Att tycka om sig själv

Man behöver inte vara ett ego bara för att man tycker om sig själv.
Det är tvärtom bara bra att ha ett sunt förhållande mellan sig själv och sitt lilla ego.
Jag tillhör kategorin människor som faktiskt tycker om och trivs med sig själva.
Jag gör inte det för att jag tycker att jag är något alldeles särskilt extra ordinärt men jag har en livssyn som är bejakande emot andra människor.
Jag ser helt enkelt möjligheter att försöka förstå andra hellre än att stirra mig blind och se våra olikheter som hinder.
Skulle jag välja att göra det sistnämnda så skulle jag sätta mig i en väldigt obekväm sits och där vill jag absolut inte vara.
Det är sunt att inse att vi människor lever tillsammans och bör sträva efter att acceptera varandras olikheter hellre än att ständigt peka på sånt vi själva inte tycker känns rätt.
Vi behöver inte ständigt foga oss till vad andra tycker och tänker för det leder oss inte till någon utveckling utan snarare till en begränsning av oss själva.
Människan har ju för vana att ständigt vilja trampa på i samma ingångna spår år ut och år in.
Man gör det blir nästan blind för att man inte ser att våra förutsättningar faktiskt har ändrats genom dom tusentals åren som människan varit den dominerande arten på denna vår planet.
Man gör som andra har gjort tidigare och vägrar se någon förändring som kanske lite mer rätt.
Man gör det kanske för att någon dominerande person eller profil sagt något, gjort något eller bara hävdat något.
Man är helt enkelt livrädd att göra något som man själv kanske tror på i sitt väldigt begränsade liv.
Istället så väljer man att ständigt gömma sig bakom starka åsikter bara för att man själv inte orkar med att stå på egna ben.
Man följer en mobb i sitt mer eller mindre hjärntvättade beteende.
Jag tycker om mig själv så pass mycket att jag ställer mig öppen till livet istället.
Jag väljer att se möjligheter i det som händer och sker och pekar gärna finger åt saker och ting som jag själv ser som direkt skadligt eller fel för andra.
Jag har inte rätt att skada andra, våldta andra, förtrycka andra, döda andra bara för att jag tycker att dom är mindre värda som människor.
Jag har däremot rätt att tycka saker, säga mina åsikter när jag har några att komma med.
Jag vill till och med hävda att det är min skyldighet att göra just det.
Det är en skyldighet jag har emot mig själv men även gentemot andra som kanske behöver den lilla hjälpen, den lilla knuffen så att dom själva ser det dom står inför.
Jag vet inte vad det är för låg bitterhet som finns i dom som ständigt ska vara nedvärderande.
Dom som bara fäller låga kommentarer till dom som dom tycker är avvikande eller mindre värda.
Det är bara dom människorna som själva är just precis det, lite mindre värda i mina ögon sett.
Dom har liksom sålt sin själ och hamnat på en helt annan nivå i livet än vad jag ser som värdigt.
Tack och lov så är det trots allt en minoritet av människor som beter sig på det sättet och dom är verkligen inte en massa som jag någonsin kommer att ha någon som helst respekt för.
Jag ser dom bara som misslyckade individer som någonstans skaffat sig en sån bitterhet emot allt som finns runtomkring dom och som på något sätt hela tiden försöker att rättfärdiga sitt handlande genom sitt oerhört destruktiva beteende.
Dom har helt enkelt aldrig fått chansen eller gett sig själva chansen att tycka om sig själva och sin omgivning.
Mycket har med dagens på många sätt ruttna samhälle där våld blivit till en vardag på många olika sätt.
Ska vi kunna leva tillsammans på denna planet så måste vi verkligen jobba hårt på det och se våra olikheter som styrkor, inte som svagheter.
Vi lever i mångkulturella samhällen idag och där måste vi jobba för att överbrygga våra synsätt, inte kräva att andra ständigt ska anpassa sig.
Jag tycker om mig själv och min närmaste omgivning, försök gör det även du.