Det är inte fel att göra fel så länge man försöker lära sig något

Många har en bestående rädsla när det kommer till hur man hanterar saker.
Man är helt enkelt livrädd för att begå misstag, att göra fel, att bli påkommen.
Men vad är det då som framkallar denna rädsla.
Jag tror att det grundar sig i hur du själv har växt upp och tillåtits att göra fel med eller utan kommentarer om hur rätt eller fel du har gjort.
Jag har själv alltid haft en vilja att lära mig saker oavsett vad det har varit och det har att göra med min nyfikenhet för hur saker och ting fungerar.
Det spelar ingen roll om det är en enkel sak eller en komplicerad människa, det finns alltid detaljer där som jag vill titta lite extra på så att polletten trillar ner och ger mig den där ahaupplevelsen.
När jag analyserar min egen uppväxt så kan jag verkligen inte säga att det har varit i mitt eget hem som jag blivit hämmad, inte så mycket i varje fall.
Visst har min mammas dåliga självförtroende påverkat mig och varit en detalj som jag ständigt kämpat för att ta mig förbi men inte annars.
Både mamma och pappa har varit fantastiska stöd och gett mig otroligt många bra bitar som jag ständigt värderar och jobbar med i min vardag.
Nej det som hämmade mig länge och väl var först och främst min omgivning i skolan, ett element som jag aldrig kände mig bekväm i.
Med en uppväxt där det förekom konstant mobbing i vardagen så gick det helt enkelt inte att må bra.
Det var en elak, egoistisk, rå ton som omgav oss mer eller mindre hela tiden.
Så det där med att mobbing i skolan idag är ett hett ämne tycker jag om, för då var det något som skedde hela tiden i det fördolda.
Det var inget som man tog upp till ytan och försökte åtgärda, man lät det helt enkelt bara vara.
Gjorde man något som var fel så blev man mer eller mindre kölhalad och fick stå där med konsekvenserna av det.
Det som har blivit idag är en förädling av vad jag själv upplevt.
Det har blivit ett råare och mer cyniskt sätt att se på saker och ting.
Många mer eller mindre skiter i konsekvenserna av deras egna handlande så länge som dom kan få den där tillfredsställande tillfälliga kicken som gör att dom får sina två sekunder av hybris.
Men sen då.
Vad känner dom sen, efter att dom sprayat ner den där väggen, sparkat sönder den där rutan, slagit ner den där okända människan.
Vart tycker dom att det leder.
Tycker dom att deras rättigheter leder dom till detta eller vart vill dom egentligen komma.
Känner dom någon ånger över vad dom har gjort eller blir det bara ännu en historia att dra för polarna och som gör att dom stiger i status i gänget.
Sen när blev dom sakerna viktiga att göra.
Att på något sätt förstöra för andra.
Varför lägger vi inte ner samma energi på att hjälpa andra istället.
Varifrån kommer all den där bitterheten, trångsyntheten, pessimismen.
Borde vi inte istället sikta på att se felen som fel och lära oss av dom istället för att ständigt sträva efter att göra värre nya sådana.