Att sakna ord

När man inte har något att säga, är man en tråkig människa då.
Det här att kunna föra en konversation utifrån vad som helst.
Det är ju inte alla ämnade för.
Att alltid ha något att tillföra till en diskussion, är det så det ska vara.
Ska man alltid kunna räkna med att man har något att komma med.
Vad tänker man när det inte kommer några ord ur munnen hos någon.
När personen överhuvudtaget inte säger någonting alls.
Den bara sitter där och gör inget annat än lyssnar.
Kanske på sin höjd nickar bifallande men inte mer än så.
Men hur ses man av er andra.
Ses man som en jävligt tråkig person.
Ses man som en väldigt intetsägande person.
Vad ses man som.
Jag kan verkligen vara just en sån person.
En sån där som hellre sitter i bakgrunden och lyssnar, lyssnar och iakttar.
Har jag något att säga så säger jag det jag vill men har jag inget att tillföra
så håller jag hellre tyst än bara pratar på för att verka vara deltagande.
Jag måste inte synas, höras eller ta plats.
För mig räcker det med att finnas.
Vi är ju alla vansinnigt olika som människor och inom rimliga gränser försöker
jag att acceptera så många som möjligt.
Försöker att se våra olikheter just bara som olikheter inte som något som alltid kliver
utanför gängse normer.
Visst reagerar jag om det kommer någon i extremt avvikande klädsel eller som har något
annat som kan ses som speciellt.
Men är det upp till mig att döma den personen bara på vad jag ser visuellt eller kan jag foga
mig till att den ser värde i andra saker än vad jag kan.
För mig är det viktigt att vara öppen i tankarna åt alla håll och kanter.
För mig är det viktigt att kunna vara tyst, att få vara tyst.
Men hur ser du på andra.
Hur ser du på mig.
Har jag ett mindre värde bara för att min käft inte alltid glappar.
Är jag en sämre människa, en sämre vän.
Hoppas inte att ni ser mig som det bara för att jag ibland kan vara lite tyst lite tillbakadragen.
Jag saknar bara ord.
Jag är bara mig själv.

Att ta med sig positiva saker

Hur är det egentligen
Är du bra på att ta med dig positiva saker som händer dig.
Eller är du en som aldrig kan se dom ens.
Jag tycker om att samla på positiva saker.
Att se sånt som jag tycker om och ta till vara på dom.
Att njuta för stunden och inte fastna vid sånt som jag ser som negativt.
Om jag upplever något mindre bra varför ska jag då låta det påverka mig mer
än om jag upplever något som är riktigt bra.
Jag hittar ingen logik i det och därför agerar jag inte efter den linjen heller.
Positiv energi smittar på ett bra sätt och negativ ......ja du förstår säkert själv.
Om du kommer in i en situation med en negativ inställning.
Hur ofta är det att du kliver ur den med en positiv känsla.
Varför inte istället försöka komma in i varje situation utan att ha just en negativ inställning.
Se vart det leder.
Om du istället helt tvärt väljer att gå in i en situation med positiv inställning
så tror jag i varje fall att du i sämsta fall går ur den med en neutral inställning.
Jag tror inte du hinner trycka ner dig till en negativ känsla.
Denna neutrala nivå som du kommer ner till är så mycket lättare att hantera.
Det är inte alltid man lyckas även för en positiv människa som jag.
Men jag försöker i varje fall alltid.
Jag vill alltid ge saker och människor en chans innan jag dömer ut dom.
Det är inte rättvist att inte ge andra personer eller nya händelser en chans.
Försök att ta med dig positiva händelser.
Hitta dina små punkter som du kan söka dig tillbaka till.
Hitta in till din egen lilla zon där du har ditt arkiv med positiva känslor.

Avundsjuka - ett gissel

Visst är det väl märkligt att människor ska vara omgärdade av så otroligt mycket avundsjuka.
Varför då, undrar lilla jag då.
Vad är det som gör att jag är avundsjuk för något som någon annan har.
Vad är det som gör att jag inte finner tillräcklig lycka och tillfredsställelse i det jag redan har.
Var är det som får en avundsjuk att gå vidare och fortsätta att känna så..
Varför kan denna lilla trånga människa inte stanna till och njuta av andras lycka.
Varför kan denna lilla gestalt se det lilla, det felande, det tråkiga bara.
Varför ser den inte allt bra.
Varför ser den inte allt det som den har.
Varför måste den ha mer och mer och mer.
Kan den aldrig bli mätt på det som den får till sig.
Kan den aldrig känna tillfredsställelse i sitt bröst när den går och lägger sig.
Känna dom känslorna vid andra tillfällen än när det går lite lagom åt helvete för någon annan..
Avundsjuka ser jag som en sjukdom, en illasinnad elak utväxt.
Den leder väldigt väldigt sällan till något som är gott.
När jag ser på mig själv lite från sidan.
När jag försöker att se på mig själv lite ovanifrån.
När jag ser på mig själv och mitt inre.
När jag ser på mig själv lite objektivt.
Då ser jag en människa som i dagens mått mätt inte har särskilt mycket.
Inte mycket om man tittar på saker som har pengavärde.
Men jag ser en människa som är lycklig i själen.
Jag ser en människa som njuter varje dag av dom han har kring sig.
Jag ser en människa som går med en stolt hållning och ett högt huvud.
Jag ser en människa som är fri från avundsjuka för den får ingen plats hos honom.
Hur ser du på dig själv.
Är du en som ständigt känner avund till små och stora ting.
Hakar du upp dig på om grannen köpt en ny bil eller kommer hem solbränd från en semester igen.
Är det inte så att du fastnar vid lite löjliga detaljer då.
Är det verkligen värt att fastna vid sånt smått.
Fundera istället på vad som är viktigt på riktigt.
Sätt upp dina riktlinjer och försök att följ dom sen.
Avundsjuka är en sjukdom, ett gissel.
Den finns där hela tiden men låt den inte ta överhand.
Låt den inte färga din vardag utan låt den istället bli fylld av gott.

Har du bra vänner

Hur ofta har du under ditt liv undrat vad det är för vänner du har egentligen.
Jag ifrågasätter inte mina vänner men jag ifrågasätter faktiskt mångas.
Jag ifrågasätter många som kallar sig för vänner till andra.
Jag gör det för jag ser inte dom när dom verkligen behövs för dom som behöver.
Jag gör det för jag förstår behovet av dom.
Jag gör det för jag förstår varför dom ska finnas där.
Jag gör det för jag förstår betydelsen av dom.
Jag har väldigt bra vänner.
Dom jag har är bra människor.
Och till min lyckliga lott så håller jag sakta men säkert på att skaffa mig en
hel bunt med nya blivande goda vänner.
Vänner som jag kan lita på.
Vänner som jag kan skänka min respekt till.
Vänner som respekterar mig för den jag är.
Vänner som inte utnyttjar mig för dom skulle kunna det.
Haken där är nämligen att om man chansar och utnyttjar mig en gång så
har man försatt sin chans.
Man stannar helt enkelt inte kvar i min vänkrets då.
Man är inte välkommen där för där finns bara plats till människor som både
skänker mig och som jag kan ge respekt.
Det är en zon som inte kan bli grå.
Den är antingen vit eller svart, ingenting däremellan.
Att vara tydlig och klar med sina vänner är en förutsättning som jag alltid jobbar med
och för mig är den verkligen enkel.
Det finns inga om, inga kanske, inga men.
Jag har bra vänner och dom älskar jag på riktigt.
Dom ställer jag upp för när dom känner att dom behöver min hjälp.
Den hjälpen den finns där när det behövs.
Vänner är vänner och absolut inget annat.
Vänner är något vackert och jag älskar att ni finns.
Både ni gamla och alla ni nya underbara människor som vågar släppa in mig över
era trösklar precis som jag vågar släppa in er.
Jag har bra vänner.
Jag är en bra vän.
Har du bra vänner.
Är du en bra vän.

Vad vill man när man säger något

Råkar du ofta ut för människor med tvetydiga budskap.
Jag kan inte påstå att det händer titt som tätt men det händer ändå och därför tar jag upp det.
Kan det hända att du funderar på vad någon egentligen menar när den säger en sak.
Är det ofta som du då tolkar det fel.
Och är det egentligen fel bara för att du tolkar det fel.
Kan man inte säga att du tolkar det rätt eftersom du tolkar det på ditt sätt.
Bör inte den andra personen lika gärna ha förståelse för att du sett det på det sättet som du ser det.
Bör den inte det lika mycket som att du när du får det förklarat för dig förstår
vad det egentligen var som den menade.
Om man nu inte är så tydlig i det man gör att man faktiskt kan tolka det på flera sätt.
Då anser i varje fall jag att man bör vara ödmjuk nog och se även det andra som lika rätt.
Kan du vara den ödmjuka och se även det andra rätta sättet.
Eller är du den envisa personen som aldrig ger dig även om du ser att man kan göra
det på mer än ett sätt.
Vad vill du när du säger något och är du alltid tydlig när du gör det.
Jag vet själv att jag kan vara tvetydig med saker som kommer ur min mun.
Men även om jag kan vara envis som gud vet vad så försöker jag ändå att vara just
ödmjuk när jag själv ser och förstår att det finns andra sätt att se på det.
Sån är jag.
Hur är du.

Visar du när du uppskattar något

Ibland undrar jag faktiskt vilket hyfs olika människor har.
Vad är det som gör och styr deras beteende.
Vad är det som stoppar dom från att till exempel säga en så liten enkel sak som tack.
Alla gånger som man själv gjort något litet som man i och för sig inte räknar något
i retur för men där just ett litet tack skulle göra så mycket.
Det kan till och med räcka med en liten nickning eller i varje fall ett litet leende
i din mungipa följt av en välmenande blick.
Är det svårt att får fram den ansträngningen.
Självklart inte.
Så skärp er snälla ni små små människor.
Var inte så fruktansvärt små och egenkära.
Se lite längre än nästippen på er själva och ta för vana och tacka.
Det kostar ju er absolut ingenting.
Vad är det värsta som kan hända om ni säger ett tack.
Hmm , låt mig tänka.
Ja visst ja, jag kanske kan få ett tack tillbaka.
Jag kanske kan skapa en positiv känsla.
För vet du vad.
Små saker har också betydelse.
Det är inte så att vi måste vara insmickrande i vårt sätt för att vara andra till lags.
Det är inte så att vi måste kyssa fötterna på andra för att visa vår vördnad.
Det räcker med att vi visar den lilla respekt som det kräver.
Att visa vår lilla uppskattning även i det lilla.
Jag vet att jag ler inom mig när någon säger ett tack för att jag håller upp dörren eller säger till
någon som jag ser glömmer något.
Jag vet att jag mår bättre av att le i mitt hjärta än att gå och vara småsur eller bitter.
Hur är det med dig.
Visar du när du uppskattar något eller tar du bara allt för givet.

Står du i vägen för andra ibland

Jag kan tycka att det finns människor som kanske inte alltid vet det själva
men som på något sätt har en förmåga att vara i vägen för andra.
Det kan vara av väldigt olika anledning.
En kan vara att du helt enkelt inte förstår att du är i vägen.
Det tror jag är en väldigt vanlig sådan.
En anledning som man inte ser för man är så blind i sitt eget lilla liv.
Det är inte alltid man ser framåt längre än sin egen nästipp.
Det är inte alltid man ser alls.
Att stå i vägen för andra är lätt men att lämna plats kan vara desto svårare.
Är det så att det finns så mycket som man är rädd för att dessa personer kan klara.
Är det så att du är rädd för att blir förbigången och bortglömd för att dessa personer kan växa.
Är det så att du inte vågar släppa förbi någon i tron om att du är bara den du är så
länge den eller dom personerna är dom som dom är.
Tänk om dom skulle växa som människor, försvinner du då.
Försök att istället tänka att om nu dessa personer växer så växer även du.
Det ena leder till det andra.
Det får helt enkelt en skön synergieffekt.
Jag tycker själv inte om att stå i vägen för någon utan stöttar hellre på alla sätt jag kan.
Våga väx tillsammans.
Våga tro på att andra kan precis det du kan.
Det är inte farligt
Att hjälpa varandra framåt i livet tycker jag är desto viktigare.
Vi borde kunna lära oss att ta hand om varandra mer än bara när det krisar.
Varför kan vi inte se till varandra även under vardagar.
Varför kan vi inte verkligen vilja stötta varandra så att vi kanske lyckas lite bättre
nästa gång vi försöker oss på något.
Att sträva efter att vara ett hinder.
Att vara en nagel i ögat.
Ett elakt litet farthinder på vägen.
Är det så vi vill uppfattas.
Är det inte bättre om vi hjälper till genom att hålla upp dörren istället för att släppa
den just när någon ska ta sig igenom den.
Vad tycker du är bäst.
Hålla upp, eller stänga.
Stå inte i vägen, släpp fram.......................

Kan du låta andra göra fel.....................

