En dag som denna, alla hjärtans dag, kan man ju tycka att det borde ligga lite mer kärlek luften än vad det gör till vardags och det gör det säkert också.
För av alla skapade dagar som vi ska fira på olika sätt och vis så tycker jag faktiskt ändå om just denna.
Jag gör det för den fyller ändå en väldigt god funktion.
Inte för att vi egentligen ska behöva någon speciell dag för att visa vår kärlek till andra.
Inte för att den ska fungera som en slags syndernas förlåtelse likt katolikerna som på sitt patetiska sätt går till sina bås för att bikta sig eller andra som söker förlåtelse och vänder sig till sina gudar.
Det ska inte vara ett substitut till något vi normalt borde göra utan bara ses som en slags komplettering till allt annat.
Vi får ju inte glömma bort att visa vår uppskattning till dom vi vill visa vår uppskattning dom andra 364 dagarna på året, dom är faktiskt minst lika viktiga.
För om vi inte visar vår kärlek till någon vid andra tillfällen än vid typ en årlig rutinkontroll, en allmän service, ja då tycker i varje fall jag att det är väldigt illa.
Man ska inte ständigt behöva ha en baktanke i sitt eget handlande.
Man måste kunna göra saker bara för att man vill och för att det känns rätt, rätt ifrån hjärtat.
När jag åker och hälsar på min mamma på hennes äldreboende så gör jag det för att jag vill se att hon har det så bra som hon kan ha det.
Jag söker då en bekräftelse som ger mig ett lugn i min egen tillvaro.
Jag gör det inte för att jag måste eller för att någon tvingar dit mig.
Det är helt enkelt en naturlig del i mitt eget beteende som gör att jag vill åka dit eftersom jag alltid varit en del av hennes liv och nu är det ett av mina enda sätt jag kan fortsätta vara det.
Och jag tror att genom att jag kommer dit så får faktiskt även hon ett litet halmstrå av trygghet eftersom jag tillhör hennes forna liv, ett liv som hon ändå via små fragment fortfarande kommer ihåg.
Nu är ju mamma inte den människa hon en gång var med allt vad det innebar men det är fortfarande min mamma och jag kan inte stänga ute henne från mitt liv bara för att det skulle vara bekvämare att göra just precis så.
Men eftersom jag vill min mamma väl så är det heller inte någon ansträngning för mig att ta mig dit, snarare en belastning dom gånger jag känner att jag inte hittar tiden.
Det är det där med tjänster och gentjänster i livet som vi ständigt tycks ha som en slags följeslagare.
Jag gör inte saker åt andra eller med andra för att jag någon gång senare ska kräva något tillbaka.
Sånt grundtänk mer eller mindre äcklar mig.
Visst kan man kanske tycka att det är självklart att om någon hjälper dig med ett större eller mindre jobb när den personen egentligen skulle vilja göra något annat så är det självklart att ställa upp åt andra hållet när tillfälle bjuds.
Men det får inte vara så att det är något som vi ställer som ett krav.
Vi gör ju dessa saker självmant, frivilligt.
Varför ska vi då i samma veva föra en räkenskapsbok med debet och kredit och ständigt se till att vara i en total balans.
Så funkar ju inte livet.
Livet är verkligen inte alltid rättvist men jag tror ändå på att ju mer gott man faktiskt gör desto bättre mår man i själen och på något sätt så får man det tillbaka i någon tappning vid något tillfälle.
Jag tänker aldrig emellertid lägga för mycket möda vid att hjälpa andra som bara vill ha hjälp för att dom helt enkelt är för slöa för att göra det själva.
Dom som vill ha allt men ändå inte kämpa något för det.
Dom är helt enkelt inte värda min hjälp.
Men dom som faktiskt försöker och försöker om och om igen och som jag ser behöver den där extra lilla putten uppför det första trappsteget.
Dessa personer är jag gärna framme till och räcker ut en hjälpande hand.
För det är ofta bara det som behövs.
En liten hjälpande hand vid rätt tillfälle så att dom får styrfart framåt.
Den handen gör att dom sen kan ta sig till steg två och tre och kanske fyra.
Du har helt enkelt gjort något som kan ge en synergieffekt.
Så tänk på det nästa gång du har möjlighet att faktiskt vara den där hjälpande handen.
Tänk på varför du räcker ut den.
Gör du det för din skull eller gör du det för personen som behöver just den där handen.
Gör du det för egen vinnings skull eller gör du det för att du vill andra väl.
Eller ännu värre, gör du det bara för att du ska se bra ut i närvaro av andra.
Jag vill verkligen andras väl men jag vill även att jag själv ska må bra.
För om inte jag mår bra så kan jag heller inte få andra att göra det.
Det blir liksom inte äkta.
Och äkta är för mig när man bryr sig på riktigt, annars blir det bara falskt, och vem vill ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar