För mig finns absolut inte något som är så svårt som att säga farväl.
Det är ju något som liksom blir skrivet i sten, något definitivt, något oåterkalleligt.
Och att göra det skär ända in i min själ.
Det river upp ett sår därinne som blir så djupt att det aldrig riktigt läker.
Man tar sig vidare i livet men är märkt av det man lämnat bakom sig.
Man kan liksom aldrig hitta tillbaka till den där platsen som man en gång trodde var definitiv.
Platsen som var synonym med ditt eget liv.
Platsen som betytt så mycket och som indirekt kommer att fortsätta att betyda oerhört mycket i ditt liv.
Men att säga farväl är något oundvikligt, något vi alla går igenom förr eller senare.
Förhoppningsvis så har vi med oss något bra från det, kanske fina minnen eller en oerhört skön känsla i kroppen som säger oss dom orden vi vill höra när vi som allra mest behöver dom.
Vi säger ju farväl till olika saker i livet, väldigt olika saker.
Hela livet det handlar ju om möten, förhållanden och skilsmässor.
Kanske inte på sättet som du direkt förknippar just dom orden med men ändå.
För ett möte kan ju vara så mycket.
Det kan vara mellan två personer, gamla som unga.
Det kan vara när du hittar något som får dig själv att stanna till och tänka efter lite extra.
Det kan vara det och så otroligt mycket mer för ett möte kan du få med vare sig det är en sak, en känsla eller det allra vanligaste, en människa.
Förhållanden är lite knepiga, för där börjar vi blanda in väldigt mycket känslor.
Där kommer vi in i en process där det förväntas att vi inte bara tar emot från någon annan utan även ger tillbaka, helst ungefär i samma utsträckning.
Men ett förhållande kan även vara ett band du har knutit till din arbetsplats, till ditt hem eller något annat som har kommit att betyda väldigt mycket för dig.
Du har helt enkelt tagit emot något och gjort det till en del av din egen värld.
Det är därför det känns så otroligt mycket svårare att frigöra dig ifrån.
Det behöver inte ens vara så att du vill det men att du känner att du måste det både för din men kanske även för andras skull.
Sen har vi då skilsmässor, ett ord väldigt ofta förknippat med skuld och smutskastning.
Två parter som inte längre befinner sig på samma plan som dom en gång trodde sig göra.
Ja i varje fall då dom klev in i det där förhållande totalt förblindade av kärleken och passionen som dom omgav sig med.
Det är den svåraste processen av uppbrott som man har på det personliga planet.
För här har man lagt ner så mycket av sig själv och sitt inre, ja eller man har i varje fall förhoppningsvis gjort just det om man levt i ett ärligt förhållande.
Men en skilsmässa kan vara så mycket mer än bara mellan två personer som varit ett par.
En skilsmässa kan även vara när du går ifrån någon annan uppbyggd trygghet.
Du kanske bryter upp ifrån ditt liv som du lever i och väljer att gå en helt ny väg.
Din omgivning kanske tittar på dig ungefär som om du vore världens underligaste person som fått en livskris eller bara en allmän knäpp.
Kanske har du det, kanske har du fått det.
Kanske har du tappat fotfästet i dig själv och helt plötsligt börja ifrågasätta dig själv i ditt eget liv och samtidigt börjat lyssna alldeles för mycket på vad någon i din omgivning säger istället.
Du kanske till och med har tappat din egen identietet, vad vet jag.
Det många faktorer som kan driva oss till att ta beslut och det är bra att ändra på sin egen uppfattning när man har skaffat sig en annan på egna grunder.
Men det är dåligt att göra det när man låter sig påverkas eller till och med duperas av någon annans.
Att gå ut ur ett förhållande för att ge sig själv mer utrymme att växa är bra men man ska samtidigt se till vilken skada man eventuellt lämnar bakom sig och försöka att ta hänsyn ditåt.
Jag är själv en väldigt emotionell människa och tycker om just trygghet och enkelhet.
Jag ogillar förändringar men samtidigt så vill jag förändra saker till det bättre.
Man skulle kunna säga att jag bitvis är motsägelsefull men det är jag inte, inte helt fullt ut.
Jag vill nog snarare påstå att jag är relativt insiktsfull och vet vad det är jag har och vad jag själv eventuellt kan bidra med.
Men för att nu komma tillbaka och knyta ihop säcken så att säga om dagens ämne, att säga farväl.
Vissa saker kan jag inte säga och kommer jag aldrig att riktigt säga farväl till även fastän dom inte längre finns i mitt liv.
Det är dom personer, dom människor som en gång funnits i mitt liv men inte längre gör det.
Jag gör inte det för det kommer alltid att finnas den där platsen i mitt allra innersta inre.
Dom bor där så att saknaden inte blir för stor.
Jag tar fram ett minne någon gång ibland och jag kan le en liten smula åt ett fragment till en tanke.
Men jag kan lika gärna ta fram ett minne från dessa människor och gråta inom mig.
Känna hur jag nästan tappar fotfästet i mina tankar om vad det må finnas för mening med livet.
Vad är meningen med att älska någon eller något när vi ändå förr eller senare kommer att mista det på något sätt.
Men det finns en mening med allt.
Titta djupt i ögonen när du säger någon när du verkligen menar orden du säger.
Gör det och berätta för dig själv vad det är du ser.
Våga ta det till dig utan att förvanska det du faktiskt ser.
Acceptera det du ser och ta det med dig och gör något gott av det, håll det inte bara inom dig själv.
Att kunna säga farväl är samtidigt ett väldigt bra sätt att välkomna en fortsättning på ditt eget liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar