Barn uppfostrar inte sig själva

Barn uppfostrar inte sig själva.
Jag vet inte varför många vuxna verkar leva i den tron idag.
Att barn lär sig bra av sina egna misstag.
Att det är alltid bra när dom får prova på saker utan att någon lägger sig i.
Att man inte ska underskatta barns förmåga att klara saker.
Att det alltid ordnar sig med vad dom än håller på med.
Att dra slappa paralleller till sin egen barndom.
Själv tycker jag det är ett fegt och ett icke ansvarstagande som förälder att inte vara där
vid dom tillfällen då gränsen behöver uppmärksammas.
Att ge dom det stödet som dom behöver just där där just då.
Att våga visa vad som är fel och vad som är rätt.
Att våga se och säga till när ens barn spårar ut.
Jag vägrar tro att så många föräldrar är totalt duperade av sina barn och är totalt blinda
för vad dom gör när man som förälder inte är i närheten.
Jag vägrar att inte ta mitt ansvar för att se när mitt barn mår dåligt.
Jag vägrar helt enkelt att inte våga vara det jag satt mig själv till, att vara förälder.
För med den rollen så kommer ett ansvar.
Inte bara att ge mat på bordet och kläder på kroppen.
Det handlar om att ge av dig själv och föra vidare.
Allt jag gör är inte rätt i mitt eget liv men jag känner att jag kan stå för dom felen jag själv gör.
Det är något som jag vill föra vidare.
Jag vill föra vidare dom inre egenskaperna som jag i min tur plockat med mig av mina föräldrar.
För alla tar vi något med oss.
Alla ärver vi något vare sig vi vill eller inte.
Sen är det upp till oss hur vi vill förvalta det.
Men för att komma tillbaka till där jag startade.
Barn uppfostrar inte sig själva.
Se dina barn.
Dom är inte farliga.
Dom är inte jobbiga.
Dom är en utveckling av dig själv.
Våga vara där, smit inte undan.
Du hinner förverkliga dig själv samtidigt som du hinner med att vara förälder.
Glöm inte bort dina barn medans dom är barn för då riskerar du att bli bortglömd när du
egentligen vill bli ihågkommen.