Det är ett dödens väntrum

Min kära mor hon bor på ett så kallat äldreboende.
Ett annat lite mer sorgset namn man kan sätta på det är, ett dödens väntrum.
Jag vill egentligen inte att stället ska ha den negativa klangen som det ger men det är ändå just det som det är.
Det finns många olika dödens väntrum därute och det min mamma befinner sig i är för mig det bästa tänkbara för hennes del.
Det är inte så att det känns som att det ständigt går omkring en lieman på avdelningen.
Det är inte så att man inte sätter något värde på dom boende.
Man har ingen tänkt tidsgräns för hur länge det är tänkt att dom ska bo där innan dom träder in i sin allra sista vila.
Men likväl så är det ett ställe som faktiskt fungerar som en ändstation.
När man har kommit dit så finns det liksom ingen återvändo.
Vad vi kan göra, vi som finns kvar av dom boendes forna liv, av mammas liv.
Det är att finnas där så ofta vi någonsin kan.
Att ta varje tillfälle i akt och ge och dom några extra minuter.
För det är ju det som det handlar om.
Att vi ger tillbaka av oss själva till dom som har gett allt till oss.
Det är ingen uppoffring att åka och hälsa på mamma, tvärtom så är det en ynnest.
Jag är glad att jag ger mig själv alla tillfällen jag kan för skulle jag inte göra det så skulle jag bara ångra mig när det väl är försent.
Jag bläddrade även igenom ett antal bilder när jag satt hos mamma idag och dom bilderna som berörde mig allra mest och som jag stannade till vid var bilder på min pappas grav och texterna som var skrivna till dessa bilder.
Det är en grym verklighet vi alla lever i eftersom den slutar med ett livs-slut.
Men det är vägen fram till detta slut som vi ska se till att göra så innehållsrik som det bara går.
Vi ska leva våra liv och lära oss så mycket vi bara kan av allt vad det har att ge.
Vi ska njuta av livet men inte ta saker och ting för givet.
Vi ska älska varandra istället för att skapa osämja och avundsjuka.
När jag så småningom kommer till mitt dödens väntrum, för jag kommer att komma dit.
Då hoppas jag att jag kommer att känna mig nöjd med vad jag har gjort, upplevt och tagit mig för.
Det enda jag eventuellt kommer att ångra är sakerna som jag velat göra men inte gjort.
När jag sitter i mitt dödens väntrum så hoppas jag att det går fort och att jag är klar i mitt huvud.
Att jag känner mig förberedd både för min egen skull men även för mina barn och barnbarn.
Men som sagt.
Hamnar jag så småningom på ett lika bra ställe som min kära mamma mina sista dagar i livet.
Ja då kan jag redan nu säga att jag kommer att vara mer än tillfreds i min själ även om min kropp kanske säger motsatsen där och då.
Dödens väntrum kan vara vackert och det är det hos mamma.
Kanske inte som ett vykortsvackert hem på en sluttning med en fantastisk bakgrund.
Men det finns ett hjärta där och det är det absolut viktigaste för mig.
Ingen är ensam där, ingen behöver känna sig ensam där.