Väldigt många är det som ständigt ska skramla med sitt jag bara för att bli hörda, bli sedda.
Men varför är det så.
Vad är det som triggar detta behov.
Är det en taskig uppväxt där man inte har synts tillräckligt.
Har man varit ett av många syskon i en familj där alla slagits om uppmärksamheten men du själv fått stå tillbaka för sina äldre eller yngre bröder och systrar.
Varför ska det vara så jävla viktigt det hela tiden ska fördelas helt lika.
Är det något skrivet krav att om den ena får en present för femhundra kronor så måste även den andra och den tredje få det, annars är det minsann orättvist och så kan det ju inte vara.
Om det nu föreligger ett behov för detta barn som får den dyrare presenten så ska det väl inte behöva rendera i att du mer eller mindre ruinerar dig bara för att det ska vara materiellt rättvist.
Handlar det inte om att man istället tillgodoser behoven snarare än att man räknar på kronorna.
Har man inte fattat helt fel i livet om man tycker att det är viktigt att påpeka för sina barn om vad sakerna kostar mer än att dom ska vara medvetna om vilket värde dom har.
Vi är så jävla pengakåta i dagens samhälle att vi mer än gärna vill visa runt att lilla Pelle minsann har den allra senaste jackan eller mobiltelefonen.
Inte för att han behöver just den för det behovet har egentligen inte med något riktigt behov att göra.
Vi tror att vi gör vårt barn en tjänst när vi förser det med allt som det vill ha.
Vi gör det i den utsträckningen att det till slut kommer att slå tillbaka emot oss som en fet smäll på käften där vi i bästa fall får barn som vänder sig helt emot denna konsumtionshets som pågår.
Vad vi inte vet är att det är vi som satt upp tempot på detta hetsande.
Det är vi som försöker att göra våra barn fartblinda genom att ständigt förse dom med nya saker i vår ständiga strävan att mätta deras omättliga efterfrågan på förändring.
Det är vi själva, inte samhället som så många försöker att skylla på.
Herregud vilket jävla bullshit det är när man skyller på dagis, på skolan, på fritidsledare, på polisen eller andra instanser som både vi och våra barn ständigt har runt sig.
Hur vore det om vi tog lite ansvar för våra egna handlingar istället.
När jag skaffade eller snarare fick barn så såg jag mig själv som den viktigaste personen för dom.
Inte att jag skulle lägga ansvaret på andra för att jag själv skulle förverkliga mig både på det ena och det andra planet.
Det är så jävla ansvarslöst att försöka fritaga sig själv från sina egna barn.
Det borde vara en insikt av att man själv skapat detta barn och att man själv ska se till att alltid finnas där vid olika tillfällen.
Våra barn är bara barn en begränsad tid och den tiden tycker jag vi ska vara otroligt tacksamma för om vi får chansen att vara där så mycket som möjligt av den.
Idag är det som om att det bara är något många skaffar för att det är en juste pryl att ha därhemma.
En pryl som man kan pimpa med lite attiraljer och göra så synlig som möjligt.
Det är barn vi pratar om och barn behöver först och främst kärlek.
Kärlek är det absolut mest dyrbara som vi kan skänka våra barn och det tycker jag att vi fullkomligen ska överösa dom med så mycket det bara går.
För gör vi det så förstår dom också vad som är viktigt i livet.
Att vi finns där för varandra, inte för att någon är bättre än den andra.
Det är faktiskt inte svårare än så, att ge av oss själva.
Väljer vi att göra det så kommer det förr eller senare komma i retur och med den gällande räntan på dessa insättningar av ren kärlek så får vi sån underbar värme som inte kan beskrivas med andra ord än just ren, oförfalskad kärlek.
Så snälla, finns där för ditt/dina barn istället för att ständigt vika upp din plånbok.
Det kommer att betala sig i längden.
Det kommer bland annat att leda till att många barn inte kommer känna behovet av att göra sig sedda på fel sätt.
Det kommer att leda till att dessa barn vågar vara sig själva.
Dom kommer inte behöva gömma sig bakom masskopierade masker.
Dom kommer känna att dom duger som dom är och behöver inte lägga ner någon extra onödig energi på att skapa en identitet som egentligen inte existerar.
Att våga vara sig själv är det bästa betyget man kan ge till sina föräldrar.
För då har man hela tiden haft föräldrar som försökt se till att man förstått dels vem man själv är och var man kommer ifrån.
Man bär helt enkelt på en stolthet och den är ingen mindre än du själv.
Så våga vara dig själv istället för att ständigt skrikandes, hoppandes göra dig själv synlig.
Du finns ju, alltså är du någon.
Jag har aldrig haft behov av att synas mer än jag gör och det kommer inte någon annan få mig att göra, inte privat och verkligen inte på mitt arbete.
Jag är ju den jag är.
Tag mig för den jag är eller tag mig inte alls, för det är den enda versionen av mig du någonsin kommer att kunna få.
Jag duger som den jag är, jag duger jävligt bra till och med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar