Att inte vilja vara till last för andra

Jag är formad i en lite styv kartong när det gäller mitt behov av att inte vara till last för andra.
Det är något jag verkligen inte vill och något jag verkligen inte tänker att sträva efter.
För att vara till last för andra är detsamma som att man inte gör det man själv egentligen
kan lösa själv.
Man överlåter ansvaret på sig själv på dom som man har runtomkring sig.
Är det sunt eller är det dumt, det är självklart upp till var och en att bedöma men för mig
kan det inte vara glasklarare eller enklare.
Jag tycker helt enkelt inte om att överlåta saker till andra som jag själv borde göra.
Det är där man kan hitta en skillnad.
Skillnaden på att tillåta sig att delegera och på att faktiskt göra det man bör.
Det är ett sätt att inte förminska mig själv kan jag tycka.
Det där att ta mitt ansvar för mina egna handlingar.
Jag är helt enkelt uppfostrad i att det man kan klara av det ska man också göra.
Varför ska jag rida snålskjuts på andra bara för att jag är lat och vill ägna mig åt
något som jag själv ser som roligare.
Jag vill inte vara till last för andra för jag har faktiskt ett ansvar att ta, och det är
ansvaret över mitt eget liv.
Vem kan ta det om inte jag.
Jag tycker det helt enkelt är lite ofint att vara till last för andra.
Sen är det oerhört viktigt att man faktiskt kan lämna ifrån sig saker och ting,
handlingar och göromål för man måste kunna släppa saker och lita på att andra kan
göra dom precis lika bra, kanske bättre, kanske sämre.
Men oavsett utfallet så måste man kunna släppa ifrån sig det och acceptera utfallet.
Jag vill inte vara en last för andra men jag vet att jag är det ibland, det går liksom inte
att undvika helt och hållet.
Det tillhör en del i livet som vi alla får leva med.
Jag vet att jag är en bra människa och det räcker långt för mig för då känner jag att
jag kan ta dom smällarna som jag själv ger mig och den eventuella belastning som
jag åsamkar andra.
Det är ju något som sker ömsesidigt från båda håll.
Jag gör ju saker och ting på mitt sätt och andra på sitt och faktiskt så möts dom båda
väldigt många gånger.
Dom möts och dom interagerar utan att vi ens lägger märke till det.
Jag vill inte vara en last för andra och jag har ett konstant behov av att göra rätt för mig.
Men det betyder inte att jag inte kan släppa taget om saker och ting.
Det har verkligen inte alltid varit så, det vet jag många som säkert inflikar om mig.
Men det har varit bitar som jag jobbat med genom åren.
Vi har ett behov av varandra i våra liv och det gäller att acceptera det.
Ensam är stark men vi är ännu starkare när vi är flera som strävar åt samma håll.