Att göra sina val

Jag har snuddat vid ämnet tidigare och kommer som alltid förr eller senare även tillbaka till det igen.
Vi gör alltid val, varje dag, varje timma, varje minut, varje sekund.
Hela livet består av val som sen ska leda till antingen det ena eller det andra.
Vissa val vi gör tar vi lätt på medan andra är sådana som kräver desto mer eftertanke.
Tänker vi ens på valen som vi gör och tänker vi någonsin på riktigt i efterhand om vad det valet vi gjort får för konsekvenser.
Om du gör ett val, stå då för det.
Var inte den som bara tror att du kan haspla ur dig vadsomhelst utan att det lämnar spår efter sig.
Jag gör mina val dagligen och jag tillhör dom som faktiskt står för dom valen.
Jag gömmer mig inte bakom andra, smiter inte iväg när det kommer upp till ytan om vad som har skett, vem som har sagt vad eller varför ser inte jag som det primära.
Jag tycker det är desto viktigare att se vem som utnyttjar det som har hänt.
Jag tycker att det är av största betydelse att man ser vad det är man själv gör.
Att man inte blundar för det som har hänt, det som händer eller kanske till och med struntar i att se konsekvenserna av det som kommer att hända.
Alla val vi gör är inte stora men även små saker kan faktiskt leda till stora förändringar.
Vad jag vill är att du ska förstå att genom att stå för dina handlingar fullt ut så ger du dig själv ett större utrymme till att respekteras för den du är.
Precis raka motsatsen är det när du struntar att ta konsekvenserna av ditt eget handlande.
Då begränsar du dig själv och ger dig själv genast ett utrymme stort som en fluga som fastnat på sitt flugpapper, du sitter helt enkelt där och kan inte längre ta dig någonstans utan att det får väldigt stora konsekvenser för dig själv.
Jag gör mina val, du gör dina val, tillsammans gör vi våra val.
Vilka val vill du leva med, vilka vill du absolut inte ens vara i närheten av.

Underskatta inte andra

Det är så vanligt att vi underskattar människor på olika sätt.
Vi ger gärna andra en schablon bedömd genom vad vi fått till oss genom andra.
Det är lätt att döma, att fördöma, att ge andra en stämpel utan att dom ens fått en chans.
Men är det rättvist att man ger andra denna stämpel bara genom hörsägen.
Man ska inte underskatta andra bara för att man hör något.
Man ska inte underskatta andra bara för att man ser eller hör en sak.
Man ska inte underskatta andra utan istället ge alla en rättvis chans.
Man ska inte underskatta men man ska heller inte överskatta någon.
Man ska inte göra det lika lite som man inte ska varken över eller underskatta sig själv.
Försök vara lite klarsynt ibland och se saker för vad dom är.
Det kanske inte alltid är det lättaste men man ska i varje fall ge sakerna den chansen som dom faktiskt förtjänar.
Det är oerhört lätt att dra alla över en kam men har man väl gett någon en stämpel så kan det vara väldigt svårt för den personen att sen göra sig själv rättvisa.
Du kan vara den som sätter standarden hos någon utan att den personen ens fått en möjlighet att visa vad den faktiskt klarar av.
Jag tillhör kategorin människor som i varje fall försöker att se förbi vad andra säger, tycker och tänker i olika sammanhang och istället skaffa mig en egen åsikt.
Jag vill inte vara den som hjälper till att stjälpa någon utan istället vara den som ger den där personen det lilla halmstrået som den faktiskt förtjänar.
Underskatta inte andra, men överskatta heller inte någon.
Ta aldrig någon för givet oavsett vilken situation det handlar om.
Lämna istället utrymmet för ett objektivt bedömande.
Det, är något alla är förtjänta av, tycker inte du det.

Tänk på att du faktiskt kan lära dig något precis varje dag.

Det kanske låter jättejobbigt för vissa.
Det kanske känns ouppnåeligt för andra.
Vissa tycker kanske att det är helt självklart att man gör det för annars så vore livet meningslöst.
Jag kan inte sitta här och påstå att någon har fel, inte varken jag eller någon annan.
Det är bara så enkelt att vi helt enkelt har lite olika synsätt på saker och ting.
Jag resonerar alltid som så att om ingen tar en fysisk skada av något jag gör så är det något som jag tycker att andra drabbade faktiskt bör ge en chans.
Om någon däremot just drabbas rent fysiskt på grund av något som faktiskt står till skull för.
Jag försöker verkligen att hålla min egen linje i livet men den är verkligen inte något som jag känner mig obekväm inför, tvärtom.
Jag är relativt trygg i mig själv men det har också att göra med att jag helst inte sätter mig själv som frontfigur i några som helst sammanhang där jag inte hör hemma.
Det finns massor som jag de facto vet att jag aldrig kommer att lära mig, men det gör verkligen inte någonting alls för jag känner mig lugn och tillfreds både genom det jag genom åren försett mig med i mitt liv.
Jag är ganska ok i mitt eget tänk kan jag tycka och det uppskattar jag.
Det behöver inte vara något speciellt som du ska lära dig.
Det kan faktiskt till och med stimulerande för mitt eget jags skull.
En sak som jag dock är väldigt säker på är att jag har alla förutsättning givna redan på förhand.
Du kan lära dig saker och ting för vad dom är.
Du kan om du vill , du kan mycket mer än bara något litet oviktigt.
Du kan verkligen massor om både det ena och det andra.
Men stanna inte upp i ditt liv för när och om du känner att din kunskap kommer till nytta ja då kanske det är just du som trots allt är den som gör skillnad

Att vara snäll får inte ses som en belastning

Jag vet så många som sagt så många gånger att man får inte vara för snäll för då blir man bara utnyttjad, och visst kan det vara just på det sättet.
Men jag kan inte tycka att det är den snälla som ska ändra sitt beteende.
Allt fel ligger snarare hos just den som utnyttjar.
Varför ska det alltid vara den utnyttjade som ska foga sig efter andras beteende.
Varför ska man ta hänsyn till svinigt beteende.
Stäm i bäcken och ta ifrån dessa destruktiva personers anpassade rättigheter.
Stäm i bäcken och tillåt snälla vara snälla utan att dom ska behöva be om ursäkt för att dom är det.
Vad är det för fel i att vilja andras väl.
Vad är det som gör att den som skriker lite högre ofta är den man väljer att lyssna på.
Lyssna på riktigt istället och se situationerna som dom faktiskt är utan att försöka bortse från något .
Var inte den där fega som bara väljer dom lätta lösningarna som verkar ge minst motstånd.
Stå upp för det som faktiskt känns rätt, rätt på riktigt.
Att vara snäll får inte ses som en belastning.
Jag vill inte säga att man ständigt ska premiera godhet eller snällhet.
Men man ska inte låta det bli en belastning.
Låt dom snälla få vara snälla, dom behövs.
Det känns till och med som om dom kanske behövs mer än någonsin tidigare

