
Det är därför det är så otroligt viktigt att inte slösa bort det du har.
Slösa inte bort ditt liv för det är ditt liv.
Lev ditt liv medans du har det kvar.
Vänta inte med att leva det.
Vänta inte med att säga saker du vill få sagda.
Vänta inte med att leva livet.
Låt inte döden dominera ditt liv, låt livet få platsen som det förtjänar.
Uppskatta det du har innan det är för sent.

Är du en elefant eller en papegoja

Man brukar ju säga att elefanter aldrig glömmer och det kan väl vara bra ibland.
Men är det inte bra att kunna lägga saker bakom sig och gå vidare.
Är det inte bra att kunna ge sig själv avslut.
Inte bara för sin egen skull utan även för andras.
Jag är i varje fall av den åsikten.
Har man bestämt sig för att låta en sak vara avslutad så låter jag mig själv gå vidare.
Jag tar med mig det som en erfarenhet men inte som något som jag vill använda
framgent emot någon annan.
Tycker det nämnligen är ett väldigt fult beteende.
Att hävda gentemot sin omgivning att man gått vidare och just lämnat något bakom sig
när man i själva verket agerar som om det vore lika aktuellt som någonsin.
Gör klart, gör ett slut, gå vidare människa.
Ingenting blir ju bättre av att du går och är bitter över saker du själv kanske misslyckats med eller som du känner inte varit alldeles lyckat.
Gå vidare och väx som människa istället, det gagnar dig och det gagnar din omgivning.
Är du en papegoja då.
Ja jag kan inte påstå att jag uppskattar denna form av människa till hundra procent heller.
Tror precis att du vet vilken typ av människa jag menar då.
Den där som snappar upp ett ord eller två eller kanske rentav lärt sig flera meningar och sen spottar ut
dom om och om igen, både till höger och till vänster.
Dessa individer har så lite personlighet att den ger lika lite avtryck hos mig som tiden det tar
för en droppe att försvinna från den varma asfalten en het sommardag.
Försök att ge din syn på saker och ting och ta inte bara med dig andras ord.
Våga skapa något själv och tro på det du säger.
Var inte en elefant eller en papegoja.
Våga vara dig själv.

Ta tillvara på det du har idag

Jag vet inte vad det är som gör att människor idag har så bråttom till olika saker.
Jag vet inte vad det är som gör att människor idag har så bråttom från olika tillfällen.
Varför söker man sig alltid vidare.
Varför kan man inte se det man har förrän det kanske är för sent.
Jag ser inte orsaken till vad som skulle kunna vara viktigare imorgon än det som är idag.
Att skjuta upp saker till morgondagen gynnar väldigt sällan någon och det är något
jag lärt mig att undvika i så stor utsträckning som möjligt.
Hur mycket umgås du till exempel med dina syskon, dina barn, dina föräldrar eller
kanske till och med din partner om du nu har någon.
Ser du värdet i att göra det eller är det något som du tar alldeles för lätt på.
Är det så att du inte ger dig själv eller andra chansen att få vara i din närhet.
Om det är så undrar jag vad du är rädd för.
Om du inte kan umgås med dom vem kan du då ha ett ärligt förhållande med.
Att vilja ta tillvara på det man har är lite att vilja leva med dom man har kring sig.
Jag tänker på alla som inte ger en chans utan bara tror att tiden sköter sitt.
Det finns inget gott i att låta saker bara falla i glömska.
Våga vilja leva i nuet.
Våga ta i problem du eventuellt skapat.
Dölj inte saker med lögner.
Var inte bedräglig emot dom som bryr sig om dig.
Var inte falsk och fyll ditt liv med lögner, lögner som bara växer i takt
med hur mycket du behöver skyla.
Jag vet att jag själv är äckligt ärlig ibland men jag ser aldrig någon förtjänst i att ljuga.
Att ljuga kostar alldeles för mycket energi och framför allt så orkar jag eller vill jag
inte lägga tid och tanke på att komma ihåg mina egna lögner.
TA ISTÄLLET TILLVARA PÅ DET DU HAR.
Det förtjänar att bli omhändertaget.

Att gömma sig bakom andras ord

Jag kan inte annat än bli upprörd när jag hör om, läser om eller ser hur människor blir
så otroligt fegt behandlade.
Hur det finns andra människor som skor sig rejält på att ta beslut som dom själva inte vill stå för.
Dessa fega ynkryggar som utnyttjar systemet är så lågt rankade att jag skulle själv skämmas
något otroligt om jag var tvungen att gå i deras skor.
Nu är jag inte det utan vågar stå för det jag säger gör och tänker.
Jag behöver inte gömma mig bakom något eller någon och fegt räcka fram inhumana sjuka beslut.
Det här är något jag upplever på så otroligt många nivåer.
Jag ser det på mitt jobb där man ständigt får skit för saker man gjort eller inte gjort.
Inte för att man gjort något fel utan för att man helt enkelt är fel person som har gjort det.
Man är inte rätt i deras ögon helt enkelt.
Trångsynt och mindre begåvat, ja.
Jag ser det i media när personer som verkligen behöver samhällets hjälp nekas det på grund av någon
jävla sjuk lite paragrafryttare som är hal som en ål och helt utan empati för andra.
Att inte våga stå för det man själv gör är så otroligt ynkligt och ännu värre så skadligt för dom
som i andra ändan drabbas.
Kan ni inte få in i era tjocka feta skallar hur otroligt fel ni gör.
Och om ni säger att ni bara gör som ni blir tillsagda så visa civilkurage i den omfattning ni kan
och sätt ner foten och säg nej.
Det är inte ok att inte hjälpa till när man kan.
Det är inte ok att hellre blunda för andras behov än att sträcka ut sin hand.
Det är ok att låta sig finnas där istället.
Visa att du har mod att säga nej när du ser att något är fel.
Acceptera det inte, acceptera det aldrig, aldrig någonsin.
Göm dig inte bakom något bara för att du kan.
Var den som gör den positiva skillnaden, inte den negativa.

Hur stort ego har du plats med

Det är inte alldeles lätt när man ska ta plats själv.
Hur väljer man att tänka.
Väljer man att ta plats själv eller är man den som väljer att låta andra ta den.
För mig själv är det alltid enkelt.
För mig är det alltid självklart.
Jag har inte önskemål om att ha plats för ett stort ego.
Jag har plats för mig själv ändå.
Att tränga mig in på andras områden är för mig totalt främmande.
Vad ska jag dit och göra.
Jag har ett ego men inte mer än vad jag behöver.
Mitt ego får plats i min egen lilla värld.
Kan du låta andra ta plats bredvid eller till och med framför dig.
Är du tillräckligt stor människa för att kunna tillåta dig själv till det.
Jag är en stor människa, ja eller i varje fall ca 187 cm lång och 110 kg till det.
Jag kräver min plats men jag tänker aldrig ta någon annans för det.
Jag har en plats som jag känner mig trygg på idag.
Jag har låtit mitt ego landa hos mig själv.
Jag har låtit mitt ego få en chans, en chans som det faktiskt förtjänar.
Jag må verka tyst, blyg, tillbakadragen.
Jag må verka mer i det tysta.
Jag tycker ju om att lyssna, att höra och att förstå.
För det är bitar som mitt ego tycker om att handskas med.
Jag är ju jag och jag har plats för mitt eget ego.
Men vet du vad.
Ditt ego får plats just där bredvid, inte på min plats men väl hand i hand.
För om vi kan slå ihop våra egon så kan vi klara att göra ännu mer saker
än om vi envisas med att köra våra egna race.
Man kan vara väldigt stark ensam och ibland måste man klara av det.
Men det får inte hindra oss från att göra saker tillsammans.
Det får inte stoppa oss från att försöka förstå.
Ditt ego är ju ditt ego och mitt är bara mitt.
Hur stort ego har du plats med.
Hur mycket ego ger du plats för.
Man måste inte vara egoist bara för att man tycker om sig själv och andra.
Det gäller bara att hålla isär vad egoism är och vad att ha ett ego innebär.