Hur är det egentligen, kan du bara stå vid sidan och titta på när du ser någon göra fel.
Finns det olika gränser för dig.
Kan det vara så att det beror på vad du själv tycker.
Eller beror det bara på att du verkligen ser en katastrof närma sig.
Låt mig dra några exempel så får du fundera över hur du skulle göra.
Om du ser ett barn som försöker lägga en pusselbit.
Försöker du då rätta det när du ser att den är på fel ledd eller fel ställe.
Eller kan du låta barnet ta den tid det behöver.
När du ser en arbetskollega göra ett moment du själv gjort tusen gånger lite annorlunda.
Kan du foga dig till det sättet just då eller måste du fram och poängtera att det
är bättre om du gör så här istället.
Om du ser någon som skiner av lycka över att den har lyckats lösa något men du ser
att det kanske kunde gjorts lite annorlunda.
Kan du då bara låta det vara eller kliar det så mycket i fingrarna att du bara måste
visa att man kan göra det ännu bättre.
Kan du tänka dig att andra kan vara nöjda med något som kanske inte är perfekt.
Att bra kan vara bra nog, det behöver inte vara perfekt.
Och framför allt, du behöver inte påpeka för någon annan som har gjort något som den
faktiskt är nöjd med att om du gjort si eller så, så hade det varit så mycket bättre.
Man måste inte alltid lägga sig i.
Man måste inte alltid påpeka.
Man kan faktiskt tillåta att saker och ting bara är.
Ingen är perfekt, inte någon, inte ens jag.
Det kräver faktiskt inget av dig, bara lite ödmjukhet och vilja.
Våga låta andra göra fel, det är inte fel.
Men kan du det.........

Att aldrig ge upp

Det finns många som har en förmåga att aldrig ge sig.
Då menar jag på ett bra sätt.
Jag menar inte såna som aldrig ger sig oavsett hur fel dom har.
Jag menar inte såna som aldrig ser när gränsen är nådd.
Jag menar inte såna som inte ser andra än sig själv för att nå sina mål.
Jag menar helt enkelt såna som faktiskt aldrig ger upp.
Er vill jag ge en eloge.
Jag vill ge er som verkligen förtjänar det.
Ni som drabbas av plötsliga tunga förändringar i era liv men till slut orkar gå vidare.
Ni som gång på gång får saker som går emot er men står kvar med ert fantastiska mod,
raka i ryggen och visar att ni finns.
Ni som vågar se framåt utan att ni vet vilken framtid ni går till mötes.
Alla er som saker och ting inte är självklara för men ändå går vidare.
Det krävs mod att göra det ni gör.
Det krävs styrka att ta er framåt.
Det krävs något mer än bara ego att göra det.
Du som inte gnäller bara för att något går emot.
Du som inte är bortskämd med att få allt serverat.
Du som inte bara tror att du kan ta och ta och ta utan att någonsin behöva ge.
Du som har den där viljan inom dig.
Den där viljan att aldrig ge upp.
Jag hyllar alla er.
Jag hyllar alla er för att ni är ni och för att ni vågar stå upp.
Man behöver inte vara egoist för att få sånt som är värt något.
Det räcker med att vara sig själv.
Att bjuda på sig själv och inte blunda för andra är så mycket och är inte det en sak som är viktig så vet jag inte vad.
Ge aldrig upp oavsett vad du ger dig in på.
Ge aldrig upp när du får något mot dig.
Ge aldrig upp när någon säger emot dig.
Ge aldrig upp även om det känns tufft.
Tänk istället att du kan om du vill.
Du kan om du verkligen vill.
Tro på dig själv och låt dig själv få en chans.
Du förtjänar den chansen.
Ge aldrig upp.

Jag tycker om människor,

Jag tycker om en egenskap hos mig och det är att jag tycker om människor.
Jag kan liksom inte rå för det och jag tänker verkligen inte förändra den egenskapen.
Det är något jag tycker är väldigt väldigt bra.
Önskar att fler kunde tycka lite mer som jag ibland när det gäller det men det är
ju inget som jag kan råda över.
Att tycka om människor som man möter och som man inte känner det kan egentligen inte
vara särskilt svårt.
Det är inte svårt så länge som man har en positiv inställning.
Så länge som man ger den nya personen en chans att visa vem den är innan du dömt den.
Att tycka om människor är en del av livet, en viktig del av livet.
Eller vad tycker du.
Är du en människa som hellre dömer någon innan du vet vem den är.
Är du den som dömer en person för dess utseende.
En som kommer klädd som en tråkig gubbe eller elegant dam.
En som är lite salongsberusad eller en som är lite för glad.
En som är lite kraftigt byggd eller en som är vältränad.
En som är svart eller en som är vit.
En som du känner eller en du möter i kassan på konsum.
När dömer du dom du möter om du nu gör det.
Kan du aldrig tänka tanken att det är fel att döma andra innan dom fått en chans.
Jag tycker i varje fall det.
Ge alla en chans.
Och räcker inte en chans och du vill så ge dom en chans till.
Alla är förtjänta av det.
Jag tycker om människor för dom lär mig varje dag någonting.
Det är kul med människor och inte något som jag vill fjärma mig emot.
Andra människor kan ge mig något jag inte redan har.
Var villig och ta emot så kanske du också lär dig något mer.
Att vilja är att kunna och det tror i varje fall jag på.

Att hitta fram till nya vänner

Jag kan inte annat än njuta av känslan när jag verkligen känner
att jag sakta men säkert vaggas in i nya vänskaper.
Det är något alldeles speciellt med känslan av att känna sig avslappnad och bekväm
när man umgås med människor.
Att känna att man själv inte betraktas som märkvärdig.
Att man själv inte betraktar andra som märkvärdiga.
Nu är det i och för sig inte något jag har för vana att göra.
Just det där med att se människor som lite för speciella, eller lite bättre ligger liksom inte för mig.
Jag tycker inte att det finns någon som är mer än någon annan.
Visst är det skillnad på oss.
Det är en enorm skillnad till och med.
Men det är en skillnad som inte får göra skillnad.
Och det är där det känns så bra när man kommer i kontakt med personer som
har en skön, avskalad och ärlig inställning.
Älskar när människor har det.
Det är verkligen inte något man skämmer bort sig med i livet.
Att träffa människor som man vill behålla där.
Det är tvärtemot väldigt sällan som det sker.
Dom flesta som man möter dom kommer och sveper nästan obemärkt förbi.
Så obemärkt att man efter en tid ens undrar om dom existerat eller bara varit en del
av ens fantasi.
Att hitta fram till nya vänner det gör mig så gott i hjärtat.
Det värmer mig för jag älskar att dela med mig av mig själv.
Det värmer mig för jag älskar att tillåta andra dela med sig av sig själva till mig.
Att hitta fram till nya vänner, nya vänskaper det är en del av livet som jag uppskattar
till mer än hundra procent.
Det är vackert att hitta fram till nya vänner.
Det är en vacker del av livet och jag tackar varje gång jag får en tilldelad till mig.

Negativa människor

Jag undrar ibland hur människor med en negativ aura fungerar.
Jag tycker verkligen inte om att umgås med såna eftersom dom verkligen försöker att ta
allt syre dom kan komma åt i ens närhet.
Idag var en sån dag när jag var i en sån persons närhet.
Jag frapperades över hur mycket jag störde mig på det och det kan jag verkligen inte
påstå var en trevlig upplevelse.
Att en person kan omge sig med en sån otroligt tråkig egocentrisk aura det förvånar till
och med mig.
Jag tycker inte om negativa människor, inte alls.
Varför gör jag då inte det kan man fråga sig.
Man kan fråga sig det eftersom jag försöker att påpeka att jag är en vidsynt människa som
försöker att se saker och ting med positiva ögon.
Men även jag har mina begränsningar.
Idag var en sån tydlig gräns som jag snuddade vid.
Vi spelade golf tillsammans med ett annat par och i det paret så var det mannen som var
dominant på ett oerhört negativt sätt.
Ett nedlåtande sätt om än på ett civiliserat sådant.
Ett nedlåtande sätt där han hela tiden ville påpeka om felen som begicks istället för
att vara uppmuntrande och ta fram dom sakerna som var positiva.
Detta sätt använde han genomgående både mot oss och hans kuvade stackars fru.
Jag säger kuvade och stackars för jag tyckte verkligen det.
Hon blev så förnedrad så många gånger att det verkligen var satt till en vana dom emellan.
Men negativa människor, ni som är det.
Ni som hellre tar fram och sätter en nagel i ögat än räcker fram en hjälpande hand.
Ni, och ni vet precis vilka ni är tror jag.
Jag fördömer ert sätt för ni är så invanda i det att ni inte ens ser hur mycket skada ni gör.
Försök att istället stanna er någon gång och se vad det är ni säger och gör.
Vad det är ni förmedlar och hur andra människor påverkas av ert beteende.
Om ni ser något som ni inte tycker om, vad är det då.
Är det något som ni kan tänka er att göra något åt.
Kan ni det inte själva men ändå känner att ni borde göra något så snälla fråga.
Fråga mig eller fråga någon annan som är berörd så kan vi kanske förklara för er
vad det är ni förmedlar.
Man behöver inte fortsätta vara negativ, jag tror faktiskt att man kan ändra på sitt beteende.
Det är ungefär som att tänka att en utan doftkänsla inte känner när den har för mycket parfym.
Säg till den personen vad det är du upplever så slipper den sprida sin alldeles för kraftiga
doft till alla i sin omnejd.
På samma sätt kan man säga till negativa personer som man umgås med.
Idag kände jag inte att det var läge att göra så eftersom det rörde sig om ett umgänge
under en golfrunda på fem timmar.
Men om det är personer som du har i din närhet, kanske på din arbetsplats eller i din vänkrets.
Våga ta steget framåt och försök göra något åt det.
Negativa människor får inte ta för mycket plats.
Dom får framför allt inte ta din plats och dom får inte heller ta min.

Möten är alltid givande

Har du någonsin stannat till och funderat över ett litet eller ett stort möte som du just gjort.
Jag gör det ofta.
Jag gör det för jag älskar verkligen just, möten.
Möten som sker i det stora och möten som sker i det lilla.
Man lär sig så otroligt mycket varje gång ett nytt möte sker.
Det vill säga, man lär sig om man vill.
Som så många gånger annars i livet så är det just det där som krävs.
Det krävs att du själv visar en vilja i att ta ett steg framåt i dessa fall.
Möten har alltid något att säga.
Möten har alltid något att ge.
Möten har alltid ett tillfälle då du själv får tillfälle att ge.
Är du villig att ge när du kommer i ett sånt skede så har du nästan med garanti
även en möjlighet att få.
Och att få är väl förmodligen något du absolut inte har något emot.
Ser du ett värde i alla möten du gör.
Eller ser du bara ett värde i vissa.
Eller kan det vara så illa att du inte ser något värde i ett enda möte överhuvudtaget.
Saknar du kanske förmågan att uppskatta det som ställs där framför dina fötter.
Själv ler jag inom mig när jag ger mig tid att stanna till och växla några extra ord med
någon jag aldrig tidigare mött.
Det spelar liksom ingen roll att jag vet att jag inte kommer att träffa denna någon alls i mitt liv.
Det är inte det som är det viktiga.
Det är mötet i sig som är essensen.
Jag älskar möten för dom ger mig alltid något som jag kan ta med mig.
Det behöver inte alltid vara något som jag kan bära med mig mer än inom mig.
Känslan i sig är stor nog för mig.
Sätt värde på dina möten som du får i livet.
Se värdet i dom, både dom stora och dom små.
Möten är alltid givande.
Stanna till och se vad ditt nästa möte kan ge dig.

Vad är att vara intelligent

Ibland undrar jag verkligen om så kallade intelligenta människor verkligen är smarta
I varje fall om dom är smarta på ett sätt som dom kan använda.
Eller är det så att den intelligensen som dom har bara slängs bort på en massa
onödiga omöjliga projekt.
För mig är en intelligent människa någon som försöker att göra något.
Det kan antingen vara att den försöker utföra något som någon annan gjort tidigare
men på sitt sätt eller så kan det vara att den vågar bryta mönstret och göra sakerna på helt egna sätt.
Att vara intelligent är för mig helt enkelt att våga försöka.
Att sträva efter att göra något bra och kanske till och med lite bättre.
Men det är inte när någon trampar över andra människor för att få sin vilja igenom.
Det är inte när man förtrycker någon bara för att man själv har komplex.
Att vara intelligent på ett personligt men vänligt sätt.
Att vara intelligent är när man är villig att söka lösningar.
Jag vet själv att jag inte är den skarpaste kniven i lådan.
Jag vet själv att jag inte har något superhögt IQ.
Men det gör inget för jag känner mig intelligent ändå.
Det gör inget att jag ibland kan tycka att jag har ett teflonminne.
Det gör inget att jag inte förstår allt som alla pratar om.
Jag kan lösa dom problemen som jag själv blir satt på.
Jag är inte främmande för att försöka.
Jag är inte rädd för att pröva mig fram.
Det värsta som kan hända är att man misslyckas och det gör man ju nästan varje dag ändå.
Jag är intelligent för att jag vågar vara det.
Jag tror på mig själv och tillåter andra att göra detsamma.

Har du lätt för att glömma

Har du lätt för att glömma.
Nu menar ju jag inte bara att glömma sånt som du inte vill komma ihåg.
Händelser som varit fysiskt eller psykiskt jobbiga.
Händelser som bara har känts tråkiga.
Nej jag menar även när det gäller allt som du rör dig mellan i vardagen.
Glömmer du att hålla reda på när någon har sin födelsedag.
Glömmer du att hålla reda på tiden så att du kan passa den.
Glömmer du att du satt på plattan och egentligen borde stå vid spisen och laga maten
men istället hamnat med något annat för tillfället i händerna.
Glömmer du bort namn på personer du ska presentera.
Glömmer du bort när du gjort något emot din partner men som denna ständigt
låter påminna dig om.
Glömmer du bort att ringa det där samtalet du sagt att du ska göra men inte riktigt vill..
Vad väljer du att glömma bort och vad väljer du att komma ihåg.
Är det så att det selektiva minnet som vi har bara är förknippat med vilja.
En vilja som helt styr vad det är vi faktiskt gör.
Jag tycker att det är en väldigt ful stil när man använder sig systematiskt men ändå kanske
omedvetet av att glömma.
Att liksom gå in i en värld där man väljer att inte komma ihåg för att sen låta sig själv
slippa ta ansvar för sina handlingar.
Detta eftersom vederbörande aldrig fått den informationen eller rättare sagt inte säger sig
fått den.
Nu är det ju inte så utan det den har gjort är att den har valt att inte komma ihåg.
Hur vore det om du istället väljer att ändra om och inte glömma.
Jag menar inte sånt som man faktiskt glömmer av i sin egen vardag för att man inte är tillräckligt
fokuserad vid alla tillfällen för det är bara att vara mänsklig.
Jag menar sånt som faktiskt innefattar andra människor.
Sånt som du av respekt gentemot andra faktiskt borde komma ihåg.
Men samtidigt vill jag mena att det är bra att kunna gå vidare och låta vissa saker
falla i glömska.
Man måste inte älta saker om och om och om igen.
Att till exempel dra upp gamla förhållanden eller tillfällen är ofta bara sånt som ger en
negativ feedback och det är i varje fall i mina ögon aldrig särskilt hälsosamt att ta med sig.
Fråga dig själv om det är värt något att komma ihåg det som du väljer att spara i ditt minne.
Fråga dig själv om det gagnar någon att du gör det.
Spara på det som du har nytta och glädje av istället.
Det som ger dig en energi du och andra kan få styrka av.
Spara inte sånt som bara kan användas till att bryta ner.
Att ha lätt för att glömma kan vara både bra och det kan vara dåligt men det är bara du själv som
styr åt vilket håll du vill styra det.

Till vem visar du respekt

Till vem visar du respekt!
Respekt i sig har idag blivit ett väldigt missbrukat ord.
Ett ord där dom flesta användare inte verkar ha en aning om dess innebörd.
För mig är respekt något man både ger och har men verkligen inte mot vem som helst.
Det är något som man får lite grann ungefär som för lång och trogen tjänst.
Man samlar liksom ihop dom poängen under en längre tid.
Det är inte något som man bara kan gå in i en uppkommen situation och kräva.
Förmodligen så är det en kulturell fråga i grund och botten.
En fråga som har att göra med att vi på allt fler områden glider ifrån viljan att ta med
oss dom arv vi får av våra äldre.
För mig själv är i varje fall respekt något som jag verkligen vill visa på många plan mot
många olika människor i många olika situationer och på många olika sätt.
Det kan vara alltifrån att visa det lilla barnet respekt genom att lyssna när det verkligen vill
berätta något som det brinner för.
Det kan vara att hjälpa en äldre som har det svårt med att packa dess matkasse i affären.
Det kan vara att faktiskt göra det jag blir ombedd av min arbetsgivare utan att ständigt ifrågasätta.
Det kan vara att inte lägga upp fötterna på sätet mittemot när jag åker pendeltåg.
Det kan vara att faktiskt tacka någon för något med ett leende.
Det kan vara att inte ta din partner eller andra som du säger dig älska för givet.
Det är många som förtjänar respekt och dom vill jag också visa det.
Till Er andra, ni som faller utanför ramen vill jag säga att ni har lite att jobba med men det är inte
några omöjliga bitar att ta tag i.
Det finns så många situationer där respekt kommer in i bilden för mig.
Kanske är det därför som jag känner att väldigt många visar mig respekt.
Just för att jag har en vilja att visa den tillbaka.
Respekt förtjänar du, du kan aldrig bara kräva den.

Sluta förstör för andra

Varför, varför, varför ska så många förstöra för så många.
Jag kan inte förstå varför finns denna missunnsamhet så utbredd att man inte kan låta
andra kanske få det man själv inte har.
Eller ännu värre, varför kan man inte ens unna andra att få det dom själva har.
Vad är det som gör att dom drivs till denna ständiga förstörelse.
Är det för att dom mår dåligt i sina egna förhållanden.
Är det kanske för att dom inte fått det förhållande dom en gång hoppats på.
Är det för att dom satt sig själva i situationer dom själva inte är förmögna att ta sig ur.
Varför väljer man att rikta sin negativa energi i så fall åt det hållet som innebär att dom
förstör för andra.
Varför försöker man inte rikta den mot en förändring av sig själv och sitt liv till det bättre.
Det är aldrig ok att förstöra för andra.
Det var den ena kategorin som berör väldigt många som jag känner.
Den andra är den mer fysiska förstörelsen.
I vad ligger nöjet att förstöra saker för andra.
Man gör det väldigt sällan mot människor man har nära och tycker om.
Men man väljer väldigt ofta att göra det mot människor som man har nära och som
man kanske retar sig lite på.
Dom där som du känner att du inte har rätt kemi med.
Dom som det inte klickar med när du har med dom att göra.
Men inte ger det väl dig rätt till att förstöra för det.
Inte är väl det destruktiva tänkandet det som du borde ägna dig åt.
Kan du inte istället välja att inte bry dig.
Att inte suga åt dig dom negativa vibrationerna som du känner.
Låt inte det krypa in under skinnet på dig utan tänk dig det ungefär som att du när du har
med någon person du inte tycker om att göra så tvättar du av dig känslan.
Precis på samma sätt som du tvättar dina händer efter ett toalettbesök.
Inte är det väl så att du går och känner dig smutsig efter din handtvätt, tror inte det.
Ge dig en mental avsköljning och ge dig istället den energin som du just höll på att tappa.
Låt den inte gå till spillo på en i dina ögon idiot.
Det är inte värt det och det är det enda den personen vill uppnå.
Låt den inte få förstöra ditt.
Du som till exempel går in på din egen arbetsplats och förstör, tänker du på för vem du förstör och vilka som blir drabbade, är det värt det.
Du som slår sönder en busskur en kväll, funderar du på varför du gör det, till vilken nytta det skett och inte minst vem som får betala den.
Du som väljer att repa en ny bil som står där på gatan, undrar du aldrig hur skev din hjärna är och tänker du någonsin tanken på hur mycket den bilen kanske betyder för den som har köpt den.
Det finns så många ruttna saker som görs varje jävla dag och så många sjuka idioter som
utför dom.
Om du tillhör dom som ser det som händer men väljer att blunda så ber jag dig titta och gör
din röst hörd.
Du kan göra skillnad.
Om du tillhör dom som faktiskt inte förstör utan istället väljer att hjälpa till när det behövs så ska du veta att i mitt bröst och i mitt hjärta så har du min fulla respekt.
Världen är stor nog för oss alla men bara om vi vill.

