Att betrakta människor

Jag har hamnat i en ny situation i mitt liv där jag helt plötsligt är bland
en större blandning nya människor som jag ska tillbringa mina dagar med.
Jag har gjort det eftersom jag har kommit till en ny arbetsplats och jobbet jag
har fått har jag fått på grund av att jag är den jag är inte för mina kunskaper inom jobbet i sig.
Det har gett mig en helt ny chans i livet att studera människor på riktigt nära håll.
Att betrakta dom och komma med mina små inflikningar, mina små kommentarer,
mitt sätt att bedöma.
Jag har fått en andra chans kan man säga.
Min första karriär var ett trettioårig karriär inom samma företag i en sits där jag hela tiden
strävade emot att alltid göra mitt bästa i arbetssituationen som sådan.
Nu får jag en chans att istället göra det bästa av situationen för mig själv inte för att direkt
göra jobbet på ett så bra sätt som möjligt utan för att istället göra situationen så bra som
möjligt rent gruppmässigt.
Att få en stor grupp att komma i harmoni.
Att hitta egna vägar att överbrygga motstånd.
Att öppna dörrar för dom utan att dom själva ser det.
Att betrakta dom hela tiden utan att få dom tro att dom blir just betraktade av mig.
Jag har ju alltid tyckt om människor och det här är min absolut största utmaning jag
någonsin ställts inför rent jobbmässigt.
Dels vill jag visa för mig själv att jag kan prestera inom ett område jag är helt novis inom.
Dels vill jag se vad jag verkligen går för när det gäller att så småningom hitta en gemensam
nämnare som kan föra denna grupp till något som kan bli väldigt bra.
Jag vill att när jag är klar med mitt eget lilla uppdrag som jag har satt mig själv inför,
då vill jag kunna se en grupp där alla kan prata med varandra istället för förbi varandra.
Jag vill väldigt mycket men samtidigt så är det väldigt lite det jag önskar.
Det, är ett mål jag vill uppnå.
Vad har du för mål.
Vad vill du.
Att betrakta människor, det är något jag tycker om, väldigt mycket.

Ge Dig själv mer plats i ditt liv

Hur ofta är det inte som man själv väljer eller i varje fall har valt att inte ge sig själv
tillräckligt mycket plats i sitt eget liv.
Jag har varit inne på det förut och jag kommer säkert komma tillbaka till det igen.
Det finns plats även för dig i ditt liv utan att du för den sakens skull behöver försaka andra.
Man måste inte alltid välja bort något för att få plats med något annat.
Man kan istället låta saker och ting komma i en bättre balans.
Man får hitta en vågskål med vad man själv vill ha, vad man vill ge och vad man vill
att andra ska ge i ditt eget liv.
Det handlar alltid om att kunna ta emot och att kunna ge.
Att vilja ta emot och att vilja ge.
Man gör det för att man vill inte för att man måste.
Man gör det för att den platsen den finns faktiskt där precis hela tiden,
det är bara det att man inte alltid tar tillvara på den.
Det där med att ge sig själv mer plats i sitt eget liv har ju blivit så otroligt viktigt idag.
Men tyvärr så är det något som har gått överstyr med detta självförverkligande.
För det får inte vara på bekostnad av att man inte ser det man har runt sig i livet
bara för att man är så otroligt mån om att ge sig själv rampljus.
Hur viktig kan sådan tid egentligen vara.
För mig är det viktigaste att jag inte tappar bort min verklighetskänsla.
Att jag fortsätter att se min omgivning samtidigt som jag ser mig själv.
När jag lyckas att balansera det mår jag som allra bäst.
Det är nämligen då som jag har kommit till en nivå i mitt liv där jag faktiskt
känner att jag förstår vad det är jag själv sysslar med och vad min omgivning gör.
Jag har den plats jag har i mitt liv och den trivs jag faktiskt bra med.
Jag ger mig den plats jag vill ha och den plats jag faktiskt gör mig förtjänt av.
Man kan ge sig själv mer plats i sitt eget liv utan att det drabbar andra negativt.
Man behöver inte bli asocial eller ses som egotrippad bara för att man vill leva sitt liv.
Man kan däremot växa som människa om man gör det.
Tycker du att du ger dig själv tillräckligt med plats eller känner du dig begränsad.

Att inte vilja vara till last för andra

Jag är formad i en lite styv kartong när det gäller mitt behov av att inte vara till last för andra.
Det är något jag verkligen inte vill och något jag verkligen inte tänker att sträva efter.
För att vara till last för andra är detsamma som att man inte gör det man själv egentligen
kan lösa själv.
Man överlåter ansvaret på sig själv på dom som man har runtomkring sig.
Är det sunt eller är det dumt, det är självklart upp till var och en att bedöma men för mig
kan det inte vara glasklarare eller enklare.
Jag tycker helt enkelt inte om att överlåta saker till andra som jag själv borde göra.
Det är där man kan hitta en skillnad.
Skillnaden på att tillåta sig att delegera och på att faktiskt göra det man bör.
Det är ett sätt att inte förminska mig själv kan jag tycka.
Det där att ta mitt ansvar för mina egna handlingar.
Jag är helt enkelt uppfostrad i att det man kan klara av det ska man också göra.
Varför ska jag rida snålskjuts på andra bara för att jag är lat och vill ägna mig åt
något som jag själv ser som roligare.
Jag vill inte vara till last för andra för jag har faktiskt ett ansvar att ta, och det är
ansvaret över mitt eget liv.
Vem kan ta det om inte jag.
Jag tycker det helt enkelt är lite ofint att vara till last för andra.
Sen är det oerhört viktigt att man faktiskt kan lämna ifrån sig saker och ting,
handlingar och göromål för man måste kunna släppa saker och lita på att andra kan
göra dom precis lika bra, kanske bättre, kanske sämre.
Men oavsett utfallet så måste man kunna släppa ifrån sig det och acceptera utfallet.
Jag vill inte vara en last för andra men jag vet att jag är det ibland, det går liksom inte
att undvika helt och hållet.
Det tillhör en del i livet som vi alla får leva med.
Jag vet att jag är en bra människa och det räcker långt för mig för då känner jag att
jag kan ta dom smällarna som jag själv ger mig och den eventuella belastning som
jag åsamkar andra.
Det är ju något som sker ömsesidigt från båda håll.
Jag gör ju saker och ting på mitt sätt och andra på sitt och faktiskt så möts dom båda
väldigt många gånger.
Dom möts och dom interagerar utan att vi ens lägger märke till det.
Jag vill inte vara en last för andra och jag har ett konstant behov av att göra rätt för mig.
Men det betyder inte att jag inte kan släppa taget om saker och ting.
Det har verkligen inte alltid varit så, det vet jag många som säkert inflikar om mig.
Men det har varit bitar som jag jobbat med genom åren.
Vi har ett behov av varandra i våra liv och det gäller att acceptera det.
Ensam är stark men vi är ännu starkare när vi är flera som strävar åt samma håll.

När går man över gränser

Det finns verkligen olika typer av gränser att korsa i livet.
Du går dagligen över vissa utan att du inte ens märker det.
En gräns kan vara tydlig men den kan verkligen vara som blott en skugga.
En gräns är en gräns, uppsatt av någon vid något tillfälle.
Sen är det upp till dig om du vill eller tänker hålla dig inom den.
Det kan ju som sagt finnas väldigt många olika typer av gränser.
En kan vara hur långt du är villig att anstränga dig för att uppnå ett mål.
Nästa kan vara just nästa gräns efter att du korsat den första.
När man klarar en gräns så är det ofta just det man tänker.
Man tänker tanken att om jag nu var stark, duktig eller kanske till och med modig nog
att klara den här gränsen så kanske den var för lågt satt.
Du vill helt enkelt testa om du inte kan höja ditt mål och pressa dig förbi nästa gräns
och kanske nästa och nästa.
Men vad är då rimligt för dig själv för att du ska vara nöjd.
Själv är jag nöjd just när jag passerar min första, min allra första gräns, mitt första mål.
Då har jag bevisat för mig själv att jag kan om jag vill.
Vad som sen händer efter det är att jag förmodligen sätter upp ett nytt mål men nu har jag
ett avklarat mål i bagaget.
Detta gör att jag redan från början är nöjd och därför blir inte besvikelsen lika stor om
jag nu inte klarar mitt nästa delmål.
Jag tror att det är viktigt att man gör just det, delar upp sina målbilder och inte siktar orealistiskt högt.
Gör man det så är det nästan som att man själv inte riktigt vill klara det istället för att ge sig en chans.
Det här är ju bara ett sätt att gå över gränser på.
Det finns så många andra som till exempel att säga provocerande saker till någon.
Att göra saker mot någon mot den personens vilja.
Att strunta i regler, normer och allt vad det heter bara för att man själv vill väcka uppmärksamhet.
Man kan gå över gränser på många sätt.
Vad är en gräns för dig.
Har du en fast sådan eller är du flexibel av dig.
Vissa gränser är bra att sudda ut, andra inte.
Själv tycker jag att gränser är vad man gör dom till.
Använd dom som ett instrument.
Ett instrument som du alltid måste öva dig på för att kunna behärska.

När blir du orolig !

Det finns många tillfällen i varje fall i mitt liv då jag blir orolig, alldeles för många.
Jag kan bli orolig över att jag inte räcker till.
Att man ser sig begränsad så till den milda grad att man inte tror att man är mycket nog.
Det är tråkigt att behöva känna så men jag tror att jag är långt ifrån ensam över
att ha gått med såna känslor i mitt bröst.
Jag kan bli orolig när jag känner att jag inte har full kontroll på saker och ting.
Saker som betyder något för mig men också saker som egentligen inte borde spela någon roll.
Jag kan bli orolig när jag ser på nyheter och får reda på något som berör, inte mig direkt
men som indirekt skulle kunna vara med mig själv mitt i.
Jag tänker mycket, ibland övertänker jag och det är vid dessa tillfällen som jag känner att
jag faktiskt borde tona ner mig själv.
Jag om någon borde se och förstå konsekvenserna av mitt och andras handlande.
Det borde vara självklart för mig för det är ju så som jag vill vara.
Jag blir orolig över saker och ting som jag inte riktigt kan ta på men som ändå finns där.
Men jag blir framför allt orolig när det rör sig om personer som berör mig på olika plan.
Personer som jag vill ska må bra, ha det bra, trivas och bara få vara.
Personer vars liv jag vill bara ska trava på i den takt som dom själva önskar.
Jag blir orolig när jag ser att dessa personer inte mår bra.
När jag står vid sidan och känner mig maktlös över situationen som råder.
Jag blir orolig när andra uppenbart vill göra andra illa.
Jag blir orolig för det är något som verkligen betyder något.
Mina människor som är runt mig är mitt liv, dom är verkligen essensen av mitt liv.
En sak kan jag absolut säga som stämmer om vad som är viktigt i mitt liv och
det är min familj och mina vänner.
Utan dessa vore mitt liv tomt, bara tomt.
Nu är det inte så att jag går och bär på en konstant oro.
Nej det gör jag verkligen inte, tvärtom faktiskt.
Idag känner jag mig själv och min omgivning så pass mycket att jag vet var jag har oss båda.
Det gör att jag inte känner samma ängslan, samma oro.
Men då och då händer det likväl.
Då och då kommer känslan krypande och jag får känna mig osäker en liten stund igen.
När blir du orolig.
Vad är det som gör dig orolig.
Vågar du vara orolig eller låtsas du som att dom känslorna inte finns.
Stoppar du bara ner huvudet i sanden likt en struts.
Det är bra att vara orolig, det visar att du bryr dig.
Men tänk på att inte vara det i parti och minut för det leder ofta till en smittande oro.
En oro som man själv egentligen kan stävja.
Tänk på hur du påverkar andra genom ditt eget beteende.

Att ärva sina föräldrars egenskaper

Vi kanske inte ser det jämt.
Vi kanske inte förstår att det är så.
Vi kanske inte är bekväma med att det faktiskt är så.
Vi kanske tror att vi bara format oss själva.
Att vi gått vår egen väg som det så fint ska heta.
Men riktigt så enkelt är det inte.
Vi formas verkligen av våra föräldrar.
Vi gör det vare sig vi vill eller inte.
Och är det så fel............
Jag tycker verkligen inte det, jag tycker faktiskt inte det alls.
Jag tycker att det ska vara så för då visar det att våra föräldrar har gjort ett avtryck.
Men det gäller att välja och vraka bland egenskaperna.
För en del av dom kanske vi inte alls är bekväma med.
En del egenskaper kanske vi till och med föraktar.
Men dom där andra, dom som bara finns där och som vi tar med oss.
Vad med dom.
Jag är glad att jag har tagit med mig många av mina föräldrars egenskaper.
Jag är glad för det visar att jag respekterat dom för det som dom faktiskt är eller var.
Men jag är samtidigt väldigt glad att jag lärt mig att växa ur andra egenskaper.
Egenskaper som jag inte alls tycker om utan som jag istället fått jobba hårt för att komma ifrån.
Det handlar om att se sig själv och att förstå vem man har blivit.
Jag har öppna ögon och därför ser jag faktiskt mig själv.
Jag ser likheterna i mig själv och mina föräldrar.
Jag ser och jag förstår varför jag har betett mig som jag har gjort under min uppväxt.
Jag har ärvt mina föräldrar, men jag har gjort något eget av det.
Jag är mig själv för någon annan kan jag inte vara.
Jag är stolt över mina föräldrar och jag tror att mina föräldrar är stolt över vem jag blev.
Vi blir alla formade av det vi har runt oss vare sig vi vill eller inte.
Sen är det upp till oss vad vi gör av det.
Vi ska respektera vad våra föräldrar försökt, vad dom har gjort och vem vi har blivit tack
vare eller på grund av dom.
På samma sätt ska vi respektera våra barn för vad dom har blivit tack vare oss, på grund av oss
men framför allt på grund av dom själva.
Att ärva sina föräldrars egenskaper är inte alltid lätt men man gör det ändå.

Vi har en förmåga att förminska oss själva

Jag undrar vad det grundar sig på, den där egenskapen som gör att vi ser
oss själva som lite mindre än vad vi egentligen är.
Å andra sidan så finns det tyvärr dessutom alltför många människor som ser sig
själva som lite mer än vad dom är.
Som alltid tror att dom är lite större, lite bättre, lite mer värda än resten.
Kanske är det så det ska vara, kanske inte.
Vi kan gå där och ha lika många åsikter och synsätt och säga att man ska vara på
det eller det sättet.
Varför gör vi det.
Vad är det som driver oss till att faktiskt förminska oss själva.
Vad är det som gör att vi inte kan se oss själva som vi faktiskt är.
JAG, behöver inte den där platsen.
Eller är det precis det jag faktiskt behöver.
Den är ju min.
Jag är ju faktiskt i centrum i mitt eget liv så varför skulle jag inte ge mig själv
tillräckligt med utrymme för mig själv.
Inte vet jag för det vore ju rent ut sagt dumt att inte se sig själv.
Jag har själv varit i den sitsen där jag stått tillbaka för min omgivnings skull.
Jag har gjort det för att jag då tyckt att det varit det bästa valet.
Kanske var det just där just då, kanske inte.
Det viktigaste är att inte älta vidare i det utan ta med sig även det som en erfarenhet, en lärdom,
något att luta sig tillbaka emot.
Vi formas hela tiden som människor, vi formas och vi utvecklas.
Men det där med att förminska sig själv det har för mig nästan blivit ett skällsord, ett ord
som jag mer eller mindre blir förbannad av att höra.
Vi gör som sagt hela tiden val och dom valen gör vi själva, vi väljer våra val hur vi än
vrider och vänder på det.
Jag är en människa av idag och jag vågar se mig själv.
Jag är en människa av idag och jag tror på mig själv.
Jag är en människa av idag och jag är stolt över mig själv.
Jag är en människa av idag och jag har gjort mig förtjänt av det jag har.
Jag kan inte gå och gräma mig över val som varit mindre lyckade, mindre bra eller
rent ut sagt dåliga.
Dom är ju redan gjorda.
Jag har ett värde och i det värdet ligger framför allt att jag respekterar mig själv.
Vet du vem du är och vad du står.
Våga tro på dig själv så växer du som människa.
Våga se dig själv och ge dig själv utrymme.

Att veta vem man är!

Det kan tyckas vara en självklar sak, det där med att veta vem man är.
Men det är verkligen inte det.
Det är vid många tillfällen som jag har stannat upp och sett just det.
Nu är det inte så lätt att få dessa personer att se det själva utan att inkräkta på deras liv
så därför ska man vara väldigt försiktig med det.
Man kan och ska ha sin åsikt om saker och ting men man ska inte strunta i andras.
Jag vet vem jag är idag men det har inte alltid varit glasklart ens det.
Det är en självsäkerhetsfas som jag har fått jobba mig igenom där det faktiskt tagit tid
att komma fram till den där slutklämmen.
Jag litar på mig själv i den form som jag till slut låtit komma igenom och jag tror på
den människa jag har blivit.
Jag kan inte se allt, höra allt, veta allt eller för den del göra allt, men det behöver jag inte heller.
Jag vet vem jag är ändå.
Men jag har fått göra mina misstag, jag har tillåtit mig att göra dom och jag har dragit lärdom av dom.
För det är lite det som livet handlar om i mina ögon.
Att ständigt lära sig av det man själv upplever.
Jag tycker om att försöka lyssna, försöka förstå allt som jag har runtomkring mig men jag
inser mina begränsningar och vet att jag kommer aldrig att förstå allt men jag vet att
jag har tillräckligt öppet sinne för att förstå väldigt mycket.
Det vilar en trygghet i mitt inre och jag är glad att jag har hittat den, accepterat den och lärt
mig att leva med den.
För eftersom jag själv bär på den så kan den vara till del för er andra, ni som inte känner er
lika bekväma i livet.
Ni som inte riktigt har hittat hem till eran lilla plätt som ni känner er mest hemma på.
Jag finns här som ett observerande bollplank och jag känner att ni kan aldrig komma med
för mycket till mig.
Jag finns här och jag njuter av att finnas här både för mig själv men även för er andra.
Det är det som är livet för mig, just att få finnas till för oss båda.
Man ska inte springa och leta i panik efter livet och ständigt tro att saker och ting måste ske.
Man ska inte gömma sig under någon sten och känna skräcken för vad som händer utanför.
Man ska inte inbilla sig att man kommer att må bättre som människa bara för att man
klipper vissa band på vägen.
Men om man förstår varför man gör sakerna och vad det kan eller kommer att leda till.
Ja då, börjar man närma sig något som man kan kalla att veta vem man är.
Att förstå att gränser det är något man själv bygger runt sig.
Att inse att tillit det kan man inte få om man själv inte ger.
Att se att du har ett värde lika stort som någon annan.
Jag är en bra människa, det vet jag och det kan jag säga utan att vara självgod.
Jag vet det för jag känner det i mitt hjärta och det njuter jag av.
Jag är en bra människa som tror på sig själv och som mer än gärna delar med sig av det.
Jag är en bra människa som tror att vi mår bättre av att inte bara se oss själva utan
tycker om att se allt och alla som vi har runt oss.
Jag vet vem jag är idag och jag hoppas att du vet vem du är.
Om inte du vet det så var inte rädd för att fråga men var beredd på att du måste öppna dig då.
Du måste visa hela dig naken, avskalad, helt utan skydd.
Vågar du det.
Vågar du visa dig själv för andra.
När du gör det, först då är du trygg i dig själv.
Först då litar du själv på dig och vågar släppa in andra utan att ifrågasätta hela tiden.
Jag vet vem jag är, för jag är jag.

Känner du dig värdefull

Jag vet att det finns många som nästan ser ner på sig själva.
Dom gör det kanske till och med helt utan att veta om det själva.
Men varför gör dom det.
Varför ser dom inte sina egna värden.
Sen finns det andra som verkar leva i en tro att dom är värda så otroligt mycket
mer än dom flesta andra.
Dom kan göra det bara för att dom har ett välbetalt jobb, en lång utbildning eller
kommer från en välbärgad familj.
Dom kan göra det för att dom ser sig själva som lite förmer än andra.
Men för mig är inte det att vara värdefull.
För mig är inte det att ha lyckats.
Jag känner mig värdefull och jag gör det för att jag är det.
Jag har ett värde i mig själv som gör att jag trivs med mig själv.
Jag vet att jag älskas för den jag är.
För att jag inte försöker låtsas vara någon jag inte är eller någonsin kommer att vara.
Jag är unik vilket i sig gör mig värdefull men jag är inte mer speciell
än någon annan för det.
Jag är helt enkelt den jag är, varken mer eller mindre.
Jag känner mig värdefull för jag har ett värde, ett stort värde.
Jag gör det för jag känner att jag betyder något inte bara för mig själv utan även för andra.
Att känna sig värdefull är inte att vara full av ego, det är att vara full av empati
för sin omgivning, för sig själv, för allt.
Att känna sig värdefull får aldrig bli smutsigt, litet eller bara ett mått på att inte våga vara ensam.
Jag känner mig värdefull, jag känner mig värdefull och stark.
Stark som människa, om än lite överviktig men ändå stark.
Jag känner att jag betyder något för någon eller faktiskt för ganska många.
Det gör att jag kan gå med en rak rygg och känna mig stolt över den jag är.
Om du inte känner dig värdefull så tycker jag att du ska ta och fundera över varför.
Vad är det som gör att du inte känner att det räcker hela vägen.
Du, bara du kan ge dig känslan men du har verkligen möjligheten till det.
Om du inte gör det så ta reda på varför du inte gör det.
Kanske är det så att du trivs att leva i ett eget martyrskap, vad vet jag.
Men är det inte något att sträva efter, att få känna sig värdefull.
Alla har det i sig, det gäller bara att ta fram det.

Dom kommer över mig, dom där känslorna av tomhet, av saknad

Det är jobbigt att bära på känslor.
Det är jobbigt att vara en känslomänniska.
Det är jobbigt att sakna någon.
Men sen vänder jag på det i samma steg och tänker.
Det är skönt att bära på känslor.
Det är underbart att vara en känslomänniska.
Och jag älskar att jag kan sakna någon.
Jag gör det för jag är ju inte mer än en människa som vågar känna efter.
Jag visste att den dagen då min far skulle försvinna ur mitt vanliga liv, jag visste att
den skulle vara extra tung.
Vad jag inte visste, vad jag inte kunde veta, var hur tung, hur otroligt tung den skulle bli.
Det är en sorg jag får bära med mig resten av mitt liv.
Visst den kommer att förändras med tiden men jag kommer aldrig riktigt acceptera
att han är borta för gott.
Men då vänder jag på det också och tänker.
Pappa kommer aldrig att försvinna för gott för mig för han kommer alltid finnas inom mig.
Han kommer alltid att vara en del av mig.
Han kommer alltid finnas vid min sida.
För hur det än kommer sig så har han gjort ett avtryck starkare än vad dom flesta kommer att
göra i mitt liv.
För min pappa han var verkligen speciell, så vacker i sitt hjärta, så stor som människa.
Han var en människa som såg andra människor.
Och just den egenskapen, den har jag tagit fasta på.
Det är en av dom egenskaper som jag värderar allra mest hos mig själv.
Den att inte bara bryr mig om mig själv och min lilla bubbla som jag lever i.
Det finns så mycket därutanför som gjorde min pappa nyfiken och den nyfikenheten lever
även inom mig.
Jag går med mina känslor av tomhet inom mig, känslor som bubblar över ibland, känslor
som bara dyker upp när jag minst anar det.
Tårarna dom flödar lika fritt som dom gjorde när pappa gick bort.
Tårarna dom tillhör ju det arv jag fick av honom.
Saknaden av dig pappa, den kommer aldrig kunna fyllas upp av någon annan men det är
inte meningen heller.
För du hade din plats, du har din plats, i mitt hjärta och i många andras också.
Känslorna dom kommer över mig när jag inte har någon chans att värja mig mot dom.
Dom kommer och faktiskt så är jag glad att jag har dom.
För att leva i en värld där vi inte bryr oss om varandra, dit vill i varje fall aldrig jag komma.
Jag vill känna, jag vill leva, jag vill älska och med er runt mig så kan jag det.
Ni är mer värdefulla än vad ni kanske anar.
För vad ni än gör så ta aldrig något för givet för då kan det gå er förlorat.
Ni har ett värde, ta till vara på det och uppskatta er själva på samma sätt som ni uppskattar
er omgivning.
Dom kommer över mig, dom där känslorna av tomhet, av saknad.
Låt dom komma tänker jag, för så länge som dom gör det så lever jag.

Man ska inte tjäna något på att vara elak

Jag vet inte varför det finns så mycket bitterhet bland människor.
Jag vet inte varför så många tror att man bara kan gå vidare efter att man varit elak.
Att man inte lämnar något märke efter sig.
Att det man gjort bara kan suddas ut med ett förlåt.
Förlåt må vara ett starkt bra ord som man ska kunna använda men det hjälper verkligen inte alltid.
Vissa verkar till och med tycka om att sätta just det i system.
Att först göra något riktigt dumt för att sen vilja låtsas som om det absolut inte var meningen.
Nu tror ju jag inte att procenten på dom som inte gjort det med vilja är särskilt hög
men ofta så faller dom ändå in under ett litet skynke där den som tar emot ursäkten
är alldeles för snäll.
Den tar emot och emot och emot och det vet vederbörande alltför väl.
Jag kan inte tycka att det är ett sunt beteende och inte ok på något som helst sätt.
Jag skulle till och med gå så långt att jag säger att en person som har det beteendet
aldrig kommer att få mitt fulla förtroende för den missbrukar i så fall min gotrohet.
Självklart finns det väldigt många fall där gränsfallen kan tyckas väldigt luddiga.
Där man väljer att göra det ena före det andra bara för den goda sakens skull.
Jag tänker aldrig tjäna något på att vara elak, det är emot min natur.
Det är liksom inte förenligt med något som har med mig att göra.
Det är till och med så att jag ser ner på människor som är avsiktligt elaka.
Dom är liksom värda lite mindre i mina ögon.
För det ska aldrig vara lönsamt att göra någon illa, att förstöra för andra, att bara vara destruktiv.
Många gånger så kommer det sig av att dessa personer själva har blivit försmådda och då
jag till viss del förstå.
Då har det liksom byggts upp något innan som helt enkelt ger en följdeffekt.
Men alla ni andra, ni som bara tänker på er själva i första led.
Ni som ständigt går där och känner er lite mer värda, lite bättre, lite viktigare.
Kom ner från era höga hästar, kom ner på jorden och försök att se er omkring.
Vad är det ni skapar med ert beteende.
Varför vill ni skada.
För det är ju just det ni hela tiden gör.
Ni skadar med ert beteende men det är kanske just det som ni vill.
Ni vill hela tiden vingklippa er omgivning genom att trycka ner.
Man tjänar inget på att vara elak, och har du någon i din närhet som försöker göra det så
se då till att du visar att du ser vad den personen försöker att göra.
Visa det och sätt ner foten så att det märks, rygga inte tillbaka och ta emot.
Visa att du är en större människa.

Se möjligheter, inte svårigheter

Jag vet inte varför det finns så mycket negativt i världen.
Jag vet det inte för det skapar ju bara sånt som vi inte tycker om.
En del kan säkert säga att om inte det negativa fanns så skulle vi heller inte
se det positiva lika tydligt.
Visst kan det finnas en viss portion sanning i det men bara en viss.
För vi ska väl inte behöva sträva efter att känna negativiteten flöda bara för att
vi ska få ett litet stråk av positivitet.
Borde det inte istället vara så att vi borde förutsätta att saker och ting är positiva istället.
Att när det negativa händer så gör det men det är inget vi ska hänga kvar vid.
Att det negativa är något som bara gör att vi ser saker och ting lite klarare.
Att när det negativa händer så förstår vi lite bättre att vi ska uppskatta det vi har.
För det finns så oerhört mycket bra i våra liv som vi borde lära oss att uppskatta.
Tycker inte du det.
Tycker inte du att vi värdesätter saker och ting alldeles för lite.
Jag tycker om att se möjligheter i saker och ting.
Jag gör det så mycket hellre än att ständigt krångla mig in i svårigheterna som ändå finns.
Svårigheter är sånt som jag bara ser som utmaningar.
Det ger mig möjligheter till att utvecklas vidare som människa och det tycker jag om.
Jag tycker om att se möjligheter för det öppnar upp mitt sinne och gör
mig mer skärpt när det gäller mina iakttagelser på det som händer och sker.
Jag ser möjligheter, inte svårigheter för dom finns ju där ändå.
Hur väljer du att göra.
Hur vill du göra.
Hur vill du att andra ska göra.

Man kan tro på olika saker

Det där med att tro är inte alltid alldeles klockrent.
Det kan tvärtom vara precis hur luddigt som helst.
För vad är att tro egentligen.
Är det att tro på att någonting ska hända som du förväntar dig.
Är det att tro på något du hoppas kan hända.
Är det att tro på något du tror att om du inte tror så kan det heller inte hända.
Eller är det så enkelt att det är så att du tror på det du själv ser hända.
Jag menar, du kanske inte ens tror på det andra återberättar.
Det sistnämnda kan jag definitivt lägga mig själv bakom.
För det har varit många som vars trovärdighet jag alltid ifrågasatt sanningen i det dom har sagt.
Jag gör det då för att det är människor som jag har kommit på med deras egna lögner sittande
i knät på sig själva.
Det kan till och med vara så illa att dom själva inte ens ser sina lögner som lögner utan
som egna sanningar.
Nog om dessa mytomaner och tillbaka till oss andra.
Vad väljer du att tro på.
Tror du på sånt som kan ta på eller tror du på sånt som andra inte kan motbevisa.
Du hävdar helt enkelt din egen övertygelse med sån kraft att andra låter dig leva med den tron.
Det kanske till och med är så att du kan dupera andra så att dom ger sig hän till dig
och dina tankar.
Det är precis som alla olika gudstroende människor för mig.
Jag tror ju själv inte på gud och tycker att det är ett väldigt smalt sätt att undvika
att ta ansvar för sitt eget liv och sitt eget handlande.
Att sätta upp ett regelverk mot någon eller något som inte finns.
Det blir liksom väldigt svagt och naivt.
Jag vågar att stå för den jag är, det jag gör och det jag kommer att göra utan att gömma
mig bakom något som jag bara ser som fabricerat av en enda anledning och det är att
använda det som ett maktmedel.
Jag tror istället på det jag ser.
Jag tror på det jag kan sätta ett värde på.
Jag tror på mitt inre.
Jag tror på min känsla.
Jag tror på mig själv.
Och ja jag tror naturligtvis på Er mina underbara vänner.
Det gör jag för att just min inre känsla säger goda saker om Er.
Det är ju Ni som ger mig stöd när jag behöver det.
Det är Ni som ger mig värme när jag fryser i min själ.
Det är hos Er jag kan andas när jag saknar syre.
Man kan tro på olika saker och ting i livet.
Jag vet vad jag tror på i mitt liv.
Vet du vad du tror på i ditt.

Att njuta av stunder

Jag vet inte varför men jag kommer ofta tillbaka till något som jag själv tycker är oerhört viktigt.
Det att kunna njuta av nuet.
Att kunna stanna till och tycka om det man har.
Att inte bara stressa vidare i en förljugen tro om att det är bättre där på andra sidan.
Att inte våga ta till sig av det man faktiskt upplever.
Jag tycker om livet.
Visst, även jag hatar det ibland, men det hör till även det.
Det där att man måste våga känna efter, känna efter på riktigt.
Jag är ingen särskild människa egentligen men jag vågar trivas med mig själv.
Jag vågar säga att jag tycker om mig själv.
Jag gör det för att jag tror på mig själv.
Kanske är det just det som gör att jag även kan stanna upp på en gata och bara njuta av
min omgivning.
Jag gör det för jag ser den.
Jag gör det för att jag vill se den.
Jag vill inte blunda, jag vill känna, jag vill andas, jag vill njuta, jag vill leva.
Jag vill inte bara leva på det som har varit eller det som komma skall.
Jag vill kunna njuta av det jag upplever just här, just nu.
Det är inte sagt att det alltid är så, att jag vill stanna till.
Men då är det just precis därför.
Det är inte något tillfälle som jag vill ta med mig och därför lämnar jag det därhän.
Det är inte så att jag passerar det respektlöst men allt kan inte beröra ens mig.
Men jag har en vilja att njuta av stunder, att sätta värde på dom precis på samma sätt
som jag sätter värde på mina vänner.
Dom finns där och jag njuter hela vägen av den vetskapen.
Man måste kunna slappna av även om man tar saker på allvar.
Det behöver inte vara perfekt bara för att det ska betraktas som bra.
Det räcker ofta med att det är just det, bara bra alltså.
Jag njuter av mitt liv för det ger mig så mycket tillbaka precis hela tiden.
Det ger mig kärlek, värme och massor annat som jag ständigt fyller på i mitt hjärta.
Det gör att jag faktiskt tror på den människa jag blivit idag.
Det är ingen fabricerad kärlek jag bär på utan bara äkta, äkta hela vägen.
Jag njuter av många stunder i mitt liv, inte alla, det kan jag inte påstå men många.
Antalet stunder som jag gör det, dom överstiger vida antalet som känns tunga, tråkiga och jobbiga.
Jag njuter av många stunder i livet.
Hur är det för dig.
Tillhör du den stressade människan som bara ska vidare till nästa.
Tillhör du den som tror att gräset alltid är grönare på andra sidan.
Man behöver inte leva livet i 190 för att hinna uppleva det.
Man kan faktiskt växla hastighet lite då och då.
Stanna till lite då och då, jag tror att många skulle må bra av den inställningen.
Vad tror du.

Man ska inte vara mer än sig själv

Hur kommer det sig att det är så många som vill vara i andras situationer.
Att det finns så många som tycker att andra har det bättre.
Att det finns så många som känner sig förbigångna.
Att man stannar och tror ogrundade saker i sin egen enfald.
Jag vet inte vad det beror på men jag tycker i varje fall att det allra viktigaste
är att man är sig själv.
Att man inte försöker att vara någon annan.
Att man inte låter sig tro att det man själv har och är, i själva verket är för litet.
I min lilla värld, där trivs i varje fall jag med att vara just mig själv.
Det gör mitt liv så mycket enklare.
Jag slipper tänka ut konstanta nödlögner till höger och vänster för att anpassa mig till min
efterhängsna omgivning.
Jag väljer istället att vara mig själv.
Att hålla mig till den jag är, det är liksom enklare.
Jag är helt enkelt för slö för att ljuga mig fram genom livet.
Jag är för slö för att fuska när jag gör saker för hur ska jag då kunna njuta när jag lyckas.
Jag är en lat jävel ur den aspekten, men inte annars.
Nej för annars så lyser jag av energi, en energi som jag får av alla ni andra.
Jag kan inte vara mer än mig själv och det vill jag heller inte vara.
För jag är nöjd med den människan jag är.
Visst kan man fila på detaljer och det kommer jag att göra hela livet.
Men det kallar jag att utvecklas.
Det kallar jag att växa som människa.
Den där viljan att inte stanna till helt och fullt utan att ständigt vara i rörelse i sitt eget liv.
Att känna att fastän det kan tyckas att man stannat upp fortsätter framåt men i den fart
man själv strävar efter att gå i.
Jag är inte mer än mig själv och kommer aldrig heller att sträva efter det.
Hur är det med dig i ditt liv.
Trivs du med den du är eller är du ständigt på språng emot eller flyende ifrån den du är idag.

Jag är inte en i mängden

Man pratar ofta om att många människor dom känner sig som om dom bara är en i mängden.
Jag gör inte det.
Jag känner mig speciell.
Jag gör det utan att för den sakens skull sticka ut och säga att jag är märkvärdig.
Men jag är verkligen inte en dussinmänniska.
Jag är inte en människa som inte tror på sig själv.
Jag vägrar att vara anonym bara för att andra tycker att det passar sig bättre.
Jag tänker aldrig bara lägga mig ner platt för min omgivning.
Jag är ju inte bara en i mängden.
Jag är en av väldigt många väljer jag istället att tänka.
En av väldigt många som har mycket i sig.
En som faktiskt kan mer än vad jag en gång trodde att jag var förmögen till.
Jag har mina begränsningar, det vet jag men det begränsar mig inte som människa.
Jag vet att jag aldrig kommer att kunna springa snabbast i världen.
Jag vet att jag aldrig kommer att hoppa högst eller längst.
Jag vet att jag aldrig kommer kunna mäta mitt IQ och säga att det finns ingen intelligentare
varelse på denna planet.
Men det gör mig inget.
För vad jag vet, det är att jag är unik.
Att jag har egenskaper som i min egen mix är just helt unika.
Jag är inte en i mängden, det vet jag, det känner jag.
Men jag behöver inte hävda mig för det.
Jag måste inte skrika ut det så att alla hör.
Jag måste inte synas dom där fem minuterna på tv för att känna mig sedd.
Jag ses av dom som vill se mig.
Dom som inte vill, dom bryr sig ju ändå inte om vem jag är.
Jag är inte en i mängden, det vet jag.
Jag vet det för dagligen så känner jag betydelsen av att jag finns.
Jag känner värdet i att jag finns.
Det är en stark känsla den jag bär med mig och jag bär den med en enorm stolthet.
Jag är inte en i mängden och kommer aldrig att vara det.
Jag är så mycket mer än så.
Jag kan säga det utan att vara självgod för det är inte meningen.
Jag säger det inte av högmod.
Jag säger det för att jag trivs med mig själv.
Jag säger det för att jag litar på mig själv och det känner jag att min omgivning också kan göra.
Hur känner du dig.
Har du en egen identitet eller gömmer du dig bakom något.
Vågar du visa vem du är.
Är det kanske så att du har fler personligheter som du delar med dig av.
Jag är inte en i mängden.

Jag lever i en bubbla

Det är jobbigt livet ibland.
Det kan vara jobbigt av så otroligt många olika anledningar.
I år har det varit jobbigt av ett antal olika anledningar och den ena har i princip avlöst den andra.
Jag har liksom inte fått komma ner och vila någon gång.
Jag har inte haft någon ficka att söka mig upp i för att få mitt syre som jag så väl behöver
för att ta mig vidare på det sättet som jag vill.
Men många har sagt orden att det som inte dödar det härdar.
Eller det faktum att man faktiskt utvecklas hela tiden, om man vill det vill säga.
Och är det något som jag vill så är det just det.
Jag vill utvecklas hela tiden som människa för det är då som jag känner att jag lever.
När jag tar till mig av det som händer och sker runtomkring mig, ja det är då jag vet att
jag faktiskt växer.
Jag vill ju inte bara se till det faktum att jag verkar växa rent fysiskt som människa, hmm
där vill jag faktiskt precis tvärtom.
Där vill jag istället faktiskt krympa litegrann som människa.
Nej jag menar istället att jag växer i förtroende gentemot mig själv.
Att känna förmågan i mig själv när jag utvecklas.
Att jag faktiskt tror på min förmåga att klara av saker.
Att inga saker som ställs framför mig känns omöjliga.
För varför skulle dom vara det för mig när dom samtidigt är möjliga för andra.
Om andra kan så kan även jag.
Jag ser inte längre några begränsningar i min egen kapacitet.
Jag vet vad jag kan och jag vet vad jag inte kan.
Jag vet det för jag tror på mig själv.
Så länge man inte går och bär på en massa lögner där man antingen begränsar sig eller
åt andra sidan förställer, utan lever som den man är.
Ja då trivs i varje fall jag i min bubbla.
Det har varit ett turbulent år där mina känslor ständigt fått åka bergodalbana.
Men kanske är det dags att landa nu.
Kanske är det dags att komma ner på fötterna och känna att det är här jag vill vara.
Vem vet.
Jag lever i en bubbla, en bubbla som jag gärna bjuder in resten av världen i.
Är det min tid som börjar nu.
Min tid, del 2.

statliga myndigheter

Jag vet inte vad det är med statliga myndigheter och dess påverkan på folk
men det känns verkligen som att det finns en helt obefogad respekt och en
ännu mer obefogad rädsla för dessa instanser.
Visst sitter personerna ofta i en maktposition gentemot oss andra så kallade vanliga människor.
Men vad inte många tänker på är att det är minst lika vanliga människor som sitter där bakom
diskarna, på andra sidan skrivborden eller var dom nu må befinna sig.
Det är människor precis som du och jag.
Det är människor som kanske vill göra sig själva rättvisa precis som du och jag.
Det är människor som förtjänar en chans precis som du och jag.
Men hur är det från andra sidan.
Hur ser dessa människor på oss.
Vilka förutfattade meningar har dom inom sig.
Vad är det som gör att dom själva har den inställningen som dom har.
Har dom blivit så luttrade av att ständigt bemötas av negativt inställda människor.
Bara man säger namnet på en statlig myndighet idag så är det som att det går en
negativ våg genom rummet.
Man kan nästan ta på känslan och känna obehaget som den medför.
Men behöver det verkligen vara så.
Vad händer om du kommer med en positiv inställning när du själv gör ett besök.
Vad tror du kan hända.
Det kan aldrig vara fel att vara positiv och jag tror att om du bjuder till så kan det
faktiskt leda till att den där på andra sidan kan ledas in på samma väg som du.
En statlig myndighet behöver inte vara farlig.
En statlig myndighet behöver inte kännas skrämmande.
Men en statlig myndighet får heller aldrig missbruka sin ställning.
Den är ju till för oss andra.
Det är till för att vi ska kunna få det bättre.
Låt oss försöka hitta vägar till varandra precis som man måste göra med allt annat idag.
Dom har sina fel, det ska gudarna veta.
Men dom är ju bara en avkomma av samma som vi andra.