Carpe Diem

Ibland så slår verkligen blixten ner som från den klaraste himmel.
Möttes idag av en otroligt tråkig nyhet, den tråkigaste man kan mötas av.
Jag möttes av ett budskap om en oväntad död.
En person som fortfarande var i början av sitt liv.
En person med en nystartad underbar familj och som med tiden målmedvetet format en gemensam framtid med sin älskade fru.
Men så sker det där orättvisa som drabbar dom man minst anar.
Hela livet förändras och marken dras undan.
Nya förutsättningar sätts och inget i deras liv kommer någonsin bli sig likt.
Jag känner en stor sorg i mitt hjärta idag, jag gör det inte minst för att jag verkligen brydde mig om dom på det sättet som jag gjorde.
Vi hann etablera en kontakt på ett avspänt skönt sätt under den tid vi bodde grannar och jag bjöd mig själv i deras liv på samma sätt som dom bjöd in mig i deras.
Vad jag vill komma till idag kära vänner, vänners vänner och vänners bekanta är att ni måste se till att ta tillvara på det ni har.
Hetsa inte igenom livet och ta både lätt på saker samtidigt som du ska ta allvarligt på det som ska tas på allvar.
Man ska fånga dagen och se varje dag som värdefull även om du känner att det bara är en dag som nästan passerar obemärkt.
Det finns alltid något som du kan ta med dig som positivt vad som än har hänt.
När det gäller just det jag nyss skrivit om ovan, när någon alldeles för ung människa som inte ens kommit halvvägs i sitt liv ja då kan det vara desto svårare.
Men man kommer förbi även den sorgen.
Man gör det när man orkar lyfta fram allt positivt som man upplevt just med den personen.
Man gör det för att det har gett en så många fina värderingar som man kan ta med sig i livet för att mer eller mindre etablera minnet av personen i fråga.
Om man tyckt om någon på riktigt så finns det alltid saker man kan ta med sig från dessa människor och göra till sina egna positiva zoner.
Ofta gör man det till och med helt utan att man själv är medveten om det.
Jag vet själv att jag bär med mig massor ifrån mina föräldrar, bitar som har gjort mig till den jag är idag, men även från andra personer som jag har och har haft runt mig i mitt liv.
Om man inte försöker att gömma sina upplevelser, glömma det man mött i livet, ja då kan man istället ta det med sig och växa ikapp med sin egen samtid.
Man gör det och stiger upp ur sin egen skepnad, man fyller sig själv med lite mer innehåll och blir en allt större människa.
Så snälla du, ta tillvara på dagen, gör den till din egen men gör den samtidigt till alla andras.
Försök inte stjäla livet ifrån andra eller från dig själv.
Ge av dig själv och ta emot det du får av andra istället för att begränsa allt och alla.
Fånga dagen, fånga din egen dag, fånga andras dagar och låt dom blomma.
Se allt du upplever som unikt även om det liknar andras upplevelser.
Jag lever idag och jag vill leva imorgon..
Glöm inte bort det du har.
Låt inte negativa saker överskugga resten av ditt liv.
Ge dig själv utrymme till sorg men låt inte sorgen ta över ditt liv.
Låt inte sorgen växa till en bitterhet som formar resten av ditt liv..
Fånga dagen och låt den växa med dig i ditt liv

Om du respekterar mig för den jag är så kan jag i varje fall fundera på om jag vill respektera dig.

Det där med respekt är ett väldigt känsligt ämne för vissa.
Många verkar tro att man kan köpa sig respekt.
Andra tror att om dom uppnått en position så har dom förtjänat sig det från allt och alla.
Vissa tror att dom bara genom att visa sitt nylle så kan dom kräva det.
Men fullt så enkelt är det inte, inte i min värld i varje fall.
Det krävs så otroligt mycket mer men ändå samtidigt väldigt, väldigt lite.
Det kräver bara att du ger något av dig själv som du inte kräver i omedelbar retur.
Du skapar dig en plattform, pusselbit för pusselbit.
Sakta men säkert så bygger du en grund som du sen själv kan stå på och känna dig samtidigt både hemma trygg.
Om du väljer att börja med att se mig för den jag är och känner att det faktiskt är ok det du ser, det du tar in.
Då, har du tagit steg ett in i mitt liv.
Jag är ingen farlig människa, tvärtom.
Jag är utan att på något sätt skryta en ganska bra människa.
Jag har mina åsikter om det mesta men samtidigt bara om det som jag fått en chans att skaffa mig en uppfattning om.
Jag tillhör skaran människor som respekterar sig själva så pass mycket att osäkerheten i min identitet med tiden suddats ut.
Det finns massor som jag inte kommer att kunna förstå även i fortsättningen i mitt liv, men det gör absolut ingenting för jag strävar heller inte efter det.
Jag har hamnat lite just i det som så ofta definierar oss svenskar, jag är på många sätt ganska lagom.
Visst jag har en envishet som kan reta gallfeber på folk ibland men jag behåller den bara tills jag själv blir överbevisad om att det finns ett lite bättre sätt att se på det jag just ifrågasatt genom mitt beteende.
Men om du väljer att respektera mig för den jag är och det jag försöker att stå för så har du samtidigt lagt en grund till att vinna även min respekt i retur.
Vägrar du däremot att ge mina åsikter och tankar plats så kommer du heller inte få den där chansen till att få min respekt hur mycket du än tycker att det vore självklart.
Men precis som allt annat i mitt liv så måste det ske på en frivillig basis.
Jag kan inte kräva din respekt lika lite som du kan kräva min.
Den är helt enkelt något man jobbar ihop och det kan faktiskt krävas väldigt mycket i vissa fall.
Har man en gång tappat respekten för någon, för något eller på grund av något, för någon.
Ja då kan kanske många tycka att det är kört, totalt kört, men så är det inte.
Så länge ingen har blivit fysiskt skadad av ens negativa eller rentutav skadliga beteende så måste man ändå få en chans att förbättra sig.
Många gånger så har jag dragit lärdom av mina egna misstag i livet och det vore ju mer eller mindre självmord att ge upp för varje gång det skett.
Misstag gör vi alla, dom flesta av oss till och med dagligen men vi tänker helt enkelt bara inte på det.
Vi gör dom, borstar av oss det som har hänt och går sen vidare som om inget hade hänt.
Applicera det beteendet även på större misstag.
Ge både dig själv och din omgivning chansen att göra fel och se få en chans att göra rätt, tro mig det gör inte ont och har du tur så kan det till och med göra riktigt gott.
Om du respekterar mig för den jag är så kan jag i varje fall fundera på om jag vill respektera dig, det är en väldigt bra och viktig mening.
Den är viktig för den handlar om att vi alla måste visa en vilja att ge för att få en chans att få.

