Att vara i fel fas med sig själv

Det är inte så allvarligt som det låter men vad är det som gör att man kommer i fel fas med sig själv.
Vad är det som gör att du gör dom där små dumma sakerna som du bara skrattar åt.
Som du kan tycka vara fullkomligt helt idiotiska.
Som du gärna berättar om för att du inte skäms över dom fastän det är på gränsen till pinsamt.
Det finns en legalitet i dom.
Det finns något som gör att det faktiskt är tillåtet att göra dessa små idiotförklarade saker.
Jag kan inte påstå att alla tillfällen har samma grund men visst påverkar oskärpa och trötthet en hel del av dom.
Man har liksom inte någon spets i sitt eget tänkande.
Man försöker och försöker men det går liksom aldrig att vara helt utan.
Det är jobbigt att vara i fel fas med sig själv.
Att inte ha förmågan att komma ifatt sig själv.
Handlingen man vill utföra den är redan gjord i huvudet men kroppen utför den inte på det sett som man själv just visualiserat den.
Man fäller sig själv helt enkelt.
Man kan säga till sig själv att det här är nog en bra lösning på problemet.
Bara det där att man säger till sig själv att det nog är en bra lösning borde göra att larmklockan borde skrälla rätt högt.
Men nej, man klampar vidare oavsett.
När jag hamnar i fel fas så brukar jag istället lägga ner dagens verksamhet.
Jag vet då att jag gör mer skada än nytta.
Viljan finns där men kompetensen den är någon annanstans.
Ibland är det bara så och det är bara att acceptera.
Tänk vad trist det vore om man vore perfekt.
Att vara i fel fas med sig själv kan vara rätt kul i efterhand, bara man inte är det för ofta och för mycket.
Livet har alltid sina goda stunder, glöm aldrig bort det.

Värme, hur skönt är inte det.......

Som man har längtat.
Som man har saknat det.
Nu menar jag ju inte bara den underbara värme som solen skänker oss.
Den som gör att vi själva skiner upp.
Den som gör att vi tinar sakta men säkert efter det bistra vinterhalvåret.
Den som lyser upp vår tillvaro och bidrar till en kraftigt ökad tidsram av ljus varje dag.
Nej jag menar värme runtomkring mig.
Jag har hela tiden haft en liten men ack så värdefull klick runt mig.
Den har närt mig och hållit mig varm.
Utan den hade jag aldrig klarat mig.
Det finns inte ord nog för att beskriva värdet för hur mycket jag värdesätter just dom.
Min familj, mina nära och underbart kära.
Gud vad jag älskar er av hela mitt hjärta.
Nu har jag emellertid fått ytterligare en dimension.
En dörr som har öppnats och där innanför där finns en gränslös värme.
En värme i form av ytterligare ett antal underbara människor.
Att bli inbjuden till deras liv.
Att få ta del av det dom har att erbjuda.
Vad kan jag annat än le.
Vad kan jag annat än skratta.
Vad kan jag annat än känna mig trygg.
Jag känner mig välkommen.
Jag känner mig delaktig.
Jag finns för den jag är.
Värme , hur skön är inte den när man får den tilldelad.
Värme hur skön är inte den när man delar den med någon.
Min värme den heter kärlek.
Vad heter din.

Öppna hjärtan

Jag är så lyckligt lottad.
Jag har så många öppna hjärtan runtomkring mig.
Så många som verkligen vill väl.
Det ger mig ett hopp inför framtiden.
Då menar jag inte rent egoistiskt bara mig själv.
Jag försöker se saker i ett lite större perspektiv än så.
Världen är ju lite större än lilla jag.
I varje fall min värld är det.
Det som finns där ute kan väldigt ofta skrämma skiten ur mig.
Så mycket ruttet, så mycket elakt, så mycket egoistiskt tänkande.
Folk som inte tänker längre än dit näsan på dom når.
Det är ju lite mer än så.
Min värld sträcker sig så mycket längre och jag kan omöjligt se den helt och hållet.
Jag vet att den finns där men jag kan inte ta på den.
Jag vet att den finns där, jag vet att den finns där.
Jag känner mig nu lyckligt lottad för jag är omgärdad av människor jag respekterar.
Jag finns bland människor jag älskar.
Och framför allt, jag finns bland människor fyllda med kärlek.
Människor med ett behov av att se till andra människors intressen och behov andra än bara sina egna.
Jag säger inte att man ska sätta sig själv åt sidan.
Man ska finnas själv också.
Men att få finnas där bland er, det skänker mig glädje.
Det skänker mig ro i min själ.
Och det skänker mig en framtidstro för den här planeten vi bor på.
Ju mer vi bryr oss om varandra desto mer kommer världen ge oss tillbaka.
Jag har ett öppet hjärta.
Har du ?

Vem vill man vara idag

Det är en fråga bara ställd ut i luften men den känns väldigt aktuell.
Lika aktuell som någonsin tidigare.
Vem vill man vara egentligen.
Det finns nog lika många svar som det finns individer på denna planet.
Vad är det då så styr en till ens eget val.
Hur många är det som lever i en nöjd tillvaro där man aldrig skulle vilja vara någon annan.
Kan någon säga att jag har precis allt , precis allt, verkligen precis allt som den önskar.
Jag vet naturligtvis inte hur andra tycker och tänker utan utgår från mig själv.
Och även om jag är nöjd med det jag har.
Jag är mer än nöjd till och med med det jag blivit tilldelad.
Trots det så vill en del av mig ändå ha något mer.
Jag tänker inte specificera upp detaljer om vad för det är helt ointressant för er andra.
Men det finns sånt som jag alltid drömmer om, sånt som jag önskar.
Det finns där och kommer alltid att finnas.
Precis som det alltid kommer att finnas en del i mig som är nyfiken på livet och vad det kommer att ge mig.
Den dag jag inte är det längre, den dagen jag inte vill ha något mer.
Den dagen är förhoppningsvis väldigt långt borta.
Jag vill vara jag för jag trivs i mig själv.
Men visst fan vill jag vara lite mer.