Barn uppfostrar inte sig själva

Barn uppfostrar inte sig själva.
Jag vet inte varför många vuxna verkar leva i den tron idag.
Att barn lär sig bra av sina egna misstag.
Att det är alltid bra när dom får prova på saker utan att någon lägger sig i.
Att man inte ska underskatta barns förmåga att klara saker.
Att det alltid ordnar sig med vad dom än håller på med.
Att dra slappa paralleller till sin egen barndom.
Själv tycker jag det är ett fegt och ett icke ansvarstagande som förälder att inte vara där
vid dom tillfällen då gränsen behöver uppmärksammas.
Att ge dom det stödet som dom behöver just där där just då.
Att våga visa vad som är fel och vad som är rätt.
Att våga se och säga till när ens barn spårar ut.
Jag vägrar tro att så många föräldrar är totalt duperade av sina barn och är totalt blinda
för vad dom gör när man som förälder inte är i närheten.
Jag vägrar att inte ta mitt ansvar för att se när mitt barn mår dåligt.
Jag vägrar helt enkelt att inte våga vara det jag satt mig själv till, att vara förälder.
För med den rollen så kommer ett ansvar.
Inte bara att ge mat på bordet och kläder på kroppen.
Det handlar om att ge av dig själv och föra vidare.
Allt jag gör är inte rätt i mitt eget liv men jag känner att jag kan stå för dom felen jag själv gör.
Det är något som jag vill föra vidare.
Jag vill föra vidare dom inre egenskaperna som jag i min tur plockat med mig av mina föräldrar.
För alla tar vi något med oss.
Alla ärver vi något vare sig vi vill eller inte.
Sen är det upp till oss hur vi vill förvalta det.
Men för att komma tillbaka till där jag startade.
Barn uppfostrar inte sig själva.
Se dina barn.
Dom är inte farliga.
Dom är inte jobbiga.
Dom är en utveckling av dig själv.
Våga vara där, smit inte undan.
Du hinner förverkliga dig själv samtidigt som du hinner med att vara förälder.
Glöm inte bort dina barn medans dom är barn för då riskerar du att bli bortglömd när du
egentligen vill bli ihågkommen.

Du är aldrig en förlorare

Undrar varför så många har en så negativ attityd till saker dom gör.
Varför ska dom se ned på det som sker eller det som har skett.
Hur vore det om du skaffade dig en icke-förlorar-attityd istället.
En där du väljer att inte se dig som en loser.
En som aldrig når riktigt ända fram.
Lyft på dig i kragen istället, sträck på dig och känn att det faktiskt duger så länge som man försöker.
Det var en klok kille som sa några ord runt vad dom olympiska spelen står för och jag
gillar verkligen dom.
Han sa ungefär att det viktiga inte var att segra utan att deltaga.
Är det inte lite den känslan som vi ska låta gro i våra bröst.
Inte den att den som inte vinner är heller inget värd.
Är det inte viktigare att vi berömmer varandra än nervärderar oss gång på gång.
Känns det inte bättre att inte se oss som förlorare bara för att vi inte vunnit.
Jag känner mig inte som någon loser, någon mindre värd bara för att jag inte kan tävla
med andra om att vara bäst.
Istället väljer jag att lägga min egen tävlingsribba vid min egen prestation först och främst.
Om det sen råkar generera till att jag skulle få något för det så blir jag självklart glad.
Men jag blir det inte först och främst för att jag har varit bättre än andra utan jag blir det
faktiskt för att jag nått en nivå jag själv känner mig nöjd vid.
Jag har uppfyllt mitt eget mål.
Du är ingen förlorare om du inte är det i dina egna ögon.
Var därför lite mer generös mot dig själv och ge dig det beröm du förtjänar.
Det är inte alltid resultatet blir det man har tänkt sig men om man i varje fall försöker
så har man just gjort det, försökt dvs.
Låt ingen annan få dig att tro något annat.
Du är inte någon förlorare.
Du är aldrig en förlorare.
Men du kan inte alltid vara bäst.
Vad ödmjuk inför dig själv och andra och förstå dina och andras gränser.
Ge dig själv den chansen du förtjänar och se dig själv som den vinnare du är.
För du är alltid en vinnare så länge du vill och försöker.

Tyck om det du gör, tyck om det du har

Jag kan inte annat än stanna till och känna mig lätt beklämd över hur människor
inte tycker om det dom är i.
Hur dom inte uppskattar det dom har.
Hela tiden dessa kommentarer om att det var bättre förr eller kommer du ihåg när
vi eller jag gjorde det där, då var det minsann så otroligt mycket bättre.
Är det bara jag eller varför tycker så få om liven dom lever idag.
VARFÖR har människor så otroligt svårt att uppskatta det dom har framför sig.
Och om dom nu har det så fruktansvärt tråkigt eller enahanda varför försöker dom
helt enkelt inte att bryta sitt eget mönster.
Det är dom själva som lever sina egna liv, inte någon som lever dom åt dom
Är det så svårt att fatta att ingenting blir till det bättre om man inte söker förändringar.
Förändringar är inte alltid till det bättre men dom behöver faktiskt inte vara till det sämre heller.
Ibland gäller det bara att våga bryta ett mönster.
Är man rädd för att det ska bli ännu sämre än det man knappt uthärdar och dagligen klagar på.
Är det bättre att gå och gnälla med en inställning över allt man inte samtycker i.
Är det inte bättre att faktiskt ta sitt eget ansvar och göra något mer är så.
Att rycka tag i själv och faktiskt förändra sin position.
Det är inte alltid lätt för människor att kliva ur sina relativt trygga men tråkiga boxar.
Då krävs det ju att man gör något för egen maskin och det kan kännas riktigt otryggt.
Men är det värt att dö i sitt eget liv istället för att leva det.
Är det rätt att döda andras liv istället för att få dom att spira och leva.
VAD tycker du är rätt och vad tycker du är fel.
Tycker du om det du gör.
Tycker du om det du har.
Uppskattar du det du gör.
Uppskattar du det du har.
Kan du det, kan du det, kan du verkligen det.
Hallå, jag menar faktiskt allvar.
Är du ärlig när du säger att du tycker om det du har.
Är det inte så att du hela tiden tänker på det du inte har och med avundsjuka ser någon annan ha.
Känner du att det är orättvist att någon annan har något som du vill ha.
Varför då.
Kan du istället inte tänka tanken att den personen oftast förtjänar ha den.
Inte känna missunnsamheten över att du inte är den personen just där.
Kan du se saker och ting i lite större perspektiv och älska det du har, dom du har.
Att verkligen tycka om det du har och det du gör.
Se det för vad det är, inte för något annat.
Livet har så otroligt mycket att se, uppskatta och värdera.
Lär dig att uppskatta det för det du har.
Känn ingen bitterhet för det du inte får, nöj dig istället med att drömma om det.
Dröm om det och försök uppfylla dina drömmar men gråt inte om du inte når hela vägen fram.
Om du har försökt så har du i varje fall just försökt.
Om du inte gör det, ja då...............
Tyck om det du gör, tyck om det du har.

