Jag lever i en bubbla

Det är jobbigt livet ibland.
Det kan vara jobbigt av så otroligt många olika anledningar.
I år har det varit jobbigt av ett antal olika anledningar och den ena har i princip avlöst den andra.
Jag har liksom inte fått komma ner och vila någon gång.
Jag har inte haft någon ficka att söka mig upp i för att få mitt syre som jag så väl behöver
för att ta mig vidare på det sättet som jag vill.
Men många har sagt orden att det som inte dödar det härdar.
Eller det faktum att man faktiskt utvecklas hela tiden, om man vill det vill säga.
Och är det något som jag vill så är det just det.
Jag vill utvecklas hela tiden som människa för det är då som jag känner att jag lever.
När jag tar till mig av det som händer och sker runtomkring mig, ja det är då jag vet att
jag faktiskt växer.
Jag vill ju inte bara se till det faktum att jag verkar växa rent fysiskt som människa, hmm
där vill jag faktiskt precis tvärtom.
Där vill jag istället faktiskt krympa litegrann som människa.
Nej jag menar istället att jag växer i förtroende gentemot mig själv.
Att känna förmågan i mig själv när jag utvecklas.
Att jag faktiskt tror på min förmåga att klara av saker.
Att inga saker som ställs framför mig känns omöjliga.
För varför skulle dom vara det för mig när dom samtidigt är möjliga för andra.
Om andra kan så kan även jag.
Jag ser inte längre några begränsningar i min egen kapacitet.
Jag vet vad jag kan och jag vet vad jag inte kan.
Jag vet det för jag tror på mig själv.
Så länge man inte går och bär på en massa lögner där man antingen begränsar sig eller
åt andra sidan förställer, utan lever som den man är.
Ja då trivs i varje fall jag i min bubbla.
Det har varit ett turbulent år där mina känslor ständigt fått åka bergodalbana.
Men kanske är det dags att landa nu.
Kanske är det dags att komma ner på fötterna och känna att det är här jag vill vara.
Vem vet.
Jag lever i en bubbla, en bubbla som jag gärna bjuder in resten av världen i.
Är det min tid som börjar nu.
Min tid, del 2.