Att vilja bättra sig

Det finns alltid små eller stora detaljer hos oss alla som vi kan förbättra.
Vissa kan vara triviala, medan andra kan vara sånt som verkligen gör skillnad.
Att välja att göra som man själv vill är en detalj jag jobbat hårt med igenom mitt liv.
Att stå för det jag gör, att stå för det jag tänker och inte låta mig påverkas mer än vad jag själv vill.
För det är mycket det som det hela handlar om, att faktiskt göra det man själv vill, inte det andra förväntar sig att man ska göra bara för att dom tycker att det är en bättre idé.
Jag är inte på långa vägar en perfekt människa och det kommer jag aldrig att sträva efter att bli.
Jag kommer inte det för det är en total utopi att ens tänka så befängda tankar.
Men när vi väljer att arbeta med små detaljer frivilligt och se vart det leder så kan det faktiskt skapa en större och tryggare plattform som vi själva vill stå på.
Jag har sagt det många gånger förr och jag kommer säkert säga det ett antal gånger till, jag är själv inte den skarpaste kniven i lådan men min insikt om det och min acceptans av just det gör att jag likväl kan ge mig själv ett riktigt stort värde.
Visst händer det att jag blir frustrerad när jag själv trots att jag försöker inte riktigt förstår en sak.
Men det som är desto svårare i just dom situationerna är när jag samtidigt känner frustrationen från den personen som kanske försöker att lära mig förstå eller göra den saken rätt men ändå inte når fram.
Jag gör ju inte det för att jävlas, jag förstår helt enkelt inte grejen bara.
Då tänker jag, gör det något.
Gör det någon skillnad i mitt liv om jag inte kan förstå allt.
Nej, det gör ju inte det, tvärtom.
Det visar bara att vi är olika alla vi människor.
Bara för att ta ett lätt exempel från mitt eget liv så kan jag dra en parallell med golfen jag utövar.
På många sätt så vet jag hur jag ska slå till bollen men i min frustration så blir det verkligen inte alltid som jag tänkte mig när väl slaget är slaget.
Men var det för att jag var av total okunnighet eller vad beror det på.
Jag vet ju mycket väl att när jag väl har gjort slaget om det var ett bra eller ett dåligt sådant.
Jag försöker ta till mig kritik gällande min sving, min rörelse, min hållning eller vad det nu må vara som har spelat in på ett negativt sätt.
Jag gör det och försöker förbättra mig tills nästa tillfälle.
Ibland så får jag faktiskt ihop det på ett bra sätt och känner omedelbart hur allting sitter där, hur hela rörelsen sitter som en klocka som tickar som den ska.
Då känner jag en förnöjsam känsla i hela min kropp, en känsla som säger till mig att nu gjorde du minsann precis som du tänkte där innan du ställde dig vid bollen.
Sen kommer alla dom där gångerna när jag inte får ihop det, dom gångerna jag känner hur jag bara slår bollen med en armrörelse utan att vara synkron med resten av kroppen, eller när jag nyfiket släpper blicken från bollen eftersom jag vill se precis hela dess flygfärd.
Alla som har provat att spela golf förstår vikten av att inte släppa blicken just från bollen förrän man gjort klart sina moment i svingen.
Vad jag menar är att trots att jag vill förbättra mig och dessutom verkligen försöker så kommer jag fortsätta att misslyckas emellanåt och det får jag ta.
Jag gör det och tar med mig även dom händelserna som något jag faktiskt kan lära mig något av.
Jag ska försöka att göra det bättre nästa gång men det är ingen garanti att det blir så.
Och eftersom jag försöker, verkligen försöker från gång till gång så kan jag faktiskt förvänta mig att andra accepterar det jag gör.
Så är det även med allt annat vi gör i våra liv.
Så länge man verkligen försöker, så länge man strävar efter att förbättra sig på något sätt så ska man heller inte belastas med en massa besserwissersnack.
Man ska inte behöva bli häcklad, hånad eller påhoppad.
Man ska helt enkelt tillåtas att vara den man är så länge man inte gör andra illa.
Jag har alltid en vilja att försöka förbättra mig men den får inte kväva mig själv eller kännas som ett hinder.
Jag ser det istället som en möjlighet att hitta dom där små detaljerna som gör mig till en lite bättre människa både på det ena och det andra sättet.
Jag är bra idag men jag vill bli ännu bättre imorgon.
Jag vill det för min egen skull först och främst men även för att jag känner att om jag blir det så har jag ännu mer att ge min omgivning.
Sån är jag, vem är du.

Det är inte rätt att vara bortskämd

Många lever i tron om att det alltid är bra att hjälpa till och det är det oftast.
Men sen finns det dom där som alltid ska ha det lätt för sig.
Dom som gärna startar projekt som dom tycker är bra men som nästan alltid måste slutföras eller genomdrivas av andra i omgivningen.
Jag tycker absolut om att skämma bort någon jag vill skämma bort.
Och ja jag älskar att bli bortskämd någon gång då och då men då pratar vi om undantag i det stora hela, inte något som är satt i system där andra ständigt ska bli tillgodosedda eller där jag alltid ska bli lite förfördelad.
Att vara bortskämd och ständigt få sin vilja igenom är inget som jag någonsin har hörsammat.
Det är bra att få kämpa lite eller kanske till och med mycket för att uppnå något.
Det är bra att inte ständigt ta saker och ting för givet.
Jag tjatar väldigt ofta om att jag är lyckligt lottad och det står jag fast vid.
Det finns en härlig blandning i människorna jag har runt mig, en härlig varm blandning.
Att vara bortskämt har aldrig varit min modell, det har liksom aldrig funnits utrymme i min uppväxt.
Det enda jag har blivit bortskämd med har varit det som jag ser som allra viktigast i mitt liv, nämligen kärlek och omsorg.
För är det något som mina föräldrar har bjudit på genom åren så har det varit just känslan av att man alltid fått kämpa och samtidigt ständigt haft den där viktiga gemenskapen.
Man säger att det inte är lätt att växa upp idag men det var inte lätt att växa upp igår heller.
Det är bara så att vi ofta väljer att glömma många av dom jobbiga delarna som vi varit med om, vi gör dom mindre med tiden än vad dom en gång var.
Nu har jag ingen pappa jag kan ringa till eller ännu bättre åka till och prata om ditt eller datt.
Jag har en mamma som har ett närminne som är som en guldfisk.
Men jag har haft så mycket som jag kan ta med mig, så mycket som har format mig som människa.
Jag tillhör verkligen inte kategorin bortskämda människor men jag känner mig inte heller bortglömd just för att jag trots allt blivit sedd på det sättet som jag själv har önskat.
Jag tycker däremot att det är tragiskt med alla dessa små individer som ständigt ska försöka ta plats bara för att dom har sånt enormt behov av att synas, av att höras, av att finnas.
Det är lite synd om dom för dom får inte plats i mitt liv, men det är deras problem, inte mitt.
Hos mig får bara dom som inte skriker sig fram plats.
Hos mig får bara dom som erbjuder något utan att kräva något i retur plats.
Hos mig får bara dom som är villiga att ge av sig själva utan att tro att dom säljer sin själ.
Hos mig får bara som ser möjligheter, inte hinder plats.
Hos mig får bara dom som ser människor som likvärdiga oavsett vad plats.
Du som hellre vaskar en flaska champagne på krogen eller spottar på sittande tiggare, du har inget i mitt liv att göra överhuvudtaget.
Man behöver inte bete sig som ett svin bara för att ens så kallade polare gör det.
Man behöver inte vara nedlåtande mot någon som har misslyckats med något.
Det är inte fel att skämma bort någon men gör det med omsorg.
Skäm bort någon du verkligen på riktigt tycker förtjänar det inte för att du ska döva din egen ångest.
Att skämma bort någon eller att bli riktigt bortskämd är något vackert, det är en handling med kärlek i botten.
Det är inte rätt att vara bortskämd, men det är heller inte fel att få eller ge.

Att tycka om sig själv

Man behöver inte vara ett ego bara för att man tycker om sig själv.
Det är tvärtom bara bra att ha ett sunt förhållande mellan sig själv och sitt lilla ego.
Jag tillhör kategorin människor som faktiskt tycker om och trivs med sig själva.
Jag gör inte det för att jag tycker att jag är något alldeles särskilt extra ordinärt men jag har en livssyn som är bejakande emot andra människor.
Jag ser helt enkelt möjligheter att försöka förstå andra hellre än att stirra mig blind och se våra olikheter som hinder.
Skulle jag välja att göra det sistnämnda så skulle jag sätta mig i en väldigt obekväm sits och där vill jag absolut inte vara.
Det är sunt att inse att vi människor lever tillsammans och bör sträva efter att acceptera varandras olikheter hellre än att ständigt peka på sånt vi själva inte tycker känns rätt.
Vi behöver inte ständigt foga oss till vad andra tycker och tänker för det leder oss inte till någon utveckling utan snarare till en begränsning av oss själva.
Människan har ju för vana att ständigt vilja trampa på i samma ingångna spår år ut och år in.
Man gör det blir nästan blind för att man inte ser att våra förutsättningar faktiskt har ändrats genom dom tusentals åren som människan varit den dominerande arten på denna vår planet.
Man gör som andra har gjort tidigare och vägrar se någon förändring som kanske lite mer rätt.
Man gör det kanske för att någon dominerande person eller profil sagt något, gjort något eller bara hävdat något.
Man är helt enkelt livrädd att göra något som man själv kanske tror på i sitt väldigt begränsade liv.
Istället så väljer man att ständigt gömma sig bakom starka åsikter bara för att man själv inte orkar med att stå på egna ben.
Man följer en mobb i sitt mer eller mindre hjärntvättade beteende.
Jag tycker om mig själv så pass mycket att jag ställer mig öppen till livet istället.
Jag väljer att se möjligheter i det som händer och sker och pekar gärna finger åt saker och ting som jag själv ser som direkt skadligt eller fel för andra.
Jag har inte rätt att skada andra, våldta andra, förtrycka andra, döda andra bara för att jag tycker att dom är mindre värda som människor.
Jag har däremot rätt att tycka saker, säga mina åsikter när jag har några att komma med.
Jag vill till och med hävda att det är min skyldighet att göra just det.
Det är en skyldighet jag har emot mig själv men även gentemot andra som kanske behöver den lilla hjälpen, den lilla knuffen så att dom själva ser det dom står inför.
Jag vet inte vad det är för låg bitterhet som finns i dom som ständigt ska vara nedvärderande.
Dom som bara fäller låga kommentarer till dom som dom tycker är avvikande eller mindre värda.
Det är bara dom människorna som själva är just precis det, lite mindre värda i mina ögon sett.
Dom har liksom sålt sin själ och hamnat på en helt annan nivå i livet än vad jag ser som värdigt.
Tack och lov så är det trots allt en minoritet av människor som beter sig på det sättet och dom är verkligen inte en massa som jag någonsin kommer att ha någon som helst respekt för.
Jag ser dom bara som misslyckade individer som någonstans skaffat sig en sån bitterhet emot allt som finns runtomkring dom och som på något sätt hela tiden försöker att rättfärdiga sitt handlande genom sitt oerhört destruktiva beteende.
Dom har helt enkelt aldrig fått chansen eller gett sig själva chansen att tycka om sig själva och sin omgivning.
Mycket har med dagens på många sätt ruttna samhälle där våld blivit till en vardag på många olika sätt.
Ska vi kunna leva tillsammans på denna planet så måste vi verkligen jobba hårt på det och se våra olikheter som styrkor, inte som svagheter.
Vi lever i mångkulturella samhällen idag och där måste vi jobba för att överbrygga våra synsätt, inte kräva att andra ständigt ska anpassa sig.
Jag tycker om mig själv och min närmaste omgivning, försök gör det även du.

Att ha en sliten kropp

Det där med att ha en sliten kropp kan te sig riktigt olika.
Det behöver ju inte bara vara någon som ständigt har ett monotont fysiskt jobb som den utför.
Det behöver inte vara en som tycks förföljas av olika nya krämpor.
Det behöver inte vara en som försörjt sig genom att vara ett idrottsproffs.
Det finns så många olika varianter av att faktiskt vara sliten, riktigt sliten, på gränsen till utbränd.
Men vad är accepterat idag egentligen.
Vem får ha en sliten kropp.
Vem har en sliten kropp.
Vem är det som bara gnäller trots att den inte har något egentligt att gnälla över.
Det där med att vara sliten kan vara både väldigt subjektivt och objektivt.
Det beror som sagt på hur man ser på det hela och vem har rätt att döma någon till rätt eller fel.
Jag själv har en delvis sliten kropp men jag tycker på många sätt och vis att jag har mig själv att skylla.
Jag har liksom samlat ihop min kropp till dagens status tack vare att jag behandlat den som jag gjort.
Ångrar jag något, kanske lite men egentligen inte alls mycket.
Jag står istället för mina krämpor för jag tycker faktiskt att jag kan stå ut med dom.
Visst gör det för jävla ont i ryggen ibland, och visst hugger det till rejält i mina leder.
Men va fan, jag kan ju lik förbannat göra det mesta som jag vill.
Jag kan spela min golf och jag kan gå och träna så fort jag får tid.
Jag har egentligen inte mer begränsningar än dom som finns i mitt huvud.
Det är jag och ingen annan som kan göra sakerna åt mig och jag tänker heller inte försöka få någon annan till att lösa mina bekymmer.
Har jag satt mig i min situation så är det upp till mig att lösa det hela, inte upp till någon annan.
Det gör ont att ha en sliten kropp men jag har i varje fall en kropp som kan göra saker.
Jag lider istället med dom som sitter som fångar i sina egna kroppar.
Dom som är så begränsade i sina liv att dom ständigt måste ha hjälp för att få någon som helst värdighet.
Dom som inte har gjort valen som har satt dom där dom sitter.
Dom tycker jag synd om och dom ska få alla tänkbara hjälpmedel som kan tänkas.
För varför ska dom få mer begränsningar i sina liv än vad dom redan har.
Jag tycker att det är fantastiskt att det finns en konstruktiv vilja att se till att dessa individer får det bättre och dom som sen vill dra ner på bidragen till dessa för att dom ser en alldeles för stor kostnad för samhället skulle jag vilja ställa frågan.
Om det vore ditt barn, din mamma eller din partner som råkade ut för något.
Skulle du då inte vilja att den fick den bästa möjliga hjälp den kunde få.
Eller är du så kall och kategorisk att du utan att blinka skulle säga att resurserna räcker inte till för dig, du får ligga där och bara självruttna.
Skulle du säga att den personen inte har något värde längre, att den bara var en belastning.
Det finns så många som bara gömmer sig bakom lagar, regler, paragrafer och ständigt hävdar att om vi inte följer dessa så kommer det bara bli ett kaos.
Det finns faktiskt något annat, och det kallas medmänsklighet, sug på det ordet, medmänsklighet.
Låt det sjunka in och komma till dig på allra bästa sätt.
Ge det en chans att få landa i dig och se vad det kan göra.
Det där med att ha en sliten kropp, lite ont i en höft, en tand eller en tånagel ter sig förhoppningsvis ganska fjuttigt om det sker.
Jag är inte tjugo längre, inte osårbar eller oövervinnerlig.
Jag är inte ens odödlig.
Jag är femtioett med en kropp som ibland känns riktigt bra men som ibland formligen sparkar mig i röven.
Men jag är ändå förhoppningsvis bara halvvägs i livet.
Jag har en sliten kropp som gör lite ont både till vänster och höger men vad gör väl det, jag kan faktiskt leva med det, jag kan till och med leva ganska bra med det.
Nästa gång du gnäller på att du är trött för att du har sovit för lite.
Nästa gång som du klagar på att du får fixa allt själv därhemma.
Nästa gång du tycker att du minsann alltid får göra det där tunga.
Nästa gång du säger till någon att den borde rycka upp sig för att den ser lite hängig ut.
TÄNK efter en liten extra sekund på vad det är du egentligen vill säga.
Eller är du så jävla egoistisk att du och ditt eget ego alltid går först oavsett vad.
Att du till och med när du hjälper till med något så är det bara för att du känner dig tvungen och då ändå bara gör det allra mest minimala.
För du har det ju så tufft just nu.
Tänk efter och fundera på om det verkligen är så.
Vad är det som är så speciellt med dig och dina krämpor att dom måste vara i rampljuset.
Jag tror att dom allra flesta kan hjälpa till med så otroligt mycket mer i sina liv, verkligen hjälpa till i smått och stort.
Och om alla gjorde det, hjälpte till alltså.
Ja då skulle vi helt plötsligt inte stå där längre med det där ständiga förtvivlande behovet av hjälp.
Det som gör att många värjer sig från att ta det där lilla steget bara för att dom inte ser deras egen uppoffran som något som kan spela skillnad.
Men det gör det, det gör det i allra högsta grad.
Se det lite grann som ditt eget riktiga pensionssparande.
Ju mer energi och hjärta du lägger ner i det desto bättre kan du kanske få det sen på din ålders höst.
Och det bästa med det sparandet är att du kan fortsätta med det ända tills dit liv sen tar slut.
För det handlar bara om att ge av sig själv utan att kräva något tillbaka.
När du gör det så kommer du märka att du själv mår så fantastiskt mycket bättre.
Att ha en sliten kropp kommer att te sig som ett väldigt litet, väldigt fjuttigt problem.
Du och jag har i varje fall kroppar som vi kan hantera, som vi kan leva med.
Tänk på det.

Värt att tänka på när du sårar någon

Alla har vi säkert sårat någon vid något tillfälle i våra liv.
Det kan ske omedvetet men också med väldigt kallt beräknande.
Till alla tillfällen som det sker omedvetet så vill jag börja med att säga att ett förlåt räcker väldigt långt.
Du ska inte underskatta det ordet för om man säger det på rätt sätt och verkligen menar det i botten av sitt hjärta då kan man faktiskt gå vidare därifrån kanske till och med lite klokare.
Man kan inte göra saker ogjorda men om man inser och tar konsekvenserna av sitt eget handlande utan att försöka skylla på några olyckliga omständigheter så betraktas ofta dom ursäkterna som fullt godtagbara.
Försök samtidigt att vara lite ödmjuk i dina tankar och inse att bara för att du säger förlåt så kanske personen du säger det till inte är så receptiv som du själv önskar.
Den personen kanske ser på saken på ett helt annat sätt och därför har svårt att bara svälja ett förlåt.
Kanske behöver ni sitta ner och verkligen prata igenom saken så att ni hör varandras åsikter och tankar som ni har runt det hela.
Om du har sårat någon djupt, ja då är det värre.
Då har du inte bara skadat den personens inre, du har även skapat en skada i ert förhållande vad det gäller respekten er sinsemellan.
Den är svårare att reparera men om viljan verkligen finns så går självklart även det men tänk då på att det är en betydligt längre process som vi pratar om, inte något som du kan räkna med sker från en dag till nästa.
Har du däremot avsiktligt skadat någon, du har uppsåtligt gjort något som du vet kan uppfattas som rent provokativt eller bara rent elakt, ja då är det något helt annat.
Då kan du rent utav satt ut dig själv i en mer eller mindre permanent frysbox i den personens liv.
Då kan du verkligen aldrig räkna med att återfå just den personens förtroende igen.
Då har du så att säga "skitit i det blå skåpet".
Skyll dig själv då kan jag tycka och gå då inte sen och gnäll till höger och vänster om att du tycker att det är orättvist att du inte kan få en chans till eftersom du faktiskt sagt förlåt.
Det finns många olika nivåer i att såra någon och dom flesta går att arbeta sig igenom även om dom tar tid, men ta inte för givet att så är fallet.
Elefanter sägs vara ett djur som aldrig glömmer, människor är lite lika just elefanter på det viset.
Många vägrar att släppa vissa saker för att sen kunna gå vidare i livet.
Dom kommer tillbaka när man minst anar det och dras upp som ständiga påminnelser om vad som sades just då eller vad som gjordes vid det tillfället.
Så bara för att du i dagsläget tror att en sak är släppt och frångången så behöver det inte vara så.
Det kan ligga kvar där i garderoben och samla lite damm bara för att vid tillfälle sen tas fram som en gammal påminnelse om det som har varit.
Att såra någon eller att bli sårad av någon gör ont, kom ihåg det.
Vi läker i våra kroppar men om någon petar på ärret så gör det ont igen.
Tänk dig noga för om du känner att du har sårat någon och försök förstå den du har sårat.
Tillsammans kan ni gå vidare, var och en för sig eller båda tillsammans.

Dela med dig av din kärlek !

Jag är en lyckligt lottad människa.
En människa med så otroligt många fina människor runtomkring mig.
Jag måste till och med sträcka på mig och säga att mitt liv är fantastiskt i all sin enkelhet.
Jag kan göra det för det är så fullt av kärlek på så många olika plan.
Det finns kärlek som går igenom på så många olika sätt i så många olika åldrar och all denna kärlek förtjänar precis all respekt den kan få.
För är det något i livet som förtjänar just det så är det kärlek i alla dess former.
Kärlek, vad är det egentligen då, detta fantastiska varma hjärtliga ord.
Vad är det som gör att mitt hjärta blir så varmt när jag ser ett barn nöjt krypa upp i famnen hos sin förälder.
Vad är det som gör att jag myser när jag ser två trevande händer som finner varandra mellan ett äldre par på tåget.
Vad är det som gör att jag ler i mjugg när jag ser en spontan kyss i ett kärleksfullt par.
En värmande arm som faller ner mjukt över axlarna på någon.
En kram, en riktigt varm kram två fina vänner emellan.
Visa att du ser det vackra när du ser det ske.
Visa att du tycker om det du ser, kanske med ett leende eller bara med en varm blick.
Visa att du bryr dig om det du ser istället för att kallt bara ignorera det hela .
För varför ska du göra just det, visa denna nonchalans, denna tråkiga attityd, bara för att du själv kanske inte är där i ditt liv för närvarande.
Var en större människa och svälj din avundsjuka och gör plats för glädjen i stunden istället.
Det är aldrig fel att dela med dig av din kärlek och är den sann så behöver du inget kvitto på den.
Du måste inte ständigt ha en bekräftelse på att så är fallet.
Dela med dig av din kärlek istället för att bygga upp en negativ bitterhet.
Det bittra är så destruktivt och ger aldrig något gott tillbaka.
Lev istället med en vilja att göra gott, att leva efter din egen linje.
Tro på dig själv så kommer andra att tro på dig för den du är.
Våga vara du.
Dela med dig av din kärlek !
Begränsa dig inte och låt inte andra heller göra det med dig.
Lev här, nu och i morgon.
Kärlek är ett vackert ord, en vacker känsla.
Kärlek är ett starkt medel och ska inte missbrukas.
Men kärlek är något som tillhör alla var och en för sig.
Ingen kan styra över någon annans kärlek eller tvinga den i någon riktning.
Jag delar så gärna med mig av min kärlek för jag känner att den kan göra andra gott.
Men jag delar också med mig den för att den gör mig detsamma.
Får jag dessutom ta emot i retur så är det en nästan ofattbar bonus och den glädjen måste jag erkänna att jag har turen att känna i mig varje dag.
Jag säger det för jag känner mig verkligen älskad, omtyckt och väl behandlad.
Jag har turen att känna mig omgiven av kärlek.

Våga säg nej till sånt som känns fel !

Hur många gånger har du inte sett någon göra något som känts fel men bara låtit det vara.
Du kanske gått där med tanken att det där får någon annan bry sig om!
Det där är inte mitt ansvar!
Du ser det men du bryr dig inte tillräckligt mycket för att göra något.
Du är kanske just där men låtsas att du inte ser.
Många lever till och med låsta i sina egna liv, rädda för att säga något som misstolkas.
Rädda för att inte finnas tillgängliga hela tiden.
Rädda för att behandla människor olika.
Men varför ska man gå där med den där rädslan inom sig precis hela tiden.
Vore det inte bättre om man istället var den där som inte skrämt ryggade tillbaka så fort den sagt eller gjort något som kanske inte var enkelt eller självklart.
Varför kan man istället inte bara vara den där personen som vågar stå till svars för sitt eget agerande.
Jag har många gånger påpekat att det enda sättet man kan få respekt är genom att göra sig förtjänt av det, inte genom att kräva det.
Att våga säga nej till sånt som känns fel är ett sånt sätt.
Man visar med all tydlighet vad man faktiskt tycker.
Man visar en ståndpunkt inom ett område man kanske i vanliga fall inte rör sig helt obehindrat.
Att säga nej är inte alltid lätt men när man väl har gjort det så ger sig väldigt ofta resten.
Öppenhet och ärlighet har alltid varit en väg jag föredragit att gå just för att enkelheten i det agerandet leder mig till mindre otydliga situationer.
Dom enda som inte förstår mig då är dom som väljer att inte lyssna efter noga vad det är jag faktiskt säger och om man inte lyssnar så förstår jag inte varför dom ens försöker låtsas vara intresserade.
För uppenbarligen så var det jag ville säga inte intressant nog för vederbörande så att den kunde fästa sin uppmärksamhet i mina ord utan istället gjorde att personen i fråga hellre valde att fladdra iväg till en intressantare tanke någon annanstans.
Det finns så många tillfällen som det är bra att säga nej till sånt som känns fel, många mer än vad du kanske tänker på, vissa kan vara väldigt enkla medans andra kan vara desto svårare och tyngre.
Men i min lilla värld så är det väldigt tydligt vad jag ser som rätt och fel.
Rätt är när du vill andra väl utan att försöka trycka ner din vilja i deras hals.
Fel är bland annat när du skiter i vad andra tycker så länge som dom gör som du vill.
Vägarna till båda dom ovanstående kan te sig väldigt olika men ändå så har dom så fruktansvärt mycket gemensamt.
Jag ska ta några exempel som jag tycker är väldigt tydliga både vad det gäller rätt och fel.
Fel är när du försöker bestämma i andras liv.
Fel är när du förtrycker någon oavsett anledning.
Fel är när du kräver något av någon bara för att du vill en sak.
Fel är när du vill döva din egen skuldkänsla genom en sidohandling.
Fel är när du ser dina svar som dom enda rätta.
Fel är när du beter dig som ett svin mot någon bara för att du tycker att den personen förtjänar det.
Fel är när du ser någon förnedra någon utan att göra något åt det.
Fel är när du vill någon illa bara för att du känner avundsjuka.
Rätt är när du är villig att hjälpa till när någon ber om din hjälp.
Rätt är när du inte vänder dig bort från den som just förlorat allt.
Rätt är när du säger ifrån när någon skadar någon eller något.
Rätt är när du säger förlåt och faktiskt menar det.
Rätt är när du inte väntar något i retur bara för att du gjort något åt någon.
Rätt är när du inte bär med dig någon bitterhet för att den du älskat vuxit ifrån dig.
Rätt är att stå för det man gjort utan tusen olika svepskäl och ursäkter runt det hela.
Jag är själv inte alltid den vassaste kniven i lådan som ordspråket uttalar det men det gör mig inte så fruktansvärt mycket.
Visst har jag alltid önskat att jag skulle ha den där klisterhjärnan som kom ihåg allt som den läste och förstod allting till punkt och pricka, men jag är inte sån.
Därför sätter jag heller aldrig några orimliga krav på mig själv i olika situationer.
Jag har istället en relativt god portion av så kallat sunt bondförnuft och med det kommer jag ofta så pass långt att det räcker till dom allra flesta situationer.
Jag är relativt receptiv i min bedömning av andra runtomkring mig och kan lätt konstatera att mitt EQ är betydligt större än mitt IQ.
Det är till exempel därför det är så otroligt mycket viktigare för mig att besöka min mamma trots att jag vet att hon en halvtimma efter att jag varit där förmodligen inte kommer ihåg mitt besök.
Det är så mycket viktigare än till exempel gå en kurs i något eller få ett erkännande av någon chef.
Jag tycker om att vara till förfogande i olika situationer utan att göra något märkvärdigt av det istället för ständigt söka bekräftelse på det jag ska göra, har gjort eller kommer att göra.
Och det viktigaste är att det vi gör det ska vi göra frivilligt, inte med den ständiga ursäkten om att någon kräver att du gör si eller så.
Skyll inte på någon annan , använd inte andra som ursäkt.
Om du gör det så är det du som gör det, inte någon annan.
Våga säg nej till sånt som känns fel !

Att skiljas är inte att förlora en del av sitt liv. Det är att skapa en ny.

Visst kan det kännas nattsvart, meningslöst och bortkastat när man går igenom separationer.
Någonstans där i början av ett förhållande så tror man att det ska hålla livslångt men så sker det där som man inte förutsett.
Man kanske själv träffar någon annan som man känner starkare känslor för.
Man kanske blir övergiven av sin partner för att den träffar någon annan.
Eller så kan det helt enkelt vara att man växer isär, man utvecklas olika.
Dom där fasta punkterna som man hade som gemensamma starka sidor existerar helt plötsligt inte längre och om dom existerar så har dom fallit tillbaka i betydelse.
Men hur illa är det då att skiljas, att separera.
Självklart kan det vara som en enda lång bergodalbana eller till och med kännas som om du kliver in i ett stort, oändligt svart hål.
Du får liksom inget fotfäste i ditt eget liv.
Vilset kämpar du efter att hitta någonstans att greppa tag om du ens orkar det.
Men det viktiga är att du kommer faktiskt komma ur det hela igen.
Du kommer att bli en människa igen.
Det är lite grann som fågeln Fenix, du brinner ur, blir till aska men sen återuppstår du som en lite annan version av dig själv.
Det är du själv som bestämmer vilken version du vill vara.
Vill du vara en bitterfitta så fine, var det.
Vill du skapa något du trivs med, så gör det.
Vill du ut och hitta dig själv på en ny resa, så tag den.
Men tro inte att livet du en gång haft kommer att komma tillbaka för det gör det inte.
En skilsmässa eller separation leder nästan alltid till att en misstro har skapats och det ska väldigt mycket till för att man ska hitta tillbaka till varandra med all tilltro och respekt som krävs.
Jag säger inte att det aldrig sker för visst händer det, men det är långt ifrån vanligt.
Till andra alla tillfällen så säger jag bara att du får vända blad och börja på en ny del av ditt liv.
För missunna dig inte det, ta inte bort livsglädjen ifrån dig själv genom att ifrågasätta både dig och den du levt med.
Välj istället att leva med dom beslut som tagits och ta dom med dig som berikande erfarenheter.

Att inte anpassa sig efter andra !

Det är inget fel i att ha en egen vilja.
Det är inget fel i att ha egna mål.
Det är inget fel att vilja annorlunda.
Det är fel när andra hindrar dig från att ta dig dit.
Det är fel när andra sätter dina regler, ger dig dina förutsättningar, ger dig dina mål.
Du är född med en fri vilja, en fri kropp, ett fritt liv, låt ingen ta det ifrån dig.
Om du har låtit det ske så se till att ta det tillbaka.
Visa att det är du som äger dig och ingen annan.
Var inte den där ständiga kappvändaren, den som alltid gör som andra säger eller som gömmer dig bakom vad andra har sagt.
Var lite rakryggad istället och stå för det du gör, det du tycker, det du verkligen menar.
Var lite rakryggad och ta emot och lyssna på vad andra tycker och tänker och acceptera det som deras åsikter om det är sånt som dom faktiskt menar.
Det är nämligen lätt att se och höra av människor vad det är dom säger om man verkligen lyssnar.
Det svåra för vissa kan vara att ta det till sig och förstå att det faktiskt är deras ord och ingen annans.
Tro inte alltid att du vet vad andra tycker och tänker bara för att du har hört dom säga något någon gång.
Jag har själv vid åtskilliga tillfällen i mitt liv ändrat uppfattning om en sak, en situation, till och med en människa efter att jag betraktat det hela lite noggrannare.
Det är nämligen vansinnigt lätt att döma någon direkt bara genom något den gör, hur den ser ut, eller genom vilket beteende den har.
Man ger helt enkelt vissa tillfällen bara en möjlighet, sen är det kört, det finns liksom ingen återvändo.
Backa gärna ifrån en situation och försök att se på den på mer än ett sätt så ska du se att din första åsikt om den kanske inte alls stämmer överens ens med din uppfattning.
Kanske är det korrekt bedömt från början men snälla ta det inte för givet.
Vi gör alla väldigt många fel i våra liv, inte minst jag.
Men så länge inte andra skadas alldeles för mycket av dom felen så må dom kunna vara ursäktade.
Lär dig av det du gjort istället för att bara borsta bort det som om inget hade hänt.
Ta med dig det misstaget istället för att förneka att du ens varit inblandad.
Jag tror på att man kommer mycket längre som människa om man väljer att leva en så ärlig väg som det bara går.
Vi måste inte anpassa oss efter andra bara för att dom har en starkare vilja, en starkare övertygelse.
Tro på dig själv så länge du inte skadar andra.
Se på dig själv och tyck om det du ser.
För hur illa vore det inte om du ständigt bara gick där och gnällde över saker och ting som du tycker borde vara si eller så.
Gör någonting åt det och gå vidare i ditt eget liv.
Det är nämligen bara det livet som du faktiskt har makt över, ingen annan.
Du kan ha ett ansvar över dina barn men det är bara en begränsad tid.
Du kan ha ett ansvar mot den du valt att leva med men det har du bara så länge ni lever i symbios.
Du kan ha ett ansvar mot din arbetsgivare men det har du bara så länge du är på din arbetsplats.
Jag tänker inte anpassa mig mer än jag själv vill i mitt liv.
Just det, som jag själv vill.
Det är det som det hela handlar om.
Det man själv vill.
Jag vill massor i mitt liv men jag vill aldrig råda över någon annans liv eller själv känna mig styrd.
Det skulle kväva både mig själv men också min livssyn.
Fram för fria liv, fria viljor och massor mer kärlek.
Du har säkert massor att ge andra, var då villig att ge av dig själv.
Det kostar absolut ingenting men det kan verkligen ge en helt fantastisk avkastning.

Att vara värd något !

Jag tror att det finns alldeles för många människor som känner en stor misströstan.
Människor som känner sig utanför allt och alla och som har svårt att se ett värde i sig själva.
Vi föds ju alla under olika betingelser, olika omständigheter och förses med olika möjligheter.
Jag kommer aldrig säga att vi alla har samma möjlighet att ta oss så långt som vi själva vill för så enkel är inte världen.
Men vi föds med möjligheter att göra något av våra egna liv, med våra egna förutsättningar.
Orättvisor finns det och det kommer det alltid att finnas men vi får inte hänga upp oss för mycket vid just dom detaljerna.
För gör vi det så går vi samtidigt miste om så fruktansvärt mycket av våra egna liv och det är det inte värt.
Vill du till exempel offra tjugo år av ditt liv bara för att göra en så kallad karriär för att sen se tillbaka och upptäcka att du har missat hela ditt eller dina barns uppväxt.
Vill du ens tänka tanken att när du väl vaknat upp i ditt liv så är det försent att reparera allt det du lagt på hög för att ta itu med vid ett senare tillfälle.
Vi lever ju bara en gång, ta för jösse namn tillvara på livet så länge som det finns runt dig.
Var inte den där idioten som tror att sen är ett outslitligt ord.
Hur länge tror du till exempel att ett förhållande håller om du hela tiden prioriterar dina vänner eller ditt arbete eller för all del din hobby.
Hur länge tror du att du kan utnyttja andras tid för att skapa dig själv utrymme.
Vad händer i ditt liv när dina vänner, dina nära tröttnar på att ständigt släcka bränderna du startar.
Det räcker inte med att bara finnas där någon gång då och då bara för syns skull.
Det räcker inte med att du själv räknar med att andra ska lösa dina problem.
Du har ett värde, ta till vara på det men glöm inte bort att det har även din omgivning.
Alla bär vi på positiva och negativa egenskaper inte minst jag själv.
Jag är väl medveten om dom flesta men förmodligen inte alla och varför är jag inte det.
Jo det är så enkelt att jag är inte så egenkär att jag bara ser till mig själv hela tiden.
Jag ser inte till mig själv men heller inte bara till min omgivning.
Jag försöker att se till båda sidorna men vet du vad, ibland missar jag signaler, signaler både från andra men även inom mig själv.
Även jag tar vissa bitar för givet men blir sen väldigt varse om att så enkelt är det sällan.
Jag är värd något, jag är till och med värd väldigt mycket utan att för den skull tycka att jag är självgod eller skrytsam.
Jag är det för det finns en stolthet i mitt bröst, en välvilja att få finnas där vid dom små händelserna och fånga upp dom också.
Dom stora ser jag, dom ser förmodligen dom allra flesta, men dom små som kommer därtill.
Det är dom som gör att jag sakta ser saker och ting falla på plats.
Jag är en enkel människa med relativt små behov även om jag självklart uppskattar stora händelser i sällskap av andra.
Men jag måste inte hela tiden ha något nytt att pilla på, något nytt att förkovra mig med.
Det räcker gott och väl med att jag ska lära mig av mitt eget liv som jag lever.
Jag är värd något, ganska mycket till och med känner jag i mitt hjärta.
Kanske har det att göra med att jag vill min omgivning väl vad vet jag.
Kanske har det att göra med att jag är så fylld av kärlek till livet som sådant.
Att jag känner sån tacksamhet till det liv jag faktiskt lever.
Jag älskar verkligen min familj, mina underbara vänner och alla som förgyller mitt liv.
Det är ni som gör att jag känner mig värd något.
Det är ni som gör mig hel.

Jag är inte något geni !