Vardagsrasism

Jag vet inte hur många som upplever det.
Jag har inga vetenskapliga belägg för det.
Det liksom bara finns där bland oss, precis hela tiden.
Det finns i blickar.
Det finns i skämt.
Det finns i din hållning.
Det finns liksom bara där.
Man kan inte ta på det men man kan känna det.
Det omsyrar oss precis hela tiden.
Det har blivit en så naturlig del att dom flesta av oss inte ens tänker på det, än mindre ser den.
Är det tragiskt eller ska det vara så.
Hur allvarligt är det egentligen.
Är det en nödvändig del.
En del vi behöver för att kunna sätta våra egna gränser.
Sätta våra egna värderingar.
En liten bekräftelse på vem vi är och hur vi ser på saker och ting.
Visst upplever vi vardagsrasism nästan hela tiden, eller i varje fall dagligen.
Den finns ju där, men är den farlig.
När blir den farlig.
Vem är rasist och åt vilket håll går rasismen.
Går den åt alla håll och kanter.
Jag ser mig själv verkligen inte som någon rasist utan som en som har en väldigt öppet sinne.
Jag vill vara det i varje fall.
Men visst skämtar jag även om det.
För mig handlar det alltid om att respektera, inte att acceptera.
Att i varje fall vilja försöka förstå även om man inte gör det.
Vad gör du, hur tänker du.
Vart står du i frågan.

Våga vara ensam

Det är inte alltid lätt här i livet.
Det har sina många ljusa stunder men det har ju även sina mörka.
Ofta så finns det någon att stödja sig emot när man kliver in i dessa, men inte jämt,.
Hur gör du då.
Vågar du vara ensam.
Eller letar du dig fram desperat efter något du behöver att luta dig emot.
Att våga vara ensam.
Att ge sig själv tid att vara ensam.
Det har med åren varit väldigt nyttigt för mig.
Att få sortera sina egna tankar.
Man är ju inte alltid den mest skarpa kniven i lådan utan kan behöva lite extra tid till att komma fram
till vissa saker.
Jag vill ge mig själv den tiden.
Jag tycker att jag förtjänar den.
Och framförallt, jag är inte rädd för att gå den tiden till mötes.
Jag vågar tro på mig själv att det inte är fel.
Ni andra ni finns ju kvar.
Ni finns hela tiden där utanför min lilla bubbla.
Att få gå in i den och andas dess syre är för mig nödvändigt.
Jag vågar att vara ensam.
Jag vågar att tillbringa tid med mig själv.
Vågar du.
Vill du.
Gör du det.

Att tycka om

Det finns så mycket i världen som är värt att tycka om.
Titta dig omkring.
Stanna upp och titta, verkligen titta.
Inte bara på saker, byggnader eller på naturen i sig.
Titta på det som är runt dig.
Det finns ju så mycket.
Ser du det eller passerar det bara revy för dig.
Uppskattar du det som finns där eller tar du det bara för givet.
Det finns alltid något att tycka om.
Självklart finns det massor som jag inte uppskattar, som jag inte alls gillar.
Men mestadels så är det just sånt som jag tycker om.
Jag uppskattar världen i all dess ruttenhet som den beblandas med.
Jag uppskattar den för att den finns där även för mig precis som den finns där för dig.
Vi föds alla till den och får leva våra liv.
Dom är inte på något sett utstakade, det är bara våra förutsättningar som kan vara lite olika.
Man kan alltid skylla på att andra har bättre förutsättningar än vad en annan har, och.............
Men varför ska man alltid se till vad andra har.
Jag försöker alltid uppskatta det jag har, inte vad andra har.
Klart att jag skulle vilja ha mer än det jag har idag men det är inte det viktigaste.
Det viktigaste har jag redan.
Det viktigaste är all kärlek som omgärdar mig.
Att få tycka om.
Att låta mig själv bli omtyckt.
Det är sånt som jag alltid kan bära med mig.
En känsla av något som man delar gemensamt med någon eller några andra.
Jag älskar den känslan.
Det är den känslan som ger mig näring, som ger mig energi.
Jag tycker om det lilla lika mycket som det stora som omgärdar alltet.
Jag tycker om livet, är det konstigt.
Jag tycker om dig, för att du är du.

Vardagsrasism

Är det inte lite underligt hur människan av idag är funtad.
Jag tycker i varje fall att det är lite skrämmande.
Vad är det som formar oss till dessa otroligt oliktänkande individer som går bredvid varandra.
Visst det är bra att vi har olika egna åsikter om saker och ting.
Men återigen kommer jag tillbaka till, varför måste vi ha åsikter som är till för att segregera oss.
Vad är det för farligt med att våga leva med varandra.
Inte se varandra som hot.
Se varandra som tillgångar istället.
Vi kan faktiskt vara varandra behjälpliga istället för att vi ska ha inskränkta åsikter om varandra, uppkomna av några fabricerade åsikter någonstans ifrån.
Jag tycker att det är konstigt.
Kanske är jag för naiv.
Kanske har jag en alldeles för hög tro till andra.
Men jag kommer att fortsätta att ha det.
Jag kommer att fortsätta att tro gott om andra.
Det finns en bottenplatå som vi alla är uppväxta ifrån.
Den tror jag är god.
Sen formas den olika under olika förutsättningar.
Men så länge välviljan den finns där så tror jag att vi har en chans.
Det kräver dock att vi motar bort dessa inskränkta individer som bara ser sina tillfällen till sina destruktiva handlingar som dom gör i någons namn.
Våga stå för den du är och det du gör.
Göm dig inte bakom någon eller något.
Jag tror på livet, gör inte du det.
Tycker du döden är viktigare än det du lever i.
Hur fan illa tänker du då.
Vardagsrasism finns i så många skepnader och jag är övertygad om att jag kommer skriva mycket om det för det är ett oerhört viktigt ämne idag.
Lär dig förstå istället.
Lär dig förstå din granne och acceptera den för det den tror på.
Du behöver inte känna att du ska gå i dess fotspår.
Men visa att du vill försöka förstå.
Då tror jag att ni båda är en bit på väg.
Vad tror du.

Vad är en vacker människa

Är du en vacker människa per definition.
Ärligt talat är du det.
Tänker du någonsin ordentligt på vad det är du sysslar med.
När du klampar fram i din egen takt helt utan takt och ton.
Du kräver liksom din plats.
Den ska bara finnas där oavsett vad.
Det spelar ingen roll om du har rätt eller fel.
Det är ändå det du säger, gör, tänker och tycker som är rätt.
Alla andra har fel, för dom missförstår dig bara.
Dom är helt enkelt dumma i huvudet.
Stannar du någonsin till och undrar över vad det är du gör.
Vad du hittar på där på vägen.
Vad det är du egentligen ställer till med.
Förstår du inte att det du får är chans på chans av din omgivning men som du helt respektlöst bara skiter i.
Du trampar på dom, förnedrar dom.
Det är ju bara du som gäller ändå.
Ser du någonsin det när du klampar vidare.
Det är inte att skaffa sig respekt det du gör.
Du skapar ett förakt.
Det är inte att skapa en beundran det du gör.
Det är en långsam död.
Stanna till, titta på dig, gör det innan det är försent.
Jag är en vacker människa, det kan jag säga utan att vara självgod.
Och dom flesta människor som jag omger mig med är oerhört vackra människor.
Människor som har hjärtat på rätta stället.
Människor som bryr sig.
Människor som finns det är det är som allra jobbigast.
Människor som aldrig sviker och som jag aldrig kommer att svika.
Ge det en chans, öppna dina ögon.
Dom vackra människorna dom finns där hela tiden.
Uppskatta dom för vad dom är.
Dom är enkla och fördomsfria.
Jag älskar vackra människor på samma sätt som dom älskar mig.
Visst är det vackert med kärlek.

Att få vara sig själv, är du det

Ibland kan jag vara hur många som bara anpassar sig själva efter verkligeheten runtomkring dom.
Det är inte fel att göra det men jag kan inte låta bli att undra varför det sker så ofta.
Jag är själv en oerhört anpassningsbar människa, väldigt fexibel.
Och då menar jag inte att jag är smidig i min kropp för det ska gudarna veta att det är jag inte.
Det kan nog alla i min omgivning dessutom tyvärr intyga.
Stelare människa är det nog få som sett.
Men konstigt nog så lider jag inte av den stelheten.
Jag hade däremot lidit om jag varit osmidig som person.
Den formen, att vara rörlig i mitt inre, att vara flexibel och anpassningsbar den uppskattar jag.
Det betyder inte att jag mesar med i olika situationer.
Jag gör det som gagnar situationen just då.
Sen om det är till min egen fördel eller någon annans det är mindre viktigt för mig.
Det är slutresultatet som är viktigt för mig.
Det är att vara mig själv.
Att följa min inre linje.
Att göra det som känns rätt.
Att våga välja en lite tjurigare väg.
En väg som inte är lika bekväm för mig själv.
Jag tycker om att komma till målet och känna att jag påverkat vägen dig.
Att få vara sig själv är inte att vara ett stort ego för mig.
Att få vara sig själv är att sätta värde på det jag själv gör.
Att få vara mig själv och bli värdesatt för det.
Jag är mig själv.
Jag är för dum i huvudet för att kunna vara någon annan.
Det går liksom inte.
Att hålla på och särskilja olika karaktärer i olika situationer det är inte jag.
Kanske är jag tråkig i vissas ögon men vet du vad.
Jag är hellre tråkig i deras ögon än att jag sviker mig själv.
Vem vill du vara.
Vem försöker du vara.
Vem är du.

Inre lugn

Hur bygger man upp ett inre lugn.
Något som stärker en snarare än stjälper.
Ett inre lugn tar tid att bygga upp och är inte något man bara får.
Konsekvenser av det är något som man får njuta av när det väl faller på plats.
Ett inre lugn det kommer inifrån och är en frukt av något du verkligen behöver och som du ska tillåta dig själv att njuta till fullo av.
Det får aldrig vara främmande att känna det.
Det får aldrig vara skrämmande att njuta av det.
Känn efter vad det är som ger dig din tillfredsställelse.
Vad är det som gör att du mår bra.
Vad är det som får dig att känna en inre harmoni.
Är det att du gjort något gott mot någon.
Är det att du gjort något bra.
Är det att du tjänat väldigt stora pengar.
Är det att du ser att dina barn eller föräldrar mår bra.
Vad är det som är viktigt för dig för att du ska känna ditt inre lugn.
Går du ut i naturen, tittar på det som växer, känner den friska luften i dina lungor och för fåglarnas kvittrande sång.
Behöver du en total tystnad för att hitta din ro.
Så där tyst så att du hör det minsta lilla ljud.
Eller räcker det med att du hör din kära säga något med en ton som får dig att slappna av.
Är det en trygghet som du sakta men säkert byggt upp under många år som gett dig den avsats som du nu står på.
Du har helt enkelt hittat dig själv och känner en trygghet i dig själv.
En trygghet som inte kan rubbas även om det blåser stormvindar runtomkring dig.
Vet du vad det behövs för dig själv.
Vet du vad ditt inre lugn har kommit av.
Varför du mår så bra som du gör nu.
Och om du inte gör det, hur ska du ta dig dit för att hitta det igen.
Vågar du ställa dig den frågan.
Orkar du , förmår du, vill du.
Vad tror du kan hända på vägen dit.
Är det värt det för att du ska känna så.
Jag tror att mitt inre lugn det kommer av min egen självinsikt.
Jag vet vem jag är och vad jag står för.
Visst kan det komma saker som stressar upp mitt inre men det är yttre faktorer.
Faktorer som går att bearbeta.
Faktorer som man kan åtgärda snabbt och enkelt men också faktorer som kan ta väldigt lång tid.
Det är dock sånt som bara stressar upp mig tillfälligt.
Jag har mina verktyg för att hitta tillbaka in i mig själv.
Jag vet att mitt inre lugn det finns där.
Jag vet att när jag bär mitt inre lugn så skänker jag mycket till min omgivning och det får mig att växa.
Jag har lärt mig att älska mig själv igen.
Att tycka om mig själv.
Hade jag inte gjort det så hade jag heller inte haft mitt inre lugn.
Då hade jag haft ett inre kaos.
Det finns saker som betyder väldigt lite i mitt liv men sen finns det saker som betyder väldigt väldigt mycket.
Det är på dessa som jag hänger upp mitt eget handlande.
Det är dom som jag sätter i fokus.
Jag har mitt inre lugn tack vare det.
Och mitt inre lugn det växer inte minst tack vare alla ni underbara människor som omsluter mig med er kärlek.
Jag har mitt inre lugn.
Om inte du har det så försök hitta det.
Det är du värd.
Var inte rädd för det, för det är du.

Att våga tro eller att våga tro på sig själv

Tycker att det kommer lite för många situationer idag när man hänger upp sin tilltro på
någon eller något som i mina ögon inte finns.
För för mig finns inga gudar.
Det är bara framfabricerade objekt för att bortprojicera det jag inte orkar bekräfta eller ta itu med själv.
Jag väljer helt enkelt att lägga över hela mitt fulla ansvar på någon eller något som man inte kan ta på.
För mig är det ett fegspel.
Jag har verkligen inget emot människor som tror på en tro.
Som verkligen gör det och som använder sin gud till något gott.
För visst finns det goda saker i alla religioner om man tittar på dom.
Det som finns där om som genomsyrar dom alla är viljan till medmänsklighet och hjälpsamhet.
Hur kan det då bli så fruktansvärt snett att det används till förtryck.
Att det används som ett vapen.
Att det får starta krig.
Att det ses som en ok anledning till att döda någon.
Hur kan det bli så fruktansvärt fel.
För mig så finns tron i att jag tror på människor som vill väl.
På människor som ser till en lite större bild.
Inte som bara ser på sig själv som en liten minigud.
Människor som är lyhörda till vad som händer och sker runtomkring.
Hur skulle till exempel du göra om du kom till ett annat land och en situation som denna uppstår.
Att du samtidigt ser två personer som farit illa.
En lite mer än den andra men den som har det minst svårt är någon du kanske känner igen från ditt flyg och som kommer från ditt eget land medan den andra är en inhemsk invånare.
Vem skulle du hjälpa först.
Skulle du bedöma vem som behöver hjälpen mest.
Eller skulle du välja den från ditt eget land.
För mig är en sån fråga glasklar och enkel.
För mig är ett svar likadant.
Men hur är det för dig.
Vad väljer du.
När blir blod tjockare än vatten.
Det är inget fel i att tro.
Men tro inte att tron alltid kan hjälpa dig.
Våga tro på dig själv och din inre känsla.
Våga tro på dig själv.

Hur dum får man bli

Vet inte om jag ska skratta eller gråta ibland.
Tycker ibland att jag är omgiven av så många olika kategorier av människor.
Starka, svaga, snygga, fula, dumma, smarta.
Men hallå.
Hur korkad får man bli.
Nej jag tänker inte ta upp något specifikt tillfälle som jag varit med om men visst är det så.
Så att du i princip dagligen råkar ut för att någon gör något som bara är så jävla dumt.
Det kan vara på så otroligt många sätt.
Det kan vara helt oskyldigt men glatt korkat.
Du vet, sånt som alla inblandade skrattar om och som man gärna berättar vidare om.
Men sen kan det vara såna personer som vitt och brett står och pratar som om dom hade förstånd.
Men där innanför pannbenet så kan dom knappt hålla reda på vad det är dom har sagt.l
För det är liksom bara ett tillfälligt utlopp.
Något som dom sagt för stunden.
Inte för att det är genomtänkt.
Inte för att det är något dom står för.
Nej, bara för att dom måste få det sagt just då tycker dom.
Nästa sekund, nästa dag eller nästa månad så är det totalt bortblåst.
Då har det aldrig sagts.
Då har tanken aldrig existerat.
Är inte det väldigt väldigt korkat.
I min lilla värld så är det det i varje fall.
Nog säger jag dumma saker.
Visst gör jag dumma saker.
Visst kan jag bete mig korkat lite då och då.
Men jag gör det och jag står för det i varje fall.
Jag säger eller gör det inte för att jag vill göra någon illa.
Jag kan möjligtvis göra det för att jag vill agera väckarklocka om det nu går.
Va nu inte så jävla korkad du heller.
Tänk efter lite vad det är du håller på med.
Tänk efter vad det är du gör.
Tänk efter vad det är du vill ha ut av det.
Och som jag alltid säger , gör det inte på bekostnad av andra, stå för det själv.
Var inte dummare än vad du är.

Att känna sig välkommen

Det är något jag skrivit om tidigare men också något jag känner att man aldrig kan ta upp en gång för mycket.
Man kan aldrig bli för välkommen.
Man kan aldrig känna sig för välkommen in till nya vänner.
Man kan aldrig känna sig utanför när man känner sig välkommen.
Det är bara en själv som kan stänga en ute då.
Jag kan förstå om det kan bli för mycket för vissa.
Att inte tilltron finns till att det faktiskt är så att man är välkommen för den man är.
Inte för någon som dom vill att man ska vara.
Att bara vara jag men ändå räcka till.
Det är underbart att känna sig välkommen.
Det är något speciellt när man kliver in över tröskeln hos nya människor i ens liv.
Jag vill inte ta plats i någons liv men jag gör det så gärna när jag känner att jag gör det utan krav.
Jag kräver ju själv inget i retur.
Jag har inga hemliga krav.
Jag är en enkel människa, rak och enkel.
Kanske är det det som gör mig för komplicerad för vissa.
Just att jag inte har några om eller men på vägen.
För mig finns det alltid minst två alternativ att välja mellan i livet vad man än gör.
Och jag kan alltid välja det själv.
Ingen annan väljer det åt mig.
Är det någon som gör det så är det inte längre mitt val.
Jag gör valet att känna mig välkommen där jag känner mig välkommen.
Det är därför mitt hjärta det fylls utav värme.
Det fylls utav kärlek.
Jag väljer att tro gott hellre än ont.
Det är enklare så för mig.
Mitt hjärta är vackert, det är öppet och det är enkelt.
Såra det inte.
Utnyttja det inte.
Ta hand om det och det kommer alltid finnas där.
Ta hand om det och låt det känna sig välkommet.
Du är ju välkommen in i mitt, du får plats där du med.

Hur mycket tror du på andra än dig själv

Är det en fråga som du någonsin ställer dig.
Eller är det en fråga så djupt inpräntad i dig själv att du inte ens reagerar på den.
Jag kan gissa att du har olika kategorier för hur du själv lägger din tilltro till andra.
Till vad dom tycker, tänker eller gör.
Du lägger helt enkelt olika vikt vid olika människors agerande.
Vad grundar då det sig på.
Det att du faktiskt tänker olika om olika människor.
Har det att göra med deras sätt att vara.
Har det att göra med hur länge du känt personen i fråga.
Har det med vilken hudfärg har.
Har det att göra med vilken religös anknytning personen har.
Är det för att du ser i personens ögon att något inte är rätt.
Vad är det som gör det.
Fundera på det en stund och lägg lite vikt i den frågan.
Vad är det som gör det.
För min egen del så har det mest att göra med kemin jag känner med vederbörande.
Det behöver inte vara en gammal vän för att jag ska lita på vad hon eller han säger.
Det underlättar naturligtvis men det behöver inte vara det.
Kemi är något som är viktigt för mig i en relation oavsett nivå.
Däri lägger jag mycket vikt.
Kanske har det med mig själv att göra, just det att jag själv helst tror gott om folk till motsatsen är bevisad.
Sen däremot kan jag tycka att det är väldigt svårt att tro på någon som jag en gång fått en misstro emot.
En person som byggt upp lögner som jag vet om kommer aldrig att återfå mitt fulla förtroende.
Det är inte så jag funkar.
Jag vill tro på andra som jag tror på mig själv.
Viljan att inte vilja skada utan en ständig strävan efter att hjälpa, att finnas där.
Att försöka få andra att må bra.
Jag tror mycket på andra men bara tills dom missbrukar min tilltro.
Är det fel, är det rätt.
Vet inte, men det är jag och det står jag för.

En vacker själ av idag

Är det så att dessa själar är en utrotningshotad art av idag.
Är det så att vi bara har blivit blinda.
Är det så att dom aldrig har funnits.
Att dom bara har legat högt däruppe på våra önskelistor över saker vi vill ha i vår närhet.
Är det något vi byggt upp med en tanke om att vi undermedvetet behöver något övernaturligt
bra att fästa våra blickar vid.
Kan vi veta svaret på det eller är det bara ett skapat önsketänkande.
Ärligt talat så tror jag absolut att dom finns där runtomkring oss precis överallt,
ofta helt omedvetna om att dom bär på det dom gör.
Det är på deras sätt som det lyser igenom.
Dessa vackra själar av idag.
Det är alla ni människor som bryr er.
Ni som stannar till.
Ni som finns där när det verkligen behövs.
Ni som omger alla andra med en trygghet.
Jag tror inte att ni alltid är medvetna om vad det är ni ger.
Men det ni ger det behövs.
Jag vill gärna tro att jag själv är en.
Att jag har något att ge.
Att ni känner att jag finns där för er alla.
Du som känner dig osäker på vem du är, fundera och fundera igen.
Undrar vad du kommer komma fram till.
Vi behöver varandra.
Vi ska inte sträva efter att bara klara oss själva.
Vi behöver varandra.
Låt oss göra det, låt oss finnas där.
Vackra själar behövs för att fortsätta hålla denna värld vacker.
Njut av dessa vackra själar.
Försök inte att utrota dom bara för att du själv inte är en.
Någon gång kan du behöva dess hjälp.
Någon gång kan någon annan göra det.
En vacker själ av idag.
Den får mig att le hela vägen in till roten av mitt hjärta.
Den värmer mig och ger mig energi.
En vacker själ kan jag inte annat än älska.

Lev genom dig själv, inte genom andra

Är det inte så idag att det är så fantastiskt många som inte klarar av att leva sina egna liv.
Dom är helt enkelt tvungna att leva genom andra för att få näring.
Att utnyttja andra för sin egen vinnings skull tycker jag är så lågt.
Varför kan man helt enkelt inte bara ta det för vad det är, livet alltså.
Livet har ju så otroligt mycket att ge.
Att det sen inte alltid är bra, att det inte alltid är solsken i det, det hör liksom till.
Men lev genom dig själv och utsätt inte andra för ditt självförverkligande.
Våga vara dig själv.
Missunna heller inte andra som gör det.
Som lever och gör det dom själv vill göra.
Det finns en anledning till att dom genomför det dom vill.
Det finns en anledning till att dom är starka.
Värdesätt det dom gör men lev inte genom dom.
Missunna dom inte det dom uppnår bara för att du själv inte har förmågan.
Se det som något positivt, att dom kan.
Det istället för att du själv inte kan det.
Vi gör alla val precis hela tiden.
Stå för dina val, du kan ändå inte göra dom ogjorda.
Även om utfallet inte blev det du tänkte dig så ta det med dig som något positivt.
Du har ju ändå lärt dig något.
Låt ditt val vara ditt.
Låt inte någon annans val spela en större roll.
Lägg inte ditt ansvar på någon annans beslut.
Våga stå för det du gjort.
Alla beslut är inte alltid bra, men dom leder alltid till något.
Lev genom dig själv, inte genom andra.

Måste allt vara så jävla kul

Jag vill inte, tänker inte och ska inte men kommer nog att låta lite bitter ändå.
För mig så måste verkligen inte allt vara så jävla kul.
För mig är det ok med helt "vanliga " dagar.
Jag tycker om dom också.
Jag tycker om "vanliga" helger.
Jag tycker om sånt som betecknas som vanligt överhuvudtaget.
Jag skulle aldrig vilja nedlåta mig själv till att inte tycka om dessa små tidsperioder.
Dom är ju delar av mitt liv även dom.
Skulle jag gå omkring och känna mig bitter över att jag inte gör det eller det.
Över att jag inte kan göra det eller det.
Nej, det tänker jag inte.
Jag väljer att sätta ett värde på även det som inte är så jävla kul.
Det behövs ju där för att jag ska kunna se saker tydligare.
Se nyanserna i det som händer och sker runt mig.
Allt måste inte vara så jävla kul för att jag ska tycka om det.
Det räcker för mig ibland med att bara få vara.
Sätter du högre krav så är det ditt problem.
Blanda inte in mig i det du vill uppnå.
Det är ditt val, ditt, bara ditt.
Inte mitt.
Låt mig älska livet som jag älskar det.
Jag älskar både det mörka och det ljusa.
Allt måste inte vara så jävla kul, man kan uppskatta det ändå.

Hur mycket får man tycka om sig själv

Var går gränsen till att man betraktas som någon som lider av lite väl stora tankar om sig själv.
Finns det gränser för det.
Kan man gå och dunka sig för bröstet hela tiden med en inställning som säger att man är lite bättre.
Att det man gör är lite mer rätt.
Att det man vill är lite starkare.
Jag vet inte själv var gränsen går.
Men jag kan ändå känna ganska tydligt hur sympatin kan försvinna mot en person som tror
lite väl gott om sig själv.
Man ska tycka om sig själv.
Det är bara rätt att göra det.
Men bör man inte tänka efter lite ibland om hur mycket man gör det.
Jag tycker om mig för den människa jag blivit men samtidigt ser jag alla skavanker.
Det är delar som man kan ha ganska mycket åsikter om, så även jag.
Men någonstans där i botten så finns det mitt jag och det är i varje fall för mig viktigt
att värna om.
Inte låta det ta överhand, men låta det finnas som en bas i vem jag är.
Jag vill vara flexibel men aldrig tappa mig själv.
Jag tycker om mig själv även om jag känner sorg emellanåt.
Sorg över att känna att jag inte räcker till.
Det finns så mycket som jag vill men aldrig kommer att nå fram till.
Kanske kommer att uppnå en bråkdel av det jag tänker mig.
Kanske räcker det.
Jag tycker om mig själv och så länge jag gör det så låter jag dig tycka om mig, om du vill förstås.
Man får tycka om sig själv, bara man inte glömmer dom man har runt sig.

Tänker du alltid på vad du säger.

Hur ofta funderar du över saker du har sagt eller saker som du vill ha sagt.
Ganska ofta kan jag tro.
Det borde ju vara så i varje fall.
Har du sen fortsatt tanken och funderat över effekten det fått, det som du just har sagt.
För effekt får det alltid, även om du inte vill inse det.
Försöker du tänka på vad du ska säga för att det ska få den effekt du vill ha eller bryr du dig helt enkelt inte om bieffekten som kommer av dess utlopp.
Vet du om inom dig hur mycket det kan såra att du för vissa saker på tal, bara för att du vill det.
Vet du om att du kan skapa en oro, en inre osäkerhet.
Vet du om att det kan skapa sorg, bitterhet, ledsamhet.
Vet du det, bryr du dig.
Hur känner du dig när du säger dessa saker som du vet kan bära rutten frukt för andra.
Vissa saker kan vara sånt som måste sägas även om dom är jobbiga att ta emot.
Vissa saker kan vara tunga att få emot sig men dom värderas när dom väl fått landa.
Vad jag vill säga är att det är inte alltid lätt att sätta spärrar på det man säger.
För det tycker jag heller inte att man ska.
Man ska stå för det man säger.
Man ska vara ärlig i det man säger.
Men man ska väga sina ord ibland.
Är det för viktiga saker kanske man ska välja tillfälle när man känner att vederbörande är beredd
och stark nog att ta emot det.
Effekten av det kan annars bli förödande.
Jag skulle inte vilja förlora en kontakt med en vän, en människa, en nära som jag byggt upp under hela mitt liv
bara för att jag vill få min sak sagd vid fel tillfälle.
Hur gör man då för att inte trampa i klaveret.
Det tror jag att man vet bäst själv.
Man känner de sina.
Man vet vad dom kan ta.
Men vad man aldrig få göra är att utgå från sig själv i sin bedömning av andra för det är inte rättvist.
Ingen är som du.
Vi liknar bara varandra.
Man ska inte hålla inne med sånt man tycker är viktigt, man ska bara värdera sina tillfällen.
Vet du om att du kan göra din vän illa.
Vet du om att det förtroendet du byggt upp kan raseras totalt.
Är du beredd att offra det.
Är du det.
Är det så viktigt det du vill uppnå.
Har du förståelse för att den andra personen kan reagera just på det sättet.
Är det det du vill.
Man ska inte alltid säga vad man tänker även om jag förespråkar just det.
Man måste lära sig att säga det med en inarbetad förståelse.
Självklart säger jag saker som jag ångrar ibland men jag försöker undvika det så mycket som möjligt.
Jag försöker hålla mig till det som inte skadar.
Mycket nonsens kan komma ur min mun men det är inte något annat än nonsens och
en del av mig själv.
Även där får jag tänka på vem jag har bredvid mig.
Alla kan inte förstå mina kryptiska, ibland långsökta skämt.
Jag vill ju bli förstådd så därför måste jag tänka på vad jag säger och när jag säger det.
Men gör du det.
Är du alltid beredd att ta konsekvenserna av det du säger.
Eller kan du bara vända ryggen och gå vidare.
Jag tänker.
Vad är viktigast , att du får sagt det du vill eller att du har kvar din vän som vän.

Vad krävs idag för att vara en social människa

Är det så att vi har satt en standard idag som känns bra.
Eller är det så att vi har satt en standard som är ouppnålig.
Ligger den kanske mittemellan.
Jag vet inte, precis som vanligt.
Men precis som vanligt så har jag en åsikt om vad jag tycker och tänker om det.
Jag tror att det krävs oerhört mycket, men samtidigt nästan ingenting alls.
Det krävs helt enkelt bara att man är sig själv tycker jag.
Men det kanske är det som är problemet.
Det att det inte krävs något specifikt utan att man helt enkelt bara är den man är.
Att man har en tilltro till sig själv och att man inte är främmande för att lyssna till andra.
Det är inte svårt att vara social.
Men det kan kännas så.
Det kan kännas som att man måste prestera hela tiden men det behöver man ju inte.
Man räcker oftast till med just det man bjuder på för stunden.
Det är inget man ska behöva tänka på.
Det är naturligt det som kommer.
Att vara social ska inte vara en skapad fobi.
Det ska inte kännas som något påtvunget.
Det får absolut inte kännas som om att om du inte gör det så kommer du inte passa in.
Det måste komma ifrån dig.
Det måste komma från dig själv.
Det kanske krävs väldigt mycket, men jag tror inte det.
Jag tror snarare att du är närvarande.
Att du tillåter dig vara du.
Det är kanske något som du inte tänker på när du pratar med någon.
Men hur gör du, vad tänker du, hur agerar du, vem är du.
Är det någonsin något du lägger någon vikt vid .
Jag vet ju inte hur du är, det vet bara du.
Men visst har du ett värde.
Jag har ju ett så varför skulle du inte ha det.
Att vi sen kan umgås det är något vi själva väljer.
Jag behöver ju inte vara social med dig men jag vill det.
Du behöver inte vara social med mig men jag hoppas att du vill det.
Man väljer vem man vill vara social med.
Jag väljer vem jag vill vara social med.
Det krävs enligt mig bara att du är du.
Att du tror på dig själv fär den du är .
Det finns inget farligt med att vara social.
Det finns för mig bara vinst med att vara det.
Den vinsten består i att du får ett socialt nätverk.
Ett nätverk som består av det som blir vänner.
Ser du något hinder i det.
Bjud på dig själv.
Dra dig inte inåt.
Skjut inte ifrån det som kan komma till dig.
Gör världen till din värld.
Den finns ju där även för dig, men bara om du vill.
Varför skulle du inte vilja vara delaktig i den.
Den är ju din lika mycket som någon annans.

Att acceptera den man är

Jag vet inte om det är något speciellt med mig , det får andra avgöra.
Jag tycker inte att det är något.
Men samtidigt så kan jag ju inte tycka att jag är riktigt som alla andra.
Det finns saker hos mig som jag bara delvis hittar.
Det finns detaljer som jag undrar över.
Det finns händelser som får mig att stanna upp.
Jag tror att alla nog ställer sig frågan, vem är jag någon gång.
Jag gör det i varje fall.
Jag gör det inte dagligen, men jag gör det ofta.
Jag är bevisligen inte världens rikaste man.
Jag är uppenbarligen inte världens snyggaste.
Jag kommer aldrig bli den mest intelligenta.
Men jag är jag.
Och jag har accepterat vem jag är.
Jag är nöjd med att vara jag.
Jag trivs med att vara jag.
Så låt mig få vara det.
Låt mig vara den jag format mig själv till.
Om jag kan acceptera mig själv för den jag är så hoppas jag att du kan det.
Jag accepterar mig för den jag för det är jag.

Att bygga upp ett självförtroende

Det är något som verkligen inte är alla förunnat.
Det att ha ett starkt psyke.
Att ha ett starkt självförtroende.
Att tro på sig själv i alla situationer.
Att bygga upp ett självförtroende tar tid.
Det är inte något man får bara över en natt.
Det kan emellertid söndras totalt över en.
Hur lite krävs det inte ibland för att man ska plockas ner till en annan nivå.
Att det man har kämpat med under många år bara fullständigt pulvriseras.
Att bygga upp ett självförtroende ska ta tid.
Men det borde inte gå att söndra det så enkelt.
Vi är ju alla olika människor.
Vi är verkligen inte stöpta i samma form även om det kan tyckas så i vissa fall.
Vi kan helt enkelt inte dra varandra över samma kam och bara säga att det är så det är.
Vi måste kunna och våga se olikheterna i varandra.
Se dessa olikheter och våga acceptera dom.
Mitt självförtroende är något jag fått jobba hårt med.
Det har varit kraftigt sargat av min uppväxt.
Det har varit kraftigt sargat av bristen jag känt av tilltro.
Tilltro till att jag duger som jag är.
Men med tiden och med stödet som jag låtit komma till mig så har också
mitt självförtroende växt.
Jag har tillåtit mig själv att känna ett värde.
Jag har tillåtit mig själv att lita på mig själv.
Detta har gjort att jag har växt som människa.
Från att ha känt mig som en liten obetydlig skit.
Så har jag växt till någon som faktiskt tror på sig själv.
Någon som tror och som har ett självförtroende på det som finns inom sig.
Försök att inte nervärdera någon som inte förtjänar det.
Försök att inte förtrycka någon bara för att du känner dig hotad.
Försök att se till det positiva att den personen har ett eget självförtroende uppbyggt under lång tid.
Ge ditt stöd istället för att försöka stjälpa.
Gör du det så kommer du själv att växa av bara farten.
Det är inte fult att tro på sig själv.
Det är bara elakt att ta bort tron från andra.

Lyckan av att tro, men på sig själv

Jag är ju inte en troende själ.
Inte en människa som ställer min tilltro till något högre väsen.
Jag tror på mig själv istället.
Jag tror på att min omgivning vill positiva saker.
Jag tror på att om man gör något gott så kommer något gott tillbaka till en.
Inte på en gång men någon gång.
Jag tror på att det lönar sig att vara god.
Att visa sin välvilja.
Att inte bara gå i motsatt riktning.
Jag tror att om man tror på det man själv gör så kan man åstadkomma saker.
Jag tror att om man verkligen vill göra en sak så har man otroligt mycket större möjligheter att kunna genomföra det.
Den tron som man ger sig själv på det man vill genomföra den är man faktiskt värd.
Tycker inte att man ska lägga ifrån sig ansvaret för sina egna handlingar och lägga dom i knät
på någon/något som man inte kan defininera.
För mig finns ingen gud som kan lösa mina problem.
För mig finns ingen högre makt som bestämmer över mitt eget agerande.
För mig finns det ingen plikt jag måste uppfylla för att få det jag vill.
Ingen annan plikt mer än att jag måste vara jag.
jag måste vara jag hela vägen.
Därmed inte sagt att jag inte respekterar dom som lägger sin tilltro till ett högre plan.
Tvärtom, jag respekterar dom för deras tro.
Åtminstone så länge deras tro inte används som ett missbruk.
Det är verkligen deprimerande att man kan använda det elementet till något för att få ut något mer.
Därför har jag alltid sett religion i sig som något fult.
Något som fel personer missbrukar.
Jag tror, jag väljer att tro, men jag väljer att tro på mig själv.
Jag väljer att tro på dig.
Men jag väljer att inte lägga min tro på något annat.
Vi behöver varandra.
Vi behöver känna stödet av varandra för det är något som finns.
Det är det stödet som kan göra att vi blir stärkta.
Det är det stödet som kan föra oss framåt när vi har det svårt.
Vi behöver känna ett stöd som vi kan ta på.
Vi behöver känna ett förtroende vi se och känna.
Jag behöver dig för den du är.
Du behöver mig för den jag är.
Men framför allt, du behöver dig själv.
Jag är lycklig i min själ för jag vågar tro.
Jag vågar tro på dig som människa.
Jag vågar tro på mig som människa.
Jag vågar tro på det vi kan ge varandra.
Våga tro på dig själv och du kommer att kunna ge så otroligt mycket mer.
Är det inte viktigast hur vi är emot varandra.
Är inte det viktigare än hur vi ställer vår tro till något vi inte ser.
Jag tycker det i varje fall, men det är vad jag tycker.
För det är min tro.