Det är en alltför vanlig frågeställning idag.
Vem är svensk.
Vad krävs för att man ska kunna säga att man är svensk.
Måste man vara blond och blåögd för att man ska bli betraktad som en svensk.
Eller ligger det i ens själ, ens beteende om man är svensk på riktigt eller inte.
Jag ser mig själv definitivt som svensk, utan att ens tänka efter.
Jag gör det för det är i detta land jag vuxit upp och har min familj och mina vänner i.
Men det finns ändå en liten del i mig som säger att jag också är dansk till en viss del.
Jag är ju det eftersom min pappa kom hit till Sverige för cirka 60 år sedan.
Jag gör det eftersom jag till för inte alls många år sedan faktiskt på pappret var dansk fortfarande.
Men jag bytte medborgarskap, jag gjorde det där skiftet eftersom jag ändå bor här i Sverige och har hela mitt liv här i min närhet.
Det är ett enkelt skifte, detta mellan två grannliggande länder där vi i princip ser likadana ut men pratar med dialektala skillnader.
Likväl så ska det påpekas om just dom skillnaderna och man vill gärna betona olikheterna när tillfällen ges.
Nu är det här som sagt mellan två grannländer där det mesta är likt både på den ena punkten och den andra men vad spelar det egentligen förr roll.
Vi har lite små skillnader i våra historier från det förflutna men ändå inte mycket.
Vi har i varje fall en hyfsat stor chans att anpassa oss till våra grannländer utan att det blir alltför stora kulturkrockar.
Nu har vi hamnat i en ny sits i vårt Europa, ett Europa där det helt plötsligt har kommit i dager det som egentligen pågått dom senaste femtio åren eller till och med mer än så.
För sedan andra världskrigets slut så var det ett skriande behov av arbetskraft i hela Europa och utlänningar togs emot med öppna armar.
Man hade helt enkelt ett behov av att få hit en arbetsvillig massa.
Men i takt med att tiden gick så blev dom behoven uppfyllda och helt plötsligt så räckte inte jobben till i alla våra länder.
Men varför gjorde dom inte det.
Jo dom gjorde inte det på grund av en girighet bland dom växande företagen.
Av någon underlig anledning så började alla snegla på den amerikanska modellen och den innebar att man helt enkelt vill ha allt till ett så lågt pris som möjligt.
Och hur löser man det, jo man startar en utnyttjande extern industri där man till låga löner och låga omkostnader tillgodoser sitt eget behov.
Man ser helt enkelt till att importera det man tidigare tillverkat själv men nu till ett betydligt lägre och konkurrenskraftigare pris.
När man gjort det så har man samtidigt startat en karusell som man inte vill sätta stopp på.
Man har gjort sin egen hemmaplan till bortaplan och helt plöstligt så skapar man samtidigt ett överskott på personal i sitt eget land.
Visst, man har skapat en billigare produkt till sina egna konsumenter men samtidigt så har man sett till att dessa konsumenter i allt större omfattning förlorar sina jobb och helt plötsligt så finns det ingen köpkraft kvar.
Nu har man ett mindre antal arbetsplatser kvar och dom ska både människorna som kanske varit på plats i ett antal generationer och den importerade arbetskraften slåss om.
Och i samma veva så väljer vi att anklaga dessa invandrare för att stjäla våra jobb.
Hur i helvete går det ihop.
Och hur i helvete kan man som en invandrarkvinna som bott här i Sverige i över 50 år berättade för mig häromdagen få helt oförskyllandes i ansiktet, "är du en sån där jävla arab" av en så kallad svensk man i 50-60 årsåldern.
Hon har gjort allt för att anpassa sig till allt vad Sverige innebär och hon känner sig som en svensk i hjärtat.
Hon har helt enkelt gjort allt för att verkligen göra rätt för sig på alla sätt och vis.
Är det då rimligt att man ska få något sånt kastat på sig.
Vem har rätt att säga sånt.
Vem har rätt att bete sig på ett sånt sätt.
Jag tycker det är dags att vi tar itu med det största problemet som vi har.
Det som finns framför våra fötter och är så uppenbart.
Vi måste förstå att vi är på samma planet oavsett religion, hudfärg eller vad det nu må vara som skiljer oss åt.
Vi måste samsas om saker och ting.
Vi måste anpassa oss till varandra.
Vi måste se själva vad det är vi tycker faktiskt är värt något i våra liv.
Om en person inte förstår din ståndpunkt, försök förklara den en gång till och kanske ytterligare en.
Om den personen fortfarande inte förstår så gör ingen affär av det för alla kan inte förstå allt av alla.
Vi är unika individer och alla förtjänar att lyssnas till och respekteras på något sätt.
Ja i varje fall alla som inte vill andra bara illa.
För ni, ni som bara ska spy galla över allt och alla.
Er tycker jag bara rent utsagt illa om för ni har ingen empati för någon annan än er själva.
Jag ser mig själv som svensk och jag ser alla andra som svenskar som själva gör det.
Men jag dömer ingen för att den har ett utländskt utseende eller råkar ha ett utlänskklingande namn.
Det finns så många nationaliteter i detta land och om man har valt att byta medborgarskap till ett svenskt så skall jag respektera dig som svensk precis som jag förutsätter att du ska se dig själv och anpassa dig efter det som gäller här i Sverige men utan att du helt förlorar din bakgrund, din identitet.
För den du har blivit är inte något som bara har att göra med där du är nu utan även där du har varit tidigare i ditt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar