Att ha en sliten kropp

Det där med att ha en sliten kropp kan te sig riktigt olika.
Det behöver ju inte bara vara någon som ständigt har ett monotont fysiskt jobb som den utför.
Det behöver inte vara en som tycks förföljas av olika nya krämpor.
Det behöver inte vara en som försörjt sig genom att vara ett idrottsproffs.
Det finns så många olika varianter av att faktiskt vara sliten, riktigt sliten, på gränsen till utbränd.
Men vad är accepterat idag egentligen.
Vem får ha en sliten kropp.
Vem har en sliten kropp.
Vem är det som bara gnäller trots att den inte har något egentligt att gnälla över.
Det där med att vara sliten kan vara både väldigt subjektivt och objektivt.
Det beror som sagt på hur man ser på det hela och vem har rätt att döma någon till rätt eller fel.
Jag själv har en delvis sliten kropp men jag tycker på många sätt och vis att jag har mig själv att skylla.
Jag har liksom samlat ihop min kropp till dagens status tack vare att jag behandlat den som jag gjort.
Ångrar jag något, kanske lite men egentligen inte alls mycket.
Jag står istället för mina krämpor för jag tycker faktiskt att jag kan stå ut med dom.
Visst gör det för jävla ont i ryggen ibland, och visst hugger det till rejält i mina leder.
Men va fan, jag kan ju lik förbannat göra det mesta som jag vill.
Jag kan spela min golf och jag kan gå och träna så fort jag får tid.
Jag har egentligen inte mer begränsningar än dom som finns i mitt huvud.
Det är jag och ingen annan som kan göra sakerna åt mig och jag tänker heller inte försöka få någon annan till att lösa mina bekymmer.
Har jag satt mig i min situation så är det upp till mig att lösa det hela, inte upp till någon annan.
Det gör ont att ha en sliten kropp men jag har i varje fall en kropp som kan göra saker.
Jag lider istället med dom som sitter som fångar i sina egna kroppar.
Dom som är så begränsade i sina liv att dom ständigt måste ha hjälp för att få någon som helst värdighet.
Dom som inte har gjort valen som har satt dom där dom sitter.
Dom tycker jag synd om och dom ska få alla tänkbara hjälpmedel som kan tänkas.
För varför ska dom få mer begränsningar i sina liv än vad dom redan har.
Jag tycker att det är fantastiskt att det finns en konstruktiv vilja att se till att dessa individer får det bättre och dom som sen vill dra ner på bidragen till dessa för att dom ser en alldeles för stor kostnad för samhället skulle jag vilja ställa frågan.
Om det vore ditt barn, din mamma eller din partner som råkade ut för något.
Skulle du då inte vilja att den fick den bästa möjliga hjälp den kunde få.
Eller är du så kall och kategorisk att du utan att blinka skulle säga att resurserna räcker inte till för dig, du får ligga där och bara självruttna.
Skulle du säga att den personen inte har något värde längre, att den bara var en belastning.
Det finns så många som bara gömmer sig bakom lagar, regler, paragrafer och ständigt hävdar att om vi inte följer dessa så kommer det bara bli ett kaos.
Det finns faktiskt något annat, och det kallas medmänsklighet, sug på det ordet, medmänsklighet.
Låt det sjunka in och komma till dig på allra bästa sätt.
Ge det en chans att få landa i dig och se vad det kan göra.
Det där med att ha en sliten kropp, lite ont i en höft, en tand eller en tånagel ter sig förhoppningsvis ganska fjuttigt om det sker.
Jag är inte tjugo längre, inte osårbar eller oövervinnerlig.
Jag är inte ens odödlig.
Jag är femtioett med en kropp som ibland känns riktigt bra men som ibland formligen sparkar mig i röven.
Men jag är ändå förhoppningsvis bara halvvägs i livet.
Jag har en sliten kropp som gör lite ont både till vänster och höger men vad gör väl det, jag kan faktiskt leva med det, jag kan till och med leva ganska bra med det.
Nästa gång du gnäller på att du är trött för att du har sovit för lite.
Nästa gång som du klagar på att du får fixa allt själv därhemma.
Nästa gång du tycker att du minsann alltid får göra det där tunga.
Nästa gång du säger till någon att den borde rycka upp sig för att den ser lite hängig ut.
TÄNK efter en liten extra sekund på vad det är du egentligen vill säga.
Eller är du så jävla egoistisk att du och ditt eget ego alltid går först oavsett vad.
Att du till och med när du hjälper till med något så är det bara för att du känner dig tvungen och då ändå bara gör det allra mest minimala.
För du har det ju så tufft just nu.
Tänk efter och fundera på om det verkligen är så.
Vad är det som är så speciellt med dig och dina krämpor att dom måste vara i rampljuset.
Jag tror att dom allra flesta kan hjälpa till med så otroligt mycket mer i sina liv, verkligen hjälpa till i smått och stort.
Och om alla gjorde det, hjälpte till alltså.
Ja då skulle vi helt plötsligt inte stå där längre med det där ständiga förtvivlande behovet av hjälp.
Det som gör att många värjer sig från att ta det där lilla steget bara för att dom inte ser deras egen uppoffran som något som kan spela skillnad.
Men det gör det, det gör det i allra högsta grad.
Se det lite grann som ditt eget riktiga pensionssparande.
Ju mer energi och hjärta du lägger ner i det desto bättre kan du kanske få det sen på din ålders höst.
Och det bästa med det sparandet är att du kan fortsätta med det ända tills dit liv sen tar slut.
För det handlar bara om att ge av sig själv utan att kräva något tillbaka.
När du gör det så kommer du märka att du själv mår så fantastiskt mycket bättre.
Att ha en sliten kropp kommer att te sig som ett väldigt litet, väldigt fjuttigt problem.
Du och jag har i varje fall kroppar som vi kan hantera, som vi kan leva med.
Tänk på det.