Kan du lyssna på andra

Något jag verkligen kan ruttna på totalt är människor som inte kan lyssna.
Jag tycker att det är så respektlöst att inte engagera sig i just det.
Att kunna förmå sig till att lyssna till någon ska inte vara jobbigt eller kännas
som någon uppoffring.
Det ska bara vara något man gör utan att det gör något.
Det ska inte vara något som personen hela tiden påtalar.
Att den säger att jag är minsann en som lyssnar, eller att är det någon som lyssnar
så är det jag.
Men det är en sak att lyssna och en att lyssna och höra vad andra faktiskt säger.
Kan du lyssna, alltså verkligen lyssna.
Det är inte alldeles enkelt att göra det.
Men det är något du bör göra.
Det är något du bör göra framförallt emot såna som du vill visa respekt.
Jag tycker verkligen om att lyssna, betydligt mer än att prata och få min egen röst hörd.
Jag tycker om att lyssna för jag tycker om att lära mig.
Lära mig om vad andra människor tycker, tänker och känner.
Ingen människa är den andra lik och därför kan jag eller någon annan inte dra
några givna linjer från en till en annan.
Men genom att lyssna, genom att lära sig lyssna så tror i varje fall jag att jag kan lära mig
att förstå fler och det är en angenäm uppgift jag tagit till mig.
Frågan är, vill du lyssna till andra.
Vill du försöka att förstå andra.
Kan du lyssna på andra.
Kan du höra vad det är dom egentligen säger och kan du ta det till dig.
Det kan jag, för jag vill.
Vill du det.
Vill du förstå.
Vill du ens försöka förstå.
Jag hoppas det för det öppnar upp ditt liv gentemot andra människor.
Det är inte farligt att lyssna, det är intressant.
Det är givande, det är lärorikt.
Det ger något, men det gör det bara om du vill.
Så återigen frågar jag dig, vill du

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Hur många gånger i ens liv bygger man inte upp scenarier där saker och ting ska hända
men sen händer det inte alls det som man tänkt sig.
Men lite är det just det som är charmen.
Det att inte riktigt veta vad som ska hända.
Att inte veta om det ska gå åt det ena hållet eller det andra.
Det där oförutsägbara är det som jag verkligen tycker om i livet.
Sen kan jag ju inte förneka att det känns väldigt fel ibland att saker och ting inte kan
gå ungefär som man hoppats på utan bär åt helt fel håll.
Min vilja är min vilja men det är inte något som driver saker hela vägen.
Att det inte alltid blir som jag eller någon annan har tänkt sig det hör liksom ibland
till, vi får leva med det.
Men hur tråkigt vore det inte om allt bara gick som vi har tänkt hela tiden.
Om allt bara gick som en motorväg rakt fram, precis rakt fram helt utan några avfarter.
Herregud vad det skulle vara torrt, tråkigt och innehållslöst.
Vi behöver faktiskt dom där fartguppen, dom där svängarna, avfarterna och stoppen.
Det är ju dom som gör att vi faktiskt gör att vi stannar till och ser livet.
Det är inte helt lätt att se det om vi ligger i 110 hela tiden.
Vi måste stanna till och se vad det är vi har under våra fötter.
Det blir inte alltid som man har tänkt sig och det är bra kan jag tycka.
Det är inte bra när man har en bra plan där allt omkring styrts upp och man anpassat sin
vardag och verklighet efter den.
Man känner sig lite bestulen just där, just då.
Vid dessa tillfällen skulle jag verkligen önska att det blivit precis eller i varje fall ungefär
som jag hade tänkt mig.
Men vid andra, vanliga tillfällen som innefattar händelser där vi vill ha upplevelser i.
Dessa tillfällen vill jag fortsätta att ha en flexibilitet i.
Dessa tillfällen vill jag ska fyllas med överraskningar.
Det blir inte alltid som man har tänkt sig.
Tänk bara på alla gånger som du har varit med om något fantastiskt och du sen försöker
att återuppliva den händelsen bara för att bli besviken på att du inte nått ända fram.
Det behöver inte alltid bli som man har tänkt sig för att det ska bli bra.
Vi ska bara inte bygga upp något utan låta känslorna få uppleva det som ska ske.
Att ge oss tillfälle till att uppleva det vi vill uppleva.
Det blir inte alltid som man har tänkt sig men det kan bli väldigt bra ändå.
Glöm inte det.

Att vilja något är halvvägs till att lyckas

Hur många gånger har man inte stannat upp och blivit hindrad någons ovilja.
Det kan likaväl vara din egen precis som någon annans.
Men när det sker, ser du det som en ovilja oavsett eller ser du det på olika sätt.
Kan du vara så ärlig mot dig själv och andra att du faktiskt erkänner att det ligger till just på det sättet.
Jag är nog knappast ensam om att tycka att om man verkligen vill en sak så
har man en enormt mycket större chans att lyckas än om man inte gör det.
Det är att ge sig själv eller andra en ärlig chans.
Försök att sätt in ordet i olika sammanhang när du ska göra saker en dag och se vad det betyder för dig.
Sätt även in det i situationer där arbetskamrater, vänner eller varför inte familjen är inblandade
och se hur du kan se hur det ordet hanteras.
Finns viljan där.
Finns den bara där när personen själv känner för det.
Eller, finns det där jämt.
Är det så illa att det där elaka lilla o-et har kommit in permanent framför det och gjort vilja till ovilja.
Är det så att det är du som bär på den känslan eller är det dom runt dig som inte "förstår".
Att vilja är för mig i varje fall att vara halvvägs till att lyckas med något.
Om inte viljan finns där så är inte hjärtat med och då kan det nästan lika gärna vara för mig.
Det blir liksom bara gjort då, men inte mer.
Jag vill ha en själ i det jag gör och den själen startar i detta fallet just i min vilja.
Sätt nu in detta ord i olika sammanhang.
Sätt in det där du jobbar.
Sätt in det mot din eventuella partner.
Sätt kanske in det mot dina vänner.
Använd det lite här och var...................eller hur var det nu igen.
Använde du det till vardags, eller.
Är vilja något för dig eller ..............

