Det är ett dödens väntrum

Min kära mor hon bor på ett så kallat äldreboende.
Ett annat lite mer sorgset namn man kan sätta på det är, ett dödens väntrum.
Jag vill egentligen inte att stället ska ha den negativa klangen som det ger men det är ändå just det som det är.
Det finns många olika dödens väntrum därute och det min mamma befinner sig i är för mig det bästa tänkbara för hennes del.
Det är inte så att det känns som att det ständigt går omkring en lieman på avdelningen.
Det är inte så att man inte sätter något värde på dom boende.
Man har ingen tänkt tidsgräns för hur länge det är tänkt att dom ska bo där innan dom träder in i sin allra sista vila.
Men likväl så är det ett ställe som faktiskt fungerar som en ändstation.
När man har kommit dit så finns det liksom ingen återvändo.
Vad vi kan göra, vi som finns kvar av dom boendes forna liv, av mammas liv.
Det är att finnas där så ofta vi någonsin kan.
Att ta varje tillfälle i akt och ge och dom några extra minuter.
För det är ju det som det handlar om.
Att vi ger tillbaka av oss själva till dom som har gett allt till oss.
Det är ingen uppoffring att åka och hälsa på mamma, tvärtom så är det en ynnest.
Jag är glad att jag ger mig själv alla tillfällen jag kan för skulle jag inte göra det så skulle jag bara ångra mig när det väl är försent.
Jag bläddrade även igenom ett antal bilder när jag satt hos mamma idag och dom bilderna som berörde mig allra mest och som jag stannade till vid var bilder på min pappas grav och texterna som var skrivna till dessa bilder.
Det är en grym verklighet vi alla lever i eftersom den slutar med ett livs-slut.
Men det är vägen fram till detta slut som vi ska se till att göra så innehållsrik som det bara går.
Vi ska leva våra liv och lära oss så mycket vi bara kan av allt vad det har att ge.
Vi ska njuta av livet men inte ta saker och ting för givet.
Vi ska älska varandra istället för att skapa osämja och avundsjuka.
När jag så småningom kommer till mitt dödens väntrum, för jag kommer att komma dit.
Då hoppas jag att jag kommer att känna mig nöjd med vad jag har gjort, upplevt och tagit mig för.
Det enda jag eventuellt kommer att ångra är sakerna som jag velat göra men inte gjort.
När jag sitter i mitt dödens väntrum så hoppas jag att det går fort och att jag är klar i mitt huvud.
Att jag känner mig förberedd både för min egen skull men även för mina barn och barnbarn.
Men som sagt.
Hamnar jag så småningom på ett lika bra ställe som min kära mamma mina sista dagar i livet.
Ja då kan jag redan nu säga att jag kommer att vara mer än tillfreds i min själ även om min kropp kanske säger motsatsen där och då.
Dödens väntrum kan vara vackert och det är det hos mamma.
Kanske inte som ett vykortsvackert hem på en sluttning med en fantastisk bakgrund.
Men det finns ett hjärta där och det är det absolut viktigaste för mig.
Ingen är ensam där, ingen behöver känna sig ensam där.

Jag mår dåligt när jag ser.......................

Jag mår verkligen dåligt när jag ser någon jag tycker om må dåligt.
Jag gör det för att jag känner mig maktlös.
Jag gör det för att min vilja att förändra situationen inte räcker till.
Jag gör det för att jag bryr mig.
Jag gör det för att det är det enda jag kan göra initialt.
Jag säger initialt för det är precis så det är.
Den där hopplösheten den är inte bestående.
Den övergår till något annat.
Den övergår till nästa steg för mig.
Och nästa steg det innebär att jag faktiskt inser att jag kan göra något.
Att det jag kan göra faktiskt till och med kan göra skillnad.
För man behöver inte alltid göra något konkret för att förändra en situation.
Ibland räcker det med att man bara finns där.
Ibland räcker det med att personen bara känner att den inte är ensam.
Att det finns någon där som bryr sig på riktigt, inte bara säger det.
Det är sån jag vill vara.
Det är sån jag är.
Den där som bryr sig för att den menar det, inte för att den hela tiden vill uppnå ett syfte.
Jag mår dåligt när jag ser någon jag tycker om må dåligt.
Jag känner mig maktlös och försöker alltid att hitta en väg ut ur det tillfälliga mörker som den personen befinner sig i.
Ibland lyckas jag, ibland inte.
Man kan inte alltid komma hela vägen även om man vill och anstränger sig till max.
Men man kan komma väldigt långt.
Jag mår dåligt när jag ser någon må dåligt.
Men jag mår bra av att veta att jag alltid bryr mig.

Bilder väcker verkligen minnen till liv igen!

Visst är det fantastiskt att ha tillgången till det där extra minnet.
Minnet i form av en bild.
En bild som aldrig blir gammal.
En bild som har förmågan att förflytta dig tillbaka till det som en gång var.
Du kan inte komma hela vägen fram och uppleva det du då upplevde men ändå väldigt nära.
För känslan som du fick vid det tillfället väcks delvis till liv igen och du ler i mjugg inom dig.
Den känslan får jag när jag tittar i ett gammalt album eller som det alltmer blir idag, bläddrar igenom dina bilder som du har sparade på din data eller ett usb-minne till den.
Det viktiga är att det finns där att ta fram igen.
Det faller i glömska där du går i din vardag ända tills du just gör dig själv påmind genom att låta dina ögon vandra över den där bilden igen.
Det är ett fantastiskt medel vi har det här i att spara våra minnen och sen plocka fram dom vid tillfälle.
För vore det inte för många av dessa minnen som vi förevigat så skulle vi med tiden förlora känslan för vad som en gång hänt helt och hållet.
Tack vare dom så kan vi få den där lilla förnimmelsen som kittlar vårt inre.
Precis som att en låt kan framkalla en tidigare upplevelse, en doft och dess förmåga att få dig att längta efter något du tidigare varit i kontakt med.
Bilder har en förmåga att ta fram en form av gemenskap som man gärna samlas runtomkring.
Man tittar på dom och plockar fram och förmedlar just sin känsla för bilden i fråga.
Man tittar och drar sig till minnes till det som en gång var och är glad över att man inte glömt det helt.
Kanske är det någon du gått förlorad i ditt liv som du nu tittar på men just genom att du där ha chansen att återigen se nästan på riktigt hur det var där och då gör att den saknaden känns lite mindre.
Du vet ju att den personen alltid kommer att bo där i ditt hjärta och bilden i sig gör att du kan förstärka känslan av att den personen delvis finns kvar hos dig.
Bilder väcker verkligen minnen till liv igen.
Bilder av mitt förflutna får mitt hjärta att bli ännu varmare.

Lär dig av dina misstag. Låt inte andra ärva dom.

Det finns många saker som jag hakar upp mig på i mitt liv vad det gäller vad andra tycker, tänker och inte minst gör gentemot andra.
En sak som jag ser som otroligt viktig är egenskapen att lära sig av sina misstag.
Gör man det så tycker jag att man visar att man faktiskt strävar efter att saker och ting ska bli till det bättre, inte bara för dig själv utan även för omgivningen.
Det värsta man kan göra i mina ögon är när man låter andra ärva misstagen man själv gjort.
Man kan titta på när den andra personen gör samma misstag som man själv tidigare gjort, fullt medveten om det men helt utan ansats att korrigera.
Man gör det bara för att man tycker att den personen minsann ska lära sig den hårda vägen.
Att den ska lära sig av sina egna misstag.
Är inte det ett för det första ett jävla slöseri av tid.
Är det inte rent utsagt helt idiotiskt att bete sig på det sättet.
Vad är det för jävla mentalitet att se andra göra fel istället för att se till att det blir rätt redan i från början.
Visst är det bra att låta sig läras av sina misstag som man gör i livet.
Men tänk om man istället fick den tiden det kräver att göra just det till att istället ta nästa steg i sin utveckling och nästa efter det.
Att man inte ska åka på den där onödiga bromsen ungefär som en irriterande sten under ett hjul på en kundvagn i ett köpcenter.
När stenen väl är borta så går det ju så otroligt mycket lättare.
Var en lite större människa än den som kanske tittade över rygg när du själv gjorde dina misstag.
Ta bort den där stenen redan när du ser att den ligger där i vägen.
Låt inte hinder få finnas som du kan ta bort.
Skapa nya möjligheter istället för dig och din omgivning..
Låt inte andra ärva dina misstag bara för att du vill ge igen.
Våga vara den där som går emot den gamla strömmen av föråldrat tänkande.
Våga vara den där som säger till innan felet du är på väg att göra är gjort.
Lär dig av dina misstag.
Låt inte andra ärva dom.

Fel gör man alltid

Jag kan för mitt liv inte förstå varför man ska lägga så otroligt stor vikt vid eventuella fel som man gör.
Att fela är mänskligt.
Att fela är naturligt.
Att fela tillhör sånt som vi faktiskt kan lära oss något av.
Fel gör man alltid, fel gör jag alltid, fel gör du alltid.
Det handlar om att vi alla måste acceptera dessa fel och gå vidare istället för att lägga alltför stor vikt vid dessa fel och bara älta dom om och om igen.
Om man, eller snarare när man gör fel så ska man bara stanna till och fundera på vad man kunde gjort annorlunda eller vad man ska göra annorlunda till nästa gång.
För jag tror inte att man vill återupprepa sina fel gång efter annan.
På något sätt så är det lite förödmjukande att göra dessa fel utan att göra något åt dom.
Man liksom hånar sig själv och sätter sig själv i andra hand.
Ta istället itu med det du gjort istället för att skyla över det med andra handlingar, kommentarer eller genom att rentutav försöka skylla på någon annan.
Stå för dina misstag så ses du som ärlig person.
En människa som faktiskt vågar stå för det som den gör.
Ett fel som inte leder till att någon skadas eller dör är för mig ett ganska ok fel att göra.
Såna fel är reparabla.
Har du gått längre än så, ja då får du faktiskt stå för konsekvenserna som kommer som en flodvåg efter.
Det är till exempel så oerhört fegt när man gör saker och samtidigt gömmer sig bakom väggar ungefär som om dom väggarna faktiskt skulle berättiga dig till ditt handlande som du gör utanför dom.
Man kan inte gömma sig bakom olika typer av masker och tro att man inte syns bara för att man själv inte vill synas.
Man ska inte tro att om man gör en sak i någon annans namn så kan man komma undan med det.
Gör man fel på det sättet så får man stå sitt kast och försöka förstå att det är så långt ifrån rätt man någonsin kan komma.
För det är aldrig rätt beslut att ta när man skadar andra oskyldiga personer.
När man väljer att drabba andra som bara råkar vara på fel plats vid fel tillfälle bara för att den här personen vill statuera exempel.
Fel gör man alltid men man ska som sagt inte medvetet blanda in oskyldiga.
Ingen har rätt att göra det, ingen, absolut ingen.
Små fel är enkla att rätta till om man väljer att vara ärligt i sitt beteende.
Men små enkla fel kan samtidigt växa till många enkla fel som i förlängningen växer till ett stort fel och när man väl kommit dit så kan det vara väldigt svårt att ta sig ur det utan konsekvenser.
Fel gör man alltid, även du.
Kom ihåg det och ta itu med dom fel du gör medans tid är.

Kasta inte skit på andra. Gör något konstruktivt istället.

Är det inte väldigt konstigt att så många lägger ner så mycket tid och kraft på att vara destruktiva.
Vad vill man uppnå med det.
Varför tycker man att det är bättre att så något som leder till misstro, oro och fiendskap.
Varför försöker man inte istället hitta vägar där vi alla kan mötas upp och lösa eventuella problem antingen tillsammans eller var och en för sig.
Varför väljer så många att stirra sig blinda på små detaljer istället för att försöka att se en helhetsbild.
Jag kanske är konstig, vad vet jag.
Men för mig är det naturligare att försöka att hitta bra sidor hos människor jag inte vet något om än att ta för givet att det är något uppenbart fel hos vederbörande.
Det enda som står emellan den upptäckten och mitt bättre vetande är att jag inte hittat det än.
Men det är ju inte så enkelt, det skulle kunna vara det, men det är inte det.
Istället så väljer många att ta just den enkla vägen.
Man väljer att döma i situationer utan att egentligen veta det minsta något om det.
Man har helt enkelt skaffat sig en förutfattad mening.
Försök nu förstå vad ini helvete idiotiskt det är att göra just det.
Att skaffa sig den där fasaden som man gömmer sig inom.
Det är så lätt att säga nedlåtande saker om andra som kanske till och med leder till att folk tror att det du säger är sant.
Är det rättvist att bete sig på det sättet.
Du kanske försvarar dig med att det är upp till var och en att skaffa sig en åsikt själv och just själv bedöma sanningshalten i det du sagt.
Men det är tyvärr nog precis just det som är syftet som du vill uppnå.
Du vill så det där fröet som får ligga där och gro.
Du vet att om tillräckligt många är där och tittar på det där fröet så får det så mycket uppmärksamhet att någon till och med kommer att stanna till och vattna det.
Helt plötsligt så har det fått nästa steg att ta sig ut i vida världen.
Nu växer det snart och då kan ännu fler få se det och det man ser är ju sant, eller.
Vad dessa personer inte förstår är att dom bara ser på är ett ogräs som dom bör bekämpa innan det tar sig alltför stor plats och kväver hela sin omgivning.
Så många lägger ner så mycket tid på att baktala andra att jag ibland formligen spyr på det och det allra vanligaste mediet som det händer är på internet och alla dess olika sidor.
Om man bara läser och tror på alla fabulerade sagor som finns därute, inte minst på det största forumet av alla, Facebook.
Om man väljer att göra det helt utan att ens försöka se om det faktiskt finns någon sanning i det hela, ja då är man inte bara blåögd och naiv.
Man är rent utsagt, helt jävla dum i huvudet.
För det finns så många som lägger ner så otroligt mycket tid på att sprida falska historier som i längden ska leda till bland annat ökat främlingshat och allmän illvilja.
Men det behöver inte tas emot med öppna händer.
Du kan göra skillnad.
Du kan vägra vara den där dumma idioten till individ.
Ta till dig av det som händer och sker i världen och gör det så objektivt du någonsin kan.
Välj inte att kasta skit på andra.
Gör något konstruktivt istället.
Försök att verkligen hitta lösningar som inte bara gagnar dig utan även motparten.
Hävda inte att du gör det när du bara sitter där med dina baktankar.
Livet är alldeles för kort för att du ska behöva kasta skit på andra.
Gör som sagt något konstruktivt och positivt som du i slutändan kan vara stolt över, på riktigt.
Jag är en stolt svensk av idag men det har bara att göra med att jag är en stolt människa som har varma värderingar som jag tycker är värda att föra vidare i världen.
Jag är inte en stolt svensk som bara ser blonda och blåögda som äkta sådana.
Vem jag är, det bär jag inom mig, och jag vill inte gå där, med skammen och olusten i kroppen.
Med känslan av att inte ha gjort det jag själv ansett borde ha eller kunnat gjort.
Jag vill fortsätta vara den bra människan jag är för som sagt, den människan är jag stolt över.
Är du stolt över dig själv.
Eller är du en som har lätt för att kasta skit på andra.

Att våga misslyckas är en bit på vägen

Man pratar väldigt ofta om att man ska våga göra saker.
Att man inte ska vara rädd för att ta itu med varken det ena eller det andra.
Men hur är det egentligen när det väl kommer till kritan.
Alla har inte förmågan att ta det där sista lilla steget som krävs för att ta sig över tröskeln.
Att ta sig förbi sin egen comfort zone.
Många är helt enkelt helt vettskrämda när det kommer till moment då dom faktiskt måste möta ett eventuellt misslyckande.
Denna känsla av att inte våga ta just det där steget har säkert hindrat åtskilliga från att göra just det.
Att ta sig ett litet steg längre än vad dom är bekväma med.
Att våga misslyckas i vad det än må vara är ju samtidigt ett försök i att verkligen lyckas med något.
Det spelar ingen roll att man misslyckas när man försöker något.
Det viktigaste är att inte låta sig nedslås utan istället se det misslyckade försöket som ett försök på vägen i att utvecklas lite mer som människa.
Man skaffar sig helt enkelt lite mer livserfarenhet och med den i bagaget så kan man sen gå vidare och eventuellt ta med sig ytterligare saker som man kommer i kontakt med.
Om man nu inte vågar ta det där steget så väljer man istället bort möjligheten, den där lilla möjligheten som kanske skulle kunna förändra något för dig.
Om man inte försöker så kan man heller inte säga att man har prövat.
Och om man inte har prövat att göra en sak som man kanske innerst inne vill, ja då har man helt enkelt skapat sig en begränsning i sitt eget liv.
Nu är det inte så att jag tycker att var och varannan person ska sätta allt på spel och verkligen tänja på alla tänkbara gränser.
Det är inte det som vi ska sträva efter.
Gör vi det, ja då är det något helt annat vi jagar, då har vi bara blivit adrenalinjunkis.
Vi söker kickar i allt vi ska företa oss och om det inte är något alldeles extra i det vi gör ja då ser vi det som något helt värdelöst.
Att våga misslyckas är en bit på vägen till att verkligen lyckas med något.
Att lyckas med något som kanske till och med ger oss själva ett större självförtroende.
Jag kommer definitivt aldrig lyckas med allt som jag företar mig i mitt liv.
Jag tänker inte ens försöka att göra det.
Men jag kommer för den skull alltid att försöka att göra det jag företar mig.
Jag vet att många av tillfällena kommer innehålla misslyckanden, men det gör inget.
Men jag vet också att många av tillfällena kommer att innehålla sånt som ger mig den energiboost som jag så väl behöver för att sen tro på mig själv även i fortsättningen.
Jag vågar misslyckas med sånt som jag vill lyckas med, sånt som jag faktiskt tror inom mig att jag på något sätt kan klara av.
Det gör att jag inte ger upp vid ett eventuellt misslyckande utan istället försöker att angripa det eventuella problemet jag ställt mig inför ifrån en annan anfallsvinkel.
Jag tror på mig själv och min ärlighet emot mig själv och det gör att jag är den envisa person som jag väldigt väl vet att jag är.
Men jag vet också mina begränsningar och därför sätter jag aldrig upp orealistiska mål.
Dom skulle bara förstöra saker och ting för mig själv och så destruktiv är inte jag.
Att våga misslyckas är en bit på vägen.
Våga gå den vägen, den utvecklar dig, bit för bit.

Att vilja andras väl

En dag som denna, alla hjärtans dag, kan man ju tycka att det borde ligga lite mer kärlek luften än vad det gör till vardags och det gör det säkert också.
För av alla skapade dagar som vi ska fira på olika sätt och vis så tycker jag faktiskt ändå om just denna.
Jag gör det för den fyller ändå en väldigt god funktion.
Inte för att vi egentligen ska behöva någon speciell dag för att visa vår kärlek till andra.
Inte för att den ska fungera som en slags syndernas förlåtelse likt katolikerna som på sitt patetiska sätt går till sina bås för att bikta sig eller andra som söker förlåtelse och vänder sig till sina gudar.
Det ska inte vara ett substitut till något vi normalt borde göra utan bara ses som en slags komplettering till allt annat.
Vi får ju inte glömma bort att visa vår uppskattning till dom vi vill visa vår uppskattning dom andra 364 dagarna på året, dom är faktiskt minst lika viktiga.
För om vi inte visar vår kärlek till någon vid andra tillfällen än vid typ en årlig rutinkontroll, en allmän service, ja då tycker i varje fall jag att det är väldigt illa.
Man ska inte ständigt behöva ha en baktanke i sitt eget handlande.
Man måste kunna göra saker bara för att man vill och för att det känns rätt, rätt ifrån hjärtat.
När jag åker och hälsar på min mamma på hennes äldreboende så gör jag det för att jag vill se att hon har det så bra som hon kan ha det.
Jag söker då en bekräftelse som ger mig ett lugn i min egen tillvaro.
Jag gör det inte för att jag måste eller för att någon tvingar dit mig.
Det är helt enkelt en naturlig del i mitt eget beteende som gör att jag vill åka dit eftersom jag alltid varit en del av hennes liv och nu är det ett av mina enda sätt jag kan fortsätta vara det.
Och jag tror att genom att jag kommer dit så får faktiskt även hon ett litet halmstrå av trygghet eftersom jag tillhör hennes forna liv, ett liv som hon ändå via små fragment fortfarande kommer ihåg.
Nu är ju mamma inte den människa hon en gång var med allt vad det innebar men det är fortfarande min mamma och jag kan inte stänga ute henne från mitt liv bara för att det skulle vara bekvämare att göra just precis så.
Men eftersom jag vill min mamma väl så är det heller inte någon ansträngning för mig att ta mig dit, snarare en belastning dom gånger jag känner att jag inte hittar tiden.
Det är det där med tjänster och gentjänster i livet som vi ständigt tycks ha som en slags följeslagare.
Jag gör inte saker åt andra eller med andra för att jag någon gång senare ska kräva något tillbaka.
Sånt grundtänk mer eller mindre äcklar mig.
Visst kan man kanske tycka att det är självklart att om någon hjälper dig med ett större eller mindre jobb när den personen egentligen skulle vilja göra något annat så är det självklart att ställa upp åt andra hållet när tillfälle bjuds.
Men det får inte vara så att det är något som vi ställer som ett krav.
Vi gör ju dessa saker självmant, frivilligt.
Varför ska vi då i samma veva föra en räkenskapsbok med debet och kredit och ständigt se till att vara i en total balans.
Så funkar ju inte livet.
Livet är verkligen inte alltid rättvist men jag tror ändå på att ju mer gott man faktiskt gör desto bättre mår man i själen och på något sätt så får man det tillbaka i någon tappning vid något tillfälle.
Jag tänker aldrig emellertid lägga för mycket möda vid att hjälpa andra som bara vill ha hjälp för att dom helt enkelt är för slöa för att göra det själva.
Dom som vill ha allt men ändå inte kämpa något för det.
Dom är helt enkelt inte värda min hjälp.
Men dom som faktiskt försöker och försöker om och om igen och som jag ser behöver den där extra lilla putten uppför det första trappsteget.
Dessa personer är jag gärna framme till och räcker ut en hjälpande hand.
För det är ofta bara det som behövs.
En liten hjälpande hand vid rätt tillfälle så att dom får styrfart framåt.
Den handen gör att dom sen kan ta sig till steg två och tre och kanske fyra.
Du har helt enkelt gjort något som kan ge en synergieffekt.
Så tänk på det nästa gång du har möjlighet att faktiskt vara den där hjälpande handen.
Tänk på varför du räcker ut den.
Gör du det för din skull eller gör du det för personen som behöver just den där handen.
Gör du det för egen vinnings skull eller gör du det för att du vill andra väl.
Eller ännu värre, gör du det bara för att du ska se bra ut i närvaro av andra.
Jag vill verkligen andras väl men jag vill även att jag själv ska må bra.
För om inte jag mår bra så kan jag heller inte få andra att göra det.
Det blir liksom inte äkta.
Och äkta är för mig när man bryr sig på riktigt, annars blir det bara falskt, och vem vill ha det!

Vad ser du som en svensk?

Det är en alltför vanlig frågeställning idag.
Vem är svensk.
Vad krävs för att man ska kunna säga att man är svensk.
Måste man vara blond och blåögd för att man ska bli betraktad som en svensk.
Eller ligger det i ens själ, ens beteende om man är svensk på riktigt eller inte.
Jag ser mig själv definitivt som svensk, utan att ens tänka efter.
Jag gör det för det är i detta land jag vuxit upp och har min familj och mina vänner i.
Men det finns ändå en liten del i mig som säger att jag också är dansk till en viss del.
Jag är ju det eftersom min pappa kom hit till Sverige för cirka 60 år sedan.
Jag gör det eftersom jag till för inte alls många år sedan faktiskt på pappret var dansk fortfarande.
Men jag bytte medborgarskap, jag gjorde det där skiftet eftersom jag ändå bor här i Sverige och har hela mitt liv här i min närhet.
Det är ett enkelt skifte, detta mellan två grannliggande länder där vi i princip ser likadana ut men pratar med dialektala skillnader.
Likväl så ska det påpekas om just dom skillnaderna och man vill gärna betona olikheterna när tillfällen ges.
Nu är det här som sagt mellan två grannländer där det mesta är likt både på den ena punkten och den andra men vad spelar det egentligen förr roll.
Vi har lite små skillnader i våra historier från det förflutna men ändå inte mycket.
Vi har i varje fall en hyfsat stor chans att anpassa oss till våra grannländer utan att det blir alltför stora kulturkrockar.
Nu har vi hamnat i en ny sits i vårt Europa, ett Europa där det helt plötsligt har kommit i dager det som egentligen pågått dom senaste femtio åren eller till och med mer än så.
För sedan andra världskrigets slut så var det ett skriande behov av arbetskraft i hela Europa och utlänningar togs emot med öppna armar.
Man hade helt enkelt ett behov av att få hit en arbetsvillig massa.
Men i takt med att tiden gick så blev dom behoven uppfyllda och helt plötsligt så räckte inte jobben till i alla våra länder.
Men varför gjorde dom inte det.
Jo dom gjorde inte det på grund av en girighet bland dom växande företagen.
Av någon underlig anledning så började alla snegla på den amerikanska modellen och den innebar att man helt enkelt vill ha allt till ett så lågt pris som möjligt.
Och hur löser man det, jo man startar en utnyttjande extern industri där man till låga löner och låga omkostnader tillgodoser sitt eget behov.
Man ser helt enkelt till att importera det man tidigare tillverkat själv men nu till ett betydligt lägre och konkurrenskraftigare pris.
När man gjort det så har man samtidigt startat en karusell som man inte vill sätta stopp på.
Man har gjort sin egen hemmaplan till bortaplan och helt plöstligt så skapar man samtidigt ett överskott på personal i sitt eget land.
Visst, man har skapat en billigare produkt till sina egna konsumenter men samtidigt så har man sett till att dessa konsumenter i allt större omfattning förlorar sina jobb och helt plötsligt så finns det ingen köpkraft kvar.
Nu har man ett mindre antal arbetsplatser kvar och dom ska både människorna som kanske varit på plats i ett antal generationer och den importerade arbetskraften slåss om.
Och i samma veva så väljer vi att anklaga dessa invandrare för att stjäla våra jobb.
Hur i helvete går det ihop.
Och hur i helvete kan man som en invandrarkvinna som bott här i Sverige i över 50 år berättade för mig häromdagen få helt oförskyllandes i ansiktet, "är du en sån där jävla arab" av en så kallad svensk man i 50-60 årsåldern.
Hon har gjort allt för att anpassa sig till allt vad Sverige innebär och hon känner sig som en svensk i hjärtat.
Hon har helt enkelt gjort allt för att verkligen göra rätt för sig på alla sätt och vis.
Är det då rimligt att man ska få något sånt kastat på sig.
Vem har rätt att säga sånt.
Vem har rätt att bete sig på ett sånt sätt.
Jag tycker det är dags att vi tar itu med det största problemet som vi har.
Det som finns framför våra fötter och är så uppenbart.
Vi måste förstå att vi är på samma planet oavsett religion, hudfärg eller vad det nu må vara som skiljer oss åt.
Vi måste samsas om saker och ting.
Vi måste anpassa oss till varandra.
Vi måste se själva vad det är vi tycker faktiskt är värt något i våra liv.
Om en person inte förstår din ståndpunkt, försök förklara den en gång till och kanske ytterligare en.
Om den personen fortfarande inte förstår så gör ingen affär av det för alla kan inte förstå allt av alla.
Vi är unika individer och alla förtjänar att lyssnas till och respekteras på något sätt.
Ja i varje fall alla som inte vill andra bara illa.
För ni, ni som bara ska spy galla över allt och alla.
Er tycker jag bara rent utsagt illa om för ni har ingen empati för någon annan än er själva.
Jag ser mig själv som svensk och jag ser alla andra som svenskar som själva gör det.
Men jag dömer ingen för att den har ett utländskt utseende eller råkar ha ett utlänskklingande namn.
Det finns så många nationaliteter i detta land och om man har valt att byta medborgarskap till ett svenskt så skall jag respektera dig som svensk precis som jag förutsätter att du ska se dig själv och anpassa dig efter det som gäller här i Sverige men utan att du helt förlorar din bakgrund, din identitet.
För den du har blivit är inte något som bara har att göra med där du är nu utan även där du har varit tidigare i ditt liv.

Att säga farväl..................

För mig finns absolut inte något som är så svårt som att säga farväl.
Det är ju något som liksom blir skrivet i sten, något definitivt, något oåterkalleligt.
Och att göra det skär ända in i min själ.
Det river upp ett sår därinne som blir så djupt att det aldrig riktigt läker.
Man tar sig vidare i livet men är märkt av det man lämnat bakom sig.
Man kan liksom aldrig hitta tillbaka till den där platsen som man en gång trodde var definitiv.
Platsen som var synonym med ditt eget liv.
Platsen som betytt så mycket och som indirekt kommer att fortsätta att betyda oerhört mycket i ditt liv.
Men att säga farväl är något oundvikligt, något vi alla går igenom förr eller senare.
Förhoppningsvis så har vi med oss något bra från det, kanske fina minnen eller en oerhört skön känsla i kroppen som säger oss dom orden vi vill höra när vi som allra mest behöver dom.
Vi säger ju farväl till olika saker i livet, väldigt olika saker.
Hela livet det handlar ju om möten, förhållanden och skilsmässor.
Kanske inte på sättet som du direkt förknippar just dom orden med men ändå.
För ett möte kan ju vara så mycket.
Det kan vara mellan två personer, gamla som unga.
Det kan vara när du hittar något som får dig själv att stanna till och tänka efter lite extra.
Det kan vara det och så otroligt mycket mer för ett möte kan du få med vare sig det är en sak, en känsla eller det allra vanligaste, en människa.
Förhållanden är lite knepiga, för där börjar vi blanda in väldigt mycket känslor.
Där kommer vi in i en process där det förväntas att vi inte bara tar emot från någon annan utan även ger tillbaka, helst ungefär i samma utsträckning.
Men ett förhållande kan även vara ett band du har knutit till din arbetsplats, till ditt hem eller något annat som har kommit att betyda väldigt mycket för dig.
Du har helt enkelt tagit emot något och gjort det till en del av din egen värld.
Det är därför det känns så otroligt mycket svårare att frigöra dig ifrån.
Det behöver inte ens vara så att du vill det men att du känner att du måste det både för din men kanske även för andras skull.
Sen har vi då skilsmässor, ett ord väldigt ofta förknippat med skuld och smutskastning.
Två parter som inte längre befinner sig på samma plan som dom en gång trodde sig göra.
Ja i varje fall då dom klev in i det där förhållande totalt förblindade av kärleken och passionen som dom omgav sig med.
Det är den svåraste processen av uppbrott som man har på det personliga planet.
För här har man lagt ner så mycket av sig själv och sitt inre, ja eller man har i varje fall förhoppningsvis gjort just det om man levt i ett ärligt förhållande.
Men en skilsmässa kan vara så mycket mer än bara mellan två personer som varit ett par.
En skilsmässa kan även vara när du går ifrån någon annan uppbyggd trygghet.
Du kanske bryter upp ifrån ditt liv som du lever i och väljer att gå en helt ny väg.
Din omgivning kanske tittar på dig ungefär som om du vore världens underligaste person som fått en livskris eller bara en allmän knäpp.
Kanske har du det, kanske har du fått det.
Kanske har du tappat fotfästet i dig själv och helt plötsligt börja ifrågasätta dig själv i ditt eget liv och samtidigt börjat lyssna alldeles för mycket på vad någon i din omgivning säger istället.
Du kanske till och med har tappat din egen identietet, vad vet jag.
Det många faktorer som kan driva oss till att ta beslut och det är bra att ändra på sin egen uppfattning när man har skaffat sig en annan på egna grunder.
Men det är dåligt att göra det när man låter sig påverkas eller till och med duperas av någon annans.
Att gå ut ur ett förhållande för att ge sig själv mer utrymme att växa är bra men man ska samtidigt se till vilken skada man eventuellt lämnar bakom sig och försöka att ta hänsyn ditåt.
Jag är själv en väldigt emotionell människa och tycker om just trygghet och enkelhet.
Jag ogillar förändringar men samtidigt så vill jag förändra saker till det bättre.
Man skulle kunna säga att jag bitvis är motsägelsefull men det är jag inte, inte helt fullt ut.
Jag vill nog snarare påstå att jag är relativt insiktsfull och vet vad det är jag har och vad jag själv eventuellt kan bidra med.
Men för att nu komma tillbaka och knyta ihop säcken så att säga om dagens ämne, att säga farväl.
Vissa saker kan jag inte säga och kommer jag aldrig att riktigt säga farväl till även fastän dom inte längre finns i mitt liv.
Det är dom personer, dom människor som en gång funnits i mitt liv men inte längre gör det.
Jag gör inte det för det kommer alltid att finnas den där platsen i mitt allra innersta inre.
Dom bor där så att saknaden inte blir för stor.
Jag tar fram ett minne någon gång ibland och jag kan le en liten smula åt ett fragment till en tanke.
Men jag kan lika gärna ta fram ett minne från dessa människor och gråta inom mig.
Känna hur jag nästan tappar fotfästet i mina tankar om vad det må finnas för mening med livet.
Vad är meningen med att älska någon eller något när vi ändå förr eller senare kommer att mista det på något sätt.
Men det finns en mening med allt.
Titta djupt i ögonen när du säger någon när du verkligen menar orden du säger.
Gör det och berätta för dig själv vad det är du ser.
Våga ta det till dig utan att förvanska det du faktiskt ser.
Acceptera det du ser och ta det med dig och gör något gott av det, håll det inte bara inom dig själv.
Att kunna säga farväl är samtidigt ett väldigt bra sätt att välkomna en fortsättning på ditt eget liv.

Göm dig inte bakom gränser

Man ska alltid se till sin egen vilja, annars blir det inte bra gjort.
Visst kommer det komma tillfällen i livet, säkert dessutom väldigt många, då du väljer att inte ta steget fullt ut eftersom du inte känner dig bekväm i situationen.
Många gånger kan det nog till och med vara så att det är du själv som är din egen största fiende.
För det är just det där med att tillåta sig att ta plats som kan vara riktigt obekvämt för vissa.
Man tycker sig kanske ha hittat en position som man är någorlunda bekväm i och utifrån den så ser till att stilla agera.
Man sitter där, kanske till och med rätt bekvämt eftersom man inte drabbas av något oväntat.
Man har helt enkelt byggt upp en egen liten gräns, en gräns som man nu gömmer sig bakom.
Det är ungefär som om man sitter där i sin egen lilla skyttegrop med ett antal sandfyllda jutesäckar.
Men är det så tryckt och säkert där i din lilla håla.
Det enda jag ser att du har gjort är att begränsat dig själv i ditt antal möjligheter till att ta dig framåt i livet, men det är kanske så du vill ha det.
Är det på det viset, ja då är det bra.
Då ska du sitta kvar där på rumpan och inte göra ett dyft mer än att bara andas dig igenom ditt liv.
För andas är typ det enda du åstadkommer, du glömmer bort att leva också.
En gång i tiden så fick du ju den gåvan av din mamma och förmodligen även av en pappa.
Du fick något som vi valt att kalla liv.
Det är upp till dig att förvalta detta liv på ett sätt som du så småningom kan stanna upp och tänka efter om.
Ett liv som du kan göra en resumé av och tänka om du känner dig nöjd eller inte som du har levt det.
Har du varit den personen som hela tiden levt i ditt liv eller har du bara i stilla mak låtit tiden tala.
Vi gör alla val precis varje dag i våra liv.
Vissa tycker att det är skönt att ligga kvar i sängen en hel dag efter en jobbig vecka.
Andra kanske ständigt behöver vara aktiva, annars så känns tiden helt värdelös och livet mer eller mindre meningslöst.
Vissa väljer att ständigt leva sina liv genom andra.
Min vän, min kompis, sin systers kusins brylling eller vem det nu må vara som dom ska jämföra saker och ting konstant med.
Jag kan inte påstå att jag är världens mest aktiva person, men jag gör oftast det som jag själv vill.
Självklart finns det tillfällen då jag står tillbaka och bara är en bricka i spelet, en hjälpande hand eller bara en tillfällig bisittare.
Men det gör jag på frivillig basis.
Ingen tvingar mig till att göra något.
Visst kan jag finna vissa saker tråkiga eller rentutav onödiga som jag får göra men jag finner mig i dessa detaljer eftersom jag betraktar även dom som en del av mitt liv.
Allt man gör kan inte vara kul.
Allt man gör kan inte alltid gagna en.
Ibland så får man bara göra sakerna utan att ens ifrågasätta varför.
Vad du inte ska göra är att gömma dig bakom några dumma onödiga gränser.
Gränser som säger att du inte gjort det där förut och därför inte vågar eller vet hur du ska göra.
Gränser som andra påpekar finns men bara gör det som rena synvillor.
Det är viktigt att du tar ditt ansvar för ditt eget agerande.
Att om du har satt dig i en situation så ska du vara både benägen och villig att lösa den själv.
Inte ständigt förlita dig på att andra ska lösa den åt dig.
Jag är inget allvetande orakel men jag tycker ändå att det finns väldigt mycket bra i mig.
Så pass mycket att jag faktiskt till och med har en väldigt god tilltro till mina egna värderingar.
För jag vet att jag har en egenskap som är otroligt viktig att ha.
Jag ger inte upp även om jag för stunden inte tror på mig själv.
Är jag tveksam så funderar jag en vända till och räcker inte det så tar jag ytterligare en vända därinne på hjärnkontoret och ser vad som vill komma ut.
Man måste inte vara superintelligent för att lösa stora eller små problem.
Det räcker med en vilja och en stor portion tålamod.
Jag gömmer mig inte bakom några gränser utan väljer istället att se möjligheter.
Jag vet att jag inte tillhör dom allra skarpaste knivarna i lådan.
Jag vet att jag inte har något skyhögt IQ.
Men det gör inget, ingenting alls.
Jag vet istället vad jag har, och det är mig själv.
Jag vet vem jag är och vad jag står för.
Och det kommer jag väldigt långt på,
Jag vet ju att jag är en bra människa och det kommer jag långt på i mitt liv.

Mina döttrar tar inte skit

Jag är så otroligt stolt över mina båda döttrar.
Hur dom har vuxit och ständigt växer som människor.
Hur dom varje dag visar vilken plats dagens kvinna ska ha i samhället.
Dom tar helt enkelt inte skit.
Dom ser inte sig själva som någon som behöver stå tillbaka för det andra könet.
Dom ger sig själva den plats som dom faktiskt förtjänar.
För det är lite det som dagens ord handlar om från mig.
Att man faktiskt gör sig förtjänt av olika situationer man hamnar i.
Lite grann som uttrycket säger, att som man bäddar får man ligga.
Jag vill inte påstå att man alltid gör sig förtjänt av det, men väldigt ofta så sammanfaller resultat med det man en gång satt in.
Jag är glad att mina tjejer inte tar skit och det tycker jag inte att någon kvinna ska göra eller egentligen, det tycker jag inte att någon ska göra.
Det är lätt så idag att vi gärna drar alla över en kam.
Att vi sätter en åsikt på ett kön, en hudfärg, en nationalitet, en religion eller vad det nu må vara.
Om man tillhör ett fack så verkar man tro att man är helt stöpt på samma sätt som den personen som alla stirrat sig blinda på.
Man får för sig att alla är lika.
Visst kan många dra åt samma håll och kanske tycka att saker och ting minsann ska vara på det sättet inom deras kretsar.
Men hallå, om en eller tjugo personer inom kretsen tycker annorlunda, kanske lite friare, lite mer personligt, är det då fel på dessa personer.
Så länge man inte går in för att avsiktligt skada andra så kan inte jag se det minsta fel i att man tycker annorlunda utan snarare att jag då faktiskt ställer det som ett krav att det ska vara just så.
Vi måste få tänka och tycka annorlunda och det är något vi måste fortsätta att hålla som ett öppet krav för att det ska få fortsätta att vara ett fritt öppet samhälle som i varje fall jag strävar efter.
Vi lever i en tidsålder fylld av så otroligt mycket och jag tror att det är detta överflöd som gör att människor till höger och vänster är lite smårädda.
Dom är det för det är inte det där självklara med skarpa nyanser som dom själva kanske växte upp med.
Snarare så har gränserna suddats ut och gjorts om så många gånger att man nu inte ser någon tydlig sådan.
Just i denna nu väldigt öppna värld så finns det krafter som vill sluta den mer än någonsin just eftersom dom själva inte kan foga sig till något annat än den lilla värld som dom själva försöker bygga upp.
Nej, vi ska se till att hålla våra gränser i vårt tänkande alltmer öppet och bjuda in istället för att frysa ute någon.
Om du är villig att lyssna till mig och mina åsikter och respektera dom för vad dom är så är jag mer än villig att göra detsamma åt andra hållet.
Och det är där som jag till slut vill avrunda det hela med att återigen säga hur otroligt stolt jag är över mina döttrar.
Döttrar av idag som inte tar skit av någon.
Som kämpar för att bli tagna på lika stort allvar som någon annan.
Som är värda lika stor plats som någon annan i samhället.
Som inte någon ska försöka sig på att belägga med skit.
För mina döttrar är fanimej något alldeles extra.
Dom är födda till kvinnor av idag och har det vi alla kallar för civilkurage.
Om du inte vet vad det är så tycker jag att du ska ta och slå upp det för det är ett av dom viktigaste orden som rör sig i vår värld.
Utan det så faller många delar samman men med det så kan vi växa tillsammans.
Låt oss göra morgondagen till något vackert, något bra.
Inte till något som vi imorgon ångrar att vi var med om att bygga upp.
Mina döttrar ta inte skit, gör inte det du heller

Ett vackert ansikte är bara ett vackert ansikte

Det må vara så att vi lockas av olika typer av utseende.
Det tragiska är när vi stereotypt fastnar för något om och om igen.
När vi inte väljer att se det som faktiskt betyder något på riktigt, det som finns på insidan.
Kanske är det för att vi idag är så fartblinda att vi hoppas att dom delarna sammanfaller med varandra.
Kanske är det så att vi helt enkelt är rädda för att faktiskt gå över den där gränsen.
Gränsen som måste suddas ut till viss del för att vi ska mötas helt och fullt.
Det där med att söka efter sitt ideal som man har satt upp högt där på en piedestal är inte alltid så himla klokt för det begränsar oss väldigt.
Men det är kanske just det vi vill, vara lite begränsade, vara lite reserverade, verka lite hemliga.
Till vilken nytta undrar jag.
Vi ska absolut hålla på våra personligheter och till viss del även vår så kallade personliga integritet.
Men ett vackert ansikte är fortfarande bara ett vackert ansikte.
Kanske är det vår fascination över det vi ser som perfekt som gör att vi uppskattar just det som vi ser som lite mer än bara bra.
Men vi ska inte haka upp oss vid det.
Det kan vara så otroligt mycket olika saker som attraherar oss hos den vi betraktar och jag kan inte säga att något av det är fel eftersom det sker i ditt tycke.
Men att sätta en norm för hur det ska vara, hur någon ska vara, hur någon ska se ut är rent utav befängt.
Vi tycker alla lite olika även om vi kan värdesätta många detaljer på väldigt likartade sätt.
Det tråkiga idag kan jag tycka är när det blir alldeles för lika.
Att man själv inte längre vågar sticka ut i form av sig själv.
Vissa kan på ett nästan pinsamt sätt se hur dom anammar vissa stilar och sen säger att dom funnit sig själva.
Dom har inte alls funnit sig själva vill jag hävda eftersom dom bara gått in i en annan fålla som tydligen passar bättre in i deras liv just där, just då.
Polare som skaffar tatueringar, hmm då vill genast jag också göra det för att inte hamna utanför.
Någon som kommenterar att det där skägget passar verkligen bra på honom, vips så har du fått en lysande ide som innefattar att även du ska skaffa ett fastän du året tidigare hånfullt kommenterade det där talibanliknande modet.
Eller varför inte den inverkan som tv har när dom i sina realityserier visar på nyfyllda läppar och uppumpade bröst.
Då är det helt plötsligt viktigt att lägga sig under kniven så att man inte riskerar att bli osynlig.
För det måste ju vara det viktigaste som finns i världen, att se ut som kalle anka i ansiktet eller gå där med två airbags rätt ut i vädret.
Personligheten verkar ha blivit en sekunda vara, i varje fall just nu.
Vi människor har gjort oss själva till en del av vårt eget uppbyggda slit och släng samhälle.
Vi har gjort oss själva till en handelsvara.
Nä, säger du kanske lite truligt men så är det tyvärr i mångt och mycket.
Är det inte dags att vi tittar lite bakom det där vackra ansiktet och ser vad som faktiskt finns.
För jag lovar att det som du då kommer att hitta är massor mer än det du initialt faktiskt letade efter.
Du kommer hitta en människa.
En människa värd att lära känna för den som den faktiskt är.
Under ytan så finns det så mycket som kan tyckas så komplext men som faktiskt är väldigt enkelt.
Vi får inte stirra oss blinda på olikheterna hos oss och se dom som skiljeväggar från vad vi kan tänkas leva med och vad vi finner helt omöjligt.
Jag tycker om vackra ansikten men jag tycker det är så mycket intressantare att ta reda på vem som finns därinne, djupt därinne.
För ni finns i övertal, ni underbara fina människor som faktiskt är så mycket mer än bara just ett vackert ansikte.
Försök att se förbi dom små detaljerna istället för att lägga ner tid på att förändra någon så att personen i fråga blir mer lik ditt ideal.
Om du har gjort ditt val och har din partner där så var nöjd med den hon eller han är.
Låt hon eller han växa i sitt eget liv på sitt sätt.
Ett vackert ansikte är bara ett vackert ansikte.
Det kan vara förknippat med en enastående personlighet, absolut.
Men kom ihåg att du kanske just för att du är så upptagen med att leta efter ditt ideal samtidigt går miste om det som hela tiden finns där framför ögon på dig.

Glöm inte bort att även du levt utan kunskap

Många är så otroligt duktiga på att påpeka saker som är fel när andra gör dom eller ännu värre, efter att dom har gjort dom.
Man är framme med en pekpinne och visar att det minsann inte var gjort på ett korrekt sätt, gärna dessutom med en lätt föraktfull glidande överlägsen blick.
Ungefär som om denna person rättfärdigat sitt sätt genom att faktiskt sitta på den där kunskapen som den utförande personen saknat.
Hur vore det om du själv drog dig till minnes till det tillfället då du själv stod där helt valhänt och inte visste varken ut eller in i hur du skulle göra.
Kanske tillhörde du den driftiga typen som provade dig fram efter eget sunt förnuft.
Men vad om du var den där som alltid är rädd för att göra fel.
Den som alltid söker bekräftelse för att den inte vågar att göra fel.
Den som alltid är om sig och kring sig och knappt varken vet ut eller in i hur den ska ta sig förbi vad som verkar vara ett till synes nästan omöjligt berg att bestiga.
Vi är faktiskt väldigt olika som människor även om vi har många likheter.
Vi kan inte ständigt begära att alla runtomkring oss genomför saker och ting på lika bra sätt som vi själva kan göra.
Kanske är det också en liten rädsla som finns där i att om nu vederbörande får det där redskapet av dig som gör att den lyckas att genomföra sin uppgift på ett bra sätt så kanske du till och med är rädd för att den personen ska överglänsa dig.
Tänk då dessutom att den personen gör det helt utan att ge dig någon cred tillbaka, utan att visa för omgivningen att om det inte hade varit för honom eller henne så hade jag inte kunnat göra det här på ett tillfredsställande sätt.
Jag vill bara att du inte ska glömma bort att även du har varit ett tomt ark.
Att även du är en människa under konstant upplärning.
Konstigare än så är det inte.
Du är inte fullärd och jag är det verkligen inte.
Vi har alla massor att lära av varandra men vi kan bara ta saker till oss om vi verkligen vill det.
Sätter vi spjärn emot andra källor, ja då har vi helt plötsligt gjort ett val som faktiskt begränsar oss.
Men väljer vi att ha ett öppet sinne där vi ser till att vara lyhörda, ja då har vi istället ofantliga resurser att välja och vraka ibland.
Jag tror inte att alla är ämnade att bli läkare, kärnfysiker eller violinister i världsklass.
Men jag tror att vi alla kan se till att skaffa oss själva en förståelse för saker och ting som gör att vi lättare kan förstå varandra.
Så vad du än gör.
Glöm inte bort att även du har levt utan kunskap.

Varför har vissa såna behov av att bli sedda

Väldigt många är det som ständigt ska skramla med sitt jag bara för att bli hörda, bli sedda.
Men varför är det så.
Vad är det som triggar detta behov.
Är det en taskig uppväxt där man inte har synts tillräckligt.
Har man varit ett av många syskon i en familj där alla slagits om uppmärksamheten men du själv fått stå tillbaka för sina äldre eller yngre bröder och systrar.
Varför ska det vara så jävla viktigt det hela tiden ska fördelas helt lika.
Är det något skrivet krav att om den ena får en present för femhundra kronor så måste även den andra och den tredje få det, annars är det minsann orättvist och så kan det ju inte vara.
Om det nu föreligger ett behov för detta barn som får den dyrare presenten så ska det väl inte behöva rendera i att du mer eller mindre ruinerar dig bara för att det ska vara materiellt rättvist.
Handlar det inte om att man istället tillgodoser behoven snarare än att man räknar på kronorna.
Har man inte fattat helt fel i livet om man tycker att det är viktigt att påpeka för sina barn om vad sakerna kostar mer än att dom ska vara medvetna om vilket värde dom har.
Vi är så jävla pengakåta i dagens samhälle att vi mer än gärna vill visa runt att lilla Pelle minsann har den allra senaste jackan eller mobiltelefonen.
Inte för att han behöver just den för det behovet har egentligen inte med något riktigt behov att göra.
Vi tror att vi gör vårt barn en tjänst när vi förser det med allt som det vill ha.
Vi gör det i den utsträckningen att det till slut kommer att slå tillbaka emot oss som en fet smäll på käften där vi i bästa fall får barn som vänder sig helt emot denna konsumtionshets som pågår.
Vad vi inte vet är att det är vi som satt upp tempot på detta hetsande.
Det är vi som försöker att göra våra barn fartblinda genom att ständigt förse dom med nya saker i vår ständiga strävan att mätta deras omättliga efterfrågan på förändring.
Det är vi själva, inte samhället som så många försöker att skylla på.
Herregud vilket jävla bullshit det är när man skyller på dagis, på skolan, på fritidsledare, på polisen eller andra instanser som både vi och våra barn ständigt har runt sig.
Hur vore det om vi tog lite ansvar för våra egna handlingar istället.
När jag skaffade eller snarare fick barn så såg jag mig själv som den viktigaste personen för dom.
Inte att jag skulle lägga ansvaret på andra för att jag själv skulle förverkliga mig både på det ena och det andra planet.
Det är så jävla ansvarslöst att försöka fritaga sig själv från sina egna barn.
Det borde vara en insikt av att man själv skapat detta barn och att man själv ska se till att alltid finnas där vid olika tillfällen.
Våra barn är bara barn en begränsad tid och den tiden tycker jag vi ska vara otroligt tacksamma för  om vi får chansen att vara där så mycket som möjligt av den.
Idag är det som om att det bara är något många skaffar för att det är en juste pryl att ha därhemma.
En pryl som man kan pimpa med lite attiraljer och göra så synlig som möjligt.
Det är barn vi pratar om och barn behöver först och främst kärlek.
Kärlek är det absolut mest dyrbara som vi kan skänka våra barn och det tycker jag att vi fullkomligen ska överösa dom med så mycket det bara går.
För gör vi det så förstår dom också vad som är viktigt i livet.
Att vi finns där för varandra, inte för att någon är bättre än den andra.
Det är faktiskt inte svårare än så, att ge av oss själva.
Väljer vi att göra det så kommer det förr eller senare komma i retur och med den gällande räntan på dessa insättningar av ren kärlek så får vi sån underbar värme som inte kan beskrivas med andra ord än just ren, oförfalskad kärlek.
Så snälla, finns där för ditt/dina barn istället för att ständigt vika upp din plånbok.
Det kommer att betala sig i längden.
Det kommer bland annat att leda till att många barn inte kommer känna behovet av att göra sig sedda på fel sätt.
Det kommer att leda till att dessa barn vågar vara sig själva.
Dom kommer inte behöva gömma sig bakom masskopierade masker.
Dom kommer känna att dom duger som dom är och behöver inte lägga ner någon extra onödig energi på att skapa en identitet som egentligen inte existerar.
Att våga vara sig själv är det bästa betyget man kan ge till sina föräldrar.
För då har man hela tiden haft föräldrar som försökt se till att man förstått dels vem man själv är och var man kommer ifrån.
Man bär helt enkelt på en stolthet och den är ingen mindre än du själv.
Så våga vara dig själv istället för att ständigt skrikandes, hoppandes göra dig själv synlig.
Du finns ju, alltså är du någon.
Jag har aldrig haft behov av att synas mer än jag gör och det kommer inte någon annan få mig att göra, inte privat och verkligen inte på mitt arbete.
Jag är ju den jag är.
Tag mig för den jag är eller tag mig inte alls, för det är den enda versionen av mig du någonsin kommer att kunna få.
Jag duger som den jag är, jag duger jävligt bra till och med.

Låt inte hatet kväva kärleken

Det går minst sagt en våg genom världen just nu.
En våg fylld med oro och ondska.
En våg främmande för allt vad som har med medmänsklighet att göra.
Det är så sorgligt kan jag tycka.
Jag gör det för vi behöver varandra.
Vi behöver hjälpa varandra, inte sträva efter att stjälpa varandra.
För vad vinner vi på det.
Vad vinner vi på att kasta skit på andra bara för att dom finns.
Vad rättfärdigar ditt beteende, du som slänger ur dig hätska ord emot utländska medborgare,
du som spottar efter dom eller till och med väljer att slå ner just dessa.
Du har ingen jävla anledning eller rätt överhuvudtaget.
Att slå ner någon för att den har en annan hudfärg är så fruktansvärt lågt och pinsamt illa.
Det visar att det är du och ingen annan som befinner sig i det tidiga grottstadiet.
Det visar att det är du som är den mindre utvecklade människan.
Det visar att det är dig som man kan kalla för ett bestialiskt djur, ingen annan.
Nu vill jag inte komma och påstå att alla utlänningar som kommer hit till norden är genomärliga,
fina människor för självklart finns det rötägg även i deras kretsar.
Dessvärre så är det bara dom som ljuset faller på, dom som syns, dom som svärtar ner för alla andra som verkligen försöker göra rätt för sig när dom kommer hit.
Vi som finns här, precis som dom som kommer hit bör sträva efter att ta tillvara på varandras resurser, inte stirra oss blinda på varandras olikheter och se dom som hinder.
Därför blir jag hela tiden så bestört när jag ser dessa påhopp från vänster och höger.
Jag blir äcklad av att ens höra ordet nazist eller rasist.
Och nej du behöver inte vara vit i din hy för att vara rasist.
Det går precis lika bra att vara svart, eller brun och komma ifrån Syd-europa, Afrika eller USA.
Rasister finns inom alla hudfärger, kom ihåg det.
Bara för att jag säger eller tycker en sak om något så har det i mitt fall inte något att göra med rasism.
Det handlar då om min åsikt och det är jag väldigt noga med att påpeka, jag värderar inte människor efter nationalitet, hudfärg eller religion.
Jag lägger min bedömning efter individen och vad den människan säger mig.
Jag kräver inget annat än att man ska respektera mig för den jag är, man behöver inte älska mig för det.
Man behöver faktiskt inte ens tycka om mig.
Men man kan och ska i mitt tycke i vilket fall som helst respektera mig som den människan jag är.
Jag må vara blåögd och naiv men jag tror på kärleken och välvilja.
Att om man väljer att tycka om en sak så är den lättare att genomföra.
Om man försöker att tycka om en person så är den individen lättare att förstå och genom en öppnare förståelse så tar vi oss närmare varandra.
Jag tror på kärleken för den ger oss en gemenskap istället för en fiendskap.
Jag tror på att kärleken är en så mycket större och starkare kraft än vad hatet någonsin kan bli.
För ur hat växer bara destruktivt beteende och det gagnar ingen.
Jag tror att vi just nu bara lever i en våg av okunskap vilket i sin tur leder till en osäkerhet vilket i sin tur leder till ett skrämt beteende.
För när man inte är bekväm i sin tillvara så blir det som att man blir ställd emot en väg och känner sig lite smått inträngd utan någon väg att gå.
Den där flyktvägen som man alltid vill ha tillgång till existerar inte vilket i sin tur leder till att man står där och kämpar och skriker sig hes i sin egen frustration.
Men när skrikandet avtar och man märker att det inte var så farligt det där som närmade sig.
När man möter den där andra själen och ser att den faktiskt egentligen inte ville dig något illa, ja då har vi klarat av det första hindret på vägen och samtidigt öppnat upp vägen för en gemenskap.
Låt inte hatet kväva kärleken.
Låt kärleken istället ge det syre till världen som den behöver för att den ska överleva.
För i det långa loppet så är det just det som det hela handlar.
Att vi måste forma en värld där vi kan leva tillsammans.
Vi måste inte älska varandra men vi måste acceptera varandra.
Varandras olikheter men också varandras likheter.
Jag tror att vi har alla möjligheter att ta oss dit men bara om vi väljer att göra det tillsammans.
Inte genom våld, förföljelse och blint hat.
Utan genom kärlek och omtanke.
Låt inte hatet kväva kärleken utan göd den med ditt syre.
Ansträng dig att se möjligheter, inte skapa motsättningar.