Respekt, en färskvara

Tänk att ett ord kan användas i så otroligt många sammanhang men samtidigt med så otroligt
liten förståelse för dess innebörd.
Själv tycker jag att det är ett väldigt laddat och mycket vackert ord.
För mig är det en av mina egna absoluta grundpelare.
Det handlar att känna och förstå sig själv och utifrån det sen agera mot andra.
Att inte rida på andra eller att ta sig fram på andras bekostnad.
Att helt enkelt vilja förstå människor åt olika håll och kanter och samtidigt respektera
vilka dom är utan att för den sakens skull alltid hålla med.
Man måste inte och man kan inte älska alla.
Jag tror inte ens att man ska försöka.
Tror att man då verkligen skulle hamna i en sits där man förr eller senare målar in sig själv i ett hörn.
Men att vara öppen och lyhörd, det tror jag däremot hjälper.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför man istället väljer destruktiva vägar som att skända andra.
Att förnedra, att skymfa eller till och med döda andra.
Att göra detta bara för att man har en annan åsikt, en annan läggning eller hudfärg.
Respekten som så många kräver idag ser jag som helt betydelselös för det har inget med respekt att göra.
Respekt är något som man arbetar upp i ett förhållande, inte något man bara ska ha.
Det är ett fult krav att ställa på andra.
Det är dessutom naivt att tro att man ska få respekt igen per omgående bara för att man ändrar sitt
beteende.
Försök förstå att respekt tar tid att bygga upp, lång tid.
Respekt och förtroende går liksom hand i hand.
Respekt är en färskvara så slösa inte bort den om du har skaffat dig den.
Det går inte att bara plocka upp den från papperskorgen igen efter att du skitat ner den totalt.
Det går liksom inte att göra sånt ogjort.
Acceptera istället i så fall att du en gång har slängt bort det du haft och för att du ska kunna få dig ett
nytt så krävs det ett långt mödosamt arbete.
Är du villiga att göra det, ja då är du även värdig att så småningom ikläda dig ordet respekt igen.
Då kan du börja sprida förtroende runtomkring åter.
Då, men inte förr.

Är du rädd för förändringar

Ibland undrar jag verkligen hur en del tänker.
Hm, tror att jag har sagt dom orden förut, men jag gör verkligen det.
Jag undrar det på riktigt.
För ibland så ser jag så många som desperat klamrar sig fast vid det dom tror att
dom har men i själva verket snart ska gå miste om.
Ingenting är bestående när det rör sig om saker som förändrar sig med tiden.
Inte ens jag.
Jag kan inte ens i min vildaste fantasi påstå att jag tänker och ser på en del saker på samma
sätt som jag alltid har gjort.
För det gör jag inte.
Jag förändras med tiden och jag tillåter mig själv att göra det.
Hur gör du.
Tillåter du dig att ta dig genom förändringar eller hänger du envist kvar.
Ibland måste vi emellertid vara villiga att gå vidare.
Släppa det som vi kanske haft under en längre tid.
Släppa det som vi trott skulle vara beständigt.
Ibland måste vi bara tillåta oss att släppa taget.
Det är inte farligt, det är inte farligt alls.
Det är utvecklande.
Vill du lära dig nya saker i livet eller hur tänker du inför förändringar.
Är du den som hela tiden ska referera till sånt som du tidigare upplevt och hävdar
att det var så mycket bättre förr.
Att du alltid har varit det som vetat bäst och haft lösningarna på allt.
Eller kan du kanske inse att det finns faktiskt sånt andra har löst sakerna på vägen
och du bara i själva verket har tagit del av det.
En sak som jag ser alltför ofta är hur bitterhet kan få ett ansikte gång på gång.
En bitterhet som fläckar av sig på allt som kommer i dess väg.
Men att vara rädd för förändringar är samtidigt att hämma sin egen utveckling.
Och att sätta krokben för sig själv och sin framfart är i varje fall det sista som jag vill.
Våga se möjligheterna i vad en förändring kan innebära.
Våga ge dig chansen att gå vidare.
Har du inget val än att gå vidare framåt så gör det utan ett tungt ankare att släpa på.
Låt dina nya möjligheter få plats i ditt liv istället för att krampaktigt hålla kvar
sånt du ändå inte på riktigt vill ha med dig.
Var inte rädd för förändringar.
Låt dom stärka dig istället.
Ta med dig det du vill ta med dig i livet och lämna det andra därhän.

Var kommer den bristande respekten för människoliv ifrån

Det kan knappast bara vara jag som reagerar på detta idag.
Eller rättare sagt, jag vet att jag är långt ifrån ensam som tycker och tänker dessa tankar.
Men likväl, var kommer dom ifrån.
Var kommer den obehagligt kalla synen på andra människors liv.
Vad är det som gör att både grupper och enskilda individer ger sig på andra människor,
helt utan orsak eller anledning.
Sparkar ner dom, slår dom sönder och samman, kanske till och med dödar dom.
Vad i helvete är det för fel på dessa människor.
Vad i helvete är det för fel.
Ska man inte kunna gå någonstans utan att vara rädd för att något liknande ska hända.
Det enda som skyddar en är slumpen att inte vara på fel plats vid fel tillfälle.
Var kommer gränsen att gå för att även dessa idioter som utför dessa handlingar ska förstå
hur fel det är det dom gör.
Eller är dom så förstörda i huvudet att dom aldrig kommer att inse det vad som än händer.
Kanske är det när deras egna barn blir utsatta för våld eller deras flickvänner blir våldtagna
av deras bästa vänner.
Eller om deras föräldrar blir brutalt mördade i sina hem.
Det kanske är sånt som dom går och tror är sånt som ger utövarna respekt.
Kanske är det då dom tänker att den som gjorde det var fett cool eller grymt häftig.
Finns det överhuvudtaget något förstånd i dessa individer.
Var någonstans tappade dom respekten för människans liv,
Vad kan vi då göra, vi som tycker att det är fel.
Vi måste visa att vi inte blir rädda för dessa skitar till människor.
Egentligen vill jag inte ens kalla dom för människor utan bara benämna dom vid idioter.
Idioter som aldrig är i närheten av ordet respekt men som använder det lika ofta som dom blinkar.
Ge oss tillbaka det vi vill kunna ge andra.
Låt oss ge varandra istället för att ta från varandra.
Våga säg emot när någon gör något illa.
Och om denna gör det igen så våga säg emot igen.
Ha styrkan, ha modet.
För våra liv är våra liv, inga andras

Jag - en människa av idag

Jag vet väl inte om jag riktigt passar in i någon schablonmässig bild av hur människor
är idag.
Jag vet det inte för jag tycker inte att jag kan facka in mig själv alls.
Jag har liksom aldrig känt mig likadan som andra.
Visst kan man hitta likheter men likheter kan man ju hitta på så många olika nivåer.
Men jag är en människa av idag, det kan jag och vill jag absolut vidhålla.
Det är inte så att jag ser mig själv som udda.
Jag ser mig mer som speciell.
Det är inte så att jag vill kalla mig märkvärdig för jag är inte märkvärdigare än någon annan.
Men jag är den jag är likväl.
Den osäkerhet som jag under långa perioder gått och burit på i mig själv.
Den osäkerhet som hållit mig kort från att ge mig själv plats.
Den finns inte längre.
Jag tror på mig själv idag.
Jag tror på mig som den jag är och kan inte annat än vara tillfreds med mig själv.
Varför är jag då det kanske någon undrar.
Jag som lever ett relativt enkelt liv utan en massa komplicerade krav på min omgivning.
Kanske är det just det.
Mitt bristande behov av att det ska hända saker hela tiden men samtidigt aldrig främmande
för att göra saker som lockar mig.
Jag har inte allt jag vill ha men jag vill heller inte ha allt.
Jag förstår helt enkelt inte meningen med att ens sträva efter det.
Jag är nöjd och lycklig i det liv jag lever.
Jag är en människa av idag för jag är just precis det.
En människa av idag.
Är det fel att uppskatta det man har utan en ständig önskan om att ha mer och mer och mer.
Är det fel att inte alltid känna avundsjuka gentemot andra som kanske har lite mer.
Jag kan glädjas åt andra men även åt mig själv.
Jag kan gråta andras tårar men även mina egna.
Jag kan se det stora i det lilla och det lilla i det stora.
Begränsningar är bara ett ord för mig, inte någonting annat.
Jag är en människa villig att lyssna till andra och även villig att lyssna till mig själv.

Sluta aldrig att vara nyfiken

Den dagen då jag slutar att vara nyfiken är mig så totalt främmande.
Jag tycker att det är så otroligt kul att leva.
Det är så fantastiskt att få uppleva livet.
Det är så roligt att få vara en del av allting.
Nu är det inte så att jag tycker att allt är fantastiskt roligt.
Eller att jag aldrig tycker att saker och ting faktiskt kunde vara bättre.
Nej så är det verkligen inte.
Men jag tycker om att vara nyfiken.
Jag tycker om att lära mig nya saker.
Jag tycker om att försöka förstå saker som är runtomkring mig.
För det är ju så otroligt mycket att se och att uppskatta.
Jag vill se saker och ting positivt, inte för att jag inte kan se negativa saker.
För dom sakerna ser även jag.
Jag ser när någon lider eller har det svårt.
Jag tillåter mig själv att bli ledsen när jag behöver det.
Jag unnar mig att bli glad när jag ges tillfälle till det.
Det handlar helt enkelt om att tillåta sig själv att leva.
Att vara öppen åt alla håll.
Det handlar om att vara nyfiken.
Att sluta vara nyfiken skulle för mig vara lika med att sluta leva.
Och att sluta leva är inte ett alternativ.
Alltså fortsätter jag att utveckla mig själv som människa.
Jag fortsätter att försöka vara receptiv och vilja förstå även vad det är andra säger, inte bara mitt eget jag.
Jag är inte centrum i hela världen, jag är bara centrum i mitt eget liv.
Och vet du vad.
Det är jävligt bra att få vara det.
Fortsätt njut av livet.
Tillåt dig själv att känna efter.
Tillåt dig själv att leva i ditt liv.
Lev där du är, lev av var du har varit och lev av dit du kommer att komma

Ser du andra människor

Hur är det för dig.
Ser du andra människor.
Ser du dom för vad dom är.
Eller ser du dom för vad du tror att dom är.
Är du snabb med att döma andra.
Eller är du snabb med att ge andra en riktig chans.
Det där med att se andra människor är inte alltid lätt.
Men samtidigt tycker jag inte att det borde vara svårt för det handlar ju bara om att vilja vara lyhörd.
Min lilla undran är hur många som verkligen ger sig tid till det.
Som ger sig den där tiden till att ens försöka.
Jag vill ju att vi ska ägna tid till just att se varandra.
Jag vill det för jag tycker att det är så otroligt fantastiskt viktigt att vi gör det.
Men det är en så otroligt egocentrisk värld vi lever i idag.
Vi ska ägna oss först och främst åt oss själva.
Ja, i varje fall om man ska följa all media som pumpar oss fulla med åsikter.
Nu vet jag inte varför man gör det och vad man vill uppnå i förlängningen.
Men jag vill verkligen propagera för att vi ska se varandra mer än vad vi gör.
Jag vill att vi ska visa en vilja att se varandra.
Jag vill att vi ska bry oss om varandra.
Jag vill att vi ska förstå varandra.
Jag vill att vi ska ta hänsyn till varandra.
Jag vill att vi ska se varandra.
Vad vill du.
Hur gör du.
Jag ser andra människor.

Bakomryggenprat - hur ofta märker du sånt

Vem har inte drabbats av det.
Hur många drabbas inte av det dagligen.
Hur många kan svära sig helt totalt fria från att ha deltagit i något sådant.
Jag tänker inte försöka ljuga nu heller utan även jag har syndat på den punkten.
Men jag kan i varje fall erkänna det med en sträckt rak rygg för det har verkligen inte varit ofta.
i mitt eget fall skulle jag snarare vilja kalla det för korridorssnack mer än lögner och förtal.
Tycker inte att man ska försöka underminera människor som inte är deltagande.
Däremot måste man få prata om andra och ventilera sina åsikter.
Däri ligger det en enormt stor skillnad.
Jag tänker aldrig hålla inne min egen åsikt vad det än må vara om.
För det är saker jag står för.
Men jag tänker heller aldrig hitta på eller fabulera med sanningar och göra dom anpassade till mina
ändamål bara för att jag kan .
Hur lätt är det inte till exempel att svartmåla en person.
Men hur svårt är det sen inte för vederbörande att bli av med den stämpeln även om personen i fråga
är helt oskyldig.
Det är tragiskt och tråkigt att så många lägger ner sån möda och energi just på skitsnack.
Tänk om dom istället kunde lägga ned samma tid och engagemang i positivt tänkande och
positivt handlande, hur mycket konstruktivt skulle dom inte kunna göra då.
Men tillbaka till det där med bakomryggenpratet.
Hur upplever du det till exempel på din arbetsplats eller för all del i din vänkrets.
Blir folk tystare och pratar med en blick över axeln för att inte fel person ska få höra.
Kanske är det information som du har lika mycket rätt till men du får inte få den förrän
det är för sent för dig att agera mot den.
Du får den men egentligen utan mer mening mer än att då kan dom säga att dom har gett dig den.
Är det då för att skydda sig själva som dom inte ger den eller är dom bara jävliga och jäviga.
Man måste få diskutera om andra människor när dom inte är med.
Men som sagt man ska inte såga dom jämte fotknölarna när dom inte förtjänar det.
Sanningar är ju alltid olika ur olika ur olika personers ögon men är man bara lite ödmjuk
och öppen så vet man när man håller sig inom dom ramarna i varje fall.
Jag själv är väldigt lyhörd och märker tydligt när det är mig eller något jag berörs av som pratet
har handlat om.
Det syns inte minst på kroppsspråket, hållning och attityd.
Tänker du på att du visar det på det sättet eller vet du inte om vilka signaler du sänder ut.
Det är aldrig ok att prata skit om andra men det är ok att prata om andra som beter sig som skit.
Fuck bakomryggenprat.
Stå upp för vad du säger, hitta inte på fler lögner och dimridåer att gömma dig bakom.

Finns det för många egoister idag!

Jag tycker faktiskt att det är en berättigad fråga.
Det känns i varje fall så på det sättet som jag ser på världen och omvärlden.
Det är sån hysteri krig allt självförverkligande att jag undrar om människor egentligen hinner att leva.
Vi är ju inte bara enskilda individer, vi är ju samtidigt en stor massa där vi är mer eller mindre beroende
av varandra.
Därför blir jag faktiskt lite orolig när man läser om att man ska göra det ena och man ska göra det andra.
Man ska vara så superfokuserad på sina mål att inget ska få komma i ens väg.
Jag säger inte att man inte ska ha mål.
Jag säger inte att man ska ställa sig själv åt sidan.
Men man kan väl göra saker med lite mer självinsikt.
Inte bara påverkade av vad andra säger, av vad media trycker i en, av vad andra tycker.
Det finns otroligt många duktiga människor idag som kan konsten att tro på sig själva
utan att trampa på andra och er vill jag verkligen hylla.
För mig är ni hjältar som till viss del behärskar konsten att vandra framåt i livet, ständigt lära er något
och samtidigt inte glömma bort det som finns runt er.
Det finns emellertid alltför många egoister idag.
Påverkbara små människor som bara ser till sitt först och främst även om dom även hävdar att
det dom gör är för allas bästa.
Till er säger jag bara Bullshit.
Ni står verkligen bara er själva allra närmast och den enda röst som ni någonsin lyssnar till fullt
ut är er egen.
Att vara ödmjuka nog att ta till er av vad som händer runtomkring er skulle aldrig falla er in.
Ni tror dessutom att ni har större rättigheter än andra och kräver naturligtvis en större plats.
För hur skulle annars era stora egon få plats, helt omöjligt.
Det finns alldeles för många egoister idag men ni som inte är det.
Stå på er och visa er starka.
Visa för dom att det är vackert att vara mänsklig, att vara medmänsklig.

Kan du känna lugn

Jag ser alldeles för ofta stressade människor.
Jag ser alldeles för ofta människor som stressar.
Jag ser alldeles för ofta människor som stressar upp sig över ingenting.
Jag ser alldeles för ofta hur dessa människor beter sig.
Frågan jag vill ställa är om det verkligen är nödvändigt med all denna stress.
Finns det en mening till den eller är den bara påhittad.
Har det liksom fått en skjuts av vår egen tid.
En tid där vi ställer allt högre krav på varandra, men varför.
Vad är det egentligen för krav vi bör ställa.
Varför skapar vissa stress medan andra kan skapa ett lugn.
Vem tror du mår bäst.
Vem tvingar dig till att känna stress.
När känner du stress.
Försöker du att göra något åt det.
Har du förmågan att söka dig till ditt eget lugn eller har du ens något.
Jag tror verkligen att det är oerhört viktigt att man har en plats, fysisk eller psykisk som man
kan vända sig till och känna sig lugn och trygg på.
Ett litet skyddat område helt enkelt.
Men vad är det då som skapar din stress.
Är det ditt jobb, dina vänner, din familj, ditt eget sätt att leva.
Vad är det.
Kan du identifiera det så kan du också komma till rätta med det.
Du måste ha en förståelse för dig själv.
Har du inte det så kan du heller inte förstå det som du har runtomkring dig.
Det ena ger liksom det andra.
Jag kan ju heller inte låta bli att ge en liten känga till kategorin stressframkallare.
Det vill säga dom som kommer med andan i halsgropen och säger att dom har så mycket att göra
och får det att framstå som att det är mest synd om dom i hela världen.
Det när dom i själva verket har det betydligt lugnare än dom flesta men likväl måste synas.
Undrar lite grann då, vet dom verkligen vad ordet stress ens betyder.
Tillåt dig själv att känna lugn.
Du mår mycket bättre då.

Hur ofta tycker du synd om dig själv

Jag vet inte om det bara är jag men jag tror inte det.
Men visst har en del en fantastisk förmåga att ha den här eviga viljan att hur det är
kommer sig med något så finns det alltid något negativt i det.
Det finns liksom alltid en vilja att man ska tycka synd om personen i fråga, hur bra den än må ha det.
Jag tycker att det dock känns lite märkligt när jag ser hur det egentligen ligger till.
Men återigen, det kanske bara är jag.
Det är inte så att jag känner någon missunnsamhet gentemot dom som tycker synd om sig själva.
Faktum är att dom som faktiskt vågar tycka synd om sig själva och som har en bra orsak till det
faktiskt är i en position där det är synd om dom på riktigt.
Till alla er måste jag sända en positiv tanke och samtidigt säga att ni syns ni med, men på rätt sätt.
I varje fall för mig.
Men ni andra.
Ni som bara gnäller till höger och vänster om både det ena och det andra.
Till er som bara alltid har rätt.
Ni som aldrig gör fel men som alltid blir missförstådda.
Skärp till er för i helvete.
Va inte så fruktansvärt ömkliga hela tiden utan ta och skaffa er lite rygg.
Det är tillåtet att tycka synd om sig, men då ska det vara av en orsak.
Det ska inte vara under dom förutsättningar som sätts av er som bara vill ha fokus på er
oavsett om det finns en anledning eller inte.
Kan ni inte tänka tanken att det finns faktiskt tillfällen då det är synd om andra.
Att du har det väldigt bra jämförelsevis.
Säg inte att du kunde ju faktiskt ha det ännu bättre om det inte vore för det eller det.
Var inte så jävla bitter jämt.
Ryck upp dig och se till vad du har.
Värdesätt det och tyck om det som serveras istället för att peta bort det fisförnämt med din gaffel.
Försök sätt ett värde på det du har och det du får till dig.
Du får tycka synd om dig, men gör det i så fall inte utan riktig anledning.

Jag är inte ensam - men jag är unik

Jag är inte ensam om att ha dom egenskaper jag har.
Jag är inte ensam om att se ut på det sättet som jag gör.
Jag är inte ensam om att vilja det jag vill.
Jag är inte ensam om att känna det jag känner.
Jag är inte ensam om att tycka det jag tycker.
Jag är inte ensam om göra det jag gör.
Men jag är helt unikt ensam om den mixen som jag förenar av allt som är jag.
Jag är unik.
Det kan väl tyckas både bra av en del och kanske synd av andra.
Och det är ok både ock för mig.
För vi är alla olika även om vi har våra likheter.
Vi är alla unika på våra små sätt även om vi gärna sätter etikett på vilket fack vi ska tillhöra.
Hur man ska bli bemött.
Hur man ska bli behandlad.
Varför vissa alltid får fördelar i en del situationer medan andra alltid får stå tillbaka.
En del skriker bara för att inte bli alldeles osynliga.
Rädda för att ingen ska se dom annars.
Andra gömmer sig bakom något, rädda för att ens bli sedda.
Vad jag önskar är att alla ska någon gång få veta vilket värde dom har.
Att dom ska få känna en gemenskap med alltet istället för ett konstant utanförskap.
Vem väljer du att se.
Den som bröstar sig fram, tar ton och plats bara för att den har en kaxig attityd.
Eller väljer du att lägga ögonen på den som hela tiden finns med där i periferin men inte gör något väsen av sig.
Frågar du dig själv någonsin om vem som mest förtjänar utrymmet.
Jag är inte ensam som den människa jag är, men jag är unik.
Och det är du också.
Glöm aldrig bort det.
Det finns bara en av dig, och det är faktiskt du.

Jag älskar mina föräldrar...........älskar du dina

Det finns en kärlek som är helt unik, i varje fall för mig.
Det är den kärlek som jag har till mina föräldrar.
Dom har fött mig, dom har närt mig, dom har fostrat mig.
Dom har under många år varit mycket mer än vad jag har förstått.
Jag är glad att jag kom till insikt under tiden medans dom fortfarande är i livet.
Insikt om hur mycket dom betytt och betyder för mig.
För dom betyder verkligen så otroligt mycket och har betytt så fantastiskt mycket under
alla mina år.
Att känna kärlek till sina föräldrar är för mig det naturligaste som finns.
Att ha förtroende för dom, känna respekten för dom och känna viljan att hjälpa
dom tillbaka när dom nu kan behöva någon form av hjälp.
Tycker det är sorgligt när jag hör om schismer mellan föräldrar och barn.
Konflikter som gör att dom bryter sina band mer eller mindre helt för att sen aldrig
återuppta den.
Att man inte kan se lite längre, långt nog för att överbrygga denna ovilja.
Att man inte vill försöka ens att se när den ena sträcker ut en hand i önskan om att försonas.
Vad är det som gör en människa så blind, så tråkigt blind.
Jag blir uppriktigt ledsen när jag ser givna band trasas sönder och samman.
Jag blir uppriktigt förbannad på dom som säger orden att dom ångrar sig att dom inte tog sig
tid medans tid fanns för att i varje fall försöka.
Det finns ingen ursäkt för det.
Inte så länge det finns en chans.
Jag älskar verkligen mina föräldrar för allt som dom har gett mig och för allt som dom ger mig.
Dom är mitt band till mitt förflutna och dom är min länk till min framtid.
Älskar du dina föräldrar.
Om inte, varför gör du inte det.
Älskar du dina barn.
Om inte, varför gör du inte det.
Konstig fråga för dom allra flesta men jag vet att ni andra finns för jag har sett och hört er.
Ni är inte osynliga men ni är trasiga i min värld.
Jag ber alla er som har trasiga relationer med era föräldrar, med era barn eller rent av era syskon.
Ta tag i problemet och försök att våga se det.
Det kan absolut vara hur jobbigt som helst men för i helvete, ni är ju ändå på något
sätt besläktade.
Försök hitta en väg där ni kan förstå varandra.
Men grunden dit den kan bara sättas om ni väljer en sak och det är att vara hundra procent
öppna och ärliga mot varandra.
Våga vara det och gå vidare.
Jag älskar mina underbara föräldrar.
Älskar du dina.