Har du civilkurage

Något jag verkligen tycker avsaknas i bred utsträckning idag är civilkurage.
Varför är människor så rädda för att gå emellan.
Varför är människor så rädda för att försvara när det är aktuellt.
När saker redan har hänt då är det minsann många som har åsikter om vad som borde
ha gjorts och det gärna med kommentaren att om det hade varit jag så hade
jag minsann gjort på det eller det sättet.
Visst känns det igen.
Jag blir så glad när jag ser någon som resolut tar ett beslut på plats, helt utan att tveka.
Bara kliver fram rent inutitivt och gör något.
Tycker verkligen om att se den typen av handling.
Tycker till och med om att se mig själv när jag får tillfälle att utföra det för det ger
mig faktiskt någon form av självtillfredsställelse att se hur positivt jag kan reagera.
Att jag reagerar på det sättet som jag förväntar mig.
Sen är det ju inte alltid som den första reaktionens konsekvenser blir dom optimala men det
gör mig mindre ont.
Det viktiga är att jag försöker.
Hur gör du.
Är du en som backar och ställer dig bakom någon annan som du puttar fram.
Är du någon som skriker att någon behöver hjälp och låter någon annan ta tag i det.
Eller är du den som försöker.
Du kanske är den som försöker men vet dina egna begränsningar och samtidigt försöker få hjälpen
att komma till dig.
Är du den som om du ser någon som gör någon illa så går du fram och försöker att gå emellan.
Försöker du hjälpa om du kan.
Om du inte är det så har jag en fråga.
Skulle du vilja att någon bara stod och tittade på medans du själv blev misshandlad eller kanske
ligger där av någon annan anledning.
Skulle du vilja att denna någon bara gick förbi och säger att det kommer andra som säkert kan hjälpa
dig snart.
Är det så du vill ha det.
Eller vill du att andra bryr sig även om dig.
Vad vill du.
Vem vill du vara.
Vem är du.
Har du civilkurage, eller bara en jävligt stor käft.

Känner du ofta avund, gör inte det........................

Ofta stannar jag till och funderar över saker och ting och en sak som jag
faktiskt stannat till ett flertal gånger vid är frågan om att känna avund.
För mig är det en främmande tanke att stanna fast vid att känna avund.
Inte att jag inte kan göra det för det kan jag absolut.
Men det är inte något som jag gräver ner mig i.
Det är inte något som rotar sig och gnager.
Jag kan släppa på det och gå vidare.
Det känns så mycket hälsosammare att agera på det sättet än att fastna i en dum spiral.
Den sprialen har en tendens att gärna sträva efter att dra ner en ungefär
som man föreställer sig kvicksand i en skräckfilmsscen.
Den tar tag om foten och sakta men säkert så sjunker man tills man själv inte
klarar av att ta sig ur det.
Men precis som vid alla andra tillfällen så är det inte sällan att det faktiskt finns
en hjälpande hand att tillgå.
Men nu var det inte min egen förmåga att söka hjälp som det handlade om utan om
hur ofta du eller andra känner avund.
Och framför allt, varför gör du det.
Är det bara vid speciella tillfällen eller är det något som du känner mer ofta än sällan.
Är det så att din avund är en del av en stor missunnsamhet som du har inom dig.
Är det så att du inte kan unna andra gott.
Jag känner aldrig avund till människor som jag tycker förtjänar något lite extra.
Det finns så otroligt många tillfällen som människor just förtjänar den där lilla turen.
Varför skulle dom inte få den bara för att jag kanske inte fått den.
Jag kan för mitt liv inte förstå det.
Att känna avund är för mig på många sätt en del i att vara egoist och det är något som inte är jag.
Istället så väljer jag att glädjas åt andras framgångar.
Jag glädjs ofta till den gränsen att jag gråter av lycka, inte bara invärtes utan även med strilande
tårar längs mina kinder.
Det är glädje i dom tårarna och dom fyller mig själv med välbehag.
Försök att dela andras lycka istället för att försöka sparka undan det som just kommit dom
tillhanda.
Försök uppskatta att det dom upplevt är stort för dom även om det inte är det för dig själv.
Det finns fler personer på denna planet än bara du, glöm aldrig det.
Känn inte avund, försök dela deras glädje istället.

Skriker högst - får mest!

Jag har väl inte några vetenskapliga belägg för något jag skriver varken tidigare
eller nu idag.
Men visst känns det väl väldigt ofta som att den som skriker högst faktiskt får mest.
Varför är det så kan jag då undra.
Vad är det som får så många att falla för trycket och ge med sig.
Är det att vi inte står ut med skriket.
Är det att vi tycker synd om vederbörande.
Är det att sen personen sitter i en maktposition som gör att vi måste ge med oss.
Är det helt enkelt för att det känns som det bästa alternativet för alla just där just då.
Vad är din anledning till att just du faller undan för den som skriker högst.
Själv säger jag till mig att lyssna än mindre just på den som skriker.
Den som försöker ta andra mer välförtjäntas plats.
Varför skulle jag bry mig mer om någon som bara skriker efter uppmärksamhet.
Den gör ju det med samma mognadsgrad som ett bortskämt barn som sitter i
kundvagnen när föräldrarna är och storhandlar.
Är det redan där prägeln sätts på barnen månntro.
Är det deras framgång till uppmärksamhet som dom får där när dom utsätter samtliga
i dess närhet för deras terroriserande skrik.
Det som gör att föräldrarna mutar sina barn för att dom ska sluta.
Är det så.
Eller är det kanske bristen på vidare uppmärksamhet under uppväxten som gör att
dom hela tiden måste hävda sig för få sina egon tillfredsställda.
Fall inte för trycket snälla.
Varken mot barn eller mot "vuxna".
Visa att även du har en vilja och att den ska faktiskt respekteras.
Det är inte så att den som skriker högst ska få mest.
Det är så otroligt banalt och fel att falla för det.
Våga visa vem du är och att det faktiskt fungerar att vara du.
Skrik inte, låt dig synas ändå.