Det finns nog många som önskar att dom hade den där superhjärnan, den som kommer ihåg precis allt, den som hittar lösningar på precis allt, den som alltid ser möjligheter där andra ser problem.
Jag är en sån, ja i varje fall en som önskar att dom egenskaperna fanns där och det gör dom till viss del kan jag väl tycka.
Men jag inser snabbt att jag inte är något geni utan snarare bara en normalbegåvad individ som emellanåt är ganska insiktsfull.
En som har sina positiva sidor men ständigt brottas med dom negativa.
Jag kommer inte ihåg allt jag läser även om jag läser texten tiotals gånger.
Jag kommer inte ihåg alla moment jag gör när jag gör nya saker.
Jag kommer inte ens ihåg vad alla heter som jag hälsar på.
Men vad gör väl det.
Jag lever inte efter ett sånt rättesnöre där jag ständigt begränsar mig av min egen okunskap.
Istället så väljer jag att ta fasta på mina goda egenskaper eftersom jag tycker att dom räcker riktigt långt.
Det finns fantastiskt många goda egenskap i mig själv som jag verkligen värdesätter och är stolt över att besitta.
Jag är inte något geni och kommer så heller aldrig att bli, jag har inte den där förmågan av att komma ihåg precis allt och ärligt talat så skulle jag heller inte vilja ha den.
För hur roligt kan det vara att ha en helt bibliotek av händelser och notiser i sig.
Att aldrig kunna glömma något eller lägga det åt sidan.
För mig räcker det med att veta att jag inte är totalt inkompetent varken socialt eller tekniskt.
Dom egenskaper som jag besitter dom jobbar jag med dagligen och ser till att utveckla mig till en konstant lite bättre människa.
För det är det som är det viktigaste för mig i mitt liv.
Att vara just en bra människa.
En människa som är villig att lyssna, att se och att lära.
När jag tittar på människor som ser jag dom inte bara som schabloner på människor utan jag ser dom som människor.
Jag dömer ingen innan jag vet mer om den.
Jag fördömer ingen innan jag vet varför jag tänker göra det.
Jag försöker hela tiden att förstå lite mer av hela min helhetsbild av livet som sådant.
Om jag kan hjälpa någon så gör jag det gärna men jag gör det bara för att jag själv vill det, inte för att någon annan tycker att jag ska göra det eller för att någon säger att jag ska göra det.
Jag lever helt enkelt efter min egen förmåga och den styr mig till mina egna handlingar.
Handlingar som i sin tur leder till nästa steg och nästa och nästa.
Jag tycker om att försöka förstå vad det blir för konsekvenser av mitt eget agerande, att det jag gör faktiskt kan påverka andra.
Jag försöker att ta ansvar för mitt eget agerande i flera steg helt enkelt.
Jag är inte något geni och kommer aldrig att betrakta mig som ett men jag är ändå en jävligt bra människa och det kommer jag långt med i mitt eget lilla liv.
Man måste inte vara bäst på något för att vara bra.
Det räcker alltid med att man försöker, mer än så kan ingen begära.

Det är inte fel att göra fel så länge man försöker lära sig något

Många har en bestående rädsla när det kommer till hur man hanterar saker.
Man är helt enkelt livrädd för att begå misstag, att göra fel, att bli påkommen.
Men vad är det då som framkallar denna rädsla.
Jag tror att det grundar sig i hur du själv har växt upp och tillåtits att göra fel med eller utan kommentarer om hur rätt eller fel du har gjort.
Jag har själv alltid haft en vilja att lära mig saker oavsett vad det har varit och det har att göra med min nyfikenhet för hur saker och ting fungerar.
Det spelar ingen roll om det är en enkel sak eller en komplicerad människa, det finns alltid detaljer där som jag vill titta lite extra på så att polletten trillar ner och ger mig den där ahaupplevelsen.
När jag analyserar min egen uppväxt så kan jag verkligen inte säga att det har varit i mitt eget hem som jag blivit hämmad, inte så mycket i varje fall.
Visst har min mammas dåliga självförtroende påverkat mig och varit en detalj som jag ständigt kämpat för att ta mig förbi men inte annars.
Både mamma och pappa har varit fantastiska stöd och gett mig otroligt många bra bitar som jag ständigt värderar och jobbar med i min vardag.
Nej det som hämmade mig länge och väl var först och främst min omgivning i skolan, ett element som jag aldrig kände mig bekväm i.
Med en uppväxt där det förekom konstant mobbing i vardagen så gick det helt enkelt inte att må bra.
Det var en elak, egoistisk, rå ton som omgav oss mer eller mindre hela tiden.
Så det där med att mobbing i skolan idag är ett hett ämne tycker jag om, för då var det något som skedde hela tiden i det fördolda.
Det var inget som man tog upp till ytan och försökte åtgärda, man lät det helt enkelt bara vara.
Gjorde man något som var fel så blev man mer eller mindre kölhalad och fick stå där med konsekvenserna av det.
Det som har blivit idag är en förädling av vad jag själv upplevt.
Det har blivit ett råare och mer cyniskt sätt att se på saker och ting.
Många mer eller mindre skiter i konsekvenserna av deras egna handlande så länge som dom kan få den där tillfredsställande tillfälliga kicken som gör att dom får sina två sekunder av hybris.
Men sen då.
Vad känner dom sen, efter att dom sprayat ner den där väggen, sparkat sönder den där rutan, slagit ner den där okända människan.
Vart tycker dom att det leder.
Tycker dom att deras rättigheter leder dom till detta eller vart vill dom egentligen komma.
Känner dom någon ånger över vad dom har gjort eller blir det bara ännu en historia att dra för polarna och som gör att dom stiger i status i gänget.
Sen när blev dom sakerna viktiga att göra.
Att på något sätt förstöra för andra.
Varför lägger vi inte ner samma energi på att hjälpa andra istället.
Varifrån kommer all den där bitterheten, trångsyntheten, pessimismen.
Borde vi inte istället sikta på att se felen som fel och lära oss av dom istället för att ständigt sträva efter att göra värre nya sådana.

Att inte bli belastad med andras skuldkänslor

Det där med skuldkänslor är inget lätt ämne, inte lätt alls faktiskt.
För det är lite grann så att vi gärna har en förmåga att ge oss själva en alldeles för stor del i negativa sammanhang som kanske uppkommit i det sociala livet.
Men jag vill på en gång samtidigt säga att vi även besitter samma förmåga att ge oss själva en alldeles för liten del i vad som kan tyckas vara helt lika sammanhang.
Vi har helt enkelt väldigt svårt för att vara objektiva och se på händelserna på mer än ett sätt.
Vi väljer ofta det som gynnar situationen, inte det som kanske är det mer rätta.
Men vad kan egentligen hända om vi istället väljer att se konsekvenser som dyker upp på grund av att vi väljer att göra något på endera det ena eller det andra sättet.
Vad händer om vi väljer att lära oss själva något av det vi faktiskt gör.
Vi måste inte gå på som tokar i ullstrumporna och kräva att allt och alla ska anpassa sig efter oss eller efter det tycke som vi själva väljer att följa.
Vi har faktiskt en sak som jag tycker är otroligt viktig att vi respekterar hos oss själva och hos andra.
Vi har något som kallas för en fri vilja och det är den vi ska ha som rättesnöre i våra liv.
Jag ska inte säga till andra vad dom ska säga, tycka eller tänka.
Andra ska inte komma och säga till mig vad jag ska säga, tycka eller tänka.
Vi har en fri vilja att råda över och den får aldrig bli någon annans domän.
Det får inte ske vare sig på en arbetsplats, genom diktatorer, genom religion eller inte ens i ett förhållande.
Självklart måste vi alla vara villiga att vara flexibla lite då och då men det får inte vara något som gör att vi väljer bort oss själva.
Ingen annan bestämmer över mig och mitt liv.
Jag lever mitt liv som jag vill leva det och jag njuter varje sekund av tacksamhet att jag får göra det.
Jag kan inte och jag tänker aldrig låta mig bli belastad av andras skuldkänslor bara för att dom inte orkar bära deras alldeles för tunga bördor.
Jag tänker istället som så att jag gärna hjälper till hos dessa människor och kanske avlastar dom med deras egna missriktade tankar och kanske får dom att se på saker från ett annat perspektiv.
Ibland säger jag kloka saker, ibland mindre kloka men det viktigaste med det jag säger är att jag alltid försöker mena väl även om det inte alltid slår väl ut.
Det kan vara av olika anledningar, en kan vara att jag själv har fel, en kan vara att den andra helt enkelt inte är mottaglig av det jag vill ge.
Det var bara två av många olika möjligheter och naturligtvis finns det många därtill.
Det är orättvist att lasta andra för sin egen olyckas skuld.
Men man ska heller inte vara rädd för att just lasta andra när det är dom som de facto bär skulden.